Det finns folk som reagerar på slöjor och det finns folk som reagerar på kepsar. Det finns dom som tycker att flickor och pojkar, män och kvinnor, bör ha olika typer av kläder och färger för att allt ska vara i sin ordning. Turbaner är snyggt tycker jag. Och stora skägg.

 

Idag vill jag skriva om offerkoftan, det förbjudna plagget.

 

Det är så viktigt för så många, även feminister, att tala om att man minsann inte är ett offer.  Som om man kunde välja eller bestämma det. Som om detta att vara ett offer är något man kan ta på sig som en kofta , eller ta av sig för den delen. Om man är utsatt för övergrepp eller brott av annat slag är man per definition ett offer punkt.

 

Om det inte finns några offer, finns det några förövare då?

 

Att vara ett offer säger däremot ingenting om den drabbades karaktär eller personlighet. Offer är inte per definition skakande, snyftande, brutna mänskor. De är inte heller per definition självömkande, passiva  eller negativa mänskor som sitter fast i det förflutna.

 

Offer är man om man utsatts för övergrepp eller andra brott/kränkningar, punkt igen.

 

Om man inte godtar att man är ett offer vill man kanske inte heller tala om det man utsatts för av rädsla för att bli betraktad som en av dom där jobbiga, gnälliga mänskorna. Det gagnar förövarna. Dom lever på offrens skam och tystnad. Nej, basunera ut det för tusan! Hen slåss, hen ljuger, hen utnyttjar allt och alla som kommer i hens väg, hen kränker och förtrycker.

 

Man kan inte välja om man är offer eller inte. Kan man välja om man tycker synd om sig själv ellerl inte? Kanske. Det är ju ett mer subjektivt koncept. Det är i alla fall superduperförbjudet. Mänskor som av olika anledningar har det svårt säger ofta i samma andetag som de berättar om sitt lidande att de minsann inte tycker synd om sig själva, och, att de minsann inte heller vill att någon annan ska tycka synd om dem. De aaavskyr självömkan. Varför det frågar jag? Att det är synd om en mänska säger inte mer om den än om den råkar vara ett offer. Bara att något är svårt.

 

Det händer nu och då, när jag träffar dessa mänskor, att jag säger att jag förbehåller mig rätten att tycka synd om dem, även om de nu inte tycker synd om sig själva. Jag gör väl hur jag vill och det är  viktigt för mig att jag kan tycka synd om andra.

 

Jag tycker gott man kan tycka synd om sig själv också om det behövs och kanske ibland också när det bara mest känns som om det behövs. Man behöver ju inte lägga sig ner och dö för det. Man kan svära, skaka näven mot det jävliga och bli konstruktiv. Man kan också gråta och dra sig tillbaka en tid för att läka. Man kan behöva andra. Behöva tröst.

 

Nej, upp offer i alla länder! Låt oss tycka synd om varandra och oss själva som bara den. Det kan vara befogat. Men låt oss också exponera förövarna . Högljutt!

 

The Mummy