Imorgon skulle de anlända, födas, välsigna oss. Jag var så lycklig över att vi fått ett datum. Den första Juni skulle jag snittas. Lite väl tidigt kanske men läkarna såg väl att min ström var slut. Jag kunde inte äta eller gå. Jag kräktes, sov och hade flera blödningar.


För precis en vecka sedan började jag blöda igen, mer den här gången och vi blev skickade ner på förlossningen... igen. Hela natten gjordes det tester, jag hade sammandragningar och fick en spruta för det.


På Onsdag morgon, den 25 Maj, kom doktorn in och tyckte att katt- och råttaleken fick vara över. Att vi inte skulle vänta på fler blödningar eller att det blev farligt på riktigt. Nu skulle vi träffa de små. Jag blev lycklig!! Äntligen och det skulle ske samma dag. Det var bara en annan mamma som skulle snittas den dagen så väntan skulle inte bli lång.

Vi började ringa runt och meddela alla som ville veta och bara en kort stund senare var jag på operationsbordet. Maken satt vid huvudändan med I-phone i högsta hugg för att filma spektaklet. Från det att vår doktor satte skalpellen i min mage tills första bebben var ute tog det 4 minuter. Kl 10:22 Onsdagen den 25 maj såg min första lilla älskling dagens ljus. 1700g och 41cm lång upphävde den lilla varelsen ett litet pip. Nästa ljuvliga uppenbarelse kom 10:25 och vägde 2000g utsträckt på 42cm.

De skrek (pep), sprattlade och var helt perfekta. Jag fick se dem, pussa deras kladdiga små huvuden innan de bars ut och maken följde med dem. Själv fick jag snällt ligga kvar medan doktorn tråcklade ihop mig.

Under tiden spelades "A lalalalalong" med "Inner Circle"...


Mina barn är friska, vackra men små. De kan andas själva vid det här laget och äter som små matvrak men vissa mål måste de sondmatas. De övervakas av sköterskor dygnet runt men älskar att ligga på mamma och pappas bröst.

Vi är lyckliga och trötta!!
Jag är oändligt tacksam för mina fina bebisar men också för allt stöd, alla som brytt sig, som kollat bloggen troget medan jag legat utslagen. Vi är i mål nu!!
Vi är där vi vill vara och förundras över hur många som gläds med oss. TACK!


Vi är i mål!!!

Den närmaste tiden kan ni förvänta er att bli överösta med bebisbilder av skiftande kvalité. Nu är Julia, Alias Lilla My, mamma!

 

 

Go´Lördag på er! Snart har jag varit sängliggande i Umeå, i två veckor. Det känns som en evighet... Som tur är så innebär varje extra dag som tvillingarna får stanna (inuti mig) att de blir starkare och mer redo för världen utanför. De behöver att jag ligger här som en strandad valross. Jag får bara lämna sängen för toabesök och en liten sväng i rullstol till parkeringen för att få lite luft. Min första "parkerings-permiss" fick jag i torsdags och det var ljuvligt!! Sol på ansiktet och frisk luft! Varje dag tas kurvor på bebbarnas hjärtslag, blodprover, otaliga sprutor och oräkneliga tabletter. Jag kräks fortfarande så de daltar med mig angående maten - jag får önska maträtter å så men det är ju inte så givande när inget känns aptitligt. Doktorerna beordrar mig att äta allt som känns gott och jag har tillåtelse att äta ostkrokar resten av graviditeten. NÄR får man höra det av sin doktor??! Det grämer mig att jag inte kan utnyttja läget!! Angående dramatiken annandag Påsk så var det rätt traumatiskt. Allt från den forsande blödningen som jag aldrig trodde skulle ta slut, till ambulansfärden hit till Umeå mitt i natten. Jag/vi var rädda och rätt övertygade om att bebisarna skulle se dagens ljus innan de kunde andas själva. Och det var nära att de kom i ambulansen... Nu vet vi att det kommer att bli ett kejsarsnitt men inte när. Vi vet att både moderkaka och blodkärl ligger i vägen för bebisarnas utgång. Vi vet att bebbarna mår riktigt bra och att jag är stabil så länge jag håller mig lugn och tar medicinerna. I övrigt vet jag inte mycket. Vi vet inte hur många veckor vi blir kvar här, vi vet inte när vi får träffa våra barn och inte vad som händer/förändras imorgon eller nästa vecka. Från och med nu ska jag bli bättre på att uppdatera. De kanske blir lite enahanda m. tanke på att jag är förvisad till sängen, men jag ska försöka. OCH STORT TACK FÖR ALLA ERA EMPATISKA KOMMENTARER!! NI LYFTER MITT HUMÖR!!