När jag började blogga gjorde jag det anonymt. Ingen läste och ingen visste att det var jag.

Men jag började komunicera med de feministiska bloggar som jag kunde hitta då och jag

läste religöst. Efter en ganska kort tid "kom jag ut" som feministisk bloggare.

Det här var långt innan "god-ton-debatten", långt innan F! var vad de nu är och lång innan

någon ens uttalat ordet "Intersektionalitet". Jag skrev och skrev. Andemeningen står jag för men

mycket skulle jag inte skriva idag. För jag var hård och kompromisslös men jag ser många

ursäkter och mycket löjliga kompromisser. Jag lade tid på att skälla på kvinnor som jag

tyckte "svek" i någon mening. Kvinnor som ställde sig tydligt emot det jag stod för.

Dagens jag skulle sitta ned med mig själv och förklara.

 

Jag tror nämligen inte att "det finns en särskilld plats i helvetet för kvinnor som inte hjäper varandra". Jag tror inte att kvinnor som inte står för mina värden är varken sämre eller bättre än de män som tänker likadant. Möjligen, om jag trodde på ett helvete i dess klassiska bemärkelse, tror jag att det finns platser bokade för MÄNNISKOR som inte hjälper varandra. (Obs! Tror ej på helvetet i dess klassiska bemärkelse.)

För det gör mer ont när en kvinna inte ser mönster och normer men det betyder inte att det är väl använd tid att ge sig på Anna And(?). Jag undvek att ge mig på *Insert random snubbe* enbart för att de åsikterna förväntas av honom. Jag tyckte att hon borde förstå för att hon råkade ha en snippa... Och blev mer upprörd utifrån det. Lät alla dessa män stå oemotsagda varje dag i tidningar, på Tv, på sociala medier och i sportens värld, men när Blondinbella uttryckte oförståelse för feminismen så högg jag som en kobra. Självklart tycker jag INTE att en ska låta kvinnor stå oemotsagda för att de är kvinnor. Det jag har problem med (med mitt eget skrivande) är att siktet liksom var inställt på de kvinnor som blivit symboler för motståndet, inte på roten till problemen.

 

 

 

Gjorde du något 2014 som du aldrig gjort förut? Jag har gått utan ersättning, sjukpenning, lön d.v.s. pengar stora delar av året och jag har, med en hel del hjälp, klarat det även om det ofta sett mörkt ut. Tack kära familj för ert stöd!! Jag har jobbat extra sedan jag var 13år och varit arbetslös i totalt två månader sedan dess. Nu är jag sjukskriven utan ersättning på obestämd tid... SCARY!

Genomdrev du någon stor förändring? Jag bestämde mig för att gå till botten med min värk, kosta vad det kosta ville och nu sitter jag här med ett namn på mina problem. Vägen var gropig och jag blev avfärdad fler gånger än jag minns och det var mödan värt.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Japp min svägerska och några till men det som jag minns tydligast är de barn som inte blev till eller som inte överlevde. Mitt hjärta gråter med dem som inte fick bli föräldrar 2014.

Vilket datum från år 2014 kommer du alltid att minnas? Den sjuttonde maj då jag träffade en norsk läkare som vågade uttala sig tydligt kring mina fysiska problem. Jag grät av både sorg och lättnad.

Dog någon som stod dig nära? Nej och jag tackar Gudrun av hela mitt hjärta!

Vilka länder besökte du? Det var ett hemmakärt år och jag har inte orkat resa

Bästa köpet? Min eloped som gav mig frihet och mina skor med massor med dämpning som gjorde det möjligt att gå kortare sträckor. Många bäckar små hjälper MyMamman att gå...

Gjorde någonting dig riktigt glad? Två i min närhet blev gravida och jag gladdes oerhört med dem. En kär vän fick äntligen sjukersättning efter många års kamp, min mamma bestämde sig för att flytta in hos oss, lillebror blev kär och jag fortsatte vara kär i maken min!

Saknar du något under år 2014 som du vill ha år 2015? Rörlighet och sömn/vila, att dansa och att massera. KREATIVITET

Vad önskar du att du gjort mer?  Skrattat, vilat/sovit, talat om för mina älskade att de är älskade och varit kreativ. Bloggat.

Vad önskar du att du gjort mindre? Mindre tid på sjukhus och mindre klagande på mig själv. Jag måste hitta tillbaka till en plats där jag accepterar och tycker om mig själv. Det låter flummigt men självkänslan har varit min största akilleshäl. Stressat

Favoritprogram på TV? Ser bara Carl-Bertil Jonsson på Tv en gång per år resten är netflix och dvd-boxar men några favoriter: Sherlock, Teen Wolf, Supernatural, Bitten och många, många, många, många fler!

Bästa boken du läste i år? "Ett eget rum" av Virginia Woolf. En underbar läs-upplevelse som kvinna, feminist och människa.

Största musikaliska upptäckten? "Heat" och mina barns försök på "Blinka lilla"

Vad var din största framgång på jobbet 2014? Det enda jobb jag gjorde var mina studier och det gick bra tills jag blev sjukskriven. Jag var hemma med tvillingar och klarade heltidsstudier vilket var en framgång men också riktigt dumt. Ett effektivt sätt att rusa in i väggen...

Största framgång på det privata planet? En djupare och mer innerlig relation med lillasyster - det kallar jag framgång av bästa sort!

Största misstaget? Att vara hemma med barn på heltid och plugga heltid i kombination med värk.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Ledsnare. Min diagnos och rullstolen satte igång en kris i mitt liv men krisen har känts nödvändig och viktig. Sorg kan vara produktiv och ledsenhet kan vara nyttigt. Dessutom ryms ju andra känslor där tillsammans med det ledsna.

Vad spenderade du mest pengar på? Mat, men förrutom det så borde jag nog ha köpt mindre pysseltidningar. En onödig utgift som jag har svårt att avvara.

Något du önskade dig och fick? Lila slingor i håret, en röd eloped, en fondvägg i vardagsrummet och en bra förskola till barnen

Något du önskade dig och inte fick? Massor med bebisar och en hund. Don´t judge!!

Vad gjorde du på din födelsedag 2014? Gick på loppis medan vardagsrummet tapetserades i en galen, blå tapet

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? En bättre sjukvård, bättre mediciner och om jag hittat min identitet bortom prestationer och duktighet. Något jag jobbar på och tänker satsa på 2015

Vad fick dig att må bra? Mina barn, den nya tapeten, min make, mina föräldrar och mina syskon, vattengympa, Virginia Woolf, Gudrun Schyman, Polly Rocks och Hallumi

Vem saknade du? Min moster och min make när han reste, lillebror som flyttade till huvudstaden

De bästa nya människorna du träffade? Brorsans nya kärlek, min arbetsterapeut

Mest stolt över? Mina barn - de är solarna  mitt liv 

Högsta önskan just nu? Jag bortser från de självklara: Min hälsa, många barn. Istället är jag ytlig och önskar mig dreadlocks...

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?  Jag ska inte underskatta min egen kris och försöka att vara snäll mot mig själv. Jag duger och har rätt till lycka även om jag inte kan jobba eller ens gå.

 

2015 ska jag vila, ta hand om min kropp, tänka efter kring ekonomi och ge utlopp för mer kreativitet!!

Det finns folk som reagerar på slöjor och det finns folk som reagerar på kepsar. Det finns dom som tycker att flickor och pojkar, män och kvinnor, bör ha olika typer av kläder och färger för att allt ska vara i sin ordning. Turbaner är snyggt tycker jag. Och stora skägg.

 

Idag vill jag skriva om offerkoftan, det förbjudna plagget.

 

Det är så viktigt för så många, även feminister, att tala om att man minsann inte är ett offer.  Som om man kunde välja eller bestämma det. Som om detta att vara ett offer är något man kan ta på sig som en kofta , eller ta av sig för den delen. Om man är utsatt för övergrepp eller brott av annat slag är man per definition ett offer punkt.

 

Om det inte finns några offer, finns det några förövare då?

 

Att vara ett offer säger däremot ingenting om den drabbades karaktär eller personlighet. Offer är inte per definition skakande, snyftande, brutna mänskor. De är inte heller per definition självömkande, passiva  eller negativa mänskor som sitter fast i det förflutna.

 

Offer är man om man utsatts för övergrepp eller andra brott/kränkningar, punkt igen.

 

Om man inte godtar att man är ett offer vill man kanske inte heller tala om det man utsatts för av rädsla för att bli betraktad som en av dom där jobbiga, gnälliga mänskorna. Det gagnar förövarna. Dom lever på offrens skam och tystnad. Nej, basunera ut det för tusan! Hen slåss, hen ljuger, hen utnyttjar allt och alla som kommer i hens väg, hen kränker och förtrycker.

 

Man kan inte välja om man är offer eller inte. Kan man välja om man tycker synd om sig själv ellerl inte? Kanske. Det är ju ett mer subjektivt koncept. Det är i alla fall superduperförbjudet. Mänskor som av olika anledningar har det svårt säger ofta i samma andetag som de berättar om sitt lidande att de minsann inte tycker synd om sig själva, och, att de minsann inte heller vill att någon annan ska tycka synd om dem. De aaavskyr självömkan. Varför det frågar jag? Att det är synd om en mänska säger inte mer om den än om den råkar vara ett offer. Bara att något är svårt.

 

Det händer nu och då, när jag träffar dessa mänskor, att jag säger att jag förbehåller mig rätten att tycka synd om dem, även om de nu inte tycker synd om sig själva. Jag gör väl hur jag vill och det är  viktigt för mig att jag kan tycka synd om andra.

 

Jag tycker gott man kan tycka synd om sig själv också om det behövs och kanske ibland också när det bara mest känns som om det behövs. Man behöver ju inte lägga sig ner och dö för det. Man kan svära, skaka näven mot det jävliga och bli konstruktiv. Man kan också gråta och dra sig tillbaka en tid för att läka. Man kan behöva andra. Behöva tröst.

 

Nej, upp offer i alla länder! Låt oss tycka synd om varandra och oss själva som bara den. Det kan vara befogat. Men låt oss också exponera förövarna . Högljutt!

 

The Mummy

Guess what ……..      

                                              

…oh yeah, Dean Winchester is on a dating app! Yes he is! Kolla senaste avsnittet av Supernatural. Han finns då inte på “min” datingsajt visserligen, men bara för att han tagit steget in i de virtuella mötenas värld har jag repat mod och erkänner, jag är/har vart där.

 

Sanningen att säga är jag på väg att släcka ner min profil. Trots att den kostat mej lite krisch. Gick med en kväll för ett par månader sedan när jag kände mig lite, jag inte som en trudelutt då, men som en tjingeling kanske. Lite ensam och, jag gillar att flirta. Det är grannlaga visserligen, med mitt tänkande kring genus och relationer, och kraschar som ni sett ganska pronto, men….. det är lite kul.

 

Hur som helst. Sajten heter Elitsinglar. Låter som en fascistpryl men utger sig för att samla ”sofistikerade” mänskor. Jag tänkte som så att jag kunde undvika ”ska vi knullastuket”. Jag vet, jag vet, jag har fördomar och jag känner ju flera som träffat vettiga mänskor på helt vanliga typ gratissajter men tja, tjingeling elitsinglar!

 

Här kan man då se hur männen i min ålder presenterar sig. Övervägande andel av dom som är 50+, ända upp emot 60 vill eller vill kanske ha barn! I kid you not. Hur tänker dom då undrar jag? Säg att man är 55. Då bör man väl träffa en kvinna som är typ 20 år yngre och om man marscherar snabbt kanske man hinner få barn innan den biologiska klockan blivit sen kväll. Oftast har dom redan en kull barn, men det kan ju vara kul med en bäbis. Och, man är kanske en så otroligt fantastisk pappa att man vill välsigna så många barn som möjligt med sin faderliga excellens.

 

Suck.

 

Och, det är vanligt att man under rubriken ”ogillar” ger uttryck för att man inte gillar extrema politiska åsikter. Hm, jag går nog fetbort antar jag. Nu kan man ju mena talibaner men det anses ju av många extremt att tycka att män och kvinnor ska vara jämlika. Konstigt men icke desto mindre vanligt.

 

Det finns intressanta undantag men väldigt många tycker att det är väldigt viktigt att träna och är mycket intresserade av sport. Det är ju nu tillåtet. Fortfarande. Men när profilerna ser nästan identiska ut blir det ju måttligt intressant.

 

Dean Winchester har en datingapp. Men, jag tror att det kommer att visa sig vara riskabelt. Har inte sett avsnittet färdigt än. 

Jag väntar otåligt ……

 

på att det ska avslöjas vilken fiffig mediastrategi som ligger bakom Magnus Wernbloms uttalande om mer våld i hockey! När ska regissören träda fram ur kulisserna och vända det hela till tidernas smartaste antivåldskamanj? Idag, i morgon? Alldeles säker senast under helgen i alla fall.

 

Nu när han har allas vår uppmärksamhet är det väl dags, att låta ridån gå upp, att komma med poängen, att avtäcka det goda syftet och komma med sin punchline?

 

För han kan väl inte mena allvar?

 

År 1931 skrev Ivar Lo Johansson en pamflett. (Vad som definierar pamflett är fördolt för mig och en del av ett förlorat med vackert språk i vilket man kunde bli chikanerad, vara aderton år och tala vid en pulpet.) Men hur som helst, för att komma till saken så skrev han en pamflett.

 

Utan tvekan en modig man skrev han följande: ”Jag tvivlar på idrotten, på den nya frälsningstron, på den heliga läran!”

 

Jag tvivlar som bara den på idrotten. Den fostrar så många av våra ungdomar och hockeyn, som jag anser vara ett machofäste utan dess like, fostrar framför allt pojkar. Det finns många fantastiska tränare och ledare får jag höra och okej, kanske det. Men jag hör ofta exempel på det motsatta. Hårresande berättelser faktiskt. Jag träffar också besvikna och bestörta föräldrar.

 

Däremot är det utan tvekan så att det finns flera duktiga forskare på GIH som har ett genusperspektiv men det är liksom lågt ner till tränaren i idrottsklubben i byhåla.

 

Idrottsledare, tränare för tex hockey och fotbollslag, får från sina adepter ett fokus och en status som är en lärares våta dröm. Det vill till att värderingarna sitter som en smäck. Att Magnus Wernblom är tränare för ett juniorlag är inte skojigt, det är skrämmande.

 

Det finns idag de som börjar ifrågasätta i första hand elitidrotten. En svensk filosof vid namn Torbjörn Tännsjö, som själv är väldigt intresserad av idrott, skriver om att elitidrott är fascistisk till sin karaktär.

 

Genusteoretikern Connell menar att idrotten är könad utifrån maskulinitetsnormer och att idrott och sport har blivit den ledande definitionen av maskulinitet inom masskulturen.

 

Knutte Jönsson, idrottsvetare, frågar sig om idrott är moraliskt försvarbart och undrar vad som skulle hända med idrotten om maskulinitetsidealet eliminerades.

 

Idag fick jag höra att hockeyklubben i vår stad satsar så fantastiskt på ungdomarna. Den satsar inte alls på ungdomarna, den satsar på pojkarna.

 

Vid något tillfälle träffade jag en man som var oerhört frustrerad över att hockeylaget (eller var det fotbollslaget, strunt samma, det är ofta samma personer hur som helst) på hans hemort skulle läggas ner. Det fanns inte underlag och det var tydligen en katastrof. Jag undrade stilla varför det är ett självändamål att hålla igång en idrottsklubb, ett hockey eller fotbollslag? Om mänskorna inte räcker till eller ungdomarna i stället intresserar sig för teater, origami eller blir djurrättsaktivister så är det väl helt enkelt bara så.

Tänker The Mummy.

Har ni hunnit fatta att The Matrix är 15 år gammal? Den är i ljust minne bevarad och den har skänkt oss en referens som är så klockren i det feministiska sammanhanget att den är en njutning att använda den. När det går. Vi återgår till min ålder, 52+.

När jag träffar män i min ålder uppstår en märklig skälvning in the fabric of reality så att säga. För dom och för mej. För mig är det är skrämmande och overkligt att de flesta av dem är helt omedvetna om vad ett vanligt kvinnoliv innehåller.

För dem rullar mansrollens Matrix i gränssnittet mot den verkliga världen och den brutala verkligheten är dold bakom mängder av kod. När vi möts kan den trygga förvissningen att man vet hur verkligheten ser ut, att man vet vem man själv är och att man är helt ok, skälva till en aning. Det är obehagligt. Jag vet att jag skrämmer vettet ur många män.

Jag förklarar och förklarar. Dummar ner och snällifierar min kommunikation så att den ska gå att förstå och smälta.

Det är en nästan outhärdlig drawback att nästan ingen i min ålder har sett The Matrix. Om dom har gjort det har dom ofta inte förstått den.

Det vore ju så skönt om jag med en enda mening kunde fånga essensen i det jag vill säga.

Choose the red pill!

Tack alla ni snälla som kommenterat mig. Jag känner mig omfamnad och välkommen och fattar nu att jag så klart behövt, inte bara läsa er, utan också ha kontakt mer er!

 

Jag har uppfattat att flera feministbloggare känner sig trötta och kanske uppgivna. Det är ju begripligt i allra högsta grad. Det har runnit som en underström i hela mitt liv sedan det feministiska uppvaknandet i tonåren. Först smärtan och förvirringen, varför gör det så ont och hur hänger det ihop? Sedan medvetenhetens konstanta molvärk, att älska, arbeta och leva med insikten.

 

Besvikelserna när närstående män och kvinnor inte haft ens rygg. De egna inre motsägelserna, impulserna att söka bekräftelse som kvinnlig könsvarelse och att rasa mot sin egen svaghet. Den kognitiva dissonansen.

Att härda ut med överseende småleenden, grymma skämt och förminskande som en del av vardagen.

 

Kanske är det delvis något annat att bli trött i just bloggandet men jag gissar att det någonstans hör ihop.

 

Gör som jag, maila Gudrun.

 

När SVT sände sin dokumentär som ställde frågan om feminismen gått för långt och som samlade ihop alla varianter av mer eller mindre medvetna missförstånd, okunskap, dumhet och svek gick jag för en stund ner för räkning. Och, jag mailade Gudrun. Hon svarade. Samma dag. Under pågående valrörelse. Lugn. Saklig. Trygg. Hoppfull. Och, som jag uppfattade henne, glad!

 

Om hon orkar så orkar jag också. Jag menar, bara det att hon är ett levande exempel på att det är möjligt gör det möjligt. För mej. Kanske också för dej.

 

Jag menar nu inte att man ska fortsätta blogga om man behöver vila eller göra annat. Att blogga är inget självändamål så klart. Jag bara vet att ni betytt så oerhört mycket för mig. Att jag kunnat fylla på lite när jag läst och förstått att ni finns därute. Att ni lärt mig viktiga saker. Att jag inte är ensam.

 

Visst finns det kärlek i världen – jag älskar er!

Härom veckan jobbade jag i Jokkmokk. Trevligt tycker jag. Dom har en goood thaikrog och ett mysigt vandrarhem. En gång när jag var där, stötte jag helt apropå ihop med Ola Rapace iförd kolt. Nästa gång tänker jag stöta ihop med Roger Pontare i kyrkan.

 

Det är långt till Jokkmokk och när jag senast skulle därifrån behövde jag tanka. När jag körde in på macken hade jag en bil före mig och alla pumpar (2) utom den som låg närmast entrén till macken var upptagna. Mänskan ställer då bilen som typ på halvfjong som halvframför pumpen och kör inte fram så att jag kommer åt att tanka. Det finns heller inte plats att köra förbi mellan pumpen och macken. Han ska inte tanka men med denna placering kommer han så nära dörren att han nästan inte behöver beträda planetens yta för att komma in. Han ser mycket väl att jag får vänta på att få plats att tanka men släntrar trots detta in med en tonårspojke i släptåg för att handla något utan tvekan livsviktigt. Dom tycker helt uppenbarligen att min tankning är mindre prioriterad än deras rätt att parkera så nära som bara möjligt går, och tycker också att jag kan vänta.  Jag kanske är orättvis men jag har så svårt att se att sannolikheten att en kvinna skulle bete sig så är så mycket mindre.

 

Det var 19 grader kallt och jag blev less i bilen som var kall. Stegade in i butiken och frågade om han skulle tanka eller? Nej, han skulle handla. Jag bad honom då flytta bilen. Nja, han var som motvillig till dess att personalen faktiskt sa till honom att flytta på buicken.

 

När jag kom ut hade en annan pump blivit ledig och en annan man anlänt. Han räknade ut vad som hade utspelat sig och skrek irriterat till mig ”går det inte backa med den där eller”? Jag kände mig dum, ogin och utsatt när de samflinade initierat mot varandra.

 

Det är samma sak på soptippen. Ni vet, man kan parkera nära containrarna och slippa bära, eller man kan vara lite rädd för att vara till besvär, medvetet parkera lite längre bort och bära skiten till rätt burk. Åk dit och betrakta, jag tror inte jag behöver tala om vem som bär och vem som med största självklarhet tar de bekvämaste platserna, dessutom utan att med en min visa att dom blir berörda av att andra släpar sitt skräp mycket längre.

 

Själv har jag blivit fostrad att låta ”arbetskarlarna” ta den sista mat och tårtbiten. Jag har fortfarande inte lärt mig sova nära någon annan (man) eftersom det alltid åligger mig att anpassa mig och jag blir helt som ledbruten på tio minuter. Det bara gååår inte att slappna av när jag ligger i nån konstig vinkel i oskön förening med någon som brer ut sig som ett kryss och snarkar förnöjt.

 

Jag har pendlat fem år med buss och det behöver inte sägas. Spänner mig för att inte bre ut mig på medresenärernas bekostnad och det gör även andra kvinnor jag suttit bredvid. En gång somnade en okänd man med huvudet rart lutat mot min axel. Jag väckte honom inte ens.

 

Häromdagen hade jag ett lugnt meningsutbyte med en man på nätet. Jag upplyste honom om lite statistisk fakta och om att jag tycker att det finns mycket som det är viktigt att man blir illa berörd av. Sedan fick jag så himla obehag att jag knappt vågade titta på svaret. För vad?

 

Jag tycker inte att mina beteenden och känslor bör höjas upp till allmän lag och inte ens att de är särskilt vänliga, lovvärda, smarta eller på något annat sätt bra. Dom är bara så könsroll. Liksom männens beteenden och troligen också känslor. Entitlement är ett uttryck på engelska som är svårt att hitta någon riktigt bra svensk synonym till. To be entitled to or not. Det handlar om vad man har rätt till så klart. Återkommer till det en annan gång.

The mummy älskar att dansa. Kroppen liksom jublar när en får ta ut svängarna och får till ett intuitivt utbyte med en danspartner som skapar känslan av att vi troligen dansat tillsammans i flera andra liv och parallella universa. 

 

(En får erkänna att sällskapsdans ändå ofta är en upplevelse av att man aldrig dansat tillsammans eftersom man kommer från olika galaxer, tillhör olika spieces och därmed har olika många och i relation till varandra olämpligt placerade, extremiteter. Det verkar också troligt att man i en del andra galaxer inte körde stuffa som en del i undervisningen i högstadiet. Det finns stort utrymme för eventualiteten att en verkligen god dansör i en annan galaktisk kontext mer eller mindre ”råkar ut” för mig. Jag har inga illusioner om att mina egna extremiteter är av rätt antal eller särskilt lämpligt placerade).

 

Dansmiljön är en inte helt okomplicerad historia och jag väljer bara att dansa när jag känner mig onödigt positiv och tror att jag för en kväll kan avstå från att bli provocerad av allehanda dumheter som slinker ur mina danspartners de där trettio sekunderna mellan låtarna. Kanske är sammanhanget en smula erotiskt laddat och förväntningarna på kontakten med danspartners en aning spetsade, för knasigt kan det bli.

 

När jag ska dansa får det också gärna vara sommar, då en gärna känner sig sådära lättsam ni vet.  Som en liten trudelutt helt enkelt. En trudelutt utan samhälle och sammanhang som bara upplever renodlad kroppsglädje.

 

Jag får erkänna att kroppsglädjen numer är mer att likna vid ett kroppsminne. Det känns som om det finns en massa akrobatik i kroppen men den vill liksom inte hinna med, böja sig och i största allmänhet orka som den gjorde förr.

 

Nåväl, en kväll denna sommar erbjöds jag att åka med en man till en dansloge några mil bort. Jag tänkte att, vad sjutton, det måste väl gå att miljövänligt och billigt dela på en resa utan att självklart bli uppflirtad. Det vore väl kanske att smickra sig själv att avstå från erbjudandet utifrån föreställningen att mannen i fråga hade för avsikt att kurtisera.

 

Vi hade tidigare samtalat under någon paus under en danskväll och osökt kommit in på, ja gissa. Jag menar verkligen osökt då jag helst avstår från vettiga samtal i dansmiljö utifrån att jag bedömer förutsättningarna som varandes typ zip.

 

Men, ibland går det som bara inte. Jag hade artigt svarat på frågor om mina intressen och då avslöjat en faiblesse för genusfrågor och feminism.

 

Det visade sig att mannen hade förberett sig för vårt möte. Då han samlar på fiffiga små talesätt hade han sammanställt ett helt A4 med underfundigheter om män och kvinnor som tex ”en kvinna kan göra sin man gråhårig på en natt och sig själv rödhårig på en timme”. Jag avstår från att citera fler aforismer då ni säker förstår. Ett A4 med teckensnitt typ 10! För min skull! Hur är det möjligt att missförstå mig så ända inåt helvete?

 

Nu undrar ni vilken respons jag gav på detta. Svaret är zip, zilch, nada. Försök själva får ni se hur lätt det är att svara vettigt vid ett sådant tillfälle. Rådbråka er hjärna för att se om ni ens efter generöst tilltagen betänketid kan producera något användbart.

 

Hur som helst. När vi återvände och jag skulle kliva ur bilen hände detta. Jag knäppte av mig säkerhetsbältet, så gjorde ock nämnde man. När han påbörjade en vridande rörelse som för att avsluta kvällen med en kram eller så, slank jag snabbt ur bilen.

 

Vad tror ni? Föreligger någon risk för att the mummy ska träffa någon man i sin ålder som hon hellre vill leva med än att bo i ett generationsboende och få träffa sina barnbarn varje dag?

The mummy kör mycket bil. P1 öppnar butiken 05.30 och jag hänger på låset. En måndag morgon i någon gång i oktober tror jag inte mina öron. Jag hör på nyheterna att boko haram i Nigeria har kidnappat 500 kristna skolflickor som duger att ha till ”fruar eller älskarinnor”!

Fruar eller älskarinnor! What! Unga män skar man halsen av och kvinnor med byxor sköt man i benen och lämnade för att dö, men vissa unga kvinnor ville man ha till fruar eller älskarinnor.

Får ni som jag bilder av tända ljus, negligeer och ett självklart samtycke när man nämner älskarinnor? Eller fruar, sådana som lever i mer eller mindre jämställd relation med en man i en familj. Jag undrar jag vad dom som skär halsen av en del och skjuter andra i benen skulle ha flickorna till. Föreligger en misstanke om att dom ska användas som slavar och blir våldtäktsoffer eller?

Vad tror ni?

Herregud!

Jag sparar på männen lite, för att dom ska räcka en stund. Idag väljer jag i stället att skriva om integritet. Länge har jag undrat över det ordet. Som folk använder som om dom hade klart för sig vad det innebär. Det kanske dom gör. Jag undrar jag. Det skulle vara intressant att höra vanligt folk  beskriva vad de tycker att integritet betyder. Det är nog olika. När jag säger att jag funderat länge menar jag typ tio år som  bakgrundsbrus och tre, fyra år på ett medvetet plan.

Det tydligaste jag hört om integritet har jag hört i ubåtsfilmer. Jag inser plötsligt att mitt inlägg är väldigt aktuellt. Hur som helst. I alla ubåtsfilmer jag sett  (jag vågar utan analys påstå att ingen klarar bechdeltestet) sjunker ubåten allt lägre ned i havsdjupet. Trycket utifrån ökar, väggarna knakar, vattnet droppar och man måste vara alldeles tyst. Det är man också, ända till dess att någon ropar ”there´s a breach in the hull, integrity compromised”.  Då bryter helvetet lös! Alle man till pumparna. Jag skojar inte. Det händer i varje ubåtsfilm med självaktning. Skrovet håller aldrig en hel film för det  yttre trycket och integriteten hotas.

Jag blev nyfiken på vad ubåtsfilmer hade att säga om integritet och googlade pyttelite. Fick upp träffar om strukturell integritet som tydligen handlar om hållfasthet i tex en kapsel. Strukturell integritet  kan (som jag tänker)  beskriva tex ett skrov till en ubåt som håller för  det yttre trycket av vattenmassor.  Så snart det blir en spricka i materialet är integriteten skadad och om det handlar om en ubåt riskerar hela skiten att implodera. Integritet kan handla om att hålla för det yttre trycket.

Överfört på mig tänker jag mig att min integritet handlar om att för det första att skilja på det inre och det yttre. Vad som finns inuti mig, värderingar, prioriteringar, åsikter, förhållningssätt, självbild mm, och vad som tillhör den yttre världen.

Jag tänker mig också att det betyder att gränsen mellan det inre och det yttre, skrovet om du så vill, behöver hålla för det yttre trycket. Ett exempel kan vara i fikarummet när det yttre trycket kan vara att skratta med i ett bög, rasist eller sexistskämt. Ett annat kan vara att anpassa mig till det yttre trycket att vara och uttrycka mig på ett sätt som är bekvämt för tex den man jag beskrev i förra inlägget. Eller ge efter för det yttre trycket att på något annat sätt leva och vara något jag egentligen inte tycker är ok.

Med hjälp av ubåtsfilmerna känner jag mig idag mycket tryggare när jag använder ordet integritet. Jag vågar säga att integritet har blivit viktigare för mig och om någon frågar vad det innebär för mig kan jag svara.

 Det är inte så att jag alltid har så helgjuten integritet. Nejdå, men jag har blivit mycket mer medveten om när det är dags att ropa ”integrity compromised” i mitt eget liv och det gör ont när skrovet spricker. Jag har ett tydligare behov av att reparera skador som uppkommer.

Jag förväntar mig att jag kommer att få göra småreparationer i min integritet resten av livet, och troligen också vid något tillfälle ligga i torrdocka en lite längre tid för att öppna skrovet, se över innehållet och byta ut sådant som inte längre hör hemma i mina värderingar, eller kanske definiera nya prioriteringar.

Självklart kan jag inte göra anspråk på att definiera ordet integritet men för mig funkar ubåtsvarianten.  Jakten på röd oktober är, som dom flesta ubåtsfilmer skittrist tycker jag.  För övrigt.

Sådärja, då var det dags att låta inspirationen flöda. Jag har tänkt låta en kavalkad av män i min ålder passera i revy och nu kommer berättelsen om en vit, västerländsk, heterosexuell, medelålders man som förra sommaren intet ont anandes träffade the mummy och bjöd ut henne på en motorcykeltur i den ljuva sommaren.

Vi åkte på slingrande småvägar, gick vid havet, småpratade och hade någorlunda trevligt. Mot slutet av dagen lagade vi middag tillsammans och mannen i fråga gjorde då närmanden i den relativa närhet som ramas in av ett mycket litet kök. Då the mummy inte kände sig road av uppfodrande, framsträckta trutläppar och rörde sig bort från mannen som tydligt tog sig friheten att komma väldigt nära, uppstod en situation som de flesta skulle ha upplevt som, a bit awkward to say the least.

Detta utspelades under tystnad då de flesta människor som respekterar andras privata sfär och kroppsliga integritet mer än väl förstår ett tydligt kroppsspråk. Till slut ansåg sig the mummy föranledd att verbalt förstärka budskapet. Jag talade då tydligt om att mannen i fråga kränkte mina gränser och ifrågasatte hans synbarliga oförmåga att läsa mitt kroppsspråk.

Mannen blev kränkt. Han blev kränkt av att jag kände mig kränkt. Kränkt av att jag använde uttrycket kränkt trots att det var tydligt kopplat till kränkning av gränser och därmed inte refererade till kränkning av grövre art (typ invasion).

 Svenskar är världens mest lättkränkta folk har jag hört. Jag har mött människor som rynkat på näsan åt uttrycket kränkt, just därför att det är så kränkande att använda kränkt så lättvindigt som vi svenskar verkar göra. Är vi lättkränkta? Tja, kanske, jag vet ingenting om den saken men tycker att det känns väldigt opraktiskt att inte kunna använda ett ordet kränkt när man blir kränkt. Det finns liksom inte en uppsjö av synonymer som rinner en till sinnes när man försöker byta ut det mot något som har ungefär samma innehåll.  Uttrycket kränkning och integritet i relation till varandra tydliggör som jag upplever det, ett spänningsfält som behöver sina ord av den anledningen att är kopplat till viktiga mänskliga upplevelser.

Hur som helst. Mannen i fråga upplyste mig också om att han mycket väl kunde läsa mitt kroppsspråk men helt enkelt inte ville ta till sig budskapet. I klartext. Då blir min undran, vad skiljer honom från män som våldtar en kvinna med en flaska och inte tycker sig kunna läsa hennes budskap när hon håller ihop benen och säger nej? (Referens till uppmärksammad våldtänkt under 2014 eller var det 2013). Är han inte snäppet mer arrogant som faktiskt hävdar att han kan, men inte vill läsa var gränserna för min kroppsliga integritet går? Må så vara att det hela begränsade sig till uppfodrande trutande med läpparna och ett för mig, alltför litet avstånd (inget alls typ) mellan våra kroppar. Budskapet är tydligt: - Det är inte viktigt vad du vill eller hur du känner och jag tänker helt oavsett dina signaler pressa dej i den riktning jag själv väljer. Om du blir kränkt, blir jag kränkt av att du blir kränkt.

Skulle han förstå mitt resonemang? Aldrig i helsicke! Med till visso gränsande sannolikhet skulle han bli, just det, kränkt, om jag skulle föreslå att han hade samma förhållningssätt till kvinnor som ovan nämnda våldtäktsmän.

Tycker ni att jag skulle ha försökt upplysa honom om detta? Tja, kanske, men vet ni vad, jag är 52 år gammal och rejält trött på att mentalt slå huvudet mot andra mentala väggar byggda av den trygga förvissningen om att de (männen i min ålder alltså) självklart redan är jämnställda och minsann vet hur verkligheten ser ut.

Ett mjukt sätt gentemot andra är inte alls samma sak som att visa respekt eller ens omsorg om andra. Förment människovänlighet, i det här fallet med helt oreflekterade värderingar och beteenden. När jag senare avlett fruktlösa diskussioner med samme man, med att konstatera att vi har olika människosyn vet jag att jag inte når fram. Han ler medlidsamt och tycker att det måste vara tråkigt för mig att alltid vara så förblånat allvarlig.  

Det finns dom som oroar sig för att projektet  ” the mummy flyttar in till myfamiljen”, ska gå i stöpet för att the mummy träffar någon man att dela sitt liv med. Tja, man kan vinna en miljon på triss också, jag känner faktiskt en som gjort det, men jag skulle inte planera mitt liv utifrån att en sådan sak skulle gå i lås. Inte heller låter jag något med en sannolikhet så försvinnande liten som att jag skulle träffa en man i min ålder som förstår sig sina egna och mina utgångspunkter, hindra mig från andra långsiktiga planer.

Nästa steg är att välja badkar till det nya badrummet i myhuset.

 

Well, say hello to mummy. Lillamymummy alltså. Då Lillamy själv inte orkar så mycket sedan en tid tillbaka och vad vi kan se inte kommer att orka så mycket under den närmaste tiden heller, tänker jag framöver kapa/låna hennes blogg lite nu och då.

 

Jag tänker så här. Det ger mig en möjlighet att prova bloggandet som jag funderat på en längre tid men som jag inte riktigt kommit mig för. Det ger er en möjlighet att följa en feminist,  50+, i hennes öden och äventyr. Vill ni veta något om männen i min ålder? Kanske inte, kanske har ni nu plötsligt slutat läsa och har surfat vidare till något mer uppbyggligt. Jag tar inte illa upp, jag förstår, men, om ni trots allt ……

 

Ni kanske i alla fall förstår mitt behov av att skriva av mig.Andra ämnen som kan komma upp är tex manipulativt våld. Narcissistiska människors specialitet. Ingen skräll att 85% alla diagnostiserade narcissister är män. Jag är lite av en självutnämnd specialist på området. 

 

Till vardags jobbar jag i det psykologiska gebitet. Jodå, det är spännande och jodå, jag har jobb. När jag inte jobbar tittar jag företrädesvis på sci-fi, fantasy och andra verklighetsfrånvända filmer/serier. Socialrealism taxar den redan tighta budget jag har på området orka. Jag vill gärna fly till en verklighetsom alltid, hur illa det än ser ut, erbjuder en möjlighet till att dom goda vinner och dessutom blir upprättade.  Men hur kunde Gandalf komma tillbaka, han dog ju i förra filmen? AS IF I CARE! HE´S BACK AND HE´S KICKING SOME SERIOUS ASS!

 

Det kommer troligen en del om vårt gemensamma experiment. Lillamys, mypappans, mybarnens och mummys. Vi samordnar våra liv. Prövar en annan modell än den individualistiska konformiteten föreskriver och samordnar våra krafter, vår ekonomi, vårt boende och vår tid för att hitta den bästa gemensamma livskvaliteten. Och vet ni vad, vi är inte rädda! Inte ett dugg. Den enda farhågan vi (läs mypappan) verkar ha, är att vi under natten ska träffas på väg till toan i bara kalsingar eller utan.Man har kanske ”råd” med en extremt individualistisk livsstil när resurserna flödar över. Man kanske också missar mycket. Hur som, ni får väl följa oss och se hur det blir.  Välkommen in i mina bryderier, upplevelser och projekt!

The Mummy