Kåldolmar är målet

Ho hooo!
Här ekar det tomt! Både jag och TheMummy har kommit av oss lite i allt flyttkaos, vabb, jobb, läkarbesök, rensning av pryttlar och snöskottning. Allt har sin tid och jag hoppas vi kommer igång igen. Morsan är ju fantastiskt när hon tar sig an tangenterna och skriver ur huvudet...
Via mig blir det mest statusuppdateringar och gorm om vårdens inställning till sjuka kvinnor...
Men jag tror att även ämnen en skriver om har sin tid och i framtiden kan kampen med vården vara ett minne men inget jag låter ta plats när jag skriver eller lever mitt liv. Tids nog tar jag mig an de svåra, stora  frågorna igen. 
 
Nu bor TheMummy här. Vi går in på upploppet på den lägenhet som byggs åt henne på övervåningen. Badrummet är klart och vi njuter i badkaret. hela huset är fullt med grejor som ska flytta in i den lägenhet som snart är klar. Det är vår kallvinda som byggs om så alla våra grejor kommer att förvaras i grannens lagård tills vi kan bygga någon sorts förvaring i garaget som är i planeringsstadiet. Kort sagt: vi lever i ett kaos och det är meningslöst att käma emot. Allt strävar mot kaos, varför ska jag föra den fruktlösa kampen? Men bättre blir det när var sak hamnar på sin plats... om de hamnar på sin plats....
 
Snart stormar dessutom nästa snckare in som ska anpassa köket till mina handikapp. et står kommunen för men vill man ha matchande luckor så får man lägga emellan... De anpassar bara - punkt.
Så det blir mjukt blå luckor, vitt kakel, knoppar från 50-talet och en virrvarr-skiva som jag suktat efter i åratal. Det blir en ugn i brösthöjd och vi gräver djupt och unnar oss en induktionshäll. Släta, blå luckor och två stringhyllor ger mig lycka mitt i det ekonomiska/känslomässiga/fysiska kaoset. Snart nblir det verklighet även om vägen dit känns hopplös: Någon ska ju för bövelen vara och stöka I MITT KÖK hur länge som helst och vi får klara oss på hämtmat och flingor...typ. Men när det är över ska TheMummy laga kåldolmar. Det är målet, att få så lugnt omkring sig att kåldolmar känns som en bra idé till middag. Den kvällen blir det fest i det myiska huset kan jag meddela. Låt oss kalla det:
KÅLDOLMS-MÅLET! 
Då är vi i mål med det som ligger i pipen för denna vår i alla fall :)
Vad är era tankar om generationsboende? Bu eller bä? Dröm eller mardröm?
Jag har alltid drömt om detta.
Puss!
 


Indien 5 Samtal om genus - TheMummy

Resan närmar sig sitt slut. Sista behandlingen fådd. I ärlighetens namn var jag lite otålig. Två timmar är en låååång massage och jag räknade ut att jag sammanlagt fått behandling, varav större delen någon typ av massage, i mer än ett dygn. Gott om tid att räkna under de två timmarna. De sista två dagarna har jag fått fotmassage, ja alltså inte då massage på fötterna, det har jag fått varje dag, utan massage med terapeutens fötter. Jag liggandes på en madrass på golvet och hon mer eller mindre hängandes i ett rep från taket.

 

Två manliga guider har kört på de utflykter jag varit ensam på. Tid för samtal i bilen. Trafiken är galen men det går i alla fall sakta. Jag frågade dem båda ”what about gender issues”?

 

Den ena berättade då för mig att regeringen rekommenderar 1-2 barn. Man får ha fler om man vill men det är svårt att försörja fler. Så uppfattade han frågan. Han var nybliven far och berättade lyckligt hur förundrad han var över att han som man blev trött av att hålla barnet en liten stund medan kvinnor/mammor kan hålla/sköta ett barn hur länge som helst. Han menade att dessa skillnader var kärlek. ”That´s love” att man kompletterar varandra så utmärkt som om någon hade tänkt ut det!

 

Den andre svarade på frågan på ett annat sätt. Han beskrev att sex är ”a big issue” i Indien. Det är brottsligt att ha sex före äktenskapet och man talar inte öppet om sex i familjen. Han menade att en större frihet och sexualundervisning skulle lösa problemet med våldtäkter.

 

Kvinnor förväntas skyla sig och få av dem går ute ensamma efter mörkrets inbrott. Det menade han, har sin självklara förklaring, eftersom det är farligt med de frustrerade männen.

 

Alkohol är inte heller bra tyckte han, det ligger bakom många våldtäkter.

 

På ett cafe med tv såg vi en lättklädd kvinna dansa över tvskärmen. ”Double standards” kommenterade jag. ”That´s tempting” kommenterade han.

 

Suck. Same old, same old. Mycket är annorlunda i Indien än i Sverige men slutshaming och victimblaming är gångbara argument även här och jag hade väl i sanningens namn inte förväntat mig annat.

 

Jag frågade om de har Pridefestivaler. Jodå, i riktigt stora städer och det sprider sig. Ett ljus i mörkret.

 

I behandlingscentret och behandlingsrummen på ayurvedacentret råder tystnad. Den rent av påbjuds. Behandlingsrummen har egna väggar men är öppna upp mot det höga, höga taket (ca 10 meter skulle jag tro). Det gör att man hör när någon talar i andra rum, men som sagt, tystnad påbjuden. Lågmält småprat vid något enstaka tillfälle. Utom, suck, utom en man som dag efter dag pratade på rätt så högljutt. Telefonabbonemang, arbete, lön, bla, bla, bla ……I have a contract with another operator called Telia. Svensk, javisst.

 

En annan svensk man berättade för mig att han kommit hit för att utmana sin ”comfortzone”. Sure, olja up yous ass might do that to you! Min komfortzon utmanades av att jag tidvis hade två asiatiska kvinnor som jobbade på min kropp. Ibland var båda dubbelvikta i en omöjlig arbetsställning för att massera mina ben där jag satt naken och oljig med en klut om huvet. Jag såg deras ryggar och fina håruppsättningar. Som om inte det var nog frågade dom lågmält: -Ok ma´m? Yes, det är väl klart att det är ok eller är det? Associerade till filmer om den koloniala tiden och kände kanske lite historiens vingslag. Jag vet, jag vet, dom är utbildade kvinnor och professionella men ändå. Alltså inte riktigt bekvämt i alla situationer och mina tankar som hade gott om utrymme, gick till de stora korsningarna. Den globala intersektionaliteten. Det var inte helt komfortabelt och jag vet inte om jag vill utmana gränsen till den zonen mer, snarare dra upp den tydligare så att jag ser strukturerna och förstår när jag utövar eller förutsätter makt.

 

Men hur som helst. Om Kerala säger man ”one time is not enough” och det kan nog vara sant. Strikt ayurvedaprogram med behandling och vegetarisk mat i två veckor har varit en fascinerande upplevelse, men inte en som jag skulle upprepa. Det finns så mycket att uppleva och kommer jag tillbaka blir det nog på något annat sätt. Roadtrip på vänster sida i kaoset tex.

 

Bacon är också gott. Och snickers (som ju är vegetariskt).

 

The Mummy



Indien 4 Bara skit - TheMummy

Antar att man blir less på min resedagbok men det händer så mycket spännande saker här att jag skriver igen.

 

Idag har jag mest tänkt på skit. Mina tankar har följt 5 linjer avseende detta ämne.

 

1.      Bland de uppträdanden som bjöds på nyårsaftonen fanns ett där ett gäng karlar i olika åldrar under en halvtimmes tid ägnade sig åt att banka skiten ur var sin trumma. Det var ingen musikalisk upplevelse att eftertrakta. Jag fann inget mönster och väldigt lite variation i det hela men det fanns utan veckan någon slags traditionell poäng. En eloge dock, till den fantastiska uthålligheten. Det fanns även killar med grytlock. Dom var lika uthålliga men hade relativt lätta instrument så det var inte lika imponerande.

 

 

2.      Det sket sig också för eldslukaren när hans navelhår fattade eld. Han fann sig snabbt, släckte branden och bjöd sedan på ett fantastiskt uppträdande.

 

 

3.      Sket sig gjorde det också för dansösen i någon traditionell dans. Hennes överjordiskt stora och dekorerade hatt ramlade av under uppträdandet. Jag tyckte synd om henne. Alla dansare, och det var många grupper av olika slag, gjorde fantastiska framträdanden.

 

 

4.      Om man tar en promenad på stranden några hundra meter bort träffar man på män i olika åldrar som sitter på huk på stranden och skiter. Dom låter sig inte generas utan sitter lugnt kvar när man går förbi. Under en promenad kan man träffa på en 4-5 stycken. Självklart måste man få skita på sin egen strand och jag har ingenting att säga om det, men det är svårt att inte kasta minsta lilla blick. Dom hälsar dock inte som andra man möter men en nick och good evening. Det är som skönt kan jag tycka. Dom gör sina grejor på ställen där havet några timmar senare har sköljt bort det hela.

 

 

5.      Jag har varit i purgatory. Min dag av purgation i mitt behandlingsprogram har genomlevts. Det innebar att jag fick någonting som var obeskrivligt äckligt som skulle blandas i ett glas varmt vatten och drickas. Sedan var det bara att ta det lugnt och vänta. Jag behövde inte vänta länge och tillbringade i stort sett natten på toaletten där reningen hade sin gång. Det råder inga tvivel om att jag blev grundligt renad. Dagen efter var jag totalt matt och orkade inte ens gå till min behandling. Men det tar sig sa räven!

 

 

Annat spännande är att jag idag fått en ögonrening. De lade typ kitt i en ring kring ögonen, hällde i olja och sedan skulle jag ligga med öppna ögon i 5 minuter. Om ni undrar kan man se genom olja men världen blir ganska konstig.

 

 

Sedan blåste de rök i mina öron genom ett långt rör. Öronrening. Detta var alltså plus all den massage jag dagligen får. Lyxigt eller hur!

 

Ni förstår att det är otroligt spännande att gå till sin behandling varje dag!

 

The Mummy 



Indien 3 - TheMummy

Jag hade tänkt skriva om mat men det får bero. Aptiten har gått ner något, kanske beror det på detta att jag inte är så sugen på skriva om just mat. Men trust me, det finns konstiga grejer!

 

Språket är svårt, det beror på flera saker tror jag, tempot, accenten och att de faktiskt inte talar engelska som jag är van det.

 

Andra språkfunderingar som uppstått mer från andra hållet, dvs hur jag ska uttrycka mig är tex följande. Ni vet hur mycket man tänker på en millisekund när man försöker hitta rätt uttryck på engelska. När jag skulle berätta för doktorn att jag hade svamp på tånaglarna hann jag tänka så här. ”Swamp”, nja inte alls korrekt, bara liknande, typ ljudhärmande. Mushrooms, inte heller bra, det är ju sånt som man gör soppa på och smörsteker och det vill jag inte ens tänka på att göra med det som finns under mina tånaglar. (Sorry, det här blev ju superäckligt). Jag fastnade vid fungus som verkade gå hem.

 

Det kryllar av människor med väldigt enkla sysslor som tex vakten som står vid trappen som leder ner mot stranden. Efter att vi setts ett antal gånger fick jag som en impuls att jag ville säga något lite annorlunda och mer riktat till honom som person, än ”morning” eller ”evening”. Han stod där i solgasset i full uniform, strumpor och skor. Det som kom för mig var ”you look hot” men jag hejdade mig i god tid. Ni vet, man hinner tänka mycket på en millisekund.

 

Min terapeut försökte idag fråga mig om jag ville ha en kudde under knäna. Hon gjorde upprepade försök med ”fillow” och jag kunde för mitt liv inte dechiffrera detta förrän hon gestikulerat en hel del.

 

Nu har jag fått två nya skumma behandlingar, men sköna minsann. Igår fick jag massage som vanligt och ni vet hur omfattande den är. Sedan klistrade dom fast en strut på mitt huvud och hällde i ”medicated oil” som var kropsstempererad. Så satt jag i 20 minuter, naken och oljig, medan min terapeut höll armen beskyddande runt mina axlar. Det känns skönt att det inte är dokumenterat i bild.

 

Jag har också fått behandling med olja! Surprise! Liggande på ett träbord med avtappning vid fötterna hällde två terapeuter kroppsvarm olja över mig, sida för sida. Här gick det inte åt några liter eller så, det jag kunde se var ungefär två tiolitershinkar. Det tog en bra stund. De stod på var sin sida och följde varandras rörelser upp och ner för kroppen och extremiteterna hällandes rikligt med olja. Det var inte lätt att vända sig när det var dags. Jag var som en smörklick på en het potatis och vi fick hjälpas åt att styra till det hela. När jag vara i position lade de små tygbitar strategiskt tex under stjärten som stoppar, ungefär som ett vedträ bakom ett hjul. När jag låg på mage spände jag mig för att ligga kvar men kom sedan på att det borde vara deras uppgift att se till att jag inte helt enkelt halkade ner och slurpade ut genom det lilla hålet längst ner.

 

Som final på denna behandling fick jag smal fillow under nacken så att huvudet lutades bakåt. Det satt ett kärl i ett rep i taket och det var fyllt med, gissa om ni kan, varm olja. Längst ner i kärlet fanns ett litet hål där det kom en smal stråle. Min terapeut satt nu tyst vid mitt huvud och styrde strålen fram och tillbaka över min panna medan oljan rann ner i mitt hår. Detta försiggick i ungefär en halvtimme. Medhjälparen fyllde på olja när det behövdes. Jag somnade.

 

Ni förstår. Det är inte lätt att tvätta håret. Det går åt en massa schampo och varmvattnet i min lilla beredare räcker inte alls till. Man får planera.

 

Ikväll, stor fest till vilken jag är högtidligen inbjuden. Dom har som sagt fixat sedan igår. En kille i alldeles för varma kläder för klimatet och uppgiften om det hade varit jag, bar kartonger med öl hela tiden medan jag åt lunch. Lovande. Men jag får som inte dricka alkohol för doktorn eller ………..

 

The Mummy



Indien 2 - TheMummy

Nu har jag i tre dagar fått samma behandling. Plus ögondroppar som kommit till, och minus gheedrycken som inleder behandlingen varje dag. Tyvärr kände jag dag tre redan på väg till ayurvedacentret (30 sek promenad) att jag inte skulle klara av att behålla det i magen.

 

Doktorn träffade mig en stund. Jag har nu alltså träffat doktorn en stund varje dag. Dom frågar hur det är, om behandlingen är bra, om jag bajsat, om jag sover och har aptit. Sedan tar dom blodtryck och kollar pulsen. Det ni.

 

Mina behandlingar är mitt på dagen. Skit också, tänkte jag, som såg min dag upphackad och timmarna vid havet färre. Jag försökte boka om det hela men, då sade den milde herre som har den stora loggboken för behandlingar att nej, nej, nej, då skulle jag ju missa mitt yogapass. Just det.

 

En timmes yoga på nybörjarstadium före behandlingen. Helveeeetet vad min kropp protesterar, men hallååååå så skönt (ni förstår motsägelsen?) det är! Jag ser ju att dom andra typ viker ihop sig och bryter lemmarna hit och dit mycket bättre men vad gör det. Jag viker, bryter och sträcker så gott jag kan. Skulle behöva en nivå under nybörjare dock. Minst. Och hen drar över! Typ en och en halv timme långsamt, lågmält, extremt välinstruerat. Inhale, exhale, put your feet together, bend over backwords. Ja, ja jag gör så gott jag kan och hur orkar hen hålla på så länge och långsamt med nybörjarklantar som jag? Ingen skulle märka om det hoppades över och skyndades på men icke! Tvärt om. Det tar den tid det tar tydligen.

 

I receptionen för ayurvedabehandlingar står en skylt ”silence please”. Eftersom alla går barfota blir det verkligen tyst. Dom talar lågt, snabbt och otydligt. Visar med små otydliga gester var jag ska gå. Håller mig vid armen, bjuder på herbal water. En kryddstark och varm dryck som verkar vara en sådan där grej som bara måste vara nyttig, som den smakar.

 

Jag undrar, hur har dom det, dom här kvinnorna som arbetar här? Min terapeut gör två till tre behandlingar varje dag och det måste vara ett hästjobb. Herregud så hon jobbar. Och det känns som lite kärlek faktiskt. Får hon bra betalt? Vad har en auyrvedabehandlare för status?

 

Nu är det eftermiddag hemma hos er och hos mig är klockan typ halv åtta på kvällen och det är dags att äta middag. Stor buffe, tror jag ska räkna rätterna idag så får ni höra i morgon.

 

The Mummy

 

The Mummy



Indien - TheMummy

Nu är jag i Indien sedan ett dygn. Jag har köpt ett paket med ayurvedabehandlingar varje dag, mest på kul. Tänkte att det skulle vara ett sätt att hålla min rastlöshet i schack, att gå på behandling varje dag.

 

Vilken chock jag fick! Dom här mänskorna är superseriösa! Möjligen är det turistifierat och förpackat i paket, men i så fall inte i meningen ”göra det så lättsamt som möjligt för både säljaren och köparen”.

 

Första dagen gick jag för att boka ett möte med min doktor. Jag fick tid en halvtimme senare och fick fylla i ett flera blad långt formulär om allt möjligt. Dom var två, undersökte och donade och kom fram till att jag lämpligen skulle äta av pita, vatha- maten i buffen samt lade upp en behandlingsplan efter min typ och mina besvär. Jag sade som vanligt att jag mår bra och att min kropp som vanligt uppför sig funktionellt. Det har varit lite mycke (oxymoron) men annars …..

 

Lite astma, lite torra fläckar på huden, lite sår i ögonvrårna, lite svamp på tånaglarna, sover si så där, men annars …….

 

Första behandlingen startade en timme efter läkarbesöket. I bara mässingen fick jag omsorg som bestod av:

1.      En superäcklig varm dryck med ghee, ett slags fett. Typ medicin för mig.

2.      Sittande massage i skalp, nacke och överkroppen med varm olja som redan nu rann i floder ner på golvet. Jag undrade hur håret skulle gå redan ut efteråt.

3.      Liggande massage på alla fyra sidor efter varandra. Även i framstupa sidoläge båda sidor alltså, varm olja (litervis!)

4.      Pounding massage på fram och baksida, armar och ben, varm olja. (Hen doppade en trasa med något tungt i, i olja och dunkade och strök, kändes som en skön peeling).

 

Sedan vek hon upp de tyg jag låg på och bäddade in mig som en kåldolm. Därefter:

 

5.      Ansiktsmassage med olika klägg.

6.      Viftade över ansiktet med varma tygbitar, vet inte varför.

7.      Näsdroppar

8.      En smörja på tånaglarna.

9.      Avtorkning – det värsta av all olja togs bort.

10.  Påklädning i trasa över håret som var oljigt och trassligt, och en grön bomullsrock.

11.  Ledning vid armen (var lite mör) till relaxavdelning där jag fick cocosdryck direkt ur frukten.

 

 

”Min” behandlare, som jag kommer att träffa i två timmar varje dag så länge jag är här, arbetade i 2 timmar oavbrutet! Mörkt i rummet, bara ett ljus. Rökelse. Väggar ett par meter upp men öppet uppåt det höga taket av palmblad som vilar över hela centret. Tyst, bortsett från havet och fåglarna.

 

När jag låg där somnade jag tidvis men när jag var vaken funderade jag så här. Varför sa jag inte att jag sedan ett par veckor haft ett ryggskott som varit mer och mindre besvärande? Det gjorde sig påmint under behandlingen och jag kunde knappt komma upp efteråt. Blev också väldigt medveten om var kroppen var öm och ond och var den domnade av. Kära, kära kropp. Jag är så tacksam för att du är så medgörlig trots att du vanligen får så lite omsorg.

 

Sedan var det dags att gå till restaurangen i den gröna rocken, bara och endast, och äta lunch. Dusch är inte lämpligt förrän en timme efter behandlingen. Där fanns också andra i samma skick, oljiga, långsamma med sömniga ögon och omakeupade. Ingen fåfängans marknad direkt.

 

Om jag inte tog ayurvedan på särskilt stort allvar från början så inser jag att det gör mina älskvärda behandlare! Detta mina vänner är så otroligt ANNORLUNDA!

 

Mer i morrn!

 

The Mummy



Är ungdomar också människor?

Är barn mänskor och bör de lyssnas på och respekteras? Det finns hyllmeter att läsa i detta ämne, eller i alla fall i typ det här ämnet. Hur vi ska/kan förhålla oss till barn och på alla möjliga och omöjliga sätt vara bra föräldrar. Det finns ofantligt mycket man kan köpa redan till mycket små barn för att dom ska ha det allra, allra bästa. Ändå hävdar jag att barn inte är prioriterade i vårt samhälle. Några funderingar ur högen kan vara att de ofta har en både fysisk och psykisk arbetsmiljö som vuxna inte skulle acceptera. I skolan. Ni som inte vill sitta i kontorslandskap kan ju fundera över barnens situation.

 

Än värre, vi vet idag att skolornas mobbingplaner inte hjälper. Det är beforskat. Vi vuxna lyckas inte garantera en trygg vardag för våra barn. Det finns så oändligt många exempel på hur lågt prioriterade barn är, och jag har ändå inte börjat tala om förskolan.

 

Och lyssnar vi på barn? Njet. Ett exempel är när jag i mitt jobb träffar de duktiga flickorna. När de inte längre orkar gå till skolan har de ofta en längre tid talat om varför, men få lyssnar.

 

Men idag, idag vill jag tala om ungdomarna. Den mobbade gruppen.

 

I min lilla stad kunde man en dag läsa över hela mittuppslaget i lokalblaskan att -: ”Hur fina ungdomar du än har, lita inte på dem!”. Jag minns kanske inte helt ordagrant och citationstecknen är kanske ohemula men, andemeningen var tydlig. Fältassistenter och poliser som uttalade sig så, ville kanske inte tala om för oss att alla ungdomar super och ljuger men inte var det långt ifrån. Ungdomar är snart den enda grupp man kan uttala sig kränkande om utan att någon reagerar. Ungdomar är si, ungdomar är så och daagens ungdomar!

 

Sätt in romer, eller kvinnor eller vilken annan grupp som helst i sammanhanget så får ni höra hur det låter.

 

Och, vad ville dom egentligen säga? När jag tänker efter var jag nog för snäll i mitt omdöme. Dom sade uttryckligen att man inte kan lita på ungdomar. Dom försöker alltså ta bort alla incitament att uppföra sig på ett bra sätt. Relationen till de som betyder något, och som motiverar snart sagt alla människor, stör man ut genom att säga ”lita inte på dina barn”. Det lönar sig då inte heller att vara en skötsam ung mänska. Man kommer hur som helst att misstänkas för både det ena och det andra, helt oavsett.

 

Detta förhållningssätt gör mig så rasande så att jag inte kan se rakt.

 

När jag varit på föräldramöte och föräldragruppen har velat driva fram gruppregler för klassens ungdomar, tider att vara inne på osv, har jag varit beredd. Eftersom det är förutsägbart har man en fördel.

 

Saken är den att våra ungdomar är olika! Surprise! Dom är olika mogna och har olika förutsättningar för att ta ansvar för olika saker. En del lever livets glada dagar, andra är ledsna och arga. En del kämpar i skolan och med det sociala samspelet, medan andra är nyfikna och populära. Vi kan inte behandla dem lika.

 

Slutsatsen är att man behöver känna sitt barn. Sorry, men det kräver engagemang, tid och ibland inte så lite kamp. Det går inte att rationalisera hanteringen av ungdomar till gruppregler som ska gälla alla i klassen så att föräldrarna kan referera till detta i stället för att ta reda på vilka förtroenden den unga mänskan är mogen för och kan hantera.

 

Jag möter så många och de är så fantastiska!

The Mummy

 



Everything must change ….

 

Idag har jag sålt min lägenhet för att flytta in i myhuset på det nya året. Det känns fint men den praktiska knölen känns som ett smärre berg. Sortera, slänga, packa, bära, städa. Tur att vi är många som bryr oss om varandra och hjälps åt.

 

De senaste åren har varit som ett reningsbad.  Förändringens starka, för att inte säga vilda flöde, har fört mig långt bort från det liv jag levde och de föreställningar jag hade om framtiden för några år sedan. Tack Gud! Jag har aldrig känt det som att jag ska drunkna. Det finns något slags centerbord som håller mig på rätt köl.

 

Nu blir jag också renad från ytterligare en massa överflödiga saker och ställer in siktet ännu lite mer mot det angelägna i livet. Det blir på rikt, det här med att sakerna betyder så lite.  Fast det är långt till de som bara får äga en skål och en sked, eller till dom som sitter med en pappmugg utanför systembolaget.

 

I veckan som vara träffade jag en av många fantastiska kvinnor i västerbottens inland. Vi resonerade kring männen i vår ålder. Dom som vill spela golf och vistas i varmare länder under vintern. Dom som suckar när man vill tala värdegrund och genusfrågor eller över huvud taget tala om angelägna och lite trixiga saker. Dom som tycker att dom förtjänat att slippa det svåra och krävande i livet och som bara vill njuuta när dom nu arbetat ihop till det. Denna vältaliga kvinna sa helt enkelt som så.

 

”- Så osexigt”.  Jäpp, då var det sagt.

 

Det är inte viktigt att livet är bekvämt, det är viktigt att man sysslar med det som är angeläget. Make every day count. Tycker jag. 

 

The Mummy



Det förbjudna plagget

Det finns folk som reagerar på slöjor och det finns folk som reagerar på kepsar. Det finns dom som tycker att flickor och pojkar, män och kvinnor, bör ha olika typer av kläder och färger för att allt ska vara i sin ordning. Turbaner är snyggt tycker jag. Och stora skägg.

 

Idag vill jag skriva om offerkoftan, det förbjudna plagget.

 

Det är så viktigt för så många, även feminister, att tala om att man minsann inte är ett offer.  Som om man kunde välja eller bestämma det. Som om detta att vara ett offer är något man kan ta på sig som en kofta , eller ta av sig för den delen. Om man är utsatt för övergrepp eller brott av annat slag är man per definition ett offer punkt.

 

Om det inte finns några offer, finns det några förövare då?

 

Att vara ett offer säger däremot ingenting om den drabbades karaktär eller personlighet. Offer är inte per definition skakande, snyftande, brutna mänskor. De är inte heller per definition självömkande, passiva  eller negativa mänskor som sitter fast i det förflutna.

 

Offer är man om man utsatts för övergrepp eller andra brott/kränkningar, punkt igen.

 

Om man inte godtar att man är ett offer vill man kanske inte heller tala om det man utsatts för av rädsla för att bli betraktad som en av dom där jobbiga, gnälliga mänskorna. Det gagnar förövarna. Dom lever på offrens skam och tystnad. Nej, basunera ut det för tusan! Hen slåss, hen ljuger, hen utnyttjar allt och alla som kommer i hens väg, hen kränker och förtrycker.

 

Man kan inte välja om man är offer eller inte. Kan man välja om man tycker synd om sig själv ellerl inte? Kanske. Det är ju ett mer subjektivt koncept. Det är i alla fall superduperförbjudet. Mänskor som av olika anledningar har det svårt säger ofta i samma andetag som de berättar om sitt lidande att de minsann inte tycker synd om sig själva, och, att de minsann inte heller vill att någon annan ska tycka synd om dem. De aaavskyr självömkan. Varför det frågar jag? Att det är synd om en mänska säger inte mer om den än om den råkar vara ett offer. Bara att något är svårt.

 

Det händer nu och då, när jag träffar dessa mänskor, att jag säger att jag förbehåller mig rätten att tycka synd om dem, även om de nu inte tycker synd om sig själva. Jag gör väl hur jag vill och det är  viktigt för mig att jag kan tycka synd om andra.

 

Jag tycker gott man kan tycka synd om sig själv också om det behövs och kanske ibland också när det bara mest känns som om det behövs. Man behöver ju inte lägga sig ner och dö för det. Man kan svära, skaka näven mot det jävliga och bli konstruktiv. Man kan också gråta och dra sig tillbaka en tid för att läka. Man kan behöva andra. Behöva tröst.

 

Nej, upp offer i alla länder! Låt oss tycka synd om varandra och oss själva som bara den. Det kan vara befogat. Men låt oss också exponera förövarna . Högljutt!

 

The Mummy



Trollets namn

Namn har en alldeles särskild kraft. Kan man nämna trollets namn spricker det. Man får makt över demoner när man nämner dess namn.

 

Våra namn är inte bara kombinationer av bokstäver och ljud, de är en viktig del av vår identitet. Någon som älskar oss har valt åt oss ett namn någon gång. Det finns inga samhällen i världen där människorna inte har namn.

 

En av mina söner heter Boas. Vackert tycker jag, runt och varmt som en liten såndär kattsäng med ett svängt tak och med teddytyg på insidan. Ett bo, ett varmt och tryggt bo. Alla mina barn har fått vackra namn för att jag älskar dom.

 

Inget av mina barn har kallat mig vid mitt namn. Jag heter för dem mamma. En stor betydelsefull del av min identitet. Det är ok så klart. Min mamma har ett väldigt vacker namn. Ragnhild. För mej är hon mamma.

 

Idag hände något alldeles nytt. Mina barnbarn lekte i angränsande rum. De ville påkalla min uppmärksamhet för att jag skulle rädda dem från ett hål de ramlat ner i (!?!). Och, dom ropade Månika! Månika!

 

Detta blir det första av mina inlägg som refererar till de tolv år av mitt liv som jag utsattes för övergrepp. Ni förstår, det är viktigt att tala klarspråk. Övergrepp. Jag gick till kvinnojouren av en enda anledning. Att dom skulle tala om för mig, i klarspråk, att det var övergrepp jag varit utsatt för och att jag skulle/fick kalla den som utsatt mig för förövare. Det manipulativa våldet är svårt att se, beskriva och förstå. Desto viktigare är det att sätta ord på det. Det är avgörande att känna till demonens namn.

 

Dom sa.

Det du varit utsatt för är våld och övergrepp.

 

Dom sa också.

Vi känner igen din berättelse, det sker på samma sätt i olika kulturer och samhällsklasser.

 

Dom sa.

Han är en förövare och ska kallas vid sitt rätta namn.

 

Jag sa.

Tack, jag behöver ingenting med av er.

Tack.

 

Benämningar. Övergrepp. Förövare.

 

Under tolv år blev jag aldrig tilltalad med mitt namn. Aldrig. Inte nästan aldrig utan på riktigt aldrig som i inte en enda gång.  Jag blev heller inte tilltalad med något internt smeknamn eller öknamn som Monkan eller dylikt.  Inte med något mer allmänt smeksamt som älskling, gumman eller någonting ditåt. Aldrig. Aldrig som i inte en enda gång.

 

Namnlös.

 

Följaktligen blev jag heller aldrig presenterad. Det skulle ju ha krävt att han uttalat mitt namn eller på något annat sätt benämnt mig. Månika, min fru, kärringen, min kära eller vad som helst. Aldrig. Inte med en blick, gest eller med den minsta antydan i kroppsspråket kunde man utläsa att vi hörde ihop när vi kom till ett sammanhang som bestod av hans bekanta. Jag var helt bortkopplad och överlämnad till min egen förmåga att knyta kontakt och orientera i nya sammanhang. Så det gick väl bra kan man säga. Jag pratade med folk jag tyckte var trevliga. Det hände att jag diskuterade genusfrågor, tog mer plats ibland, mindre ibland, men satt aldrig ledsen i ett hörn.

 

Det var inte uppskattat. Till min förvåning blev jag upplyst om att vi inte längre kunde umgås med hans bekanta eftersom jag skrämt dem och eftersom de inte tyckte om mig. Blixt från en för mig klar himmel.

 

När dom namnlösa börjar ta plats är allt uppåt väggarna. Börjar finnas. Blir sedda. Kanske till och med blir uppskattade.

 

Det manipulativa våldet är svårt att se, beskriva och förstå. Vi har bara börjat. Men följ med om du vill, och känner du igen dej, hör av dej!

The Mummy



Språkinställningar

Som ni säker märkt blandar jag med nöje engelska i mitt språk. Det är larvigt och kan ifrågasättas, särskilt när det mest rör sig om uttryck som oh yeah och sånt trams!

 

Men det är av någon konstig anledning så att mina språkinställningar inte är så stabila. Det har hänt att jag vaknat med engelska som defaultläge och då har det hänt jätteweirda saker. (Man kan blanda också).

 

Jag är ingen poet. Verkligen inte. Har aldrig vare sig kunnat eller längtat efter att uttrycka mig medels poesi.  Men vid ett tillfälle vaknade jag med en färdig liten dikt i mitt huvud. På engelska! Det känns nästan som att vara besatt av någon entity helt väsensskild från mig, the host. Mer då på grund av poesin än på grund av språkinställningen.

 

Man kan väl ifrågasätta den konstnärliga kvaliteten antar jag, men för mig var det som ett smärre under! Så här gick den.

 

Company

Tread carefully in the shrine of my inner garden.

Mind de daisies.

Lower your voice.

There´s plenty of space in the shadow of the willow.

 



Skam

Att bli liten igen tillsammans med sina barnbarn är en förmån och ett under. Vi möter enkla vardagliga saker som tidigare passerat utan att beröra med (för min del aningen överdriven) förundran och nyfikenhet. Löven ramlar ner från träden! Huh! Man kan sätta en post-it lapp på näsan och ser då ut som en anka, hilarious! Vi smakar oss genom kylskåpets alla burkar och tuber, messmör, saltgurka, kolasås, creme fraiche, korvbit. Oh! Ah! Blä!

Vi hittar också småkryp överallt. Nån konstig en i fönsterposten, en sömnig fluga i fönstret. Dom får mycket uppmärksamhet. Vi undrar var dom bor, vad dom äter och hur dom har det.

I söndags åkte vi till affären för att köpa bullgrejer. Saffran, smör, mandelmassa, russin, jäst mm. Ingenting som egentligen kan passera för mat och nyttigt. Utanför dörren till affären satt en människa. Med en filt över benen och en pappmugg i handen.

Vad är jag känner när jag som ensam vuxen relativt ofta väljer att gå förbi med snabba steg och bortvänd blick. Det är övertydligt. Skam!

Dom sitter utanför bolaget också. När jag ska köpa min mellandyra whiskey för en 400 spänn sitter dom där och behöver. Fan! Inte undra på att skammen bränner.

Men värst av allt. När jag har med mig barnen kan jag inte, går det inte, att visa dom att man bara kan gå förbi en medmänniska utan att bevärdiga den med en blick. Det går inte. Vi som tittat på myror och små skalbaggar och minimala små figurer i fönsterposten, undrat vad som äter och var dom bor och låtsats bry oss. Nu bara går det inte att visa de små oskyldiga barnen att man kan göra det fulaste som finns mot en annan människa. Inte se. Som om dom inte fanns. Till intet göra. Göra till intet. Klart som tusan att dom ser att det sitter en farbror på marken. Undrar, varför sitter han där, fryser han mm.

Så, jag vuxnar upp mig, ser personen i fråga i ögonen, säger hej, ger lite pengar. När dom små ställer ifrån sig de små varuvagnarna får dom ta ut femkronan och ge den till farbrorn som sitter på marken. Dom säger hej. Självklart och spontant. Han säger hej. Ett möte uppstår. Han vinkar när vi går.

I bilen kommer det ena knyttet på att han gett bort en peng. Han säger lite lamt, min peng? Jag förklarar att farbrorn kanske behövde mat.

Hur i helsicke ska detta gå att förstå? Mitt försök till vuxet förhållningssätt räcker inte på ljusår till. Varför får han inte äta hos oss? Varför har vi pengar och inte han? Hur kan det vara att vi köper mandelmassa när han behöver mat? Och whiskeyn!

Jag tröstar mig, fast inte på riktigt, med att vi i alla fall försökte se en människa. Inte tillintetgöra. Göra till intet, till ingenting. Så pass i alla fall. Egentligen skäms jag.

Vi kommer säkert att prata med om dessa obegripligheter längre fram. Jag bävrar. (By the way. En del av vår interna kultur består av de felsägningar som gjorts av barn och mindre språkligt begåvade vuxna i vår krets genom åren. Det blir så integrerat i språket att man till slut nästan glömmer hur det ska vara på rikt. Jag får tex riktigt tänka efter på vilken vilket fenomen som beskrivs av murken respektive purken sedan en kär familjemedlem introducerat purkna stubbar i min värld.) 



Elitsinglar

Guess what ……..      

                                              

…oh yeah, Dean Winchester is on a dating app! Yes he is! Kolla senaste avsnittet av Supernatural. Han finns då inte på “min” datingsajt visserligen, men bara för att han tagit steget in i de virtuella mötenas värld har jag repat mod och erkänner, jag är/har vart där.

 

Sanningen att säga är jag på väg att släcka ner min profil. Trots att den kostat mej lite krisch. Gick med en kväll för ett par månader sedan när jag kände mig lite, jag inte som en trudelutt då, men som en tjingeling kanske. Lite ensam och, jag gillar att flirta. Det är grannlaga visserligen, med mitt tänkande kring genus och relationer, och kraschar som ni sett ganska pronto, men….. det är lite kul.

 

Hur som helst. Sajten heter Elitsinglar. Låter som en fascistpryl men utger sig för att samla ”sofistikerade” mänskor. Jag tänkte som så att jag kunde undvika ”ska vi knullastuket”. Jag vet, jag vet, jag har fördomar och jag känner ju flera som träffat vettiga mänskor på helt vanliga typ gratissajter men tja, tjingeling elitsinglar!

 

Här kan man då se hur männen i min ålder presenterar sig. Övervägande andel av dom som är 50+, ända upp emot 60 vill eller vill kanske ha barn! I kid you not. Hur tänker dom då undrar jag? Säg att man är 55. Då bör man väl träffa en kvinna som är typ 20 år yngre och om man marscherar snabbt kanske man hinner få barn innan den biologiska klockan blivit sen kväll. Oftast har dom redan en kull barn, men det kan ju vara kul med en bäbis. Och, man är kanske en så otroligt fantastisk pappa att man vill välsigna så många barn som möjligt med sin faderliga excellens.

 

Suck.

 

Och, det är vanligt att man under rubriken ”ogillar” ger uttryck för att man inte gillar extrema politiska åsikter. Hm, jag går nog fetbort antar jag. Nu kan man ju mena talibaner men det anses ju av många extremt att tycka att män och kvinnor ska vara jämlika. Konstigt men icke desto mindre vanligt.

 

Det finns intressanta undantag men väldigt många tycker att det är väldigt viktigt att träna och är mycket intresserade av sport. Det är ju nu tillåtet. Fortfarande. Men när profilerna ser nästan identiska ut blir det ju måttligt intressant.

 

Dean Winchester har en datingapp. Men, jag tror att det kommer att visa sig vara riskabelt. Har inte sett avsnittet färdigt än. 



Jag tvivlar på idrotten - TheMummy

Jag väntar otåligt ……

 

på att det ska avslöjas vilken fiffig mediastrategi som ligger bakom Magnus Wernbloms uttalande om mer våld i hockey! När ska regissören träda fram ur kulisserna och vända det hela till tidernas smartaste antivåldskamanj? Idag, i morgon? Alldeles säker senast under helgen i alla fall.

 

Nu när han har allas vår uppmärksamhet är det väl dags, att låta ridån gå upp, att komma med poängen, att avtäcka det goda syftet och komma med sin punchline?

 

För han kan väl inte mena allvar?

 

År 1931 skrev Ivar Lo Johansson en pamflett. (Vad som definierar pamflett är fördolt för mig och en del av ett förlorat med vackert språk i vilket man kunde bli chikanerad, vara aderton år och tala vid en pulpet.) Men hur som helst, för att komma till saken så skrev han en pamflett.

 

Utan tvekan en modig man skrev han följande: ”Jag tvivlar på idrotten, på den nya frälsningstron, på den heliga läran!”

 

Jag tvivlar som bara den på idrotten. Den fostrar så många av våra ungdomar och hockeyn, som jag anser vara ett machofäste utan dess like, fostrar framför allt pojkar. Det finns många fantastiska tränare och ledare får jag höra och okej, kanske det. Men jag hör ofta exempel på det motsatta. Hårresande berättelser faktiskt. Jag träffar också besvikna och bestörta föräldrar.

 

Däremot är det utan tvekan så att det finns flera duktiga forskare på GIH som har ett genusperspektiv men det är liksom lågt ner till tränaren i idrottsklubben i byhåla.

 

Idrottsledare, tränare för tex hockey och fotbollslag, får från sina adepter ett fokus och en status som är en lärares våta dröm. Det vill till att värderingarna sitter som en smäck. Att Magnus Wernblom är tränare för ett juniorlag är inte skojigt, det är skrämmande.

 

Det finns idag de som börjar ifrågasätta i första hand elitidrotten. En svensk filosof vid namn Torbjörn Tännsjö, som själv är väldigt intresserad av idrott, skriver om att elitidrott är fascistisk till sin karaktär.

 

Genusteoretikern Connell menar att idrotten är könad utifrån maskulinitetsnormer och att idrott och sport har blivit den ledande definitionen av maskulinitet inom masskulturen.

 

Knutte Jönsson, idrottsvetare, frågar sig om idrott är moraliskt försvarbart och undrar vad som skulle hända med idrotten om maskulinitetsidealet eliminerades.

 

Idag fick jag höra att hockeyklubben i vår stad satsar så fantastiskt på ungdomarna. Den satsar inte alls på ungdomarna, den satsar på pojkarna.

 

Vid något tillfälle träffade jag en man som var oerhört frustrerad över att hockeylaget (eller var det fotbollslaget, strunt samma, det är ofta samma personer hur som helst) på hans hemort skulle läggas ner. Det fanns inte underlag och det var tydligen en katastrof. Jag undrade stilla varför det är ett självändamål att hålla igång en idrottsklubb, ett hockey eller fotbollslag? Om mänskorna inte räcker till eller ungdomarna i stället intresserar sig för teater, origami eller blir djurrättsaktivister så är det väl helt enkelt bara så.

Tänker The Mummy.



Matrix IRL

Har ni hunnit fatta att The Matrix är 15 år gammal? Den är i ljust minne bevarad och den har skänkt oss en referens som är så klockren i det feministiska sammanhanget att den är en njutning att använda den. När det går. Vi återgår till min ålder, 52+.

När jag träffar män i min ålder uppstår en märklig skälvning in the fabric of reality så att säga. För dom och för mej. För mig är det är skrämmande och overkligt att de flesta av dem är helt omedvetna om vad ett vanligt kvinnoliv innehåller.

För dem rullar mansrollens Matrix i gränssnittet mot den verkliga världen och den brutala verkligheten är dold bakom mängder av kod. När vi möts kan den trygga förvissningen att man vet hur verkligheten ser ut, att man vet vem man själv är och att man är helt ok, skälva till en aning. Det är obehagligt. Jag vet att jag skrämmer vettet ur många män.

Jag förklarar och förklarar. Dummar ner och snällifierar min kommunikation så att den ska gå att förstå och smälta.

Det är en nästan outhärdlig drawback att nästan ingen i min ålder har sett The Matrix. Om dom har gjort det har dom ofta inte förstått den.

Det vore ju så skönt om jag med en enda mening kunde fånga essensen i det jag vill säga.

Choose the red pill!



Maila Gudrun! - TheMummy

Tack alla ni snälla som kommenterat mig. Jag känner mig omfamnad och välkommen och fattar nu att jag så klart behövt, inte bara läsa er, utan också ha kontakt mer er!

 

Jag har uppfattat att flera feministbloggare känner sig trötta och kanske uppgivna. Det är ju begripligt i allra högsta grad. Det har runnit som en underström i hela mitt liv sedan det feministiska uppvaknandet i tonåren. Först smärtan och förvirringen, varför gör det så ont och hur hänger det ihop? Sedan medvetenhetens konstanta molvärk, att älska, arbeta och leva med insikten.

 

Besvikelserna när närstående män och kvinnor inte haft ens rygg. De egna inre motsägelserna, impulserna att söka bekräftelse som kvinnlig könsvarelse och att rasa mot sin egen svaghet. Den kognitiva dissonansen.

Att härda ut med överseende småleenden, grymma skämt och förminskande som en del av vardagen.

 

Kanske är det delvis något annat att bli trött i just bloggandet men jag gissar att det någonstans hör ihop.

 

Gör som jag, maila Gudrun.

 

När SVT sände sin dokumentär som ställde frågan om feminismen gått för långt och som samlade ihop alla varianter av mer eller mindre medvetna missförstånd, okunskap, dumhet och svek gick jag för en stund ner för räkning. Och, jag mailade Gudrun. Hon svarade. Samma dag. Under pågående valrörelse. Lugn. Saklig. Trygg. Hoppfull. Och, som jag uppfattade henne, glad!

 

Om hon orkar så orkar jag också. Jag menar, bara det att hon är ett levande exempel på att det är möjligt gör det möjligt. För mej. Kanske också för dej.

 

Jag menar nu inte att man ska fortsätta blogga om man behöver vila eller göra annat. Att blogga är inget självändamål så klart. Jag bara vet att ni betytt så oerhört mycket för mig. Att jag kunnat fylla på lite när jag läst och förstått att ni finns därute. Att ni lärt mig viktiga saker. Att jag inte är ensam.

 

Visst finns det kärlek i världen – jag älskar er!



Äventyr i Jokkmokk

Härom veckan jobbade jag i Jokkmokk. Trevligt tycker jag. Dom har en goood thaikrog och ett mysigt vandrarhem. En gång när jag var där, stötte jag helt apropå ihop med Ola Rapace iförd kolt. Nästa gång tänker jag stöta ihop med Roger Pontare i kyrkan.
 

Det är långt till Jokkmokk och när jag senast skulle därifrån behövde jag tanka. När jag körde in på macken hade jag en bil före mig och alla pumpar (2) utom den som låg närmast entrén till macken var upptagna. Mänskan ställer då bilen som typ på halvfjong som halvframför pumpen och kör inte fram så att jag kommer åt att tanka. Det finns heller inte plats att köra förbi mellan pumpen och macken. Han ska inte tanka men med denna placering kommer han så nära dörren att han nästan inte behöver beträda planetens yta för att komma in. Han ser mycket väl att jag får vänta på att få plats att tanka men släntrar trots detta in med en tonårspojke i släptåg för att handla något utan tvekan livsviktigt. Dom tycker helt uppenbarligen att min tankning är mindre prioriterad än deras rätt att parkera så nära som bara möjligt går, och tycker också att jag kan vänta.  Jag kanske är orättvis men jag har så svårt att se att sannolikheten att en kvinna skulle bete sig så är så mycket mindre.

 

Det var 19 grader kallt och jag blev less i bilen som var kall. Stegade in i butiken och frågade om han skulle tanka eller? Nej, han skulle handla. Jag bad honom då flytta bilen. Nja, han var som motvillig till dess att personalen faktiskt sa till honom att flytta på buicken.

 

När jag kom ut hade en annan pump blivit ledig och en annan man anlänt. Han räknade ut vad som hade utspelat sig och skrek irriterat till mig ”går det inte backa med den där eller”? Jag kände mig dum, ogin och utsatt när de samflinade initierat mot varandra.

 

Det är samma sak på soptippen. Ni vet, man kan parkera nära containrarna och slippa bära, eller man kan vara lite rädd för att vara till besvär, medvetet parkera lite längre bort och bära skiten till rätt burk. Åk dit och betrakta, jag tror inte jag behöver tala om vem som bär och vem som med största självklarhet tar de bekvämaste platserna, dessutom utan att med en min visa att dom blir berörda av att andra släpar sitt skräp mycket längre.

 

Själv har jag blivit fostrad att låta ”arbetskarlarna” ta den sista mat och tårtbiten. Jag har fortfarande inte lärt mig sova nära någon annan (man) eftersom det alltid åligger mig att anpassa mig och jag blir helt som ledbruten på tio minuter. Det bara gååår inte att slappna av när jag ligger i nån konstig vinkel i oskön förening med någon som brer ut sig som ett kryss och snarkar förnöjt.

 

Jag har pendlat fem år med buss och det behöver inte sägas. Spänner mig för att inte bre ut mig på medresenärernas bekostnad och det gör även andra kvinnor jag suttit bredvid. En gång somnade en okänd man med huvudet rart lutat mot min axel. Jag väckte honom inte ens.

 

Häromdagen hade jag ett lugnt meningsutbyte med en man på nätet. Jag upplyste honom om lite statistisk fakta och om att jag tycker att det finns mycket som det är viktigt att man blir illa berörd av. Sedan fick jag så himla obehag att jag knappt vågade titta på svaret. För vad?

 

Jag tycker inte att mina beteenden och känslor bör höjas upp till allmän lag och inte ens att de är särskilt vänliga, lovvärda, smarta eller på något annat sätt bra. Dom är bara så könsroll. Liksom männens beteenden och troligen också känslor. Entitlement är ett uttryck på engelska som är svårt att hitta någon riktigt bra svensk synonym till. To be entitled to or not. Det handlar om vad man har rätt till så klart. Återkommer till det en annan gång.



En man som "förstår"- TheMummy

The mummy älskar att dansa. Kroppen liksom jublar när en får ta ut svängarna och får till ett intuitivt utbyte med en danspartner som skapar känslan av att vi troligen dansat tillsammans i flera andra liv och parallella universa. 

 

(En får erkänna att sällskapsdans ändå ofta är en upplevelse av att man aldrig dansat tillsammans eftersom man kommer från olika galaxer, tillhör olika spieces och därmed har olika många och i relation till varandra olämpligt placerade, extremiteter. Det verkar också troligt att man i en del andra galaxer inte körde stuffa som en del i undervisningen i högstadiet. Det finns stort utrymme för eventualiteten att en verkligen god dansör i en annan galaktisk kontext mer eller mindre ”råkar ut” för mig. Jag har inga illusioner om att mina egna extremiteter är av rätt antal eller särskilt lämpligt placerade).

 

Dansmiljön är en inte helt okomplicerad historia och jag väljer bara att dansa när jag känner mig onödigt positiv och tror att jag för en kväll kan avstå från att bli provocerad av allehanda dumheter som slinker ur mina danspartners de där trettio sekunderna mellan låtarna. Kanske är sammanhanget en smula erotiskt laddat och förväntningarna på kontakten med danspartners en aning spetsade, för knasigt kan det bli.

 

När jag ska dansa får det också gärna vara sommar, då en gärna känner sig sådära lättsam ni vet.  Som en liten trudelutt helt enkelt. En trudelutt utan samhälle och sammanhang som bara upplever renodlad kroppsglädje.

 

Jag får erkänna att kroppsglädjen numer är mer att likna vid ett kroppsminne. Det känns som om det finns en massa akrobatik i kroppen men den vill liksom inte hinna med, böja sig och i största allmänhet orka som den gjorde förr.

 

Nåväl, en kväll denna sommar erbjöds jag att åka med en man till en dansloge några mil bort. Jag tänkte att, vad sjutton, det måste väl gå att miljövänligt och billigt dela på en resa utan att självklart bli uppflirtad. Det vore väl kanske att smickra sig själv att avstå från erbjudandet utifrån föreställningen att mannen i fråga hade för avsikt att kurtisera.

 

Vi hade tidigare samtalat under någon paus under en danskväll och osökt kommit in på, ja gissa. Jag menar verkligen osökt då jag helst avstår från vettiga samtal i dansmiljö utifrån att jag bedömer förutsättningarna som varandes typ zip.

 

Men, ibland går det som bara inte. Jag hade artigt svarat på frågor om mina intressen och då avslöjat en faiblesse för genusfrågor och feminism.

 

Det visade sig att mannen hade förberett sig för vårt möte. Då han samlar på fiffiga små talesätt hade han sammanställt ett helt A4 med underfundigheter om män och kvinnor som tex ”en kvinna kan göra sin man gråhårig på en natt och sig själv rödhårig på en timme”. Jag avstår från att citera fler aforismer då ni säker förstår. Ett A4 med teckensnitt typ 10! För min skull! Hur är det möjligt att missförstå mig så ända inåt helvete?

 

Nu undrar ni vilken respons jag gav på detta. Svaret är zip, zilch, nada. Försök själva får ni se hur lätt det är att svara vettigt vid ett sådant tillfälle. Rådbråka er hjärna för att se om ni ens efter generöst tilltagen betänketid kan producera något användbart.

 

Hur som helst. När vi återvände och jag skulle kliva ur bilen hände detta. Jag knäppte av mig säkerhetsbältet, så gjorde ock nämnde man. När han påbörjade en vridande rörelse som för att avsluta kvällen med en kram eller så, slank jag snabbt ur bilen.

 

Vad tror ni? Föreligger någon risk för att the mummy ska träffa någon man i sin ålder som hon hellre vill leva med än att bo i ett generationsboende och få träffa sina barnbarn varje dag?



SPRÅK ÄR MAKT - TheMummy

The mummy kör mycket bil. P1 öppnar butiken 05.30 och jag hänger på låset. En måndag morgon i någon gång i oktober tror jag inte mina öron. Jag hör på nyheterna att boko haram i Nigeria har kidnappat 500 kristna skolflickor som duger att ha till ”fruar eller älskarinnor”!

Fruar eller älskarinnor! What! Unga män skar man halsen av och kvinnor med byxor sköt man i benen och lämnade för att dö, men vissa unga kvinnor ville man ha till fruar eller älskarinnor.

Får ni som jag bilder av tända ljus, negligeer och ett självklart samtycke när man nämner älskarinnor? Eller fruar, sådana som lever i mer eller mindre jämställd relation med en man i en familj. Jag undrar jag vad dom som skär halsen av en del och skjuter andra i benen skulle ha flickorna till. Föreligger en misstanke om att dom ska användas som slavar och blir våldtäktsoffer eller?

Vad tror ni?

Herregud!



JAKTEN PÅ RÖD OKTOBER - TheMummy

Jag sparar på männen lite, för att dom ska räcka en stund. Idag väljer jag i stället att skriva om integritet. Länge har jag undrat över det ordet. Som folk använder som om dom hade klart för sig vad det innebär. Det kanske dom gör. Jag undrar jag. Det skulle vara intressant att höra vanligt folk  beskriva vad de tycker att integritet betyder. Det är nog olika. När jag säger att jag funderat länge menar jag typ tio år som  bakgrundsbrus och tre, fyra år på ett medvetet plan.

Det tydligaste jag hört om integritet har jag hört i ubåtsfilmer. Jag inser plötsligt att mitt inlägg är väldigt aktuellt. Hur som helst. I alla ubåtsfilmer jag sett  (jag vågar utan analys påstå att ingen klarar bechdeltestet) sjunker ubåten allt lägre ned i havsdjupet. Trycket utifrån ökar, väggarna knakar, vattnet droppar och man måste vara alldeles tyst. Det är man också, ända till dess att någon ropar ”there´s a breach in the hull, integrity compromised”.  Då bryter helvetet lös! Alle man till pumparna. Jag skojar inte. Det händer i varje ubåtsfilm med självaktning. Skrovet håller aldrig en hel film för det  yttre trycket och integriteten hotas.

Jag blev nyfiken på vad ubåtsfilmer hade att säga om integritet och googlade pyttelite. Fick upp träffar om strukturell integritet som tydligen handlar om hållfasthet i tex en kapsel. Strukturell integritet  kan (som jag tänker)  beskriva tex ett skrov till en ubåt som håller för  det yttre trycket av vattenmassor.  Så snart det blir en spricka i materialet är integriteten skadad och om det handlar om en ubåt riskerar hela skiten att implodera. Integritet kan handla om att hålla för det yttre trycket.

Överfört på mig tänker jag mig att min integritet handlar om att för det första att skilja på det inre och det yttre. Vad som finns inuti mig, värderingar, prioriteringar, åsikter, förhållningssätt, självbild mm, och vad som tillhör den yttre världen.

Jag tänker mig också att det betyder att gränsen mellan det inre och det yttre, skrovet om du så vill, behöver hålla för det yttre trycket. Ett exempel kan vara i fikarummet när det yttre trycket kan vara att skratta med i ett bög, rasist eller sexistskämt. Ett annat kan vara att anpassa mig till det yttre trycket att vara och uttrycka mig på ett sätt som är bekvämt för tex den man jag beskrev i förra inlägget. Eller ge efter för det yttre trycket att på något annat sätt leva och vara något jag egentligen inte tycker är ok.

Med hjälp av ubåtsfilmerna känner jag mig idag mycket tryggare när jag använder ordet integritet. Jag vågar säga att integritet har blivit viktigare för mig och om någon frågar vad det innebär för mig kan jag svara.

 Det är inte så att jag alltid har så helgjuten integritet. Nejdå, men jag har blivit mycket mer medveten om när det är dags att ropa ”integrity compromised” i mitt eget liv och det gör ont när skrovet spricker. Jag har ett tydligare behov av att reparera skador som uppkommer.

Jag förväntar mig att jag kommer att få göra småreparationer i min integritet resten av livet, och troligen också vid något tillfälle ligga i torrdocka en lite längre tid för att öppna skrovet, se över innehållet och byta ut sådant som inte längre hör hemma i mina värderingar, eller kanske definiera nya prioriteringar.

Självklart kan jag inte göra anspråk på att definiera ordet integritet men för mig funkar ubåtsvarianten.  Jakten på röd oktober är, som dom flesta ubåtsfilmer skittrist tycker jag.  För övrigt.


Tidigare inlägg