Är barn mänskor och bör de lyssnas på och respekteras? Det finns hyllmeter att läsa i detta ämne, eller i alla fall i typ det här ämnet. Hur vi ska/kan förhålla oss till barn och på alla möjliga och omöjliga sätt vara bra föräldrar. Det finns ofantligt mycket man kan köpa redan till mycket små barn för att dom ska ha det allra, allra bästa. Ändå hävdar jag att barn inte är prioriterade i vårt samhälle. Några funderingar ur högen kan vara att de ofta har en både fysisk och psykisk arbetsmiljö som vuxna inte skulle acceptera. I skolan. Ni som inte vill sitta i kontorslandskap kan ju fundera över barnens situation.

Än värre, vi vet idag att skolornas mobbingplaner inte hjälper. Det är beforskat. Vi vuxna lyckas inte garantera en trygg vardag för våra barn. Det finns så oändligt många exempel på hur lågt prioriterade barn är, och jag har ändå inte börjat tala om förskolan.

Och lyssnar vi på barn? Njet. Ett exempel är när jag i mitt jobb träffar de duktiga flickorna. När de inte längre orkar gå till skolan har de ofta en längre tid talat om varför, men få lyssnar.

Men idag, idag vill jag tala om ungdomarna. Den mobbade gruppen.

I min lilla stad kunde man en dag läsa över hela mittuppslaget i lokalblaskan att -: ”Hur fina ungdomar du än har, lita inte på dem!”. Jag minns kanske inte helt ordagrant och citationstecknen är kanske ohemula men, andemeningen var tydlig. Fältassistenter och poliser som uttalade sig så, ville kanske inte tala om för oss att alla ungdomar super och ljuger men inte var det långt ifrån. Ungdomar är snart den enda grupp man kan uttala sig kränkande om utan att någon reagerar. Ungdomar är si, ungdomar är så och daagens ungdomar!

Sätt in romer, eller kvinnor eller vilken annan grupp som helst i sammanhanget så får ni höra hur det låter.

Och, vad ville dom egentligen säga? När jag tänker efter var jag nog för snäll i mitt omdöme. Dom sade uttryckligen att man inte kan lita på ungdomar. Dom försöker alltså ta bort alla incitament att uppföra sig på ett bra sätt. Relationen till de som betyder något, och som motiverar snart sagt alla människor, stör man ut genom att säga ”lita inte på dina barn”. Det lönar sig då inte heller att vara en skötsam ung mänska. Man kommer hur som helst att misstänkas för både det ena och det andra, helt oavsett.

Detta förhållningssätt gör mig så rasande så att jag inte kan se rakt.

När jag varit på föräldramöte och föräldragruppen har velat driva fram gruppregler för klassens ungdomar, tider att vara inne på osv, har jag varit beredd. Eftersom det är förutsägbart har man en fördel.

Saken är den att våra ungdomar är olika! Surprise! Dom är olika mogna och har olika förutsättningar för att ta ansvar för olika saker. En del lever livets glada dagar, andra är ledsna och arga. En del kämpar i skolan och med det sociala samspelet, medan andra är nyfikna och populära. Vi kan inte behandla dem lika.

Slutsatsen är att man behöver känna sitt barn. Sorry, men det kräver engagemang, tid och ibland inte så lite kamp. Det går inte att rationalisera hanteringen av ungdomar till gruppregler som ska gälla alla i klassen så att föräldrarna kan referera till detta i stället för att ta reda på vilka förtroenden den unga mänskan är mogen för och kan hantera.

Jag möter så många och de är så fantastiska!

The Mummy