Varför berör det mig så illa??
Jag berättade för maken om hela BlondinBella-grejen som pågår nu och han bara:
"Hur kan du bli förvånad? Förväntar du dig att hon ska ha samma människosyn som du?"
Och ja´ba´: "Naeo...näe eller joo, det har jag kanske gjort..."
Jag och BB har två saker gemensamt: Att vi är Homo sapiens och att vi båda bloggar.
Om jag kände henne skulle jag kanske kunna lägga till ett par till mindre saker (som favoritfärg eller en onaturlig kärlek till Ben&Jerrys, vad vet jag) men förmodligen skulle vi ha noll och intet gemensamt vad det gäller politiska åsikter, livsmål och just människosyn. Så varför blir jag förvånad??
Vi har blå regering, SD får fler och fler väljare och de svaga, utsatta och marginaliserade människorna får mindre förståelse och mindre hjälp. Varför blir jag ens upprörd för att en välbärgad företagare och uttalad feministmotståndare har en annan människosyn än mig??
Ska hon ha en vettig människosyn bara för att hon är en driven kvinna med en jättestor blogg??
Varför berör det mig så illa?? Blir jag egentligen förvånad varje gång hon hånar eller förminskar saker som är viktiga för mig och människor med samma livsåskådning som mig? Och framför allt:
Förväntar jag mig att sådana som mig ska kunna få henne att ändra sig??
Svaret på den sista frågan är ett uppgivet nej.
Lika lite som Katrin Z ändrar sig pga BlondinBellas "Size Me"-kampanj och ändrade sin syn på hur kvinnor ska se ut, så förväntar jag mig att Blondinbella ska förstå dem som faller utanför normen på andra sätt. Att hon ska förstå dem som inte känner sig hemma sin kropp eller de kvinnor som blir förfördelade för att de är just kvinnor. Hennes människosyn handlar om att alla som gnäller har en offerkofta över axlarna och alla kvinnor som förbigås när det ska rekryteras har sig själva att skylla.
"Allt kan avhjälpas med lite pepp och ett bättre självförtroende". Att män konstant kvoteras in för att de är just män är alla svaga kvinnors fel som inte insett sin potential...
Hon har inget att vinna på att försöka förstå och hon har allt att vinna på att upprätthålla strukturer och provocera feminister för att få fler träffar. Från och med nu ska jag sluta förvånas. Jag ska ge mothugg, jag ska kritisera henne och alla andra som har en unken människosyn men jag ska sluta hoppas på att hon och hennes gelikar ska se ljuset och göra avbön. (Det vore ett plus men jag ska inte sätta mitt hopp till just BlondinBellas förändring.)
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Okej, jag har haft det här inlägget "utkast"-mappen för att putsa på, i några dagar. Idag kollade jag igenom min länklista, i vanlig ordning, och såg att Fanny skrivit ett sååå mycket mer välformulerat inlägg på samma tema. (Crap, liksom men hon är sån...Välformulerad och smart.) Om ni gillar mitt inlägg ovan kommer ni att älska hennes. Klicka bara på länken!
Men jag blir glad varje gång jag kollar i min länklista. Den är full av smarta, kvinnor med vettig människosyn och de är dessutom mestadels feminister!! Jag behöver inte förvånas varje gång BB och hennes gelikar uttrycker sig som praktarslen eller har unken människosyn. Jag kan glädjas att det finns så många som jag delar åsikter med!!
God Lördag på er!!
(Tur att de suger på snöröjning så vi får vara bäst på något här i norr)
Tro det eller ej men jag skrev ett inlägg igår med rubriken"Surrealistiskt". Rubriken var upplagd men inlägget under var borta... spårlöst. Ja,ja orkar inte sura över det. Inlägget handlade om förra gången vi var lata och skulle äta med barnen på Max. De hade familjedag (typ) och blåste upp ballonger. Otto blev jätterädd för ballongblåsar-manicken och härmade en mistlur. Sedan kom Max-tigern och skulle dela ut ballonger och då blev Otto än räddare. Han skrek och tjöt tills han fick rida på pappas axlar. Då morrade han hotfullt varje gång tigern visade sig. Igår var vi där igen. Av lathet och för att man får äta ifred medan ungarna tittar ut genom fönstret och tjoar "Buuuuuuuus!!!!" varje gång en buss kör förbi. Och inte kunde de ha ballonguppblåsning en torsdagsförmiddag?! Surrealistiskt nog hade de "Ballong-uppblåsnings-kurs!!
Och Otto hade inte glömt förra besöket utan började larma så fort de närmade sig uppblåsnings-manicken.
Det om gårdagen.
De däringa stockholmarna ska då vara först med allting bra :)
(Tur att de suger på snöröjning så vi får vara bäst på något här i norr)
Jag har också upprört mig över Isabella Löwengrips förminskande av alla människor som inte känner sig hemma i ett kvinnligt/manligt omklädningsrum och deras känslor. Jag får lite lätt panik över hennes människosyn och okunskap. Framförallt förstår jag inte HUR man kan ha problem med det. Om det finns en efterfrågan på ett sådant omklädningsrum och det kan tillgodoses så borde ingen ha problem med det.
Som privatperson får hon ha hur ogenomtänkta åsikter hon vill men som den "storbloggare" hon är tycker jag att hon har ett ansvar att åtminstone läsa på innan hon sätter fingrar till till tangenter.
Idag är vi fortfarande sjuka men glada ändå. Farmor och farfar är på väg och ungarna tjatar om dem och deras katt ideligen. Älskade, älskade ungar och deras kärlek till djur (och bussar)!
Ikväll stundar långhelg då maken ska vara ledig t.o.m. onsdag. Idag har jag oxå tid hos min psykolog vilket alltid brukar vara givande. Hon är den enda terapeut som kan hjälpa mig med mina tankar och min ångest. Endera dagen ska jag skriva ett inlägg om vikten i att hitta en samtalskontakt/psykolog som man "klickar" med. Jag har provat många tills jag "klickade" med min nuvarande, rasande smarta psykolog.
Att sitta ned med henne är som ett mentalt träningspass med en PT som inte låter en fuska någonting.
Summa summarum: Livet, trots förkylningar, är rätt gött idag!
Tvångsmässig rea-freak
Okej, klickade precis hem ungarnas vinteroveraller för hösten...
Låter helknas men låt mig förklara. www.kompaniknut.se har just
nu 30% rabatt på allt utom det absolut nyaste. Dessa overaller från
Katvig är vattentäta, andas och har tejpade sömmar samt två dragkedjor.
De var nedsatta från 1099kr till 549kr!! Bara det, liksom, lägg sedan till
(eller egentligen dra ifrån) 30% och jag har vad jag kallar ett riktigt klipp!!
För, i runda slängar, 750kr har jag overaller, BRA sådana, till båda ungarna.
Dessutom i en storlek som bör passa dem under hela nästa vinter.
Ibland lönar det sig att vara tvångsmässig rea-freak! Om man pallar att
handla direkt förståss. Maken fick tvinga mig att klicka på köp direkt, av
rädsla att de ska ta slut, annars hade jag säkert sumpat möjligheten genom
att tvångsmässigt leta vidare...
Hail to the queene of fynd!!
Hänt!
Hänt idag:
- Vilgot satte ihop två ord (han har gjort det förr men inte så ofta) när jag satt på toan
"Mamma bajs" eh, joo... det har du rätt i Vilgot. Andra meningar är snarkljud + pappa.
- Lästa på nätet att det gjorts en Sherlock Holmes serie i amerikansk tappning.
JAG ÄLSKAR SHERLOCK HOLMES!! ÄLSKAR!! Utspelar sig i New York och Lucy Liu
spelar Dr Watson. Vet inte om den är bra än men ska kolla snarast. Är mycket
hoppfull!! Yey!
- Har sjungit godnatt-sång för ungarnas mjukis-vovvar typ 100 ggr.
- Maken kommer nog hem efter lunch eftersom kids och mamma är lite risiga.
- Organiserat bland utekläderna.
- Ungarnas morfar kom hit med två JÄTTEmjukisdjur. Typ tre gånger så stora som ungarna.
Tar mycket plats och jag snubblar ständigt över dem men hos ungarna gjorde de succé!!
- Vi har hoppat och dansat i sängen en stund i dag. Mamman sjöng och hoppade och stutsade
och ungarna hoppade och dansade glatt.
- Har satt igång en tvätt.
- Funderar på att upprepa gårdagens gröt-lunch...
Ordbajs
Nu sover småtrollen istället för att springa runt och veva med toaborsten.
Skönt. Tanken slår mig precis: Varför har vi två toaborstar??
Varför skulle vi nödvändigt se till att båda ungarna hade en borste var att veva med?
Livets små frågor blandas med de stora som: Hur ska jag få eftermiddagen att gå?
Eller: Hur ska jag ta tempen på en unge som ormar sig sitt värsta?
När jag tittar tillbaka på detta när jag är femtio hoppas jag att jag skrattar och förundras över att jag levt under en tid då rosa ansågs vara en tjejfärg. Som trettioåring förundras jag över att jag växt upp i en tid då man hade EN telefon per familj och den satt fast i väggen!?! Barnen kommer inte att tro sina öron när jag berättar om mamma och hennes barndomsäventyr då man var tvungen att bestämma mötesplats INNAN man åkte hemifrån och sedan vara där på det klockslaget. Jisses...
Många ungar idag har nog svårt att förstå att vi trettioplussare levt när man bara hade EN tv per hushåll. Själv spenderade jag större delen av min bardom i ett hushåll UTAN tv. Mina föräldrar var av den radikala åsikten att man skulle umgås med varandra på kvällen. Jag tror att det kan ha ett samband med att min mamma numera VÄGRAR spela spel. Hon påstår att hon "spelade ihjäl sig" under min barndom.
Kanske har det också bidragit till mitt extrema nörderi när det kommer till Tv-serier.
OMG, gissa om jag blev glad när självaste Lady dahmer hyllade min egnaste favvo-serie
Buffy. En serie som är uppfriskande befriad från gängse normer, åtminstone mer än de flesta.
Barnen sussar vidare och jag vågar påbörja ännu ett stycke i ett inlägg som närmast är att betrakta som rent ordbajseri. När en inte har så mycket att skriva om så blir det lätt så. Jag har iof en massa halvskrivna utkast men jag blir aldrig riktigt nöjd med dem varpå ordbajsandet känns som en säker väg.
Nu tappar jag dock farten och nästa mening känns inte alls lika självklar som den förra så jag ger mig nu... slutar ordbajsa och funderar om jag ska försöka få lite shuteye innan bebbs vaknar.
Solong!
Inga kommentarer | AliasLillaMy funderar..., Lull-lull & Rosa Fluff, Tv-serier, film, musik och annat ur eter | Startsidan
TOAborsten+nyfiken unge = mardröm
Sådärja! Tillbaka bland de levande med en frisk dator och risiga ungar.
Nu tittar de på Macka Packa (fråga iiinteeee) medan jag njuter av ett normalstort
tangentbord. Aaah! Nåväl, let´s see... vad har jag att säga...
Ni förstår det händer inte massor just nu. Otto är hängig med lite feber, Vilgot är pigg
och busig och jag har en riktigt dålig värkperiod. Perioderna är numera betydligt kortare
men betydligt besvärligare.
Igår var vi ute en bra stund, mina barn vill ju aldrig gå in, men vi blev tvungna för båda ungarna sprang rätt ner i en mindre pool på grannens gård (läs: pöl på grannens gård) och blev dyngsura genom galon, goretex och allt. Som tur var hade jag Sofie här som hjälpte mig att fånga in ungarna annars hade jag aldrig lyckats.
Idag är det mulet och regn och i kombination med Ottos feber så håller vi oss inne.
Idag har ungarna hunnit springa runt med varsin toaborste (som de fick tag i efter att maken lämnat toan öppen, grrrr) och skvätta samt tömma hela blöj-soptunnan på golvet. Min stora skräck är att de ska få tag i toaborstarna. Jag fixar spya, bajs, snor, slem och smuts i största allmänhet men
TOAborsten+nyfiken unge = mardröm. Nåväl. Städade och tvättade ungarna och nu ska vi slöa ända fram till lunch!
Har ni någon sanitär mardröm när det kommer till era ungar?
Söndagar borde utrotas
Igår hade jag söndagsångest. Tror att de flesta anfäktas av liknande symptom när söndagsmorgonen går över i söndagseftermiddag. Jag vill i alla fall tro det. Men nu är måndagen här och då känns det, konstigt nog, bättre. Jag har fortfarande ingen fungerande dator... Inga stordåds-inlägg alltså. Inga bilder och inga luftiga texter. Bara korta uppdateringar tills vi har en fungerande dator.
Jag klippte ungarna igår. Snett och vint, klippte mig i handen gjorde jag oxå!
Har kommit på att "Shaun the sheep" är ett genomlidbart barnprogram. Det innehåller ungarnas favorit lamm och mammas favorit, sjuk humor...
Snart är det dock dags för utestund så det är bara att stålsätta sig för påklädning.
Faan vad jag hatar att skriva inlägg från mobilen!
Klart slut!
Att likställa fördomar med erfarenhet är som att strö glitter på en bajskorv!
I sin blogg minasannaord (som förövrigt blivit lite av en favvo de senaste dagarna, bli inte förvånade om den hamnar i länklistan men tills dess kan ni klicka på länken ovan) skriver Sanna klokt om erfarenhet vs fördomar. Upprinnelsen är en debattartikel i Dn där författaren menar att erfarenhet är samma sak som fördomar. Jag håller med Sanna. Inget likhetstecken finns att finna mellan dessa. Utan att ha lusläst artikeln har jag några synpunkter på slutsatsen som dras:
I själva ordet FÖRDOMAR står det klart att fördomar är något man dömer i FÖRväg medan erfarenhet bygger på just något man ERFARIT.
Poängen är inte heller huruvida man har fördomar utan hur man förhåller sig till dem.
Medvetet och omedvetet har jag fördomar om olika människor, deras ursprung, klädstil
you name it. Givetvis har jag det. Att påstå något annat vore arrogant. Men jag FÖRHÅLLER
mig till det, i många fall, medvetet. Öppen för att omvärdera, medveten om att jag omöjligen
kan sitta på all information och säker på att grova generaliseringar sällan är hela sanningen.
Men också kritisk till andras generaliseringar, källkritisk och noga med att skilja på mina egna
känslor inför något och mina värderingar.
Som jag skrivit förut:
"Jag är emot dödsstraff men skulle lätt kunna slå ihjäl någon som skadade mina barn"
Det ena är en värdering och det andra är en känsla. I ett samhälle kan vi inte ta hänsyn till den enskildes affekt utan till våra gemensamma värderingar.( Ergo: Yours truly skulle få skaka galler om jag gav efter för min affekt!)
Hur hänger allt det här ihop då?
Jo, alla dessa saker: Fördomar vs erfarenhet, känsla vs värdering, måste vi särskilja och förhålla oss till. Att påstå att fördomar och erfarenhet är samma sak är att bana väg för, och ursäkta, att folk låter fördomar styra deras livsval och i värsta fall deras val till riksdagen. När de istället borde se sina fördomar i vitögat, erkänna dem för sig själva och sedan leva utifrån sin värderingar. Rösta utifrån sina värderingar och inte låta varken fördom eller känsla/affekt styra.
Med detta menar jag inte att känslor är fel eller att man inte ska rösta med hjärtat. Att vara känslomänniska är inte något negativt. Jag tror dock att om fördomar är inblandat i smeten så är känslan som styr ofta Rädsla. Jag är stolt över att jag har lätt att komma åt mina känslor och de leder mig ofta rätt. Men känslan rädsla är inget jag vill styras av. Den måste jag förhålla mig till och i vissa fall bortse ifrån. Ibland är den befogad, ibland inte. Och som ordet FÖRDOM antyder så är rädsla utifrån något man dömt i förtid ofta något man ska syna noga.
Artikelförfattaren refererar till hur hon instruerar sin dotter att söka hjälp ifall hon kommer vilse i tunnelbanan och det faktum att hon säger åt henne att söka hjälp av en kvinna i första hand. Inte en man. Är det fördomsfullt/diskriminerande eller en erfarenhet? Är det rädsla eller hennes värdering?
Jag kan tycka att med tanke på att män utgör, grovt räknat, halva befolkningen så är det en kombination av dem alla. Jag skulle förmodligen göra likadant utifrån känslan rädsla, erfarenhet och statistik. Det är fördomsfullt. (För hon dömer på så sätt alla män, män som hon dömer i förväg, men att döma gruppen män är statistiskt riktigt.) När det handlar om ens barn så är det svårt att ge något annat råd. Men det är ett farligt steg att likställa erfarenhet och fördom baserat på ett exempel. I en värld där män utgjorde 50% av alla förövare hade det varit fel råd. Jag föreslår att hon ger samma råd till sin dotter, sedan fokuserar man på att förändra de strukturer som gör att detta råd, statistiskt, är det klokaste. Man söker då en lösning på problemet istället för att bidra till det. Man försöker inte klä om ordet fördom till det mer legitima, erfarenhet för att ursäkta sin, förmodligen kloka, diskriminering. Statistiskt så är risken för övergrepp mindre om hon går till en kvinna och ingen ber henne offra sin dotter på feminismens altare. Men från det är steget långt till att likställa erfarenhet och fördom GENERELLT. Folk kan få för sig så knasiga och fördomsfulla saker då.
Att strö glitter på en bajskorv gör inte att den luktar mindre eller slutar vara en bajskorv.
Fördomar omskrivna till erfarenhet luktar fortfarande unket och erbjuder ingen lösning.
Jag kräks lite i munnen
Om ni, som jag, intresserar er för genusfrågor ska ni titta in till
Jag kräktes lite i munnen när jag läste om dessa cyniska människor som aktivt saboterar, dessa sjuka människors, behandlingar genom att ge dem bekräftelse på att deras syn på sin egen kropp är i linje med sanningen. Anorexia är en dödlig sjukdom. Fy faan,* kräks i munnen igen*
Ett tydligt tecken på att jag inte är på väg nedåt
Är lite under ytan orkesmässigt. Igår när jag skrev om barnkläder (igen)
så hade jag svårt att få det sammanhängande och jag tackar gudrun för
stavningskontrollen :D
Hjärnan surrar men producerar inte mycket.
Jag har ju varit deprimerad förut och när man
får så här låg energi är det lätt att bli rädd för att
man är på väg nedåt igen. Men då tänker jag på
alla mina åsikter som jag vill få ut, mina planer för
framtiden, inredning, trädgård och sysselsättning.
Ett tydligt tecken på att jag inte är på väg nedåt, trots
fysisk och psykisk utmattning är att jag trots allt orkar
längta, planera, drömma och utföra några små projekt.
Är jag deprimerad är det sådana saker som ryker först.
Ingen ork till planer och drömmar finns när jag blir deprimerad.
Så jag tänker att det är så här att vara småbarnsförälder. Att det är precis det här alla pratar om när de beskriver livet med små barn. Hur lite ork det finns, hur lite sömn man får och hur lite egentid man kan ta ut. De som levt det livet men har stora barn brukar beskriva det som den bästa tiden i deras liv. En tid de önskade att de kunnat njuta mer av. Det stärker mig. Jag lever ett hektiskt liv och har lite ork, men orken räcker i alla fall till att njuta i korta stunder. Det lyckorus jag kände när de äntligen kom till världen har avtagit men finns där någon stund varje dag (ofta när de sover :D haha). Och att jag orkar tänka tanken om fler barn visar väl på att det underbara väger upp det utmattande jobbiga?! Men i mitten på denna vecka känner jag hur min kropp protesterar vilt mot allt, hjärnan är grötig och musklerna ömma. Tur att svärföräldrarna är här! Tur att hjälp finns och tur att jag orkar planera min framtid. I sommar går jag in i en ny tid men ny sysselsättning och nya mål.
Mer om det en en annan gång!
Amen ni hör ju hur det låter om man säger det högt!!
Vi har alla skrivit om det, eller pratat om det eller funderat på det.
Alla feminister i alla fall. Kanske, också, en och annan förälder som förirrat
sig in på "fel" avdelning och tagit en titt på kläderna som affärerna
inte tycker passar ens barn.
Om en har en pojke och tittar på kläderna
som marknadsförs till flickor tänker en att de är små, figursydda och
opraktiska (men färgglada, glittriga och roliga).
Om en har en flicka tänker
en kanske att kläderna på pojkavdelningen är rymliga, slitstarka och bekväma
(men mörka, trista och tuffa).
Nu har diskussionen tagit fart igen!!
Hur i hela HELVETE ursäktar klädkedjorna sitt beteende??
Vi vet alla att det inte är någon skillnad mellan små flickkroppar
och små pojkkroppar, förutom det uppenbara (snopp och snippa).
Pojkar och flickor kan vara smala och knubbiga, långa och korta
men INTE PÅ GRUND AV VAD DE HAR MELLAN BENEN!
Att medvetet göra flickors kläder mindre (trots att storlekslappen
visar samma siffror) är så djävla skandalöst att jag nästan självantänder
av vrede!!
DE BEGRÄNSAR FLICKORS RÖRLIGHET FÖR ATT DE ÄR FLICKOR.
DE UPPMUNTRAR POJKARS RÖRLIGHET FÖR ATT DE ÄR POJKAR.
Let me spell it out for you: Ett plagg i storlek 86 cl, från flickavdelningen, är mindre än ett plagg i storlek 86 cl från pojkavdelningen! När började måttsatser vara subjektiva??
Läs det om och om igen tills det sjunker in. För det är FÖR dumt.
Det är så dumt att det inte går att ta in.
Och sedan muttrar man om att genusentusiaster och feminister fokuserar på fel frågor. Att klädfrågan är en petitess. På de stora klädkedjornas barnavdelningar reproduceras idiotiska könsroller mitt framför näsan på oss alla. Det borde vara tillräckligt för att alla borde se konsekvenserna av könsroller och socialisering. INGEN kan gå runt och tro att rörlighet är könsbundet. Att människor med snoppar behöver rymligare kläder än de med snippor!!?
Att barn med snippa behöver tightare kläder?!... för att inte bli för... rörliga...
Amen ni hör ju hur det låter om man säger det högt!!
Varför kan inte barnkläder vara till för just BARN??
(Givetvis finns det flera vettiga klädtillverkare som gör kläder till BARN, men de är inte många, finns inte i alla städer och passar inte alla plånböcker. Tyvärr. Men jag vägrar hylla dem för att de inte är helt dumma i huvudet. Det borde vara helt-djävla-självklart!)
Orsaken till detta utbrott står att finna i Lady Dahmers senaste inlägg. Jag har skrivit om det förut men nu blev det dags igen! Gå in och läs hennes inlägg så kommer ni att förstå var min ilska kommer ifrån.
Bebbnytt
Man hittar så konstiga saker på konstiga ställen när man har barn.
Igår när jag skulle hänga tvätt hittade jag tre klossar, en lastbil och en tutte
i tvättmaskinen. Vidare hittade maken två pusselbitar i avloppet (mysteriet
med tvättmaskinen som pumpar ut vatten på golvet är löst), jag hittade tre
sugrörsflaskor i makens kalsonglåda och så hittade jag tre halvätna äpplen
bakom soffan...
Övriga bebb-nyheter är att de börjat leka att de lagar mat. Jag vet inte hur mycket
låtsas sylt jag ätit de senaste dagarna men det måste vara litervis.
Varje gång de omsorgsfullt bär fram en panna med "mat" påpekar de att det är
varmt och man måste blåsa. Sedan frågar jag vad de lagat och då hojtar de
"lyllt!" åsså måste jag säga att det smakar jättegott.
De har oxå börjat fatta konceptet "att luras". När vi leker i sängen hojtar Vilgot
att lammet ramlat. När jag kommer för att trösta lammet ser han lurig ut och
fnissar. Då visar det sig att lammet inte alls "lamlat" (blivit kastad) utan att han
gömt lammet under täcket.
Vanligaste orden är "Oj", "Ojdå" tätt följt av "mamma" och "nej".
"Bajs", "Buss", "lamm", "Ma" (=katt), "vovv vovv" och "snö" är
frekventa och varje gång en telefon ringer hojtar de glatt "mommo!"
Just nu hatar de att byta blöja. I alla fall om mamman ska göra det.
De kastar mat så fort de ätit sig mätta och petar gärna in mat i näsan.
Igår kastade Otto en sten på morfars bil och Ville kastade en näve lera på sin mamma.
Populäraste aktiviteterna är att bygga torn, bädda ner mjukisdjur/dockor i sängen, leka i sängen och "MYYYYY" vilket innebär mys i form av en mugg med godsaker.
Sådetså!
Onsdag morgon. Halva veckan avklarad och jag är mer än nöjd med mig själv.
Jag har gruvat mig för den här veckan men nu är den snart över och jag har hållit
lugnet med barnen, fixat nätterna och lagat bra mat. Jag känner mig inte ens särskillt
trött. Psykiskt i alla fall...
Det är så surt när kroppen meddelar något annat än psyket.
Idag vaknade jag med migränkänningar, ont i ryggen och ett
forsande näsblod. Kroppen signalerar vilt medan hjärnan är kav lugn.
Surt!
Idag kommer farmor och farfar för att avlasta lite.
Igår var det skriande vår utomhus och vi promenerade till hästarna och lekte utomhus i timmar. Barnen parkerade som vanligt i en pöl med lervatten och solen sken. Underbart! Idag är det mulet och snö/regn i luften och det passar mammakroppen bra. Inget dåligt samvete om vi tar det lugnt och går i pyjamas fram till lunch. Sådetså!
Teknisk anarki
Jösses! Igår kände jag mig som Robinsson-fucking-Cruse... typ.
Först kaikar datorn ihop och när jag precis vant mig vid tanken
på att sköta all surfing, mailande, bloggande osv, via mobilen
så dör det djävulsskapet också!! Mobilen bara "Näe, men nu dör jag".
Vilken skymf! Bortkopplad från världen och utan sätt att prata med
bortrest make eller andra homo sapiens (förrutom ungarna dårå)
kände jag mig rätt... *söker efter ord*... sur! Djävla tekniska pryttlar!
Nu är ordningen återställd med hjälp av lite pillande, gullande (läs:svärande)
så fick jag igång den (telefonen alltså) men den beter sig otrevligt och dör
lite nu och då...
Nåväl. Just nu fungerar den i alla fall.
Nu ska jag sura vidare!
Bye!
Enkel mattematik!
Datorn är lite usel sådär till och från...
Maken har förutsett en snabb död men
då och då behagar den starta.
Sitter och lurar på vad jag ska önska att
maken köper med sig från Irland...
Har de några specialiteér (förrutom Whisky)?
Eller ska jag satsa på att få något från taxfree istället?
Helst skulle jag vilja ha en rejäl sovmorgon, en whisky
och ett No poo-godkänt torrschampoo.
Oooooch några nagellack.
åååsså en massa snask..
Det är så mycket I-lands problem att jag måste ta
fram skämskudden :D
Det här med datorn däremot. Nu snackar vi ett problem av magnitud...
Får hålla mig i skinnet för att inte bara rusa iväg och beställa en ny,
men det problemet löser sig självt när datorn vägrar starta!
Ingen fungerande dator, ingen beställning av dator.
Enkel mattematik.
Nu ska jag ta med kidsen ut i vårvädret. Ska bara klä på dem en
babbillion olika klädesplagg och leta fram mina egna gummistövlar.
Solong!
Kriiiiiiis, starta paniken osvså
Min dator verkar ha ge
tt upp om livet. Så detta blir mitt första, och förmodligen sista, inlägg från mobilen. Funkar skitdåligt. Måste skaffa I-phone! Vet inte hur jag ska lösa detta eftersom jag är lite låst vid hemmet. Och vem har råd med en sådan extrautgift? Kanske blir.det bloggtystnad under dagen... Buuhuu! Panik, kris och abstinens! Hur överlever man en dag utan dator? Kanske ska jag plocka in lite kottar å leka med i sann stenåldersanda...
Grötfamiljen
När jag verkligen vill vara snäll mot mig själv, och min mage,
vispar jag ihop en mannagrynsgröt och äter den med mjölk och
sylt (helst blåbär eller hjortron). Min svärmor är alltid lika impad
över att jag alltid lyckas, låta bli, att bränna gröten :)
Antingen har jag en lätt-impad svärmor eller så bränner folk
mannagrynsgröt till höger och vänster. Till pojkarna sålde jag
in maträtten som: "gröt med SYYYYYLT!"
Fungerade utmärkt och när maken hoppade på tåget:
"Snabb lunch/middag som ungarna äter med glädje"
har vi blivit en gröt-familj. Den lägger sig så skönt i magen men man
står sig inte så jättebra så man får inte glömma ett rejält mellanmål senare.
Att kalla mannagrynsgröt min "paradrätt" är väl inte att göra mig rättvisa, men det är lite av en specialite. I alla fall om man får tro min svärmor :D
Handling och konsekvens
Oj, oj! I veckan är MyPappan ute och reser en hel del.
En får gräva ner sig i sina metaforiska skyddsgravar och
härda ut. Visst har vi kul och ungarna är underbara men
det är jobbigt att ha ansvaret själv i längre perioder.
Uppe med tuppen var vi. 05.20 närmare bestämt och
sedan har det varit full fart. Vi gick ut vid nio och gossarna
bosatte sig i vattenpölarna. En timme! I VATTENPÖLARNA!
Inga kläder pallar simning i lervälling...
Men de sysselsatte sig, jobbade ur sig en massa energi
så jag hejjade på dem och kom med små idéer som drog
ut på uteleken lite extra. Allt för att de ska sova bra efter lunch.
Handling och konsekvens:
* Mamman föreslår att de ska skotta vatten i pölarna
+ Ungarna blir entusiastiska och skottar för brinnande livet
- Ungarna blir entusiastiska och skottar vatten på mamman...
* Mamman plaskar glatt med fötterna i pölen för att visa sig delaktig
+ Ungarna plaskar entusiastiskt och sysselsätter sig ännu en kvart
- Ungarna plaskar genom att tävla om vem som kan sätta sig med
störst plask, alternativt magplask...
* Mamman plockar fram sandlåde-hinkarna
+ Ungarna häller och häller och är lyckliga
- Ungarna kommer på att man kan dricka lervatten
och smackar förtjust...
* Mamman visar hur man kan kasta grus i pölarna och det låter plupp
+ Ungarna hojtar "plupp plupp" och roar sig med detta i tio minuter
- Ungarna kommer på att man KAN kasta grus och hittar andra måltavlor...
Nu sussar de gott medan mamman bloggar så uteleken kan på så sätt anses strategiskt lyckad trots några små malörer. Men ingen var torr någonstans när vi kom in. A small price to pay!
Dajm
Hepp! Lördags morgon och fadern roar kidsen UTOMHUS.
Mamman tar en kopp kaffe och kollar igenom hela länklistan
plus de andra bloggfavoriter hon har. Fnissar lite, tar en snus
och längtar efter en stoor påse Lördagsgodis. Shit vad
jag knarkar socker denna vecka. Gott&Blandat är ute till förmån
för dajm. Jag är, som ni vet, periodare på godis och just nu
är det dajm som gäller. Möms! När familjen kommer in ska jag,
egenhändigt, vispa ihop en rykande god mannagrynsgröt till
alla som sedan glufsas med SYLT. Ungarna lär bli glada.
Ikväll ska maken gå på hockey. Vi är tydligen i final i elitserien.
Han fick först en biljett (som tydligen inte ska gå att få tag på) som
han, utan att en fråga mig, gav bort till någon mer intresserad.
Sedan fick han en till... Och då blev det visst svårt att säga nej.
Derby är det tydligen å allt... I could not care less.
Jag ska baka pizza med kidsens mormor och lata mig så mycket
jag bara hinner. Kommande vecka blir tuff med stort T.
God helg på er!
" Försök inte stoppa mina ungar i ett snävt fack ditt dumma nöt, då ska du få dig en (okvinnlig) snyting!"
Mansrollen är som bekant betydligt snävare än den kvinnliga rollen. Klädval och färgval är betydligt mer begränsat. Men en vuxen man, med status och pondus kan i alla fall ha en rosa skjorta. På barn är det ännu mer begränsat. Så fort det inte är mörka, dova färger, tryck med bilar eller superhjältar eller randigt i ovan nämnda färger så tror omgivningen att de är flickor. Inte för att det är dåligt att kallas flicka men jag tar upp det för att visa på hur otroligt snävt det är om man är av manligt kön och vill hålla sig till normen. Det vill inte jag men jag förvånas av att mina pojkar antas vara flickor om de har någon annan färg än blått (undantaget turkos, den är för ljus), grått, svart eller grönt (undantaget lime-eller mintgrönt). De kan ha tex rött eller orange men då måste det kombineras med ovan nämnda färg.
De kan inte ha blommigt, prickigt eller något annat mönster. Randigt går bra om det är i mörka färger.
De kan inte ha hjärtan, glitter eller paljetter. Ej heller figurer från böcker och filmer om de är av kvinnligt kön. Har de någon, liten, rosa detalj så väger det över till att vara flickor oavsett hur de är klädda i övrigt. De kan inte ha halsband, hårband, hårspännen eller snoddar.
Mina pojkar älskar halsband och tofs i håret. När de vill ha det så får de det. Jag brukar kombinera deras kläder så att de får något från båda världarna. Poliströja och cerisa leggings, mörka jeans med Hello Kitty-tröjan och rosa mockasiner till dinosaurie-dräkten. Som regel köper jag kläder med klara starka färger. Vi har inte klippt dem än (förrutom att jag klippt lugg för att de inte ska störas av sitt hår) vilket innebär att de har axellångt, rödblont, lockigt hår. Med de frisyrerna kan de klä sig hur de vill. Det kommer alltid att förutsättas att de är flickor.
Att folk tar fel gör mig inget. Men att de tycker det är pinsamt att ta fel, att pinsamheten får dem att bli frustrerade på mig och att folk skakar på huvudet när de får veta att de heter Otto & Vilgot stör mig oerhört. Uttryck som "Det känns konstigt" hör till standard kommentarerna.
Dessutom förutsätts deras beteenden i samma veva: "Titta en så gulllig flicka som sköter om sitt gossedjur". Alternativt när de (någon enstaka gång) har mörka kläder: "Ooooj! Vad du är stark och snabb" eller "Titta han intresserar sig för teknik, det är väl ändå typiskt pojkar".
Och jag tänker att: " Försök inte stoppa mina ungar i ett snävt fack ditt dumma nöt, då ska du få dig en (okvinnlig) snyting!"
I Bubbelgumsrosa hjälmar
Här-om-veckan-Bebbs:
Ni kommer att behöva avstå lite makt och pengar men ni kommer att vinna FRIHET och respekt!
Vet ni?
När jag var tonåring och hamnade i diskussion med män, som ojjade sig över hur jobbigt det var att vara man och feministers ilska, jada jada jada, brukade jag säga:
"Du är man, du är vit, du är hetrosexuell och frisk... Bu-fucking-hu!"
Idag kan jag förstå att män känner sig kränkta. Men de flesta är ju kränka av FEL anledning!!
Var gärna kränkta för:
- Att ni växt upp i en extremt snäv könsroll
- Att ni framställs som djur av antifeminister
- Att några, ruttna ägg, näthatar och kränker,
slår och våldtar i en sådan utsträckning att
kvinnor har fog för att vara rädda för gruppen män.
- Att det går sämre och sämre för pojkar i skolan
(pga könsroller som lär att det är "omanligt" att
plugga och vara duktig i skolan)
- Att pojkar är sämre språkligt för att föräldrar använder
betydligt färre ord när de pratar med pojkar än med flickor.
- Att det anses omanligt att be om hjälp, vara ledsen och gråta
Var kränkta för att manligheten inte vidgats och utvecklats som kvinnligheten.
Sedan föreslår jag att ni söker er till närmaste feminist och tillsammans kan vi
kämpa mot den fruktansvärda bild av män som förmedlas i media osv OCH för
ett jämställt samhälle. Ni kommer att behöva avstå lite makt och pengar men ni kommer att
vinna FRIHET och respekt!
Höga förväntningar punkt nu???
Vi har väntat med chips och godis tills ungarna fattar vad det är och själmant tjatar om det.
Jag har i mitt stilla sinne sett framför mig hur vi ska ge dem deras första Lördagsgodis och
deras ögon ska tindra när de piper: "Tack kära moder för gåvan du givit oss förutom livet"
...eller något i den stilen. Höga förväntningar punkt nu???
Igår när jag satt vid datorn och maken lagade diskmaskinen (stereotypt? Kanske men jag orkade inte med ett steg till efter gårdagens batalj med kidsen. Shut up!) och plötsligt hör jag ett misstänkt:
"Knaper knaper, kras, kras, knaper!" och titta upp. VEM har lyckats stjäla sin pappas pringelsrör och mumsar som om livet hängde på det? OTTO. I anslutning till mitt avslöjande kommer Vilgot in och tjuter som en mistlur för han misstänker nämligen att hans bror fått något gott och att han själv förbisetts...
Well, båda pojkarna fick ett par chips var och vi kom överens om att glömma hela incidenten. I vänta på den "riktiga" Godis/chips premiären! Vi får de hur det går så länge vi vuxna envisas med att ha godsaker inom räckhåll.
Godmorgon på er förresten!!
spagettikastning
Hjääälp!! Var kommer ni ifrån alla nya läsare!!
* Får omedelbart prestationsångest, vill sluta blogga menändåinte, gnisslar med
tänderna och sliter mitt hår. Men blir också glad, vill skriva mer, bättre HJÄLP!*
Så då har vi avhandlat dagens panikångestattack. PjUh!
Idag morrar värken dovt, vill stoppa mig, hålla mig tillbaka.
En timme ute med gossarna hjälpte... inte eftersom de ville utforska precis hela gården.
Vilgot klättrade upp på släpen och föll huvudstupa från högsta stället medan jag var upptagen
med att fånga Otto som dödsföraktande KASTADE sig från ovan nämnda släp. Gissa om lekhjälmarna
känns som välinvesterade pengar?!? Jisses! Sedan fick de psykbryt eftersom mamman VÄGRADE
servera sylt till lunch. Enbart sylt var önskemålet som avslogs, vilket ledde till gooooorm, krokodiltårar och spagettikastning. Nu har de sovit och fått MYYS ( = äpplen, russin och kex i en mugg framför tv´n) och snart ska jag börja tänka middag. Jag överväger att servera sylt, men det känns inte riktigt som att jag får med hela kostcirkeln...
Slut -Shaming! (Det egentliga manshatet)
Igår jobbade min hjärna med begreppet "Slut-shaming".
Jag tänker att det förekommer öppet, medvetet, dolt och omedvetet.
Alla typer av övergrepp kan avfärdas medels slut-shaming.
Och de flesta av oss har gjort oss skyldiga till det med kommentarer som:
"- Jaa, det är hemskt men vad hade hon där att göra, vid den tiden,
klädd sådär, berusad, flörtandes och otydlig i sina intentioner."
Uttrycken ovan används NÄR ett övergrepp väl hänt. Oavsett om kvinnan kände förrövare eller inte och oavsett vilket övergrepp vi pratar om. Vi kvinnor får inte vara på alla platser, vid alla tidpunkter, klädda hur vi vill, flörta med vem vi vill och i efterhand skulle vi ha varit TYDLIGT avvisande, skrikit och slagits och framförallt sagt NEJ på ett sätt som en man kan tänkas förstå. (Som om "NEJ" skulle kunna tolkas på mer än ett sätt...)
Övergreppen kan sträcka sig från rena överfallsvåldtäckter till att våra ex lägger upp nakenbilder på oss på nätet som hämnd. (sk revengeporn).
Förrutom att vi inte får lita på okända män (och måste uppföra/klä oss rätt) så får vi inte heller lita på bekanta för det kan ju ge fel signaler (framförallt om vi sover eller är berusade) och vi kan defenitivt inte lita på männen vi har en intim relation med.
Att överhuvudtaget skicka, eller ta en nakenbild till/med mannen man har en relation med är tydligen att "Be om det". Ergo, kvinnan får skylla sig själv. Vi får skylla oss själva! Att överhuvudtaget praktisera sin sexualitet, som kvinna, gör dig till ett potentiellt offer och du måste alltid ha förmågan att se framtiden. Annars får du skylla dig själv. Det slut-shaming gör är att den säger till kvinnor att vi ALDRIG kan lita på män. (Snacka om att manshat när det är som värst.) Den säger också att så fort vi litar på någon eller för en sekund släpper garden så GÖR VI OSS TILL OFFER.
Smaka på den meningen en stund.
Ordet offer antyder ju att något händer offret utan egen förskyllan eller att en förövare gör något MOT offret. OFFER. Som kvinna kan du GÖRA DIG TILL OFFER.
Märkligt...
Det enda sättet, som jag kan se, att motverka detta, konstiga, fenomen är att helt sluta med "slut-shaming" själv. Både den medvetna och den omedvetna. Den medvetna "Jaa, men vad hade hon där att göra?" är nog så svår men ändå lätt att se och den är alltid EFTER att någon blivit ett offer.
Den omedvetna, är jag övertygad om, är när vi beskriver kvinnor utifrån klädsel eller handlingar som "utmanande" eller "vågade" INNAN hon blivit ett offer. När vi värderar deras beteende och förutsäger ett övergrepp. När vi betonar ord som "utmanande" och höjer ögonbrynen i en menande gest. För varje gång vi tycker något om en kvinna som uttrycker sin sexualitet i kläder eller uppförande så VÄRDERAR vi MEDVETET eller OMEDVETET och den vi pratar med tar med sig den värderingen. Värderingen är sällan av det positiva slaget även om vi håller ryggen fri med uttryck som "Hon får ju klä sig/uppföra sig hur hon vill men".
"Men" är ett ytterst farligt uttryck. Allt vi säger före "Men" är som regel skitsnack som vi själva inte tror på. Vi som är medvetna om strukturer som detta måste SLUTA upprätthålla dem. Vi måste sluta beskriva kvinnors sexualitet på ett värderande sätt och vi måste sluta låta andra komma undan med det. VAD menar vi egentligen med "utmanande"?? Vi måste se djupt in i oss själva. Ger jag menande blickar när jag pratar med folk om kvinnor i min omgivning? Använder jag "Men" på ett sätt som ursäktar framtida övergrepp??
Jag VET att jag gjort det. Jag vet att jag kan bättra mig och jag VET att det är svårt. Jag pratar om urgamla strukturer och synsätt som missgynnar offer i allmänhet och kvinnor i synnerhet.
Slut-shaming är också den tydligaste formen av manshat. Den visar på en bild av män (som djur som inte kan kontrollera sig) som borde anses oacceptabel av alla män. De borde stå på barrikaderna eller åtminstone vara djupt oroade.
Dagen tar sin början!
Godermorgon! Pjuh!
Efter gårdagens utbrott på hälsosatsningar och dylikt väntade jag mig
en anstormning av kommentarer av typen:
"Klart att du tycker det, fläskis"
Men sedan kom jag ihåg att jag ju har världen snällaste läsare. Oro komplett obefogad!!
Anyhuuue!! Strålande sol och minusgrader bjuder denna morgon på. Barnen hojtar bestämt
att de vill ha sylt till lunch och jag funderar på att fixa kaffe innan min hjärna stänger ned
sig själv av akut kaffebrist.
Igår funderade jag på huruvida vi skulle gå ut eller bada på eftermiddagen. Som den demokrat jag är beslöt jag att fråga kidsen vad de ville göra.
-"Vill ni gå ut eller bada" trumpetade mamman
*barnen tänkte länge igenom alternativen*
Sedan sa de bestämt och utan tvekan:
-"LAMM"
Mamman ba´:
-"Eh, jahaaa....."
Om de ville gå ut och hämta ett lamm, bada ett lamm eller bara sa det första ordet de kom på kan jag inte uttala mig om. Men jag blev helt enkelt ställd. Så vi gick ut. Ingen protesterade. Efter att de legat och rullat sig i närmsta dypöl blev vi tvungna att gå in och torka. Pojkarna förhandlade hårt och det slutade med att jag lovade dem "Mys" när vi kommit in. Då larvade de efter mig men när Vilgot klättrat upp för farstutrappan ändrade han sig och rusade iväg... Rakt ut i tomma intet och drullade nedför hela trappen. Tur att han bar chockrosa lekhjälm. Han ruskade bara på sig och konstaterade att han klarat sig oskadd. Sedan stekte jag köttbullar till barnen och deras morfar och sedan lekte han med barnen ända till läggdags. LYX.
Nu surrar det hotfullt i skallen. Bäst jag brygger en hel kanna!
Solong!
Adoptera en bloggare
Även om jag skulle vilja ha hela huset fullt av ungar (MINA ungar) så kan jag då och då tycka att jag har nog med de två jag har. Men jag skulle lätt kunna tänka mig adoptera en och annan vuxen...
Varför inte adoptera en skock bloggare som kan förgylla livet:
Nina skulle till exempel kunna hjälpa mig med sjukgymnastiken (läs: tvinga mig att
göra sjukgymnastiken med glada tillrop och en och annan utskällning. Får för mig att hon
kan bli rätt skarp om hon vill :D). Jag skulle kunna baka godsaker, visa min godisgömma
och vi skulle prata feminism, genus och böcker. Inga problem med nattningen eftersom
hon ju har egna små och säkert gärna tackar ja till att somna tidigt och när hon är men i
radio, tv (tror absolut att hon kommer att få ett eget program) och skriver en bok kan jag
sträcka på mig stolt och säga till folk att "det där är min unge det!"
Matilda skulle jag tillåta att städa max fem timmar om dagen och sedan när hon ger
sig på badrumskaklet med tops skulle jag kliva in med myndig stämma och säga att
"nu Matilda tycker mamma att det räcker". Sedan skulle jag baka hennes favorittårta
och vi skulle snusa tillsammans medan vi pratade inredning. Det skulle bli lite
akward eftersom hon är sambo med min bror men alla har väl konstiga familje-
-konstelationer nu för tiden :D
Fanny skulle jag adoptera för att få lite nya infallsvinklar och lära mig lite mer om politik.
Jag lär mig något nytt varje gång jag kikar in till henne. Hon är som en frisk fläkt.
Lady Dahmer får vara med på listan men egentligen vill jag att hon ska adoptera mig...
Inte så att jag är missnöjd med min egen feministmorsa. Mer så att jag tänker att omväxling förnöjjer.
Vem skulle ni vilja adoptera och varför??
Förtydligande till förra inlägget om hälsohets
JAG TYCKER INTE ATT ENSKILDA BANTARE
ELLER BLOGGARE, SOM SKRIVER OM SIN VIKTRESA,
ÄR HÄLSOHETSARE. DÄREMOT SÅ BLI DE EN DEL
AV DET KONSTANTA FLÖDE KRING HÄLSA OCH VIKT
SOM JAG VILL UNDVIKA. (SÅ GOTT JAG KAN)
DESSA MÄNNISKOR BEHÖVER INTE (OCH HAR INGET ANSVAR)
ÖVER MIG, OCH ANDRA SOM ÄR TRÖTTA,
OCH BEHÖVER INTE BRY SIG OM HUR VI KÄNNER.
EN DEL GÖR DET ÄNDÅ OCH DET ÄR JAG TACKSAM FÖR.
TACKSAM FÖR DEN FRISTAD SOM DE UTGÖR!
Jag säger inte "var mindre hälsosam" eller "försumma din kropp" jag säger bara "Kan vi prata om något annat?"
Jisses vad jobbigt jag tycker det är när mitt senaste inlägg, om barnkläder, får stå kvar länge utan att jag fyller på med ett inlägg med med substans. Jag vet att man inte behöver vara ytlig bara för att man tycker att barnkläder är kul. Men jag vill inte att någon ny läsare snubblar in och tror att jag "bara" bloggar om barnkläder... Löjligt, jag vet.
På tapeten just nu är hälsohets, särartsfeminism och en massa andra tankar. Men jag kör på hälsohets/viktnedgång/bantning idag eftersom jag länge försökt knåpa ihop något sådant men bangat.
Oftast när jag pratar om "Hälsohets" så anklagar jag ingen enskild person för det utan menar
"Det sammantagna flödet av människor och organisationer som fokuserar på hälsa och deras önskan att frälsa/peppa andra". Jag känner en enorm vila i att surfa in till mina favoritbloggar och veta att jag inte kommer att mötas av en massiv vägg av peppande inlägg kring träning och mat.
Flera av dem både tränar och vill gå ned i vikt men VÄLJER att separera bloggen från detta och använda andra forum för just sin hälsoresa. Jag skulle fortsätta titta in till dem oavsett men mina ögon, min själ och min hjärna mår bra av att ha små fristäder i cyberspace där man inte fokuserar på kroppen.
För det här med kroppen, träning, hälsa och viktnedgång är ett, aldrig sinande, flöde.
Den som själv lyckas vill peppa andra och de som är på väg vill ha resesällskap.
Det är starkt att inte låta bloggen flöda över av detta när man själv har en strävan.
Jag kommer säkerligen att gå ned i vikt och bli bättre på att träna någon gång under bloggandet men jag kommer inte att ta upp det här. För jag vet att ni inte behöver en blogg till som fokuserar på fysisk hälsa. De som vill ha den peppen eller informationen hittar andra ställen att få den på fyra röda sekunder. De som däremot är lite trötta har det svårare.
För är det inte så att vi överviktiga VET att vi är det och VET hur vi skulle avhjälpa det?
Man kan vara överviktig och ändå ha bra kondis och vara hälsosam.
Man blir inte hjälpt av pepp i för stora mängder, det enda som kan peppa mig är jag själv.
(Sedan är det ju bra att man kan kolla tips och recept på nätet, men det råder knappast någon bristvara.)
Jag upplever en misstro mot att jag som överviktig kan vara nöjd med formen på min kropp. Det är nog svårt att acceptera att jag kan älska min mage, mina lår och min rumpa trots att de överskrider medelmåttet. Annars skulle det inte vara så viktigt att "peppa" och prata om det.
(För mig finns en faktor som heter "Värk" och med den med i bilden märker jag ju att jag mår bra av att träna. Där kan jag göra skillnad i mitt välmående på sikt. Men hur mkt jag tränar och hur jag tar mig dit är ingen annans sak, jag vill inte bli peppad för jag förbättrar hellre sakta än att jag triggar någon gammal ätstörning. Det är något att tänka på när man peppar som värst, att andra inte alltid måste bli peppad av ens framgångar, hos en del triggar det något gammalt monster.)
Men de allra flesta säger sig hälsosatsa för att orka mer och känna sig starkare.
För de allra flesta förefaller det dock sammanfalla med att jeansen inte passar eller siffran på vågen.
Givetvis får alla ha sina skäl till viktnedgång men paradoxen är att ingen bantar för utseendets skull men bekräftelsen på deras arbete handlar om att komma i kläder eller att de är "fina" i andras ögon. Jag är själv en av dem som gett komplimanger när folk gått ned i vikt och de handlade uteslutande om hur personen såg ut. Nu har jag slutat kommentera andras viktnedgång (eller uppgång) överhuvudtaget.
Jag säger inte "var mindre hälsosam" eller "försumma din kropp" jag säger bara "Kan vi prata om något annat?"
Varning!! - Inlägg om barnkläder, skrolla om ni inte står ut!
Här kommer ännu ett inlägg om barnkläder och min eviga längtan efter ännu ett fynd.
Skrolla vidare ni som tycker jag är töntig. Jag kan inte hjälpa det! Älskar barnkläder!!!!
Åsså älskar jag tradera. Nästan alla mina fynd kommer därifrån eller någon obskyr loppis.
Och billigt ska det vara. Värt sitt pris finns nästan inte. DET SKA VARA BILLIGT. Punkt.
Men några saker kan jag tänka mig pröjsa mer än några tior för även begagnat.
Låt mig utveckla (eller skrollaaaaaa)!
Jag vill ha kläder med bra kvalité som barnen kan ha länge. Som är sådär fiffiga så
de sträcker sig över flera storlekar och har så bra kvalité att de inte faller sönder mot slutet.
Ett av de plaggen är Nova Star-jeans. De har låång mudd både upp och ner till vilket gör att de sträcker sig över flera storlekar, sitter bekvämt och muddarna nedtill gör att det inte blir så knöligt när man drar en sock över när de ska gå ut. Jag fyndade en gång ett par för, typ, förtio bagis (hellooooo) men begagnat kan man lätt få ge mellan 130 och 200kr. Och det är de värda enligt min åsikt. Jag har köpt tre par varav ett par är i storlek 80cl men jag räknar med att de kan ha dem tills de drar åtminstone 92cl på grund av muddarna! De andra två är i storlek 86cl och de kommer att räcka lääänge.
Det andra tipset är molos byxor. De utan mudd räcker inte så länge. Men mina ungar kommer att kunna använda de i storlek 68cl som shorts i sommar eftersom midjan är så bra. De MED mudd är ju ännu bättre och räcker länge eftersom man kan köpa dem stora utan att de hasar ner över fötterna och när de blir för korta fungerar även de som caprishorts. Dessutom finns de i så fantastiska mönster och färger att de är väl värda upp till en hundring begagnat om man hittar sin favorit. Men man kan även fynda dem för ett par tio om man har tur.
Mina ungar har flera par och en av mina hetaste önskningar vore att de fanns i vuxenstorlek. De ser så sjukt sköna ut. Helt otrolig strech och inget som stramar eller tar åt någonstans.
Jag behöver väl knappast påpeka att jag INTE är sponsrad!? (tyvärr skulle lätt sälja min bloggsjäl för en garderob fylld med dessa byxor). Men jag kan lova er att om inget annat anges så är mina inlägg om barnkläder INTE sponsrade. Då måste man ha lite fler än knappa hundra läsare :D
1 kommentar | LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar), Lull-lull & Rosa Fluff | Startsidan
De tar sin plats i livet utan att be om ursäkt
Igår firade vi hela dagen och gav inte upp för än klockan närmade sig elva.
Vi shoppade, drack lite vin och åt en god middag men mest av allt pratade vi.
Vi pratade familj, relationer, sex men mest av allt pratade vi faktiskt jobb och
karriär. Ett uppfriskande ämne även om jag gärna pratar relationer (och det behövs)
så behöver vi prata om annat än våra relationer till män. Vi behöver en agenda
utanför män. Män har alltid varit fokus ända sedan vi var tonåringar och jag
tror att vi alla tre haft god nytta av att stöta och blöta våra relationer och få insikt
i hur andra hanterar sina. Ett par av oss har tagit oss ur usla relationer tack vare
att vi pratat och en har fått se att kränkningar och manipulation inte är en naturlig
del av relationer. Vi har räddat oss själva när vi fått perspektiv genom våra samtal.
Men som sagt. Det är uppfriskande att inte ägna all tid med dessa smarta kvinnor åt att prata om män. Vi är så mycket mer än våra relationer till det motsatta könet och med åren så har våra samtal blivit mer och mer balanserade. Mer tid har ägnats åt våra drömmar, mål och livsval och mindre tid har ägnats åt våra respektive relationer till våra män. Förr ägnades nästan all tid åt att prata om män som gjort oss illa och resten av tiden åt de män vi älskade. Nu ägnas en promille åt idioterna, en lagom del handlar om våra partners och den största delen handlar om oss och våra relationer till varandra, vår vänskap.
Den utvecklingen gör mig glad. Mina vänner är så smarta och framgångsrika att det känns rätt att våra samtal får handla om det. Om hur stolt jag är över dem och hur stolta de är över sig själva. De har fått noll och intet gratis och kämpat sig till karriärer och livssituationer med egen kraft. Vi får hjälpas åt att komma ihåg att det inte handlar om tur utan om hur bra vi faktiskt är!!
Tre av mina absolut närmaste väninnor har de senaste veckorna fått de jobb de önskat på grund av att de är såå djävla kompetenta. Och det bästa är att de vet om det. De är stolta över sig själva. De tar sin plats i livet utan att be om ursäkt. De vet att de är värda allt de kämpat för!
vi återvänder alltid för att prata tonårsförsyndelser (eller brist på sådana)
Imorgon tar jag en liten semester igen! Jag och min Jossan ska fira
vår Malin som fyllde 30år den 28 DECEMBER!!!!! *SKÄMS!!!*
Man kan lugnt säga att det är dags! Vad vi ska göra kan inte avslöjas
då hon ibland kikar in här men på det hela taget kommer det att
handla om att prata igen förlorad tid, lyxa lite extra, bli lite lulliga
och en hel del gott!! Maken åker till svärfars och jag åker bort med
mina barndomsvänner. Med Malin rökte jag min första Tjyyyvcigg,
vi hånglade i soffor (med våra första pojkvänner) samtidigt och vi
plankade in på vår första 15-årsfilm tillsammans. Hon behöll sin kille
och är numera gift med honom och har två barn. (Jag dumpade min
och fann min själsfrände senare.)
Jossan träffade jag på min första dag i gymnasiet. Jag trodde hon var
en "värsting" och hon trodde detsamma om mig :) så det tog ett tag
innan vi började göra stan osäker tillsammans.
Vi är numera glada om vi lyckas träffas en gång i kvartalet. Livspusslet ni vet.
Men vi återvänder alltid för att prata tonårsförsyndelser (eller brist på sådana).
Imorgon kan allt hända!!! (Åtminstone före klockan nio på kvällen, vi är ju för fanken trettio allihopa!)
.
FIRE AWAY!
Det slår mig att ni numera är ganska många som läser, både sporadiskt och, regelbundet. En del känner jag personligen och andra känner jag bara i skrift. Känns som det är dags för er att presentera er!
Med tanke på vad bloggen har kommit att betyda för mig, och därmed vad ni kommit att betyda, så är det inte mer än rätt att jag får veta vilka ni är.
Vad pysslar ni med på dagarna, vilken är favoritfärgen??... ni fattar, lite kött på benen helt enkelt!
Ni som inte vill kan fortsätta vara osynliga men ni som vill kan väl lämna en kommentar till detta inlägg och berätta lite om er själva och era liv. Så mycket som känns bekvämt förståss!
Så småningom har jag tänkt att min mailadress ska hamna någonstans i designen så att ni som undrar eller tycker kan kontakta mig utan att hänga ut er själva här. Ni som hellre går den vägen kan maila på
(Jag behöver knappast påpeka att jag aldrig besvarar eller släpper igenom otrevligheter.)
Hoppas ni vågar kliva fram! Ni vet ju trots allt så oändligt mycket mer om mig ändå :)
FIRE AWAY!!
Det kanske bara ÄR lite deppigt just nu helt enkelt...
Har kännt mig lite smådeppig de senaste dagarna. Lite sådär oprecist deppig.
Och hej halloj, där kom mensen. Jaha. Då borde ju humöret pika kan man ju tycka.
Icke. Kan iof bero på att jag läst in mig lite på ämnet "Jämställdism".
Jag blir mörkrädd, vill krypa ihop i fosterställning och ge upp om världen omg.
Till er som tycker att det låter som en vettig rörelse kan jag rekomendera
Men det är något mer. Det kanske bara ÄR lite deppigt just nu helt enkelt...
Jag gräver ner mig resten av dagen och återuppstår, glad och ny imorgon Fredag!!
En liten lista
Saker en lär sig som småbarnsförälder är:
* Att titta på "Postis Per" utan att dö själsligt varje gång signaturmelodin spelas.
* Att trycka näsan mot en blöjbak och dra in luft, hårt, genom näsan är fullkomligt normalt.
* Att torka barn-snor med egen ärm är fullkomligt normalt.
* Att äta snabbt som vinden samtidigt som man hindrar mat-insmörjning-i-håret och
konverserar helt naturligt om vovvar, bussar och lamm.
* Att prat om bajskonsistens är fullt rimligt som middags konverstion.
* Att Lycksele djurpark känns som ett spännande semestermål.
* Att det inte bara är pensionärer som går och lägger sig klockan nio en fredagskväll.
* Att man någon gång kommer att somna för kvällen för att väckas av glassbilens hejjiga melodi.
* Att ens egen död kunde bli mer skrämmande (nu ansvarar en helt plötsligt för flera liv.)
* Att man visst är kapabel att skicka julkort med bebisar iklädda tomteluvor.
* Att sömn skulle bli en av livets stora lyxdrömmar.
* Att egentid är grädden på moset inte en självklarhet.
* Att världen är otäck. Tankar på att flytta in i en ogenomtränglig bubbla känns vettiga.
* Att man kan längta efter att de ska somna för att, när de gör det, genast längta efter att de ska vakna.
(Inte alltid, inte ofta men det händer.)
* Att otillräckligheten är en känsla som återkommer med jämna mellanrum från och med nu.
* Att jag skulle kunna sälja min själ för att få skita ifred.
* Att livet är, för alltid, förändrat, på gott och ont, och det är bara att hacka i sig.
Djävla konstigt inlägg det här....
Igår var jag så djävla sjuk och febrig men idag känns det mesta hunkydory.
Vi har varit ute, ätit mannagrynsgröt och myser nu i soffan en kortis.
Det enda som skulle kunna förbättra denna dag är en lååååång dusch,
en hink med balsam och ett nytt nagellack. Det senare lade jag mest till
för att jag längtar efter lite färg. Känner mig lite sunkig. En odefinierbar känsla
som smyger sig på ibland när jag inte duschat på ett dygn och (genom brottning)
bytt ett antal bajsblöjor. Man går liksom runt och luktar på sig själv hela tiden
förvissad om att någonstans på ens kläder finns lite bajs. Men var??
Och är det någon idé att byta när man snart ska bajsbrottas igen??
Killarna vill inte byta blöja just nu. Så är det bara. Och jag tycker tvång som
uppfostringsmetod är överskattad men i detta fall känner jag att jag måste.
Brottas alltså. De kommer att tacka mig om en sisådär 15år. I´m sure...
Djävla konstigt inlägg det här....
Nyckelorden är Hunkydory och bajsbrottning :)
Jag behöver lite semester.
ordet "PK-maffia" känns som ett hitte-på-ord för att förlöjliga människor med empati och integritet
Alltså folk talar och skriver om den här "PK-maffian" och jag undrar lite försynt
vilka de menar?? För handlar det bara om att vara politiskt korrekt så har jag
svårt att se "Sammansvärjningen" med stort S. Folk får det att låta som om
någon/några går runt med ett stort basebollträ i näven och stirrar hotfullt på alla
som klär sin dotter i rosa eller låter sin son spela ishockey.
För inte kan det väl handla om att vi VILL vara rasistiska, sexistiska och allmänt
sunkiga?? Är man med i "PK-maffian" om man har problem med att folk kallar
chokladbollen för negerboll?? Det brukar jag kalla sunt förnuft och empati med
mina medmänniskor. Är man med i PK-maffian om man vägrar skratta åt våldtäktsskämt?
Eller måste man skälla ut den som drar det?? Det senare kallar jag att slå vakt
om sin egen integritet.
Jag har svårt att se att man kan vara "för PK".
Och ordet "PK-maffia" känns som ett hitte-på-ord för att förlöjliga människor med empati och integritet. Ett annat trix som rasister/sexister använder är uttrycket: "Jag vågar bara säga som det är" och fortsätter ofta med att "alla andra" är rädda för just "PK-maffian". Well...
Det är fult att klä sin trångsynthet i yttrandefrihet och samtidigt peka ut motståndarna som någon fascistisk rörelse som är emot yttrandefrihet. Som vill dölja sanningen om att...
...jaa, vadå?? Finns det någon viktig sanning som vi PK-entusiaster försöker dölja?
Själv försöker jag se människor som individer utanför hudfärg och kön.
Det är väl typ det. Jag lyckas inte alltid och alla har vi våra fördommar
men att skylta med dem som en sanning känns inte särskilt genomtänkt.
Den här diffusa bilden av PK-maffian är inget annat än en rökridå för att få häva ur sig dumheter så fort andan faller på. Och visst måste det vara skönt att få göra det om ens huvud är fullt av dumheter. Annars kan jag inte se någon anledning att ondgöra sig över PK-maffian.
Manligt och kvinnligt behöver inte uttryckas i det yttre. Alls.
Blondinbella tycker att man ska klä sina barn så att man tydligt ser
könet eftersom hon tycker det är så pinsamt att säga fel (alternativ att
inte veta vad man ska säga). Själv tycker jag att "Barn" är ett ganska
bra ord. Det täcker in barn med både snippa och snopp samt bäddar
för få pinsamheter (såvida det verkligen är ett barn och inte en mycket
kort person eller en apa, men sannolikheten är väl inte allt för hög?)
Tyvärr, alla tanter/farbröder på stan som generat sig med att kalla mina barn för flickor,
jag klär inte mina barn för att göra livet enkelt för dig. Inte heller tycker jag
att du har anledning att känna dig generad eftersom "tjej/flicka" inte är ett skällsord.
Hade ni sagt: "Nej men oj vilka gulliga små hundar du har" hade jag kanske blivit
aningen sne.
Jag klär (och kommer att klä) mina ungar glatt och varierat för att ge dem möjlighet
att hitta sin egen smak. Jag kommer länge att styra vad som hamnar i garderoben eftersom
de inte behöver (eller kan axla) det ansvaret. När de börjar uttrycka vad de vill ha på
sig får jag anpassa mig efter situationen.
Som feminist och genusentusiast kommer jag att kämpa för deras rätt att vara sin egen person, frikopplat från vad inskränkta människor tycker att de ska vara utifrån att de har snopp.
Jag kommer att kämpa lika hårt för att de ska få spela fotboll som jag skulle kämpa om de valde balett. Men jag kommer framförallt att kämpa för att de ska få välja utan påverkan. En kamp jag aldrig kommer att vinna men som jag kommer att föra ändå.
Stackars, stackars Blondinbella, och alla tanter/farbröder på stan, som lider så av mina klädval.
"Påskkärring året runt" tror jag visst att hon kallade det. Det ÄR hemskt att någon, 2013, inte skäms för att uttrycka sådana saker och är så insnöad i könsrollerna att man blandar ihop saker så groteskt.
Hon skriver om att hon är stolt över att vara kvinna och att man i sverige nästan måste skämmas för det... He...Well! För det första vill jag att Isabella ska lära sig skilja på att vara kvinna (dvs ha en snippa) och vara kvinnlig (kvinnligt är det som, typiskt, förknippas med att vara kvinna/ de egenskaper vi förväntas ha). Kvinna är en om en har snippa och därmed borde allt en gör (som person med snippa) vara kvinnligt. Jag kan köra truck, måla naglar, odla hår på benen, tända på kvinnor eller män och vaxa armhålorna och jag är precis lika mycket kvinna för det. Och därmed också kvinnlig. Det är här det blir lite "hårigt" (ha) för enligt Blondinbella så är man en stolt kvinna om man klär sig "kvinnligt" och lägger omsorgsfull make up. Och jag menar att alla med snippa är kvinnliga, utan undantag och därmed också kan vara en stolt kvinna. (Såvida man inte blir nedtryckt av normer och de som uppehåller dem.)
Jag går inte osminkad för att jag skäms för att vara kvinna utan för att jag vill visa på att kvinnligt är ett begrepp som missbrukas groteskt av många för att skuldbelägga, håna och frysa ut. FÖR ATT TRYCKA NED KVINNOR! För att jag är lika mycket kvinna ändå! När jag sminkar mig är det ett uttryck för min personlighet. Inte för vad jag har mellan benen.
Mina pojkar är pojkar oavsett kläder och INGEN ska komma och säga till dem, eller mig, vad manligt är. INGEN. För i vår familj uttrycker vi inte manlighet och kvinnlighet utifrån vad Isabella, eller någon annan, tycker eller känner sig bekväma med. Manligt och kvinnligt behöver inte uttryckas i det yttre. Alls.
En gör det, om en så vill, på vilket sätt en vill.
Jag hånar inte någon för att de väljer attribut typiska för normen och jag betackar mig för hånfulla tillmälen när jag väljer att kliva utanför normen. Allt annat är unket!