Tuffar på

Barnen är på förskolan igen efter den senaste förkylningen. Peppar peppar!
Låt oss ha fyllt vår kvot!
Min mamma, min man och mina barn har varit exeptionellt förkylda och nu avslutar jag denna omgång med en redig öroninflammation. Jag sitter och väntar på att sköterskan från HälsoCentralen ska ringa upp och lyssna till mina klagomål. Jag gruvar mig. Jag hatar att ta kontakt m vården. Jag är så oerhört utledd på mina egna krämpor att jag vill kräkas när jag tänker på att söka hjälp. Men det är ju barnsligt. Jag kan ju inte äventyra min hörsel genom att ignorera problemet men jag känner mig så otroligt liten, ledsen och i vägen varje gång jag tvingas ta kontakt. Om de visste hur hög tröskeln är så tror jag att många skulle låta mildare på rösten, om människan i andra änden visste hur mycket ångest det ger mig att vara "till besvär".
 
Som alltid är det som att falla fritt att helt plötsligt ha tyst och lugnt omkring mig. Vad ska jag göra med mig själv när intrycken inte smattrar mot nervsystemet? Jag börjar fundera över vad jag kan göra för nytta, tar mig an för stora projekt och avslutar med att få noll gjort eftersom ångesten smög sig på och depressionen gjorde mig seg och obeslutsam.
 
Smärta är inte det svåraste att hantera, istället är intryck: känsel, hörsel, syn det som stressar mig mest och gör mig mest trött. Det är som om kampen mot EDS, och med vården,  har gett som konsekvens att min hjärna gått sönder. Vem kan jag stämma?
 
Jag växlar mellan att tycka synd om mig själv och att skämmas eftersom så många har det så mycket värre. Som deprimerad hör det liksom till. Inte nog med att jag isolerar mig och gråter, jag ska också skämmas över att jag gråter för min egen skull. Saker känns hopplöst även när så inte är fallet, mat slutar smaka, sömn blir ett problem åt det ena eller andra hållet, saker som förr var roliga är en källa till oro: Tänk om det blir fel eller någon blir sur, bättre att backa ur det jag bokat...
 
Men jag kämpar på! Idag var mitt mål att:
1. Inte sova bort dagen
2. Baka något till kaffet
3. Ta det lugnt men ändå stimulera hjärnan
 
Så jag: Steg upp, bakade en PERFEKT sockerkaka (det enda recept som fortfarande sitter i ryggmärgen) och skriver ett blogg inlägg. Sockerkakan blev underbar. I bake a mean spungecake!
 
I helgen tisslades det och tasslades bland hanarna i min familj. De hade en hemlis! Pokalen till bästa make åt deprimerad går till min make och hans tvilling-sidekicks!
Bad, rosenblad, ny duschcreme, ny bok, champagne, ljus och en stund i lugn och ro för mig och Lisbeth Salander. Bakom fotografen (mig) sitter ett barn och bajsar "för säkerhets skull" eftersom mamman nu ska ockupera badrummet ett tag. Lyxigt, ingen make eller ungar i världshistorien har någonsin tappat upp ett mer uppskattat bad. Puss puss puss 


Ljuvliga Juligheter By Julia

Julia´s Ljuvliga Juligheter är tillbaka med dunder och brak!!
Ibland undrar jag om beslutet att fortsätta blogga springer ur det 
faktum att julen är på antågande och kategorin "Julias Juligheter"
lockade pysselfingrarna. Well, håll i er! 
 
Vanligtvis sparkas mina julförberedelser igång under Augusti månad då julklappar och scheman börjar undersökas... Vem ska fira vars, hur ska timmarna fördelas under årets mest älskade högtid? Jag brukar sätta igång samtalet för då behöver min organiserande del av hjärnan få börja planera. Vid den tiden händer det sig också att julklappar iköps och det betyder (tyvärr) för vissa av er att era önskelistor är värdelösa för vi har redan handlat (Sorry in advance!). 
Julen sparkas igång när alla julmagasin kommer och man konkret kan planera alla inköp från julklappar till vad årets pyntbudget (200kr) ska användas till. Vad behövs och vad gick sönder förra året? Vissa år spenderas budgeten till att ersätta klassiker som kastat in handduken medan andra år går budgeten till något galet, KITCHIGT pynt. Det beror på läget.
Ett par veckor innan advent brukar jag börja fysiskt göra saker, koka godis, pynta osv. (Förrutom julklapparna de inköps när jag springer på något eller mot slutet när jag MÅSTE hitta något och köper första bästa. Båda har hänt!) Då, när pyntet åkt upp känner jag att julen börjar men de flesta håller nog på att Julen börjar i advent och ingen annan gång! Själv anser jag att det är när huset doftar saffran och/eller citrus, kanel, hyacint eller granbarr och när hundra el-ljus sprider sitt varma, gula, miljö-ovänliga sken. Det senare jobbar jag på att byta ut mot en miljövänlig julkänslo-framkallare om det går,
Nu känner jag julen närma sig!
I Lördags åkte jag på skattjakt (även kallad loppis-runda) och fann flera retro, kitchiga, julsaker. Julstjärnan är favoriten som för endast 40kr (plus byte av elkontakt hemma) kom att pryda sin plats i köksfönstret. Vårt Nygamla retro-köks vackraste prydnad.
Återkommer med mer julpynt och bilder för i år har jag tagit i en aning :)
Piece out!
 
 
 


Fantasi

Mina barn har ett stort mått fantasi. De behövde en "Frank- skördetröska" (från "Bilar"-filmen) till sin lek. Så de byggde en egen "frank". Jag ger er "Frank-skördetröska" Otto-och Vilgot style:
 
...och den tråkiga disney-versionen:
 


Omtanke, färg och form bär mig denna födelsedag!

Hurra! Vilken härlig morgon jag haft! Jag tror jag har världens finaste familj!
Subjektivt, jag vet, men jag måste få skrika ut det från taken!
Barnen smög iväg (och med det menar jag: krälade över mig) sedan kom de upp för trappen med nybakade croissanter (man köper smördegen färdig och smackar in dem i ugnen med nutella i),
flera paket och totalt slaktade "Ja må hon leva" på ett sätt som bara mina killar kan slakta en sång. En vuxen mans röst, två pipiga 4-års röster och en total blandning av tonarter och strofer.
 
Sedan pillrade vi iväg ungarna till föris och maken åkte på jobb. Hemma fanns jag, en kopp kaffe och överblivna bakverk. Jag tittar på tv, snusar och telefonen piper av grattis-rop från omgivningen.
I mitt vuxna liv har jag aldrig kännt mig så firad, någonsin. Min födelsedag har inte kännts så här fnissigt härlig som den känns just nu. Vad är det som är så speciellt med idag, denna födelsedag?
Jag vet inte om det är ungarnas pipiga "grattis mamma, du är en kissema-mamma (kissekatt) idag och jag är kissema-otto/vilgot" eller makens genomtänkta presenter eller den lugna morgonen med alla glada grattishälsningar... Det känns, för första gången sedan barndomen, riktigt roligt att bli äldre.
Jag vet att jag låter materialistisk när jag pratar om presenterna men ni måste förstå att jag inte har någon inkomst och som familj vänder vi på varje krona. Därför känner jag mig så speciell när familjen (maken/barnen) lägger slantar på presenter. Färgglada presenter och roliga presenter. 
Låt mig visa ett par saker som jag fått för jag är barnsligt glad. Precis lika glad som jag var som barn när jag fick de röda tretorn stövlarna (som jag använder än idag)!
 
Efva Attlings fina fjärilssmycke 
 
Sommar hatt grande - underbar och praktisk om det regnar. Alla ryms
under min hatt!!
 
Somrig, pastelli vattentank som jag ska ha som safttank och låta den stå ute på altanen
full med äppelsaft så att barnen kan ta själva!!
 
Jag ska försöka att inte bara spamma er med lull-lull och rosa fluff men just nu måste jag. Jag måste tänka bort de värkande benen, de instabila fotlederna och det sprängande huvudet. Jag vill fokusera på de små ytliga sakerna som får mig att fnissa. Jag vill gräva och hitta allt som kan få mig att känna kreativ glädje så att jag kan börja vara kreativ. Jag vill glädjas åt färger, former och solsken!
I eftermiddag tar jag elopeden och hämtar ungarna. De får åka med på elopeden och vi styr mot en lekpark de spanat in. Efter det kommer min pappa och lill-syrra med middag och på lördag bjuder min mormor mig och barnen på cirkus. Ännu något att glädjas åt. Jag har levt i sådan kris hela början på detta år så jag tänker haka på när bra saker händer mig och när andras omtanke bär mig och inspirerar mig! Puss!
 


Mordsdag, vilodag och födelsedag

Jag och mina bröder fyller år samma vecka, samma vecka som morsdag och i år är det endast en dag mellan morsdag och min trettiotredje fördelsedag (idag). Maken har hemlighetsmakat hela dagen och prasslat ed inslagningspapper. Morsdag var fantastisk. Maken och barnen "överraskade" med tårta på säng till mig och mormor och han hade sett ut smycken till oss båda. Jättefina örhängen till mormor och ett Efva Attling-halsband till mig "Miss Butterfly Pendant". Normalt är fjärilar långt ifrån min grej men det stilrena och enkla silverhalsbandet var verkligen jag. Jag gillar få smycken men allt av Efva Attling. Jag blev överlycklig såklart!!
 
sedan var mordsdag en enda parad av god mat, kramar och härlig utelek. Barnen övade på sina cyklar och jag körde elopeden. Vi hade tävlingar på vår grusväg och barnen "vann" alla race... :)
 
Idag har jag mens vilket alltid betyder att EDS gör sig extra påminnt. Jag har legat stora delar av dagen i smärtor och illamående. Nu är det bättre och jag ser fram emot födelsedagen!!
 
Dags att krypa till kojs för att orka låtsas sova imorgon. Yey!!!
 
puss


Dagens outfitta

Jag tänkte att jag skulle börja visa er min garderob. Den är varken moderiktig (till min 16-åriga syrras förtret), speciell eller rolig. Men jag känner ändå att den borde visas upp. Bara för att visa mer av mig själv. Det mesta är loppis eller halvareapriset. Jag har inte en outfit över 500-lappen och kasnke kan någon annan utan inkomst få lite inspiration av en glad, handikappad, plussize småbarnsmamma med en förkärlek för prickar, blommor och ränder. Jag älskar klänningar och börjar därför med en boho-inspirerad loppis-klänning i marinblått och vitt. Jag matchar med ett reabälte och (för ovanlighetensskull) lillamy-knut. Allt som allt kostade outfittan cirkus 70 riksdaler:
 
 
 Puss!
 
 
 


Ville och jag

Godmorgon! Otto är frisk men Ville har feber, "ögon-snuva" (mitt ord för ögoninfektion) och är hes. Jag hade en fysiskt jobbig dag igår vilket resulterade i hög feber, illamående och svårt att gå. Precis som jag förväntat mig - ingen ovanlig reaktion för att vara jag. Det ovanliga med dagens situation var att Otto deklarerade att han skulle gå på förskolan och leka med sina kompisar. Vanligtvis får båda vara hemma om en är sjuk eftersom den friska blir så förtvivlad om den andra får vara hemma. Förskolan rekomenderar att vi inte tvingar den friska att gå. Men idag föreslog han det själv och skuttade glatt iväg medan Vilgot var så spak att han bara hängde i soffan. Så jag sjönk ned i soffan med honom och nu har vi det mysigt.
 
Jag tänkte att vi skulle ta elopeden och åka till affären. pojkarna fick en slant av sin snälla Tant Malin så jag har lovat dem en pool. Därför åker vi och tittar på en sådan och förmodligen äter vi lunch. Ville påstår att han vill ha plättar och jag orkar inte ställa mig och steka så det blir nog plättar för honom och en chai latte för mig på affären.
 
Elopeden är perfekt för utflykter för mig och barnen. De ryms att sitta i mitt knä och eftersom den bara har en maxfart på 17km så är det inga risker med att sakta rulla till affären med ett barn i knät i gåfart. Jag brukat skjutsa dem till förskolan eller till lekparker med den. Då har jag med en skön sittplats iom elopeden och kan följa dem runt i lekparken (elopeden kan köra på gräs, grus och ganska oländig terräng).
Elopeden har möjliggjort mycket mer utetid med barnen.
 
Just nu tittar Ville på roliga kattfilmer på youtube. Jag bloggar och vi båda pimplar juice. Det är så häftigt att umgås med ETT barn. Känns helt overkligt, trevligt och enkelt.
Helgen lär bestå av en massa vila då veckan varit galet tuff och min kropp reagerar som den alltid gör: uppför sig som att den tänker dö eller åtminstone hamna i koma.
 
Avsluat med en bild från häromdagen då regnet öste ned som en syndaflod och barnen bestämde sig för att det var sommar...
 
 
 
 
 
 


Ormtårta, lejontårta, tigertårta och sjuka ungar

Idag är ungarna sjuka och fick vara hemma. Vi har myst, lekt och busat. Nu på kvällen blev det mycket gnälligt och mycket riktigt har de fortfarande feber. Jag får alltid dåligt samvete när barnen är sjuka eftersom min man alltid måste vabba. Han klagar inte men jag vet att han har det oerhört stressigt på jobbet. Jag är så pass sjuk att det inte fungerar att jag tar hand om dem när de är sjuka och det skapar dåligt samvete... Dåligt samvete är som en del av min sjukdom. Jag kan inte bortse från det, det är handikappande och det är alltid närvarande även om jag vet att jag inte har något val. Jag borde inte ha dåligt samvete för att jag är sjuk men jag blir så frustrerad.
 
Jag tänkte uppmuntra mig själv med lite tårtbilder från kalaset. Barnen önskade tårta. Vilgot önskade en Orm-tårta och Otto önskade en tiger- alt. lejontårta (det var lite oklart. Vi hade många gäster så endast en del av tigertårtan blev kvar. Bra jobbat på tårtätarfronten! Önskningarna gav dock en del huvudbry: Hur skulle jag lyckas med önskningarna och något som åtminstone liknade en tiger-/ormtårta? Jag är dock nöjd med resultaten! Ni får skratta...
 
 Tigertårta med chokladbotten och kolaglasyr. Nosen är gjord i sockermassa och choklad.
 
Lejontårta med choklad och kolaglasyr
 
 
Ormtårta med jordgubbsmos, grädde och färska jordgubbar
 
Ormtårta med jordgubbsmos, grädde och kiwi. Ögonen på alla djuren är marshmallows 
och choklad. Lejon och tiger hade också noblesse till ögonen. Tungorna är jordgubbsremmar.
 
 


Tacksam

Så, partyt är över och det gick bra. Jag blir rörd över alla som kom, med presenter och lekte på vår går. Tack ni som kom och gjorde det till en fantastisk dag!!
 
Jag lever just nu ett liv där mina drömmar och det jag lngtar efter är väldigt basic. Jag längtar inte efter att resa, jag längtar efter en stund med en god vän. Jag längtar inte efter att gå på krogen, jag längtar efter att gå en runda på stan och jag längtar efter att titta på lite kläder till mig och barnen.
 
Så, min vän Alex bjöd mig på lunch och skjutsade mig runt i rullstolen.
För mig är det en drömdag!! Jag var helt exhalterad och sjukt peppad. Äntligen!
 
Såå, det blev en del shopping. Barnen har frågat efter en klänning. De har önskat sig en klänning att "springa runt i när det är varmt och kunna kissa när de vill". Som genus-mamma ville jag gärna tilmötesgå detta. Vi hittade dessutom ett halva-reapriset-ställ på barnavdelningen så det blev lite mer...
 Rosa yjamasar med puffärm, kepsar, tröjor.
 Klänningar med fåglar och jordgubbar, strumpor
 

Sedan kom jag hem och fann ett paket från min moster med jättefina sandaler och "foppa"-skor. Pojkarna blev lyriska och provade genast för att se om de var "snabba". De sprang runt runt och sladade i kurvorna. Tack snälla moster! Med min ansträngda ekonomi så är det en välsignelse att ha en moster som bryr sig och skickar så fina födelsedagspresenter! Tack!
 
Nu har mina barn allt de behöver denna sommar!
Tack Alex för att du tog med mig på stan, jag har längtat i månader efter en dag som denna.
Nu ska jag sova men jag återkommer! Puss
 
 


Uteleksaker, tips och bilder

Imorgon är det kalas och jag tänkte att jag skulle dela vad jag köpt i födelsedagspresent. Jag har nämligen köpt mest uteleksaker och tänkte tipsa om vad som finns därute. Jag har nämligen surfat ett antal timmar för att hitta roliga saker. Allt från små "rappliga"saker som barn älskar och föräldrar hatar till lite större saker. Det ska dessutom, helst, vara sådant som de kan leka med själva. Man ska kunna sätta igång leken och slå sig till ro. Till varandra fick de köpa varsin vattenspruta i skumgummi som de kan fylla själva, ser inte ut som ett vapen och medför liten risk för skada på medmänniska eftersom de är mjuka. Sprutorna är inte med på bild men de finns på rusta för 25kr. Alla andra vattenpistoler osv måste jag fylla (och det hatar jag) med dessa behöver jag bara tillhandahålla vatten i lilla barnpoolen så sköter det sig själv. Risken för att själv bli BLÖT är dock överhängande.
 
 Det är ett lektält, en vattenbana, en frisbe, två brand-båtar som sprutar vatten, ett bollspel klassiskt, två mackapärer som skjuter iväg andra mackapärer (barnen älskar dem men de går sönder), blomman sätter man på trädgårdsslangen och den sprutar vatten planlöst med sina armar. Vi ska bara komplettera med en ny plaskpool så de kan leka med allt detta. Speciellt vattenbanan rekomenderas. Den kan byggas ut i oändlighet då det finns många tillsatser. Förskolan har en stor sådan och barnen leker i timmar med att öppna gångar och skapa strömmar. Blomman kostar under hundralappen och är ett alternativ till vattenspridare då den är oberäknelig och sprutar vatten på olika sätt. Alla leksaker är köpta på Stor&Liten´s webshop eller på Ellos ifall någon är intresserad. De ska också få varsin håv som de önskat sig för de är mkt intresserade av insekter och är mkt försiktiga är de studerar dem och släpper ut dem i det fria när de stillat sin nyfikenhet.
 
Bara utegrejer alltså och det behövs för om mina barn fick välja så är de ute dygnet runt. Vår gård är 4500m2 så det finns massor att utforska. Dessa saker är roliga och gör det lätt att vara förälder. Jag vet var de är och de an roa sig själva. Bra om man inte kan gå.
 
Vi köpte också en triologi med böcker som vi älskar. Vi såg filmatiseringen av en av dem, av en slump på svt, och föll pladask för ilustreringarna och all vänlighet i storyn. Normalt försöker jag köpa böcker med flickor i huvudrollen för att väga upp allt vi fått ärva (hundra böcker minst) med 100% pojkar i hjälteroller men denna vänliga och mjuka pojken förälskade jag mig i. Har bara kommit i kontakt med en av böckerna i triologin och ser fram emot att läsa de andra många kvällar framöver. Ska köpa filmerna också om de kommer ut på svenska på köp-dvd. En pojke hittar en pingvin med en resväska på trappen. Han försöker bli av med pingvinen på alla sätt trots att han är väldigt ensam. Såklart blir de vänner och ger sig iväg på en lång resa för att föra pingvinen hem. Boken är rörande trots att ingen av huvudpersonerna säger ett ord.
 
 
 
Barnen får några grejer som blir deras egna och resten får de tillsammans. Än så länge går det bra men jag tänker att det kommer att bli viktigare och viktigare med egna prylar och kanske, såsmåningom, firar vi dem på varsin dag. Det får de bestämma. Att de blir egna personer och känner sig själva utan den andra är oerhört viktigt. Men de fyller fyra så vi får fundera vidare nästa år. Nu är de nöjda med att dela. Oftast... De gånger de är missnöjda blir de oerhört högljudda.
 
Jag har gjort massor med små special-grejer till imorgon (kalaset) som jag fotar och lägger upp framöver som små godbitar. Nu ska vi vila för att orka stiga upp och sjunga kring sjusnåret imorgon-
Godnatt och puss!
 
 
 
 
 


Vill inte snubbla

Detta är en riktigt GOD morgon. Jag vaknade ganska oskadd, barnen galopperade iväg till förskolan utan knot och solen lyser. Det är nu det gäller! Det gäller att vara försiktig. Just nu känner jag att jag orkar mycket, och då vill jag mycket. Klockan är 08.22 och jag har redan rensat barnens garderob och sorterat in sommarkläder och ut vinter/vår plagg. Igår gjorde jag djurmasker till alla barn på kalaset som stundar. Jag gjorde pappersfjärilar med godisklubbor till huvud (jag veeet jag överdriver en aning med detta kalas), jag gjorde pappersblommor till djungeln på djungelkalaset och bakade kakor (sjukt goda buy the way).
 
Jag måste tagga ned. MÅSTE. Men det är så svårt. Jag har kul och är engagerad för första gången på länge. Våren har varit ett maraton av smärta och sorg över hur mitt liv blivit. Nu är jag på väg tillbaka.
Men jag vill inte snubbla nu...
 
Dags att vila alltså...
Crap.
God morgon med galet morgon hår!
 


Kalas och nedsättning av fot

Jag laddar för djungel-kalaset! Jag tillverkar girlanger, pappersrorsor och kakor, vindruvs-ormar, marängklubbor och kakor (igen). Jag skriver listor och planerar tårtor. Presenterna är inköpta men ej inslagna. Barn och vuxna är inbjudna och jag längtar nog mer än barnen. Det var så länge sedan jag såg fram emot något och även om det dräper mig så tänker jag njuta!
 
This is me, putting down my foot: Våga inte ta ned mig på jorden, påpeka överdrifter eller partypoopa på min glädje. Jag behöver det här, jag lever för det och jag har förtjänat det. Det kan hända att det är mer för min skull än barnen "för de kommer kanske ändå inte ihåg" men so what?? Jag njuter av att skämma bort och överdriva och så länge jag inte hyr in en lindansande tiger, en balettdansande bäver eller en motorsågs-show så kommer ingen till skada förrutom jag själv och jag tänker betala priset!!
 
Jag behöver inte veta att det inte är så noga... jag VILL göra det här, med allt vad det innebär. Ni ska dessutom få följa med på mitt "överdrivna" kalas så snart jag räknat ut hur man för över bilder...
Tur att jag har er som hurrar och stöttar och aldrig dömmer!! Nu fyller vi upp kategorin: "Lull-lull och rosa fluff"!!
 
Nu ska jag tillverka djurmasker!!
Hurra för kalas!!!


Stjärnor, Önskningar och Vård-fobi

Godmorgon! Vaknade ledbruten men har lyckats stämma i bäcken och sitter nu med första koppen byxljummet kaffe med alldelens för mycket mjölk. Barnen skuttade glatt iväg till förskolan (välsignade pedagoger, jag älskar dem!) och surrade om dagens stora "happening"... Ville, snart fyra år, är denna veckas stjärna och Otto (brodern) är minst lika glad för sin bror skull. Att vara stjärna innebär att barnet i fråga får äran att hjälpa till att laga lunch till sina kamrater (med kockmössa och allt) samt att barnet får hjälpa fröken med bilderna under samlingen och andra liknande hedersuppdrag. Mina barn är sådär naivt, fnittrigt och vördnadsfullt glada inför "veckans stjärna"-grejen, som bara ett par nästan-fyraåringar kan vara. Att Ville fick äran var länge efterlängtat och i klass med nobellpriset. Älskade, glada, spralliga, busiga och frågvisa ungar.
 
Deras födelsedag närmar sig och de är så förväntansfulla att jag oroar mig för att de ska sprängas av glädje. Pedagogerna på förskolan säger att mina ungar är ovanligt fantasifulla och "bra" på att leka, hitta på och fundera. Det märks på önskelistan. Ett litet axplock av önskningar:
 
- En riktig bil (ingen högoddsare)
- Ett jordgubbsträd (här duger ingen planta)
- En snippa (tycker det är orättvist att de är utan)
- Röda ben (...?)
- Holly Blinkers (En bil från "Cars"-filmen som kan flyga
men framförallt: Hon är lila...!!)
- En låda att lägga sina skatter i (som glasbitar, stenar och kapsyler
de hittat), just nu används ett gammalt cigarettpaket det hittade på
cykelvägen...
 
Nåväl, nu ska jag vila och vänta på ett telefonsamtal från läkare. Jag HATAR kontakt med vården. All kontakt även med de som är snälla, även om det är för min skull och trots att det kan leda till förbättringar. All kontakt, om det så är ett mail, fyller mig med fasa/panik. Jag har vård-fobi. Om det inte vore för att andra drabbas om jag har ont eller mår dåligt så skulle jag aldrig mer söka hjälp. Aldrig. Men om jag kan bli en smula bättre så är det till fördel för mina man/mamma och ffa: MINA BARN. Så nu ska jag sätta mig och nojja inför kommande samtal. 
Puss
 
 


Ytligheter - mitt nya hår - MyMamman goes My Little Ponny

Innan: Här är jag i min sedvanliga knut. Håret når till rumpan och jag orkar inte ha det utsläppt
 
Som sagt: det är väääldigt långt...
 
 
Numera: något mörkare och med turkosa slingor. Tyvärr är de svåra att fånga på bild men jag är nöjd och känner mig som en liten My Little Ponny varje morgon när jag borstar det... Det här är verkligen SÅ jag och jag blev tvungen att vara lite ytlig och fiska efter hyllningar eftersom jag känner att mer av mig själv nu sitter på utsidan. Vänta bara tills jag har en sleeve också...
 
 
 
P.s. No Poo is still the shit!! D.s.
 
 


Vad som händer och sker

Hej på er!
Jag håller på att skola in ungarna för fullt på en underbar förskola. Vi är ju inte bortskämda direkt och bara det faktum att de tar upp ledsna barn eller kramar dem gjorde mig glad och rörd. Det hände aldrig på förra stället. Man behöver heller inte leta ihjäl sig efter pedagogerna utan de finns till hands, TAR KONTAKT MED MINA BARN SAMT (trumvirvel och plats att dra efter andan) försöker lära känna dem. För att inte tala om att man inte behöver DRA ur dem information om hur dagen varit utan de berättar glatt och engagerat. Jag är i chock, barnen längtar dit och allt går i en rasande fart tills de mer tuppar av än somnar på kvällen.
 
Efter fem dagar på raken med en smärtnivå på 6-8 har det vänt och jag ligger stadigt mellan 3 och 5.
Jag vill egentligen inte erkänna det men jag kan inte låta bli att titta på "superspararna" i kanal 5. Men vad värre är... dear I say it?... jag inspireras nästa. Hela mitt liv har jag levt upp mina pengar varje månad, aldrig haft något att spara har jag tyckt. Jag finner "superspararna" oerhört osmakliga samtidigt som jag facineras: kan det verkligen bli över några pengar att prata om? Jag har koll på pengar och har jobbat kväller och helger + lov sedan jag var 14år men aldrig egentligen kunnat lägga undan något. Nu undrar jag vilket spartips jag ska prova först: 25 sekunders duschar, egenkokad roll-on eller flytta EN salamiskiva över en hel macka? Kanske kan jag spara 400kr/år...
Skämt å sido, jag kan inte vara snål men jag kan hålla bättre koll på mat, handlingslista och veckomenyer och på så sätt minska de månatliga kostnaderna. Jag känner mig peppad inför utmaningen att minska vår konsumtion och jag vet inte vad som besatte mig men jag köpte palt-mjöl och fläsk... Att göra sin egen palt känns rätt förryckt men nu när jag inhandlat får jag stå mitt kast och snällt koka paltar till frysen. Återkommer med resultat.
 
Imorgon ska jag till ortopeden. Hen ska ta en titt på mina ben och ha åsikter om huruvida det ska opereras, läggas blockader eller bara gå att leva med. Jag hoppas på kniven men det beror bara på att jag TROR mig veta vad som är fel och vill åtgärda det omgående bums. Är det något annat fel vet jag inte vart jag står. Teorin som jag och min husläkare har är att muskelhinnan skulle behöva snittas i smalbenen och därmed få bort den sprängande känslan jag har i benen. För övrigt har jag uber-dålig cirkulation i benen och fläckvis känselbortfall. Tänk om mina ben skulle kunna bli 25% bättre, eller bara fem. Alla förbättringar mottages tacksamt /Mvh sprängande ben
 
Det var uppdateringen om mig! Hepp!!


Än finns tid att njuta

Hej på er trogna skara!!
Nu börjar vi om, ni och jag, ny termin, höst, slut på idyllen - nu kör vi!!
Jag försöker ta tag i mig själv nu. Maken börjar jobba, inskolning för barnen
, krig med försäkringskassan för My-mamman och mitt i detta denna värme som
får min hjärna att simma i svett och tänka semestriga tankar trots att verkligheten
sjösätts imorgon. Men jag vet så lite om mitt framtida liv på kort sikt. På lång sikt ska jag bli
gymnasielärare, författare(slash)bloggare, mamma till många barn osv. På kort sikt vet jag
inte om jag ska börja om med heltidsstudier i höst, vara sjukskriven eller något mellanting.
Jag ÄR sjukskriven, as we speak, MEN jag har förlorat min SGI (sjukdomsgrundande inkomst - en lång historia) så jag har fått vara utan pengar i sommar. Allmosor och omsorg från nära och kära
har hållit oss med glass i frysen, korv i kylen och vår egen saft från tidigare höstar har hållit
barnen otörstiga i värmen men för att citera min kära svärfar "Vi har levt på kärlek och hackat fågelkvitter". Så KAN vi inte fortsätta. Antingen får jag plugga heltid trots att min kropp
och hjärna skriker "NEJ!!" eller så måste jag ansöka om deltid sjukpension eller liknande.
Ett alternativ är att prova studera och ge sig i tid ifall jag märker att det inte fungerar - INNAN jag blir utbränd, vidbränd, utmattad och har krossat ansiktet mot en vägg. Jag har ju så lätt för att springa in i dem när jag blir entusiastisk och det brukar jag bli när jag pluggar...
 
Trots en massa värk i kroppen har jag njutit, varit lycklig och levt den idyll som bara en stor gård och treåringar kan framkalla hos en mig. Varje gång barnen försvunnit har jag hittat dem vid en bärbuske där de ätit sig o-hungriga på hallon eller vinbär. De har tjatat sig till att få äta äpplen, trots att det ännu bara är kart, och stolt hållit masken när de bitit i dem och sagt: "Mmmm, min tyck om" (för att sedan kasta äppelkarten åt fanders när de trott att jag inte ser.) I sommar har de sagt att de älskar mig för första men inte sista gången: "Min älsk mamma". Jag brukar alltid säga åt dem att de är älskade och att älska någon är att tycka om dem mer än "nomnom" (läs: godis). De har sovit hos mormor för första men inte sista gången, de har sovit i egna sängar åtminstone halva nätterna och de babblar öronen av oss. De har smutsat ner sig så att jag knappt känt igen dem, på den smutsen har det hamnat glass-fläckar och på glass-fläckarna har mer smuts fastnat så bubbelbad har varit ett måste de flesta kvällar. Det har pottränats, tapetserats om, nya möbler som vi fått från min mammas hus har flyttat in och förgyller vårt hem utan att det kostat något. Hennes hammock fick vi också och den gungas det i flitigt. Jag har varit på roadtripp med tre av mina syskon som 15-års present till lill-syrran. Då fick jag känna på hur det är att vara i köpcentrum med rullstol. Väldigt få affärer kunde jag ta mig in i och de jag kunde ta mig in i hade så trångt mellan hyllorna att jag snabbt gav upp.
Medan jag skriver till er kokar maken körsbärssaft och doften letar sig fram till min näsa. Jag älskar våra körsbär och ämnar plocka litervis att muntra upp oss med under vintern. Om några veckor mognar äpplen och plommon och då blir det fest. Jag önskar att jag kunde bjuda in er alla trogna läsare på plommonpaj och feministiska diskussioner då.
 
Min kropp känner värmen som fortfarande ligger som ett lock över oss och vill inte alls gå med på att det är över, att semestern är över och nya tider väntar. jag låter den leva i tron att det fortfarande är semester, tar en klunk torr cider och ser det sista avsnittet av "Orange is the new black" säsong 2. Än finns tid att njuta!!


Ett så blandat inlägg att jag inte kom på nån rubrik...

Skrivet annandag påsk:
 
Asså Jesus Christ (passar kring påsk) vilken resa den senaste veckan varit. Det låter helt sjukt när man berättar det. Hur kan så många oturligheter drabba samma person? Är det hitte-på och lur alltihop?
I´m sorry to say: No. Jag har haft jättesvårt att kissa vilket resulterade i en kateter... Jag är 30+ inte 60+ men hur som helst: katetern skavde och gjorde sår i blåsan så jag kunde inte sitta, stå eller gå. Sedan började det göra misstänkt ont över blåsan och ut mot ryggen. Några dagar senare stog jag inte ut längre.... det blev akuten på påskafton. Svar: ja, de hade en del att göra där. Urinvägsinfektion konstaterades samt den skavande katetern. Eftersom ingen sade ETT ord om hur katetern skulle skötas första gången blev det lite akwaaaard för personalen. Nu är jag hemma, utan kateter, kan sitta gå och stå OCH KISSA!!! Men jag har ont och äter antibiotika... Efter påskafton har jag känt mig mer och mer som en människa. Sociala aktiviteter fanns inte på kartan som jag mådde men idag ska vi på familjemiddag med min pappa + familj. Jag känner mig tillbaka. Nu återstår att säga:
"Vad var det jag sa-a" *med retsam melodisk röst* till alla läkare som satt ut smärtmedicin och ångestdämpande utan resultat. Jag har hela tiden hävdat att jag tror det är psykologiskt i kombination med smärta som gjort att jag inte kunnat slappna av och kissa. Jag har fått rätt. Äter i princip inga mediciner och blev ändå så dålig att kateter var det enda alternativet. Min kissning hade helt enkelt gått i baklås...
 
Skrivet Onsdag:

Well, ytterligare komplikationer tillstötte på påskmiddagen, akuten, smärta och "vad var det jag sa-a" fick vänta till ett senare tillfälle. Har inte orkat så mycket i början av veckan annat än att diskutera, med min vän M, på facebook huruvida han liknar Gustaf Wasa eller inte SAMT huruvida Wasa retucherat sitt skägg (på målningar) i samma utsträckning som han enligt min mening retucherade historien. Jag hävdar att båda är sant samt att Mr M ska ta åt sig av mitt kungliga smicker. Ett rött skägg, som M har, får mig alltid att tänka på killen på tusenlappen eller möjligen hans son (som dog av ärtsoppa så det lämnar vi raskt!) Dessutom fanns en tid då yours truly ville ha rött skägg. Min pappa har det (låter det dock inte växa) och under en period som barn ville jag också ha ett "koppar-skägg". Nu är jag rätt glad att jag slipper. Ni vet, normer och så... jag nöjjer mig med stubb på benen :) Dessutom mörkt sådant.
 
På tal om metall (koppar, inte så snygg övergång - i know) så har staden jag bor i vunnit Guld... i en sport. Sur-tant som jag är lever jag icke i lycko-rus eller post-guld-deppression utan tycker att det hela, med hyllandet och hjälte-rubrikerna, är aningen... larvigt. *Hela staden drar förolämpade efter andan* "Hur kan hon?", "Det är bra för schtaaan!" osv osv etc etc Snaaaaaaaaaaaaark! Det är en sak att kunna uppskatta när någon/några är bra på sin sport (vilket jag kan yey... mini-snark) och att tillägna det så mycket uppmärksamhet och idolisering så att vi glömmer att det är en sport, en lek, ett spel. Inte Läkare Utan Gränser eller rädda regnskogen liksom. Jag är inte en surtant som tycker att allt som inte handlar om regnskogs-räddande är dåligt eller fånigt, NEJ. Jag efterlyser bara lite perspektiv på det omfång och det utrymme det får i media. Hockey är säkert skoj... snark!

 
Skrivet Torsdag:

Konstigt inlägg det här... varför postar jag inte bara inläggen dagligen? Jag skyller på värkhjärna och det faktum att jag var ute med mina barn på stan för att prova skor igår. Vi hade trevligt men jag fick mig en omgång. Sedan när vi kom hem fick de leka ute utan att byta om till gallonisar... Försök tvinga två nästan-tre-åringar att gå in och byta om INNAN utelek när ni redan är ute - det finns omöjliga saker och så finns det så omöjliga saker att en inte ens försöker. Så jag hojtade: "Smutsa ned er och lek hur mycket ni vill!!"... sand + lera +rulla i löv + lera + sand osv osv etc etc. Tre timmar höll de på så idag kan jag knappt gå eller lyfta armarna. Men det var det värt!!
 
Igår på förmiddagen när jag pratade i telefon med (insert valfri vårdinstans) så kom mina barn på att de skulle laga sin trasiga bil. Deras lösning på trasiga saker, vare sig det är trasiga bananer, leksaker eller kläder, är LIM. Alltid LIM! Nu är det ett tag sedan jag hade vett att gömma min limpistol så den kom de inte åt. Istället bröt de sig in i tvättstugan, klättrade som babianer upp på skötbordet och stal en flaska barnolja. När jag pratat färdigt i telefon hade de använt allt "LIM" (läs: barnolja) och det var inte bara bilen som utsats för LIMMET utan golvet, soffan, bordet, textilier och barnen själva. OBS! Inget barn, förälder, soffa eller leksak kom till skada.
 
Så har min vecka sett ut så långt!
Whats up with you?


Förnimelser

Idag fick jag en förnimelse av hur det är att ha ett barn.
Maken tog med sig Ville till affären. Jag och Otto åt lunch som
han fick bestämma. Det blev blodpudding...suprise! Han fick
hacka den själv i ojämna, knubbiga bitar, lägga dem i stekpannan
och röra med stekspaden. Sedan fick han lägga för sig sylt och
välja dryck. Eftersom jag njöt så av att kunna ge ett av mina barn
full uppmärksamhet så gick jag med på att drycken blev "brun läsk" (läs:coca cola).
Sedan åt han blodpudding och jag fil. Jag kände hur trevligt det var och hur
stressnivån gick ned. Jag kom tom ihåg att säga det till Otto:
"Åh, vad trevligt det är att äta lunch med dig". Det var så lugnt och skönt
och jag glömde nästan bort mina dunkande leder. Jag HADE verkligen trevligt!
Inte för att det är otrevligt att vara med båda barnen men det finns inte på kartan att
hinna äta själv då. Jag brukar köra på en protein-shake för att kunna äta medan jag lagar 
och sedan kan jag hålla koll på att lunchen inte urartar (vilket den gör ibland iaf).
 
Ingen är gladare än jag att just jag fick tvillingarna som jag kämpat så för, men en stund med bara ett barn ger lite perspektiv. Jag har alltid tyckt att det är konstigt att jämföra svårigheter. Att ett barn kan Kännas lika jobbigt som två och den känslan/upplevelsen ska respekteras. Men stunder som idag fyller på med energi och stressnivån sjunker. Jag får en inblick i hur det är att slippa dela min uppmärksamhet utan att ha dåligt samvete.


tandvärk och Karl Marx

Minns ni mitt fredagliga inlägg "Varning för Jinx"? Vilken idiot skriver ett inlägg om en bra dag, väl medveten om jinx-troligheten, och tror att hen ska gå oskadd in i helgen?? Svaret är att jag gjorde det. Och fick betala priset. Efter en vanlig fredagsmys-svensson-middag med gormiga barn och färdigköpt sallad stoppade jag handen i munnen för att peta bort en bit sallad som fastnat och då sa det "KNAK"! Varpå tanden som jag spolat och borrat ur (flera gånger och som skulle, efter flera turer till akuttandläkaren det senaste halvåret, rotfyllas på Tisdag) brakade samman med en stor tandbit hängande i tandköttet och en molande värk satte in. På Lördag morgon åkte jag till tandläkaren akut och fick borra ur den, spola den och nu vänta ytterligare tre månader på en rotfyllning eftersom man inte kan fylla tanden innan alla bakterier visat sig ha dött ut. det är nu tredje gången bakterierna kommit tillbaka och rotfyllningen fått skjutas upp. Den samlade tandläkarkåren, som hunnit titta på min tand, skyller detta på att mina vita blodkroppar är för "trötta" för att bekämpa infektionen. Då undrar jag givetvis hur jag kan pigga upp dem men där finns inga svar, förutom de gamla vanliga som: sov mer (hahahahahaaaa!), ät mer vitaminer (om jag fick äta klart en enda portion någonsin vore det ett bra förslag), stressa mindre (muahahahahaaaaa!).... ja, ni fattar. Jag räknar med att kunna pigga upp mina vita blodkroppar när jag fyller 65år, typ.
 
Så, då har jag gnällt av mig! Över till roligare saker: sitter och läser "Det komunistiska manifestet" och låt mig bara säga att för en historienörd av rang är det en ren, djävla, njutning! Tillsammans med John Stuart Mills och Kropotkin utgör Marx och Engels text en av de som ska analyseras på nästa seminaruim. Jag känner hur min hjärna sprakar till och ställer in sig på en livlig debatt. Måndagen kunde helt klart ha börjat sämre!


Vän av ordning

Fördelar och nackdelar med att barnen är i "petnoga-åldern" eller som jag kallar dem:
Vän-av-ordning-1 och vän-av-ordning-2 (alternativt "petnoga-ministrarna")
 
+ Att de själva kommer ihåg att de ska ha byxor på morgonen
+ Att de påminner om både min och sin medicin
+ Att de påminner mamman om att ta en snus till kaffet
+ Att de påminner mamman om att snus är "uss uss" och "blääää!"
+ Att de numera tycker att bajs på händerna är en dålig idé
+ Att de hojtar högt när mamman tappat posten på väg från postlådan
+ Att de vill ha sina lekhjälmar jämt och påminner om vi glömmer dem
+ Att de alltid påpekar om någon pruttat (för mamman har prutthumor)
+ Att de vrålar:"Tööt tööt!" på pensionärer som blockerar gångarna i affärer
+ Att de snyter sig när de blir snoriga
+ Att de alltid försöker lugna de som är upprörda genom att stryka på ryggen
och säga "lugn, lugn"
+ Att de är noga med att pussa mamma godnatt innan de går upp och nattas av pappan
 
 
 
- Att de vill ha sina lekhjälmar jämt, även om det inte är halt ute och kräver
att mamman springer in och hämtar dem!
- Att de påpekar högt om MAMMAN pruttat även om vi är bland folk...
- Att de hojtar: "tööt, töööt!" och sedan kör pensionärerna, som blockerar gångarna,
på hälsenorna
- Att en måste skära bananerna på längden bara för att en gjort det EN gång
- Att en måste öppna glass och yoghurt exakt rätt för att undvika 3:e mat världskriget
- Att de snyter sig i mina kläder när de blir snoriga
- Att de ALLTID ska ha på sig hjälm och skor... oklart varför
- Att de kan bli handgemäng när de försöker lugna sin upprörda bror (det är inte alltid
som ett snusförnumstigt "lugn, lugn" är lugnande, speciellt inte om upprördheten kommer
av att man stulit en leksak av den man försöker lugna...)
- Att de alltid är noga med att pussa alla leksaker godnatt. När tjugoelfte bilen får
en godnattpuss är det ganska träligt...

Tidigare inlägg