Vem vet...
Men som vanligt kör jag på helt utan tanke på mina stackars (få) läsare och deras sinnesro. Väntar mig halvt om halvt att se rasande komentarer med ursinniga buu-rop men inget händer. Alltså frestar jag ödet ännu en gång...
Från kvinnan som gav er "Vådan av att vara innehållslös" och självgott pladder som "Hur tänkte Gud?" kommer nu ett nytt mästerverk i värdelöst vetande! I samma anda som"Undertryckta instinkter igen" och "Traumatiserade hönor och bajsattacker" kommer nu den minst lika meningslösa inlägget "Vem vet". Här tar hon planlöst petande på tangenterna till en ny nivå och bevisar än en gång vem som är drottningen av struntprat!!! (När ni läser detta, föreställ er en hes och manlig röst som dramatiskt, och aningen slemmigt, försöker få er att förstå den generella idén bakom detta inlägg...)
Jag försöker ju ge intrycket av att vara helt ocensurerad...
och det stämmer till en viss punkt. Jag skriver det som kommer upp i min hjärna så länge det inte är allt för förolämpande (och det vet vi alla att den ribban är satt gaaanska högt) eller allt för nära mitt hjärta. Dessutom censurerar jag bort det absolut mest vansinniga eftersom jag inte vill ha tvångströja som vardagsklädsel framöver. Den censuren ska ni för övrigt vara tacksamma för...
Tro mig, ord som "hamsterballe" och förryckta ord som "getrumpa" eller "baconskalle" skulle vara mkt mer frekventa. Helt ärligt! Ta det första ord som kommer in i ditt huvud... Just det!
Försöker du intala dig att det är neutrala ord som "stol" eller "lillfinger"? Ha!!
Maken bara skakade på huvudet när jag fått i uppgift att döpa vår externa hårddisk...
Kanske är det bara jag som tycker att "Glassfot" var ett passande namn. Åtminstone lika gott som "Rolf" eller "Gunnar". Men isåfall är världen sorglig och vardagen blir grå och trist. Varje gång jag ska hitta ett dokument eller se ett avsnitt av en passande vampyr-serie så får jag klicka för ikonen "Glassfot" och då fnissar jag lite...
En fot gjord av glass, finns det något mer upplyftande och anti-grå-vardag?
Jag uppmanar er, var lite mer ocensurerade!! Livet med sina sorger blir lite lättare och mer oförutsägbart samt att du gympar en liten muskel vid namn kreativitet! För alla tusen vansinnigheter hittar denna blinda höna då och då ett guldkorn...
Sug på den (hamsterballen)!
Kärlek och harmoni!
Måttlighet... inte min grej
Men det är klart, när jag mår som jag mår och behöver distraheras så drar jag saker liite långt... tenderar att överdriva vad det nu än är som skingrar tankarna för stunden.
Neeeej!! Tänker ni, inte fler tips på Tv-serier och film. Hur mkt kan en människa hinna se?!
Lugn bara lung, denna gång är distraktionen en annan.
Och lugn bara lugn, ni har inte sett det sista av TV-tipsen heller. Jag vore inte heller jag om jag inte hade dem. Logga ut om ni nu misstycker! Men denna gång slipper ni...
Denna gång tar jag broderier till en helt ny nivå av överdrift!
Roar mig med att brodera manga-motiv till jag kräks. Har inte hunnit till det stadiet än men vänta bara. När jag sätter igång så kan ni bara hålla i er för det är en tornado av korsstygn, väl valda svärord och en värkande nacke. Den senare torde vara min...
Jag kan dock glädja er med att små små stygn med färgad tråd kan hålla tårarna stången, har det visat sig.
How about that!?
Lite korsstygnsterapi för brustna hjärtan någon??
Sanningen är att just nu tar jag vad som helst och detta "vad som helst" blev broderier...
Go ahead! Skratta er till sömns, själv planerar jag att somna över en halvfärdig manga-figur någon gång i natt!
Sover man dåligt provar man vad som helst, det är jag ett bevis på.
Kärlek och harmoni!
Vampyrer...
Vad är det då som gör att dessa mytiska monster är så intressanta (eller i min värld så äskvärda)??
Vad är det som gör att detta ämne seglar upp, efter ett inlägg som får Iors stämningsläge att verka balanserat, kanske ni undrar tillbaka?? Ni som känner mig kan säkert lätt besvara den frågan.
I tider av total hopplöshet och förtvivlan överdoserar jag på mina favorit-serier. Deppighet kan under korta perioder avledas av vackra vampyrer, fighting-scener till sista blodsdroppen och modiga men plågade hjältar. Ibland är den vackra vampyren och den plågade hjälten densamma och de är de bästa historierna!!
Mytologin varierar men en ytterst vanlig ingrediens är ångerfull vampyr som vill gottgöra tidigare synder som "gnager" samvetet...(hihi, lite vampyrhumor!)
Han (för det är konstigt nog bara manliga vampyrer som verkar lida av samvetskval) löser brott och hjälper damer i nöd för att rädda sin förtappade själ. I bilden finns alltid en kvinna som han av olika komplicerade skäl inte kan få men som villigt erbjuder både kropp (blod) och själ om det kan hjälpa den plågade, missförstådde blodsugaren...
Till deras hjälp mot diverse demoner och monster finns alltid ett antal "sidekicks" som står för den humoristiska delen eftersom vår spetts-tandade vän är upptagen med att gå runt och se plågad och svår ut. Han kan inte förstöra sin image genom att leverera skämt och glada miner...
Alltså får den töntige data-nissen eller den klantiga ficktjuven eller den orolige trollkarlen stå för komiken medan vår hjälte surar vidare, plågad av sin törst efter vänskap, kärlek och blod. Naturligtvis tar han sig ett litet mellanmål då och då från någon ondsint mördare men lever i övrigt på djurblod och vem skulle inte sura då?
Frågan som ställs genom hela serien är naturligtvis, hur länge ska han leva i självförnekelse, törst och lågt stämningsläge innan han kan se sig själv som något annat än ett monster? Hur många måste han rädda innan han gottgjort århundraden av bloody marys? Alla dessa frågor bandas i en härlig mix med en underton av farlig erotik. För damen i fråga vet ju aldrig om han ska kunna avhålla sig från en liten munsbit när det väl bär till och de hamnar i horisontalläge. Kan han kontrollera sina djuriska lustar??!!...
Trevligt är som omväxling att kvinnorna i dessa serier är s.k "asskickers", de kan försvara sig själva och har som regel sylvassa tungor som komplement till överdimensionerade hörntänder. Naturligtvis måste de ändå räddas lite då och då men det händer oxå att vår vän "Surmule" (vampyren) måste räddas och det är faktiskt uppfriskande!
5 i topp av surmulna vampyrer med dåligt samvete:
1. Angel
Spin off på Buffy The Vampire Slayer. Det är snyggt, mörkt, nytänkande och roligt. Du vet aldrig vart säsongen ska ta dig och även om vissa avsnitt är förutsägbara så tar grundstoryn dig alltid med på oväntade vändningar.
2. Being human
Hjärtskärande, nytt och brittiskt. Vampyren som tillsammans med sina vänner varulven och spöket försöker att bryta stereotypen monster och leva som människor i en förort. Sorg, spänning och humor!!
3. Moonlight
Vampyren och privatdetektiven Mick jagar andra vampyrer, kämpar med relationer och försöker undvika att bli rostad av solen i en spännande deckare med en Twist!
4. Blood Lines
Kvinnlig privatdetektiv tar hjälp av mr Spetstand för att lösa brott och förstå sitt eget öde. Men vem ska hon välja? Vacker och arrogant vampyr eller snygg och helylle polis? Ge er i kast med denna "mysserie" så får ni veta.
5. True Blood
Svettig sydstats-serie med otäckt (och mycket) våld samt skitiga och trångsynta människor. Det ovanliga i denna serie är att vampyrerna kommit ut ur garderoben... Spännande! Dessutom ser vi vår svenske favorit Alexander Skarsgård i en av rollerna.
OBS! Ni som känner mig vet att jag vill ha med Buffy (vampyrseriernas vampyrserie) men den faller bort ur kategorin med anledning av att huvudpersonen inte är en deppig vampyr. Detta element saknas dock inte men jag måste ju begränsa mig...
Varning!
Kalkonen i denna genre är Blade (Tv-serien alltså, inte filmerna).
Det är den mest urbota korkade, silikonstinnaste och uselt spelade ursäkten för en TV-serie sedan Baywatch. Blade som karaktär kräver inte mycket av en skådespelare, förrutom massor med stinna muskler, men denna kille lyckas få oss att höja på ögonbrynen! Kille skulle inte kunna skådespela sig ut ur en blöt papperspåse! Istället förlitar sig serien på att silikonbröst ska rädda dem ur kalkon-träsket!
piiiiiissigt!
Kärlek och harmoni!
Döden...
Kanske är detta första och sista gången ni ser ett inlägg med namnet "Döden" i denna blogg, kanske inte...
Hoppas kan både ni och jag!
För första gången sedan bloggens födelse har något hänt som jag inte kan skojja bort. Inte heller min patenterade sarkasm eller väl utvecklade galghumor biter på vad som trängt in i min värld. Ni som känner mig kanske tycker att jag överdriver eller så startar diskussionen om vad som kännetecknar ett liv och om döden är rätt uttryck för vad som hänt. Helt ärligt så är detta oviktigt för mig.
Oavsett om det var ett liv eller hopp eller bara en dröm så är det dött nu och jag sörjer det som om det är ett utsläckt liv. Som om det levde och var tänt men nu är släckt och borta.
Poetiskt, djupsinnigt eller fjortis-deppigt att hänga ut det på detta sätt... Kanske, men utan ord sammansatta till meningar så är det senaste dygnet och allt som hänt på tok för abstrakt. Utan orden förblir det något obestämbart och man tror snart att man måste släppa sorgen och vara munter igen. Genom att jag skriver det här så var/är det något verkligt...som hänt oss...och vi får sörja.
Sörja... den biten är jag bra på!
Jag griper tag i det, borrar in tänder och naglar och krigar som vore jag i skyttegravarna.
När krigslarmet lättar kan jag andas, skratta (äta) och umgås igen.
Men tills dess är det en kamp, tur att jag har maken vid min sida.
...och ni som oroar er för Lilla My: Jag vinner alltid till slut!!
Låt mig bara kämpa ett tag så ska ni se att jag är tillbaka, klokare än innan men lika glad och näbbig!
Tyvärr kan jag inte ge er en tidsplan denna gång, ni som jag får vänta och se.
Kärlek och harmoni!
Jag = Klantighets ministern
Ni kanske tycker att detta föga kvalar in som nyheter i min blogg,
men då ska jag tala om för er att det skiter jag i!
Just nu är det detta som snurrar i mitt huvud och då är det bara för er att stå ut.
Jag insåg hur långt min klantighet tillåtits gå när jag häromdagen blev förbjuden av maken att använda Foppa-toffeln... Detta förbud är inte sprunget ur något behov som har med mode att göra utan han önskar skydda mig mot mig själv....
Foppa-toffeln är nämligen ensamt ansvarig för många av de olyckor jag råkat ut för som resulterat i fysiska skador. Jag tenderar att glömma att de inte går väl ihop med fuktiga underlag...
Ofta har jag setts runda ett hörn i rasande fart för att sekunde senare bara försvinna ur synfältet.
Vad som hänt då är att tofflorna släppt i den snäva kurvan, ofta pga av den höga farten, och jag dråsat in i närmaste golvställ eller väg som en mkt stor och tung säck potatis! Under årstider då fukt dras in på jobbet brukar jag ha en stående lårkaka och minst tre stora svarta blåmärkenpå armarna. Som make kan jag absolut förstå att det kan kännas kymigt att frun är blåslagen och det kan låta aningen skyldigt att skylla på Foppa...
Men är det ändå inte lite överdrivet att förbjuda en viss sorts sko??
Tydligen har han medhåll från mina arbetskamrater som glatt tagit på sig att skvallra om jag syns till med tofflor på fötterna och eldar på för fler förbud, de t.o.m. kommer med förslag på ytterligare inskränkningar av min frihet.
Allt för att jag tydligen skulle kunna ställa upp i valet som klantighetsministern...
Jag tänker låta er avgöra mina chanser i ett sådant val genom att framöver ge er små smakprov på min högst normala klantighet. Kanske kan jag övertyga maken om att mitt liv inte är i fara varje gång jag sätter på mig tofflorna...
Kärlek och harmoni!!
Fördelen med en kaotisk hjärna...
Om jag vore som ni skulle jag undra "Vart får hon all dårskap ifrån den vansinniga människan?"
Då ska jag tala om något som kanske inte ställer mig i så god dager...
Jag vet aldrig vad jag ska skriva för än jag börjar skriva!!!!!
Helt dödsföraktande sätter jag mig vid datorn, klickar för ett nytt inlägg, andas in djupt och börjar skriva. Först skriver jag en överskrift och sedan låter jag tankarna åka runt samtidigt som jag skriver det första som kommer in i min hjärna. Eftersom vad som helst kan hända i ett inlägg så är det både en och två gånger som jag fått ändra överskriften eftersom mitt inlägg dragit iväg åt ett helt annat håll än vad jag trott från början.
Detta låter förmodligen galet, men jag ska säga er att det aldrig (so far) hänt att min kaotiska hjärna svikit mig...
Ibland tänker jag att jag ska ta upp ett speciellt ämne. Men i slutändan använder jag denna teknik iallafall och då hamnar jag oftast någon annanstans...
Min kaotiska hjärna kompenserar alltså vansinnet med att vara lojal och alltid leverera. Ibland blir även jag förvånad över vilka vändningar, ett vanligt inlägg om shopping, kan ta. Helt plötsligt tampas ni med vrålande babianer och pensionärs-hatande browniemonster...
Kontenta: jag byter inte bort min kaotiska hjärna i första taget!!
Kärlek och harmoni!!
Bamsefar, Bamse-Far, Bamse Far!!
How silly of me!!
Jag skrev "Hipp hurra för tomtefar, som e´så snäll och glad" i själva verket kommer sången från Klas Klättermus och går "Hipp hurra för bamsefar som e´så snäll och rar" inte ett rätt alltså!! (Förutom melodin men den hör ju inte ni, eller hur?) Hänvisar alltså till mitt kaotiska huvud än en gång och hoppas att ni har överseende.
I mitt stilla sinne undrar jag givetvis oxå hur många som upptäckte detta misstag?
Hur många av er lyssnade på Klas Klättermus som barn?
Själv var jag ( i 6-års åldern ) inne i en Klas Klättermus - era och lyssnade på mitt kasettband typ 20ggr om dagen...
Nu förstår ni kanske varför jag är som jag är... och varför jag har en kaotisk hjärna och varför denna melodi helt undermedvetet smög sig in mitt i min jullängtan.
Men som min vän Gry skrev till mig när jag klagat i ett mail (om min kaotiska hjärna): Det är bättre att ha en Hjärtlig hjärna än tvärtom...
Det tar jag fasta på och ger min vimsiga (men hjärtliga) hjärna ett välbehövligt break.
Kontenta: Ibland är det bättre att tänka med hjärtat och låta hjärnan vila - iallafall om man har en överdos sedan barsben av Klas Klättermus!!
Kärlek och harmoni!
Hipp Hurra för tomtefar som e´ så snäll och glad...
Regnet öser ned, imorgon åker vi till Umeå för jobbig behandling och igår upptäckte vi en fuktskada i badrummet..
Kanske är jag en sjuk människa som väljer att se färgglada klappar, gröna granar och feta män i röda kläder, för min inre syn. Men det är så jag hanterar motgångar, sorg och "lagen om livets djävlighet".
Idag är livet så pass hårt att jag inte ska tynga er med detaljerna, istället ska ni få skratta...
Så utan vidare kallprat presenterar jag för er Svordomssången! Ni som kan melodin kan ju nynna den i sympati med mig, ni andra kan om vilja finns söka efter den på YouTube så får ni er ett gott skratt!
Din satan ...
satan ...
du din satans helvetes jävla skit!
Din jävla skit;
Bondlurk, läbbiga skurk,
ynkliga parasit!
Pottsork, snuskiga stork,
din ruttna rot, din fulla kork!
Avskum, spattig och krum,
du är så jävla dum!
Din usla gam,
din slemmige torsk,
förnicklade pappskalle,
skunk, förbanne mig,
lägg ägg, slibbiga drägg
skitstövel och bandit!
Slashas, ditt vidriga as,
piss och pest och senapsgas!!
Sopprot, helidiot, fan vad du bär dig åt!
Din sabla bock, ditt feta arsel,
våga dig aldrig mer hit!
Attans skitstropp, hörru din
saaaa, saaaatan,
helvete,helvete, helvete, helvete,
helvete,
helvetes jävla skit!
Magnus & Brasse
Kärlek och harmoni!
Varför??
Kom igen mina vänner. Tycker ni att jag är sunkig? Är det bara jag som äääälskar gamla sega chips en Söndags morgon? Isåfall är det er förlust!! Muuums mums! Jag kan låta bli skålen hela Lördagskvällen utan problem men att låta bli "slumpen" i skålen är hopplöst. Förlåt lilla mage - jag är en förtappad och stygg flicka!!
*Varför ligger det i min natur att ifrågasätta enkla budskap på skyltar??
Om jag ser en skylt med texten "Spola inte ned främmande objekt i toastolen" på tågets toa så svärmar mina tankar runt följande:
-Vilka är dessa främmande objekt och var kan jag hitta dem??
-Vilka blir konsekvenserna om jag hittar ett främmande objekt och spolar ner det?
-Kan jag drabbas av konsekvenserna av olaglig nedspolning och isåfall i vilken omfatning? Dvs kan det vara värt det?
-Räknas pocketboken (som jag redan läst) jag har i handväskan som främmande och kan den spåras till mig??
-Om konsekvenserna är horribla, hur vet skyltskrivaren det?
-Räknas det jag redan gjort i toan som främmande dvs är detta en skåde-toalett? Är detta fallet så kan jag lika gärna försöka med pocketboken!
*Varför skriker människor samtidigt som de nyser??
Själv låter jag bli sådana störande beteenden men av någon anledning är jag den konstiga!
Satt häromdagen och åt medhavd lunch i lunchrummet och nös två gånger i snabb följd. Plötsligt stack städerskan i huvudet och frågade:
-Nös du nyss??
Jag svarade jakande och hon fnissade till och sa:
-Jag trodde att det var en liten hund!
Inget ont om den gulliga tjejen som städar hos oss, hon är toppentrevlig. Men hon illustrerar effektivt min frågeställning eftersom mina nysningar alltid framkallar skratt och fniss. Däremot kan andra nysa som en hel orkan och utan att någon höjer på ögonbrynet eller finner detta konstigt....
Kärlek och harmoni!!
Mysiga filmer för ruskiga höstdagar...
På inrådan från maken ska jag nu försöka vara lite mer mjuk i tonen och lite mindre argsint i detta inlägg.
Jag tror att han är rädd att jag ska suga livsgnistan ur er, kära läsare.
Själv tror jag att jag förgyller era perfekta liv med lite perspektiv. Ni får inblick i mitt kaotiska huvud och känner er genast smartare och mer balanserade... inte sant?? Kanske skakar ni på era välmöblerade huvuden och tänker att ni ändå har rätt bra koll...
Man skulle kanske kunna säga att denna blogg inte handlar om verkliga problem, och då skulle man ha rätt!
Inte ska ni tro att jag hänger ut de problem som faktiskt räknas som "riktiga" problem. Problem är ju så problematiskt på det sättet... Jag kan vara generellt lycklig (för det är jag) och ändå grina över de problem som uppstår när man lever livet. Dessa två känslor tar liksom inte ut varandra.
Jag kan dessutom underhålla med de små irritationsmoment som knappast kan räknas som problem i ordets bemärkelse. Där fungerar bloggen mer som en slags klagomur. Underhållningen och irritationsmomenten tar inte heller ut varandra...
Men men, jag skulle ju vara solig och uppmuntrande idag, inte djup och filosoferande...
Därför erbjuder jag idag, endast till dig, en lista på mysiga filmer för ruskiga dagar! Välkommen med egna tips!
1/ Twillight
Vacker, mysig och lätt spännande. Kliv in i en värld som är romantisk och sagolik. Inga svåra vändningar utan en rak kärlekshistoria med djuriska anspelningar. Andra delen (av fyra) kommer på bio den 20:e November och heter New Moon. Där utlovas dessutom mer action för den som varit svältfödd i första filmen.
2/ Hearts in Atlantis
3/ Min granne Tortoro
Vill du må bra? Kura då under en filt med en kopp Te och njut av ett barnsligt mästerverk såsåm bara Japaner kan leverera. Ombonat, glatt och myyyyyysigt! Ingen ondska så långt ögat når!
4/ Stardust
Fallande stjärnor, oväntad kärlek,sagovärlden runt hörnet, listiga häxor, fjolliga pirater och tappra hjältar. Om du ska se en av alla underbara fantasyfilmer från förra året - se denna må bra-fantasy som utmanar alla klassiska fantasykaraktärer och har en rollbesättning att döda för.
5/ Corps Bride
Ett mästerverk i sann Tim Burton-anda. Krokiga träd, mörka skogar där snön faller, överdrivna karaktärer, vacker musik och sagolika miljöer. Dessutom bjuder han på något så mosägelsefullt som vacka och roliga lik och massor med galghumor. En måste film för höstmysare!Med denna höstsoliga lista och rekomendation om att unna er lite höstmys lämnar jag er för idag. Utlåvar dock att vara mitt vanliga arga, ironiska och näbbiga jag imorgon!!
Kärlek och harmoni!