Dan före doppardagen
Otto, helt klädd i loppisfynd
Vilgot i loppisfynd från POP
Vilgot i loppisfynd från POP
Jag - en renlevnadsmänniska?
Så var jag där igen. The bottom is nådd.
Jag dricker två dagar gammalt kaffe för jag
ids icke göra nytt. Jag tyar inte mer. Men
huvudet påminde mig om den dagliga dosen
kaffe med havremjölk och eftersom jag missade
gårdagens dos så var det mer eller mindre kris.
Jag brukar ju annars vara ivrig förespråkare för
kaffelyx. Att man alltid ska brygga nytt, unna sig
en nypa kanel i filtret och aldrig snåla och köpa något
annat än sin favorit sort. På kaffe, whisky och choklad
snålar man bara inte! Ännu ett inlägg från eder
renlevnadsmänniska :)
Jag dricker två dagar gammalt kaffe för jag
ids icke göra nytt. Jag tyar inte mer. Men
huvudet påminde mig om den dagliga dosen
kaffe med havremjölk och eftersom jag missade
gårdagens dos så var det mer eller mindre kris.
Jag brukar ju annars vara ivrig förespråkare för
kaffelyx. Att man alltid ska brygga nytt, unna sig
en nypa kanel i filtret och aldrig snåla och köpa något
annat än sin favorit sort. På kaffe, whisky och choklad
snålar man bara inte! Ännu ett inlägg från eder
renlevnadsmänniska :)
Ett misslyckande vore sexistiska, våldsbenägna söner med ett känslomässigt handikapp
"Jamen, om dina pojkar vill spela fotboll, meka med bilar och skjuta på djur
får du väl ändå se genusmedveten uppfostran som misslyckad??"
Neej, tvärtom!
Om mina pojkar spelar fotboll eller jagar för att de vill
det. För att det är ett intresse som ger dem något så är
ingen gladare än jag. Då har de ju fått alla möjligheter
och sedan gjort ett val som passar dem och deras förmågor.
De har inte råkat halka in på något, typiskt "pojkigt" för att
det är det som förväntas av dem. Vill de ha svarta kläder för
att de tycker det är snyggt så är det fine by me. Men jag vill
INTE att de går klädda i svart och i hemlighet suktar efter en rosa
tröja eller ännu värre, aldrig tänkt tanken att ta en rosa
eftersom de är pojkar.
Ett misslyckande vore sexistiska, våldsbenägna söner med ett känslomässigt handikapp. Då får jag se mig besegrad av samhället, könsrollerna och skitnormerna!
Så!
får du väl ändå se genusmedveten uppfostran som misslyckad??"
Neej, tvärtom!
Om mina pojkar spelar fotboll eller jagar för att de vill
det. För att det är ett intresse som ger dem något så är
ingen gladare än jag. Då har de ju fått alla möjligheter
och sedan gjort ett val som passar dem och deras förmågor.
De har inte råkat halka in på något, typiskt "pojkigt" för att
det är det som förväntas av dem. Vill de ha svarta kläder för
att de tycker det är snyggt så är det fine by me. Men jag vill
INTE att de går klädda i svart och i hemlighet suktar efter en rosa
tröja eller ännu värre, aldrig tänkt tanken att ta en rosa
eftersom de är pojkar.
Ett misslyckande vore sexistiska, våldsbenägna söner med ett känslomässigt handikapp. Då får jag se mig besegrad av samhället, könsrollerna och skitnormerna!
Så!
När man är trött, sjuk och vresig...
...blir man hjärtans glad av ett gulligt inlägg
tillägnat yours truly. Sällan får man läsa så
fina saker om sig själv och jag lyfte nästan från stolen
när jag läste Bellas inlägg. Hon är en tjej med oanade resurser
som bloggar om sin vardag och sin nya familj. Hon
har nämligen sökt upp sin biologiska familj i Chile.
Modiga Bella har kämpat, letat, rest långt och funnit
en stor härlig familj. Vilken solskenshistoria!!
tillägnat yours truly. Sällan får man läsa så
fina saker om sig själv och jag lyfte nästan från stolen
när jag läste Bellas inlägg. Hon är en tjej med oanade resurser
som bloggar om sin vardag och sin nya familj. Hon
har nämligen sökt upp sin biologiska familj i Chile.
Modiga Bella har kämpat, letat, rest långt och funnit
en stor härlig familj. Vilken solskenshistoria!!
Fart och fräs
Make och ungar har åkt till vänner och kommer hem först till
kvälls matningen. Phu. Helst skulle jag vilja lägga mig i soffan
under mitt täcke, kolla Dr Phil (jaa, han är min last!) och dricka
grapefruktläsk. Om jag inte ammade skulle jag peta in en snus oxå.
Men nu är ju anledningen till att de vikit hädan att jag ska få tid
att baka... hurra... Men, tänker jag listigt, kanse kan jag hinna
med både och?! Om jag bakar i en förbaskad fart och fräs kanske
jag hinner sussa lite oxå...
kvälls matningen. Phu. Helst skulle jag vilja lägga mig i soffan
under mitt täcke, kolla Dr Phil (jaa, han är min last!) och dricka
grapefruktläsk. Om jag inte ammade skulle jag peta in en snus oxå.
Men nu är ju anledningen till att de vikit hädan att jag ska få tid
att baka... hurra... Men, tänker jag listigt, kanse kan jag hinna
med både och?! Om jag bakar i en förbaskad fart och fräs kanske
jag hinner sussa lite oxå...
Sjukt sjuka
Idag är vi, om möjligt, ännu sjukare. Åkte in till BVC och tog sänka på killarna samt fick luftrörsvidgande medicin utskrivet. Först efter den dosen sam alvedon har det varit möjligt
att klämma i Otto lite mat. Tidigare i morse var han för knäckt för att äta. Själv har jag feber
och en nasty hosta som väcker mina hostiga barn stup i ett.
Jag hänvisar till LilleSkutt- bilden och ber att få återkomma.
Go´Torsdag på er!
att klämma i Otto lite mat. Tidigare i morse var han för knäckt för att äta. Själv har jag feber
och en nasty hosta som väcker mina hostiga barn stup i ett.
Jag hänvisar till LilleSkutt- bilden och ber att få återkomma.
Go´Torsdag på er!
Morr, ryt, spott och fräs!!!
Men ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ vad less jag blir på folk som missuppfattat
genusmedvetenhet!!! Som tror att det handlar om att:
* Sudda ut kön
* Förbjuda rosa till tjejer
* Tvinga killar att ha klänning
Med mera med mera, bla bla bla. Att det skulle handla om att begränsa och styra när det i själva verket handlar om det exakt motsatta. Att dela in barn efter intressen istället för kön. De som vill sparka boll får göra det utan att värderas. Om min son (eller dotter) vill ha rosa tröja så ska de kunna ha det utan att bli dömda, bedömda eller sorterade i olika fack.
Mina barn har både blått, rosa, rött, orange jaa alla färger i sin garderob och vill de ha en spindelmannen-tröja när de blir större så kan de väl få det men jag tänker inte pådyvla dem det innan de är stora nog att själva ha ett tycke och smak! Tills dess får de alla möjligheter, en bred repertoar att välja från.
Däremot finns det press och påverkan utifrån på mina barn att vara "killiga" och "tjejiga" vilket gör att jag väljer att dra åt det "rosa" hållet med mina pojkar, för att om möjligt väga upp de krav som ställs på att de ska vara tuffa, mörka och sportiga.
Du gör som du vill med dina barn och jag dömmer inte de som skippar genustänket (man kanske inte orkar eller så tycker man att det finns viktigare saker att tänka på i uppfostran) men kom inte å säg att JAG begränsar MINA barn eller styr dem mer än vad du gör genom att skippa detta tänk. Det finns iget som styr barn mer än att oreflekterat utsättas för andra barns (och vuxnas) föreställningar om hur de ska vara utifrån kön. Barn vill passa in! Får mina pojkar höra att rosa är en töntig, tjejfärg så kommer de att känna sig dumma för att de gillar den och försöka ändra sig. Nästa steg blir att killar inte ska gråta, vara känsliga, ta hand om (eller leka med) dockor och sedan sitter jag där med två matchomän och INGET har förändrats. Jag respeterar att du tycker att det finns viktigare saker att kämpa för men du kan inte på allvar tycka att genusmedveten uppfostran är begränsade eller löjligt! DET KAN DU FAAN INTE!
MORR, ryt, spott och fräs!
(Är du intresserad av detta ämne rekomenderar jag denna läsning, här. Eller här... eller här.
Eller varför inte mina egna alster här!)
genusmedvetenhet!!! Som tror att det handlar om att:
* Sudda ut kön
* Förbjuda rosa till tjejer
* Tvinga killar att ha klänning
Med mera med mera, bla bla bla. Att det skulle handla om att begränsa och styra när det i själva verket handlar om det exakt motsatta. Att dela in barn efter intressen istället för kön. De som vill sparka boll får göra det utan att värderas. Om min son (eller dotter) vill ha rosa tröja så ska de kunna ha det utan att bli dömda, bedömda eller sorterade i olika fack.
Mina barn har både blått, rosa, rött, orange jaa alla färger i sin garderob och vill de ha en spindelmannen-tröja när de blir större så kan de väl få det men jag tänker inte pådyvla dem det innan de är stora nog att själva ha ett tycke och smak! Tills dess får de alla möjligheter, en bred repertoar att välja från.
Däremot finns det press och påverkan utifrån på mina barn att vara "killiga" och "tjejiga" vilket gör att jag väljer att dra åt det "rosa" hållet med mina pojkar, för att om möjligt väga upp de krav som ställs på att de ska vara tuffa, mörka och sportiga.
Du gör som du vill med dina barn och jag dömmer inte de som skippar genustänket (man kanske inte orkar eller så tycker man att det finns viktigare saker att tänka på i uppfostran) men kom inte å säg att JAG begränsar MINA barn eller styr dem mer än vad du gör genom att skippa detta tänk. Det finns iget som styr barn mer än att oreflekterat utsättas för andra barns (och vuxnas) föreställningar om hur de ska vara utifrån kön. Barn vill passa in! Får mina pojkar höra att rosa är en töntig, tjejfärg så kommer de att känna sig dumma för att de gillar den och försöka ändra sig. Nästa steg blir att killar inte ska gråta, vara känsliga, ta hand om (eller leka med) dockor och sedan sitter jag där med två matchomän och INGET har förändrats. Jag respeterar att du tycker att det finns viktigare saker att kämpa för men du kan inte på allvar tycka att genusmedveten uppfostran är begränsade eller löjligt! DET KAN DU FAAN INTE!
MORR, ryt, spott och fräs!
(Är du intresserad av detta ämne rekomenderar jag denna läsning, här. Eller här... eller här.
Eller varför inte mina egna alster här!)
Bebbs of today
Otto
Vilgot
Vilgot
Lille-Skuttisar
Otto, min sjuka lilla krake, låter som en perkulator. Varje andetag
rosslar som om det när som helst kommer att lysa en lampa i pannan
som signalerar att kaffet är klart. Om det ändå vore så väl...
Här sitter en sömnberövad tvillingmamma, med hosta och feber, och
sörplar gårdagens kaffe. Uppvärmt i mikron. Och äter smågodis till...
JAAAAA!!!! Jag veeeeeet!!!!! Fy på mig!!!!!
"Inte äta smågodis till frukost" (säges med tillgjord röst).
Men helt ärligt. Finns det ett BRA tillfälle att äta smågodis?
När BEHÖVER kroppen smågodis? Vis av erfarenhet vet jag att
tillfället knappast kommer åter idag. Pojkarna har utvecklat en "sängallergi"
som innebär att de gråter som Lille-Skutt när jag försöker lägga ner dem.
Datortid (och tillika smågodis-tiden) är alltså begränsad.
Idag står ett besök på BVC på agendan liksom en del bakning om jag orkar. Men jag skulle så vilja bjuda dopgästerna på kolacupcakes på lördag... Vi får se vad som hinns med. På dopet har vi bara bjudit de absolut närmaste familjen och vännerna. Vi blev tvungna att begränsa oss. Det blir en enkel ceremoni och lunch efteråt. Soppa och hembakta bröd samt en uppsjö av cupcakes och några andra godbitar. Hoppas bara vi och pojkarna är friska. Fikat kan tyckas överambitiöst men jag har lovat mig själv (och alla andra) att samma sekund som jag känner att det blir för stressigt så kommer jag att cykla till ICA och KÖPA fika. Då får gästerna hålla tillgodo med Ballerina Kladdkaka, Frödinge tårta och Findus soppa :) och känner jag dem rätt så behöver jag inte dräpa mig med bakande för att vi ska ha en trevlig dag tillsammans. Men BAKNING är ett intresse och det kommer så få tillfällen att få baka loss ordentligt när man har två stycken Lille-Skutt-Bebbar i sin vård.
rosslar som om det när som helst kommer att lysa en lampa i pannan
som signalerar att kaffet är klart. Om det ändå vore så väl...
Här sitter en sömnberövad tvillingmamma, med hosta och feber, och
sörplar gårdagens kaffe. Uppvärmt i mikron. Och äter smågodis till...
JAAAAA!!!! Jag veeeeeet!!!!! Fy på mig!!!!!
"Inte äta smågodis till frukost" (säges med tillgjord röst).
Men helt ärligt. Finns det ett BRA tillfälle att äta smågodis?
När BEHÖVER kroppen smågodis? Vis av erfarenhet vet jag att
tillfället knappast kommer åter idag. Pojkarna har utvecklat en "sängallergi"
som innebär att de gråter som Lille-Skutt när jag försöker lägga ner dem.
Datortid (och tillika smågodis-tiden) är alltså begränsad.
Idag står ett besök på BVC på agendan liksom en del bakning om jag orkar. Men jag skulle så vilja bjuda dopgästerna på kolacupcakes på lördag... Vi får se vad som hinns med. På dopet har vi bara bjudit de absolut närmaste familjen och vännerna. Vi blev tvungna att begränsa oss. Det blir en enkel ceremoni och lunch efteråt. Soppa och hembakta bröd samt en uppsjö av cupcakes och några andra godbitar. Hoppas bara vi och pojkarna är friska. Fikat kan tyckas överambitiöst men jag har lovat mig själv (och alla andra) att samma sekund som jag känner att det blir för stressigt så kommer jag att cykla till ICA och KÖPA fika. Då får gästerna hålla tillgodo med Ballerina Kladdkaka, Frödinge tårta och Findus soppa :) och känner jag dem rätt så behöver jag inte dräpa mig med bakande för att vi ska ha en trevlig dag tillsammans. Men BAKNING är ett intresse och det kommer så få tillfällen att få baka loss ordentligt när man har två stycken Lille-Skutt-Bebbar i sin vård.
Bland vargarna
Vi var där 35 minuter innan de öppnade. På bytardagen alltså. Ändå hamnade vi
längst bak i en ringlande kö full av mammor och pappor med Ikea-kassar slängda över
axlarna. Själv hade jag två ica-kassar i väskan (nybörjarmiss) och det började sakta gå
upp för mig vilken "happening" detta var. Snart skulle dörrarna slås upp och som traditionen
bjuder rusar alla in och börjar ROFFA åt sig kläder, skor och leksaker från de dignande borden.
När deras Ikea-kassar och hockeytrunkar fyllts sätter de sig i ett hörn och sorterar ut de prylar
de verkligen vill ha och lämnar tillbaka resterna. Det ska, enligt legenden, finnas så mycket (och vara så billigt) att det är värt ett smärre krigstrauma för att smörja garderobs-kråset.
Så gick i alla fall snacket i kön. Jag och Alex funderade vad vi gett oss in på. Såg inte alla andra
smått galna ut? Laddade och rustade till tänderna? Jag kände mig som ett lamm bland vargar. (Visserligen vargar i Foppatofflor men icke desto mindre vargar.) Hoppet om att Alex skulle vara min "varg-kompis", och hjälpa mig genom detta äventyr, grusades när jag såg hennes nervösa blick - vi var båda nybörjare. Det var bara att hacka i sig. Bakom oss fylldes kön på och genom fönstret såg vi högar med barnkläder som väntade på att erövras.
Jag, halvt om halvt, väntade mig en trumpetfanfar när dörrarna slogs upp och beredde mig att slåss för mitt liv (Eller åtminstone för en Polarn&Pyret- body i gott skick) och beträdde slagfältet. Väl inne var situationen inte lika skrämmande och jag fyllde snabbt mina ica-kassar och sorterade sedan noga ut godbitarna innan jag betalade. Likförbannat kom jag hem med flera plagg i storlekar som pojkarna, sedan länge, växt ur. Trösten torde dock vara att plaggen kostade mellan fem och tio kronor och knappast påverkade min hushållskassa nämnvärt.
Så har jag då upplevt min första klädbytardag och kan konstatera att jag är, om inte biten, så åtminstone lite knaprad på. Till våren kommer jag att stå där, en timme i förväg, med Ikea-kassar fulla väskan och en Redbull i näven. För fynden finns där. Man måste bara våga sig in i vargarnas näste för att sortera ut dem.
längst bak i en ringlande kö full av mammor och pappor med Ikea-kassar slängda över
axlarna. Själv hade jag två ica-kassar i väskan (nybörjarmiss) och det började sakta gå
upp för mig vilken "happening" detta var. Snart skulle dörrarna slås upp och som traditionen
bjuder rusar alla in och börjar ROFFA åt sig kläder, skor och leksaker från de dignande borden.
När deras Ikea-kassar och hockeytrunkar fyllts sätter de sig i ett hörn och sorterar ut de prylar
de verkligen vill ha och lämnar tillbaka resterna. Det ska, enligt legenden, finnas så mycket (och vara så billigt) att det är värt ett smärre krigstrauma för att smörja garderobs-kråset.
Så gick i alla fall snacket i kön. Jag och Alex funderade vad vi gett oss in på. Såg inte alla andra
smått galna ut? Laddade och rustade till tänderna? Jag kände mig som ett lamm bland vargar. (Visserligen vargar i Foppatofflor men icke desto mindre vargar.) Hoppet om att Alex skulle vara min "varg-kompis", och hjälpa mig genom detta äventyr, grusades när jag såg hennes nervösa blick - vi var båda nybörjare. Det var bara att hacka i sig. Bakom oss fylldes kön på och genom fönstret såg vi högar med barnkläder som väntade på att erövras.
Jag, halvt om halvt, väntade mig en trumpetfanfar när dörrarna slogs upp och beredde mig att slåss för mitt liv (Eller åtminstone för en Polarn&Pyret- body i gott skick) och beträdde slagfältet. Väl inne var situationen inte lika skrämmande och jag fyllde snabbt mina ica-kassar och sorterade sedan noga ut godbitarna innan jag betalade. Likförbannat kom jag hem med flera plagg i storlekar som pojkarna, sedan länge, växt ur. Trösten torde dock vara att plaggen kostade mellan fem och tio kronor och knappast påverkade min hushållskassa nämnvärt.
Så har jag då upplevt min första klädbytardag och kan konstatera att jag är, om inte biten, så åtminstone lite knaprad på. Till våren kommer jag att stå där, en timme i förväg, med Ikea-kassar fulla väskan och en Redbull i näven. För fynden finns där. Man måste bara våga sig in i vargarnas näste för att sortera ut dem.
Dags att kamma kalufsen
SåjaSåja-sägandet tar tid. Därav de glesa uppdateringarna.
Maken mår aningen bättre och bebbarnas förkylning har vänt.
På mådag hoppas jag att vi är tillbaka i gängorna igen.
Den veckan blir hektisk. Vi ska nämligen döpa Otto och Vilgot!
Lördagen den 1:a oktober närmare bestämt.
Kyrkan är bokad, klänningarna provade och fikat bakas eftersom
jag hinner och känner inspiration.
Nu ska jag kamma kalufsen, ta på mig "okräkiga" kläder, äta en macka
och bege mig på klädbytardag tillsammans med Alex.
Solong!
Maken mår aningen bättre och bebbarnas förkylning har vänt.
På mådag hoppas jag att vi är tillbaka i gängorna igen.
Den veckan blir hektisk. Vi ska nämligen döpa Otto och Vilgot!
Lördagen den 1:a oktober närmare bestämt.
Kyrkan är bokad, klänningarna provade och fikat bakas eftersom
jag hinner och känner inspiration.
Nu ska jag kamma kalufsen, ta på mig "okräkiga" kläder, äta en macka
och bege mig på klädbytardag tillsammans med Alex.
Solong!
Inte för evigt
Klockan går mot tre denna sjukdomsinfesterade natt och jag sitter vid pumpen.
Mina små gourmet-bebbar vägrar ju äta ersättning, in fact, de accepterar mindre
och mindre procentandel mjölkfri ersättning. Lösningen har blivit att jag går upp
i produktion av deras favorit krubb. Som det är nu så producerar denna kossa drygt
1,6 liter mjölk om dagen. Jeeeeesus, va´drygt det är! Jag liksom känner energin
, bokstavligen, rinna ur mig. Tur att det inte är för evigt!
Mina små gourmet-bebbar vägrar ju äta ersättning, in fact, de accepterar mindre
och mindre procentandel mjölkfri ersättning. Lösningen har blivit att jag går upp
i produktion av deras favorit krubb. Som det är nu så producerar denna kossa drygt
1,6 liter mjölk om dagen. Jeeeeesus, va´drygt det är! Jag liksom känner energin
, bokstavligen, rinna ur mig. Tur att det inte är för evigt!
Bebb shopping - In my dreams!
Det finns så många, dyra, men vackra plagg som jag skulle vilja klä mina barn i i höst. Men vi har inte slantarna och även om vi hade dem så skulle jag ha svårt att prioritera så här dyra kläder. Men drömma kan man väl få göra??
Stickad overall, Lundmyr of Sweden Fleeceoverall, Molo Leopardoverall, Mini Rodini
Overall, Molo Tossor, Molo Papegoj-overall, Mini Rodini
Body, Mini Rodini Rånarluva unicorn, Molo T-shirt m. kossor, Småfolk
Bodysuit örnar, Molo Body med kossor, Småfolk Leggings, Mini Rodini
Byxa, Molo Bodysuit, Småfolk
Tänk att ha en sådan garderob att
botanisera i varje morgon. Vad glad
man skulle vara! För er med kosing
finns allt att inhandla på
babyshop.se
Stickad overall, Lundmyr of Sweden Fleeceoverall, Molo Leopardoverall, Mini Rodini
Overall, Molo Tossor, Molo Papegoj-overall, Mini Rodini
Body, Mini Rodini Rånarluva unicorn, Molo T-shirt m. kossor, Småfolk
Bodysuit örnar, Molo Body med kossor, Småfolk Leggings, Mini Rodini
Byxa, Molo Bodysuit, Småfolk
Tänk att ha en sådan garderob att
botanisera i varje morgon. Vad glad
man skulle vara! För er med kosing
finns allt att inhandla på
babyshop.se
Jag kallar mig frisk - det är enklast så...
Familjen i det gula huset är så djävla sjuka. Pappan är och hämtar ut antibiotika till sin egen öroninflammation och han hostar och nyser hela tiden samt att han har feber så fort han slutar äta alvedon. Pojkarna har feber och hosta och snorar bara värre. Det rinner från deras ögon och de vaknar och gråter hela tiden. Om pappan nyser, hostar eller harklar sig så börjar de skrika och gråta och om de själva pruttar börjar också gråten och skriken. I natt har jag sovit en dryg timme totalt. Otto har varit ledsen och gråtit men vägrat äta, hela natten. Vi ska höra av oss till BVC igen om de fortfarande är dåliga på måndag. Men vi åkte dit och tvingade dem att kolla deras öron så att de inte har ont i onödan. Det såg bra ut. Själv har jag lite förkylningskänningar men har svårt att separera dem från känningarna av sömnbristen efter några vaknätter. Så vi säger att jag fortfarande är frisk. Det är enklast så. Det är så himla synd om oss!! Hu Jeda Mig!!
GÄSTBLOGGARE : Alexandra Sundberg - "Om rädsla och mod"
Om rädsla och mod
Igår utmanade jag mig själv. Rejält. Jag utmanade min
vara-borta-hemifrån-på-kvällen-rädsla. Jag utmanade min höjdrädsla.
Men mest av allt utmanade jag min rädsla för att inte vara bra; för
att inte kunna det jag precis ska lära mig. Rädslan för att befinna
mig i en grupp, stå tillsammans på startlinjen, höra startskottet gå
och sedan bara se ryggarna av de andra när de försvinner mot målet
medan jag står kvar. Står kvar och inte kan, inte fattar, inte vågar.
Men igår, efter flera dagar av ältande och nojande, ställde jag mig
själv mot väggen. Klätterväggen, närmare bestämt. Redan i somras
anmälde jag mig till en nybörjarkurs i klättring, efter att jag och
min sambo bestämt att vi ska ha en ”egenkväll” per vecka. Jag hade
kunnat gå på aerobics eller fika med en vän eller på något sätt hålla
mig inom min trygghetszon. Men då, i somras när september kändes lika
långt borta som månen, då kändes det inte särskilt hotfullt att anmäla
sig till en klättringskurs.
Och vad är det egentligen som är så farligt? Vad är det jag är så rädd
för? Snabbt insåg jag ju, där jag satt i bilen och kände paniken växa
för varje meter jag kom närmare kombihallen och klätterväggen, att det
inte är höjden eller att vara borta hemifrån som oroar mig. Det är det
där med att inte kunna, att inte vara bra, att göra bort sig.
Jag tror det stavas självdistans, det där som jag saknar. Det som gör
det så farligt att spränga komfortgränsen och ta sig över på andra
sidan. När jag ger uttryck för det här får jag nästan alltid höra ”men
du är väl inte rädd, du har ju gjort massor av grejer som så många
andra aldrig skulle våga eller orka”. Sant. Jag har legat darrande i
en lusinfesterad hotellsäng i Nigeria med en galen beväpnad man
utanför dörren. Jag har sprungit undan israeliska soldater över
Oljeberget en morgonnatt när Nablus invaderades. Jag har mutat
drogdesperata azeriska poliser och jag har intervjuat före detta
rebelledare i Liberia och känt blodet på deras händer när de leende
skakade min.
Men det spelar ingen roll. Det gör mig inte mindre ängslig, mindre
nervös eller mindre rädd för att göra fel och göra bort mig och vara
dålig. Bara för att jag har gjort det betyder inte att jag inte tyckte
det var jobbigt. Då och varje gång. Men som Lilla My (Tove Janssons,
inte alls vår favorit i det stora gula huset) säger: ”Det är ingen
konst att vara modig om man inte är rädd”.
Igår utmanade jag mig själv. Rejält. Jag utmanade min
vara-borta-hemifrån-på-kvällen-rädsla. Jag utmanade min höjdrädsla.
Men mest av allt utmanade jag min rädsla för att inte vara bra; för
att inte kunna det jag precis ska lära mig. Rädslan för att befinna
mig i en grupp, stå tillsammans på startlinjen, höra startskottet gå
och sedan bara se ryggarna av de andra när de försvinner mot målet
medan jag står kvar. Står kvar och inte kan, inte fattar, inte vågar.
Men igår, efter flera dagar av ältande och nojande, ställde jag mig
själv mot väggen. Klätterväggen, närmare bestämt. Redan i somras
anmälde jag mig till en nybörjarkurs i klättring, efter att jag och
min sambo bestämt att vi ska ha en ”egenkväll” per vecka. Jag hade
kunnat gå på aerobics eller fika med en vän eller på något sätt hålla
mig inom min trygghetszon. Men då, i somras när september kändes lika
långt borta som månen, då kändes det inte särskilt hotfullt att anmäla
sig till en klättringskurs.
Och vad är det egentligen som är så farligt? Vad är det jag är så rädd
för? Snabbt insåg jag ju, där jag satt i bilen och kände paniken växa
för varje meter jag kom närmare kombihallen och klätterväggen, att det
inte är höjden eller att vara borta hemifrån som oroar mig. Det är det
där med att inte kunna, att inte vara bra, att göra bort sig.
Jag tror det stavas självdistans, det där som jag saknar. Det som gör
det så farligt att spränga komfortgränsen och ta sig över på andra
sidan. När jag ger uttryck för det här får jag nästan alltid höra ”men
du är väl inte rädd, du har ju gjort massor av grejer som så många
andra aldrig skulle våga eller orka”. Sant. Jag har legat darrande i
en lusinfesterad hotellsäng i Nigeria med en galen beväpnad man
utanför dörren. Jag har sprungit undan israeliska soldater över
Oljeberget en morgonnatt när Nablus invaderades. Jag har mutat
drogdesperata azeriska poliser och jag har intervjuat före detta
rebelledare i Liberia och känt blodet på deras händer när de leende
skakade min.
Men det spelar ingen roll. Det gör mig inte mindre ängslig, mindre
nervös eller mindre rädd för att göra fel och göra bort mig och vara
dålig. Bara för att jag har gjort det betyder inte att jag inte tyckte
det var jobbigt. Då och varje gång. Men som Lilla My (Tove Janssons,
inte alls vår favorit i det stora gula huset) säger: ”Det är ingen
konst att vara modig om man inte är rädd”.
Förkylningens tecken
Jag vet egentligen inte om pojkarna är sjuka men de är snoriga, rödrosiga
och SJUKT gnälliga. De är, något så ovanligt för dem som, gnälliga i största
allmänhet. Allt möts, liksom, av blandade småpip som hotfullt eskalerar till
ilskna skrik. Efter att de fått Alvedon blev det bättre en stund och det gick att få
i dem lite mat men nu är de där blandade småpipen tillbaka och somnar de så sover
de oroligt och piper i sömnen. Från att de hade temperatur 37,1 i morse kryper
tempen upp någon tiondels grad i taget och senast jag kollade så kröp det nära 38...
Idag har pojkarnas mormorsmor och mormorsfar varit här och fikat. Vetelängd hade
de med sig å allt. Killarna var snälla en stund och tittade storögt och vi fick en mysstund.
Pappan snorar och frossar i feber och själv börjar jag känna tecknen. De flesta har ett
förkylningstecken som ofta leder till snorigare tider. Makens är att det kliar i gommen.
Själv får jag värk i tänderna. Joo, det är säkert, ont i gaddarna! Vad har du för förkylningstecken?
och SJUKT gnälliga. De är, något så ovanligt för dem som, gnälliga i största
allmänhet. Allt möts, liksom, av blandade småpip som hotfullt eskalerar till
ilskna skrik. Efter att de fått Alvedon blev det bättre en stund och det gick att få
i dem lite mat men nu är de där blandade småpipen tillbaka och somnar de så sover
de oroligt och piper i sömnen. Från att de hade temperatur 37,1 i morse kryper
tempen upp någon tiondels grad i taget och senast jag kollade så kröp det nära 38...
Idag har pojkarnas mormorsmor och mormorsfar varit här och fikat. Vetelängd hade
de med sig å allt. Killarna var snälla en stund och tittade storögt och vi fick en mysstund.
Pappan snorar och frossar i feber och själv börjar jag känna tecknen. De flesta har ett
förkylningstecken som ofta leder till snorigare tider. Makens är att det kliar i gommen.
Själv får jag värk i tänderna. Joo, det är säkert, ont i gaddarna! Vad har du för förkylningstecken?
GOD morgon?
Njae, sådär lagom god...
Maken är sjukt sjuk - förkyld, pojkarna är förkylda och snoriga.
Enligt min matte så är det som att ha en hel skock förkylda gnäll-Ollar
under sin vård. Dagen kommer att bestå av tekokande, snorsugande
och "såja såja"-sägande. Men först en tur till apoteket!
Maken är sjukt sjuk - förkyld, pojkarna är förkylda och snoriga.
Enligt min matte så är det som att ha en hel skock förkylda gnäll-Ollar
under sin vård. Dagen kommer att bestå av tekokande, snorsugande
och "såja såja"-sägande. Men först en tur till apoteket!
Dagens bebbs
Otto klädd i Molo från topp till tå. (Tradera fynd!)
Vilgot i Molobyxor och body från Lindex
Vilgot i Molobyxor och body från Lindex
Ett bra balsam är sliskigt...
Sitter och försöker drunkna i kaffekoppen för att betvinga en saftig huvudvärk under uppsegling.
Tankarna virvlar runt sådär som de gör i mitt huvud när bebbsen sover och jag tillåts fritt rumstera om i mitt inre. Huset är nu mycket varmare efter att jag eldat ordentligt igår. Den där kalla, råa luften har gett vika för mitt idoga eldande. Det blev paj igår. Plommonpaj med muskovadosocker och egna plommon. Vilken lyx va´? Att plocka sina egna, söta plommon i norrland hör inte till vanligheterna. Äran för det måste gå till de förra ägarna som planterade trädet på den soligaste och mest skyddade platsen. Plommonpajen kändes så lyxig att den fick hamna i frysen och sparas till helgen varpå mitt sug efter paj ju var oförändrat. Då fick det bli en äppelpaj med massor av smuldeg, som ett torn på toppen och mjölkfri glass till det. Som balsam för själen. Ett sliskigt balsam visserligen men alla de bästa balsamen är det... sliskiga :)
Tankarna virvlar runt sådär som de gör i mitt huvud när bebbsen sover och jag tillåts fritt rumstera om i mitt inre. Huset är nu mycket varmare efter att jag eldat ordentligt igår. Den där kalla, råa luften har gett vika för mitt idoga eldande. Det blev paj igår. Plommonpaj med muskovadosocker och egna plommon. Vilken lyx va´? Att plocka sina egna, söta plommon i norrland hör inte till vanligheterna. Äran för det måste gå till de förra ägarna som planterade trädet på den soligaste och mest skyddade platsen. Plommonpajen kändes så lyxig att den fick hamna i frysen och sparas till helgen varpå mitt sug efter paj ju var oförändrat. Då fick det bli en äppelpaj med massor av smuldeg, som ett torn på toppen och mjölkfri glass till det. Som balsam för själen. Ett sliskigt balsam visserligen men alla de bästa balsamen är det... sliskiga :)
Fåniga bebbs
Mina barn är nu omdöpta till Otto och Vilgot von Fåntratt!!
Jo, för de är fåniga! F-Å-N-I-G-A!
Jag äter ju mjölkfritt nu för att se om deras kolik har med komjölk att göra. Men egentligen vill jag sluta producera mjölk och att de går över på mjölkfri ersättning. Tidigare har jag skrivit om försöket att få över dem på ersättningen genom att bara byta ut bröstmjölk mot ersättning...
...did not go to well...
Sedan det fatala misstaget har jag smugit in ersättning blandat med bröstmjölk för att på så sätt vänja dem vid den smak som tillverkarna kallar "välsmakande". Det har gått bra tills ersättningen översteg 50%, där är det tvärstopp.
De krumbuktar, vägrar gapa och ormar sig undan för att sedan sätta igång tidernas skrik- och gråtfest! Visst spänner det lite i mammabröstet (pun intended) när de gillar din bröstmjölk så in i bängen men nu börjar det bli löjligt... eller jaa, FÅNIGT!
Samtidigt kan jag inte klandra dem. Den ersättning som de kallar "välsmakande" (yeah, right) luktar peck. Vidrigt är ett annat ord som kommer till mig när jag sniffar på deras flaskor. Själv skulle jag aldrig komma på tanken att kalla den "välsmakande" än mindre smaka en andra gång.
Men just nu känns det lite arbetsamt att mata och sköta och även klämma in pumpningen var tredje timme...
Jo, för de är fåniga! F-Å-N-I-G-A!
Jag äter ju mjölkfritt nu för att se om deras kolik har med komjölk att göra. Men egentligen vill jag sluta producera mjölk och att de går över på mjölkfri ersättning. Tidigare har jag skrivit om försöket att få över dem på ersättningen genom att bara byta ut bröstmjölk mot ersättning...
...did not go to well...
Sedan det fatala misstaget har jag smugit in ersättning blandat med bröstmjölk för att på så sätt vänja dem vid den smak som tillverkarna kallar "välsmakande". Det har gått bra tills ersättningen översteg 50%, där är det tvärstopp.
De krumbuktar, vägrar gapa och ormar sig undan för att sedan sätta igång tidernas skrik- och gråtfest! Visst spänner det lite i mammabröstet (pun intended) när de gillar din bröstmjölk så in i bängen men nu börjar det bli löjligt... eller jaa, FÅNIGT!
Samtidigt kan jag inte klandra dem. Den ersättning som de kallar "välsmakande" (yeah, right) luktar peck. Vidrigt är ett annat ord som kommer till mig när jag sniffar på deras flaskor. Själv skulle jag aldrig komma på tanken att kalla den "välsmakande" än mindre smaka en andra gång.
Men just nu känns det lite arbetsamt att mata och sköta och även klämma in pumpningen var tredje timme...
Igår var jag rädd
På riktigt var jag rädd. Satt i soffan med sönerna och läste en läskig deckare.
Plötsligt satte deras kolik igång och de skrek utöver sig. Låg som två bågar i min famn
med röda ansikten och tårarna sprutande. Då. Mitt i detta inferno av ljud och affekter
gick strömmen. Hela huset blev kolsvart från en sekund till den andra. Jag såg inte handen framför mig och kunde inte minnas vart jag lagt mobilen. Maken satt just då på planet hem från Stockholm och pojkarna skrek än värre. Dels för att de hade ont, dels för att de blev rädda av det plötsliga mörkret och dels för att mamman var rädd. Jag kunde inte röra mig för jag hade två barn i famnen och jag såg inte att sätta fötterna framför mig. Det var kusligt att inget se och inget höra förrutom skriken.
Vad gör man?
Jag kunde inte lämna dem där, rädda och ensamma när de hade ont.
Det enda jag kunde komma på var att lugna min egen andning, mina hjärtslag och hålla dem tätt mot min kropp. Det var som en "Mindfullness övning" från helvetet. Att mota sin egen rädsla och kontrollera andningen. Jag vill ju inte ge dem mörkerfobi och det enda jag kunde göra var att hålla dem trygga tills de lugnat ned sig. Jag vet inte hur länge vi satt men uppskattningsvis var det en av de längsta halvtimmarna i mitt liv. När deras kolikskrik upphört och de började lugna ned sig lade jag dem bredvid varandra i soffan och famlade mig fram till köket, tändstickorna och några ljus. Sedan satt vi där, tätt ihopkrupna, tills pappan kom hem. Då hade pojkarna somnat och jag hade kramp i de flesta muskler. Hela förloppet var som hämtat ur en skräckfilm. Minus mördaren förstås men ändå! Sjukt obehagligt! Men det var mycket lärorikt att bli tvungen att betvinga sin egen rädsla. Då kände jag mig stark, moderlig och vuxen. Jag har alltid varit lite mörkrädd men detta känns, i efterhand, som ett steg mot en tryggare Julia. En tryggare mamma.
Plötsligt satte deras kolik igång och de skrek utöver sig. Låg som två bågar i min famn
med röda ansikten och tårarna sprutande. Då. Mitt i detta inferno av ljud och affekter
gick strömmen. Hela huset blev kolsvart från en sekund till den andra. Jag såg inte handen framför mig och kunde inte minnas vart jag lagt mobilen. Maken satt just då på planet hem från Stockholm och pojkarna skrek än värre. Dels för att de hade ont, dels för att de blev rädda av det plötsliga mörkret och dels för att mamman var rädd. Jag kunde inte röra mig för jag hade två barn i famnen och jag såg inte att sätta fötterna framför mig. Det var kusligt att inget se och inget höra förrutom skriken.
Vad gör man?
Jag kunde inte lämna dem där, rädda och ensamma när de hade ont.
Det enda jag kunde komma på var att lugna min egen andning, mina hjärtslag och hålla dem tätt mot min kropp. Det var som en "Mindfullness övning" från helvetet. Att mota sin egen rädsla och kontrollera andningen. Jag vill ju inte ge dem mörkerfobi och det enda jag kunde göra var att hålla dem trygga tills de lugnat ned sig. Jag vet inte hur länge vi satt men uppskattningsvis var det en av de längsta halvtimmarna i mitt liv. När deras kolikskrik upphört och de började lugna ned sig lade jag dem bredvid varandra i soffan och famlade mig fram till köket, tändstickorna och några ljus. Sedan satt vi där, tätt ihopkrupna, tills pappan kom hem. Då hade pojkarna somnat och jag hade kramp i de flesta muskler. Hela förloppet var som hämtat ur en skräckfilm. Minus mördaren förstås men ändå! Sjukt obehagligt! Men det var mycket lärorikt att bli tvungen att betvinga sin egen rädsla. Då kände jag mig stark, moderlig och vuxen. Jag har alltid varit lite mörkrädd men detta känns, i efterhand, som ett steg mot en tryggare Julia. En tryggare mamma.
Snabbspolning
Denna förmiddag brinner en brasa i vedspisen för första gången denna höst.
Pojkarna slumrar i sina babysittrar fortfarande iklädda pyjamas. Det får bli en sådan dag idag.
En pyjamasdag. Kanske tar vi oss till att baka en smula. Helst av allt någon sorts smulpaj med vaniljvisp till och litervis med kaffe. När de sover som små änglar tillåter jag mig att drömma om allt jag ska hinna med. Sedan vaknar de och dagen liksom snabbspolar sig frammåt tills man faller ihop i sängen i väntan på nästa dag, nästa brasa och alla de utopiska drömmar man har om vad man ska hinna med i sällskap av två tvillingbebbar...
Pojkarna slumrar i sina babysittrar fortfarande iklädda pyjamas. Det får bli en sådan dag idag.
En pyjamasdag. Kanske tar vi oss till att baka en smula. Helst av allt någon sorts smulpaj med vaniljvisp till och litervis med kaffe. När de sover som små änglar tillåter jag mig att drömma om allt jag ska hinna med. Sedan vaknar de och dagen liksom snabbspolar sig frammåt tills man faller ihop i sängen i väntan på nästa dag, nästa brasa och alla de utopiska drömmar man har om vad man ska hinna med i sällskap av två tvillingbebbar...
GÄSTBLOGGARE: Alexandra Sundberg - En djävel på surdeg!
Jag har fått äran (tja,i ärlighetens namn tog jag mig äran snarare än
fick den) att gästblogga hos Julia. Det är väldigt kul och samtidigt
en relativt stor prestationsångestkatalysator för någon som jag, som
efter snart tio år av skrivkramp fortfarande definierar mig som en
skrivande person. För någon som jag, som efter tio månader av
vegeterande tillvaro djupt inne i bebisbubblan fortfarande definierar
mig som en tänkande varelse. Jag har länge imponerats av och beundrat
bloggare som dagligen formulerar sina åsikter i skarpa inlägg; som
utsätter sina tankar för allmän beskådan och massornas kritiska
blickar. Nu ger jag mig själv ut på dessa stormiga vatten, knappt
simkunnig.
Och vad ska man då passa på att utgjuta sig över? Jag har skrivit
utkast om allt från mäns våld mot kvinnor, via varför Nordkorea gjorde
kärnvapenprovsprängningar till allas vårt ansvar för hungersnöden på
Afrikas Horn (som inte bara handlar om vårt ansvar att öppna våra
plånböcker via Rädda Barnen, Svenska Kyrkan, Röda Korset eller Unicef
– vilket ni alla såklart ska göra ändå eftersom ingen svensk plånbok
är för tunn för det – utan också om vårt sätt att leva varje dag). Men
det var inte i dessa stora frågor jag fastnade den här gången.
Istället blev det fenomenet humble bragging som jag ska anfäkta.
Det var min vän Hanna som uppmärksammade mig på detta. Att skryta, men
(mer eller mindre skickligt) i förtäckt version. Ödmjukt skrytande,
helt enkelt. Och det finns numera få saker som stör mig mer än detta
illistiga, oäkta sätt att framföra sin egen förträfflighet.
Naturligtvis florerar fenomenet som värst på statusuppdateringarna på
Facebook, men även i bloggosfären haglar det förtäckta skrytet tätt.
Låt mig exemplifiera.
”Usch vad lat jag känner mig, idag sprang jag bara sex kilometer
istället för min vanliga mil” (Grattis, så fick du det sagt, hur himla
jävla hurtig du är då)
”Idag fick det bli en vanlig enkel baconinlindad kycklingfilé med
fetaostfyllning till middag. Jag orkade bara inte laga till något
avancerat” (Djiiisus, säg hellre att du ser ner på mej när jag äter
snabbmakaroner för fjärde dagen i rad)
”Äh, jag bara slängde på mig lite gamla loppisfynd, orkade inte
riktigt hålla på och stajla” (Nämen så hemskt kul för dej då att du är
så jävla snygg hela tiden, heeeeelt utan att lyfta ett finger)
Humble bragging avseende de egna barnen är kanske det allra vanligast
förekommande:
”Det var verkligen sååå lugnt och skönt förr när lilla Olle bara satt
stilla. Eftersom han bara är fem månader utgick vi ju från att han
inte skulle börja krypa på läääänge ännu, för det brukar dom ju inte.
Ja guuuuud vad man får springa efter honom nu” (Så, då fick ni det
sagt, att Olle är så före sig och så vansinnigt duktig för sin ålder)
”Det är ju skitdrygt att vara tvungen att gå upp och stoppa i nappen
när hon vaknar mitt i natten och står upp i sängen och ropar
maaaaammaaaaa” (Just det, ett smidigt sätt för stolta föräldrar att
berätta att lilla underverket nu både kan sätta sig upp och prata
också)
Ja, ni fattar galoppen. Är det Jante som får oss att prata på det här
viset? För att vi alla har fått lära oss att det är fult att skryta
och fint att vara ödmjuk? Missförstå mig rätt här. Jag är verkligen
ingen vän av överdriven ödmjukhet och koketterande. Tvärtom, jag
älskar människor som vågar berätta om sina styrkor och om det de är
stolta över. Jag bara stör mig ofantligt på att man ska hålla på och
gömma det lite halvslarvigt bakom falska pretenser. Nej, upp till kamp
för mer ärligt skryt och självförhärligande.
Jag, till exempel, är tydligen en jävel på att göra surdeg. Första
försöket, och en underbar sur sörja lever just nu rövare i mitt
kylskåp i väntan på nästa matning. Jag är sjukt bra på mitt jobb,
oaktat att jag bara har jobbar en dryg månad. Och vet ni, mitt barn
gör så många fenomenala saker att det inte ens går att börja beskriva
det. Pricksäker är hon dessutom. Slutligen är jag därtill sinnessjukt
produktiv vad gäller textmassor när jag väl sätter igång och skriver,
så det är bäst att jag avslutar detta omedelbums.
fick den) att gästblogga hos Julia. Det är väldigt kul och samtidigt
en relativt stor prestationsångestkatalysator för någon som jag, som
efter snart tio år av skrivkramp fortfarande definierar mig som en
skrivande person. För någon som jag, som efter tio månader av
vegeterande tillvaro djupt inne i bebisbubblan fortfarande definierar
mig som en tänkande varelse. Jag har länge imponerats av och beundrat
bloggare som dagligen formulerar sina åsikter i skarpa inlägg; som
utsätter sina tankar för allmän beskådan och massornas kritiska
blickar. Nu ger jag mig själv ut på dessa stormiga vatten, knappt
simkunnig.
Och vad ska man då passa på att utgjuta sig över? Jag har skrivit
utkast om allt från mäns våld mot kvinnor, via varför Nordkorea gjorde
kärnvapenprovsprängningar till allas vårt ansvar för hungersnöden på
Afrikas Horn (som inte bara handlar om vårt ansvar att öppna våra
plånböcker via Rädda Barnen, Svenska Kyrkan, Röda Korset eller Unicef
– vilket ni alla såklart ska göra ändå eftersom ingen svensk plånbok
är för tunn för det – utan också om vårt sätt att leva varje dag). Men
det var inte i dessa stora frågor jag fastnade den här gången.
Istället blev det fenomenet humble bragging som jag ska anfäkta.
Det var min vän Hanna som uppmärksammade mig på detta. Att skryta, men
(mer eller mindre skickligt) i förtäckt version. Ödmjukt skrytande,
helt enkelt. Och det finns numera få saker som stör mig mer än detta
illistiga, oäkta sätt att framföra sin egen förträfflighet.
Naturligtvis florerar fenomenet som värst på statusuppdateringarna på
Facebook, men även i bloggosfären haglar det förtäckta skrytet tätt.
Låt mig exemplifiera.
”Usch vad lat jag känner mig, idag sprang jag bara sex kilometer
istället för min vanliga mil” (Grattis, så fick du det sagt, hur himla
jävla hurtig du är då)
”Idag fick det bli en vanlig enkel baconinlindad kycklingfilé med
fetaostfyllning till middag. Jag orkade bara inte laga till något
avancerat” (Djiiisus, säg hellre att du ser ner på mej när jag äter
snabbmakaroner för fjärde dagen i rad)
”Äh, jag bara slängde på mig lite gamla loppisfynd, orkade inte
riktigt hålla på och stajla” (Nämen så hemskt kul för dej då att du är
så jävla snygg hela tiden, heeeeelt utan att lyfta ett finger)
Humble bragging avseende de egna barnen är kanske det allra vanligast
förekommande:
”Det var verkligen sååå lugnt och skönt förr när lilla Olle bara satt
stilla. Eftersom han bara är fem månader utgick vi ju från att han
inte skulle börja krypa på läääänge ännu, för det brukar dom ju inte.
Ja guuuuud vad man får springa efter honom nu” (Så, då fick ni det
sagt, att Olle är så före sig och så vansinnigt duktig för sin ålder)
”Det är ju skitdrygt att vara tvungen att gå upp och stoppa i nappen
när hon vaknar mitt i natten och står upp i sängen och ropar
maaaaammaaaaa” (Just det, ett smidigt sätt för stolta föräldrar att
berätta att lilla underverket nu både kan sätta sig upp och prata
också)
Ja, ni fattar galoppen. Är det Jante som får oss att prata på det här
viset? För att vi alla har fått lära oss att det är fult att skryta
och fint att vara ödmjuk? Missförstå mig rätt här. Jag är verkligen
ingen vän av överdriven ödmjukhet och koketterande. Tvärtom, jag
älskar människor som vågar berätta om sina styrkor och om det de är
stolta över. Jag bara stör mig ofantligt på att man ska hålla på och
gömma det lite halvslarvigt bakom falska pretenser. Nej, upp till kamp
för mer ärligt skryt och självförhärligande.
Jag, till exempel, är tydligen en jävel på att göra surdeg. Första
försöket, och en underbar sur sörja lever just nu rövare i mitt
kylskåp i väntan på nästa matning. Jag är sjukt bra på mitt jobb,
oaktat att jag bara har jobbar en dryg månad. Och vet ni, mitt barn
gör så många fenomenala saker att det inte ens går att börja beskriva
det. Pricksäker är hon dessutom. Slutligen är jag därtill sinnessjukt
produktiv vad gäller textmassor när jag väl sätter igång och skriver,
så det är bäst att jag avslutar detta omedelbums.
Spänd förväntan
Under dagen kommer min goda vän Alexandra att gästblogga.
Hon tror att hon tagit sig den friheten när det i själva verket handlar
om att jag manipulerat henne till det. Jag har länge velat ha henne som
gästbloggare men har inte velat fråga och pressa. Nu har mitt manipulativa
"icke-pressande" gett resultat och under dagen ska jag posta Alex första
men förhoppningsvis inte sista inlägg på min blogg.
Na na naaaaaa! *dramatisk konstpaus*
Alex är något så ovanligt, i mitt liv, som en idol. En vanlig kvinna med ovanliga historier om sanslösa äventyr och spännande erfarenheter. Hon har gjort många och långa resor till karga, exotiska, farliga och fantasieggande platser. Och nu har hon landat här, i mitt liv, i Skellefteå tillsammans med min vän David och deras dotter Ingrid. Hon har en skarp hjärna och ett stort hjärta. Hon tar en stor tugga ur fenomenet "Humble bragging" och spottar ut den nakna sanningen om ett, kanske oskyldigt, men icke desto mindre ocharmigt beteende.
Enjoy!
Hon tror att hon tagit sig den friheten när det i själva verket handlar
om att jag manipulerat henne till det. Jag har länge velat ha henne som
gästbloggare men har inte velat fråga och pressa. Nu har mitt manipulativa
"icke-pressande" gett resultat och under dagen ska jag posta Alex första
men förhoppningsvis inte sista inlägg på min blogg.
Na na naaaaaa! *dramatisk konstpaus*
Alex är något så ovanligt, i mitt liv, som en idol. En vanlig kvinna med ovanliga historier om sanslösa äventyr och spännande erfarenheter. Hon har gjort många och långa resor till karga, exotiska, farliga och fantasieggande platser. Och nu har hon landat här, i mitt liv, i Skellefteå tillsammans med min vän David och deras dotter Ingrid. Hon har en skarp hjärna och ett stort hjärta. Hon tar en stor tugga ur fenomenet "Humble bragging" och spottar ut den nakna sanningen om ett, kanske oskyldigt, men icke desto mindre ocharmigt beteende.
Enjoy!
Är det bara jag som är en bekräftelse-slampa??
Jag är en sån´där bekräftelse slampa. Joho! Det är säkert!
Jag vill att alla ska älska mig. Inte bara acceptera eller gilla.
Alla måste älska mig annars är det fel på världen...
...och jag jobbar på det. Att skita i vad folk tycker alltså.
Med mer och mindre lyckade resultat... och om någon inte verkar
gilla mig så försöker jag tvinga dem.
Jag brottar inte ned dem och kittlar dem tills de skriker
"Jag ger mig, jag ger mig!" (Men jag skulle vilja!) jag försöker
bara vara ÄNNU mer älskvärd till den punkt där folk måste
tycka att jag är creepy. Ofta antastar jag folk med min älskvärdhet
som kanske egentligen inte har något emot mig men som snabbt
kan FÅ det eftersom jag "stalkar" dem med min kärlek. Lika ofta
kan det hända att JAG egentligen inte gillar personen i fråga men
det är liksom oviktigt när jag satt igång projekt "Älska Julia".
Om jag då lyckas kan jag ju ha en person på halsen som jag har
svårt för men som jag måste "ta hand om" nu när jag horat till
mig deras kärlek. Damn it to hell!!
Ett sätt att tillskansa sig människors kärlek är att vara sådär
charmigt öppen med sina fel och brister.
(Ramla inte av stolen nu, jag HAR sådana!)
Att liksom driva med sig själv, sina olater och framställa sig som
sådär lagom sorglös, flamsig och charmigt bohemisk.
(Det senare är en omskrivning för "djävligt irriterande slarvig")
Nackdelen med den taktiken är att folk TROR en...
Kan man tänka sig, de tror att jag ÄR sorglös, hoppsig och charmigt klantig!!
Vilket kan ställa till problem när jag visar mig vara anal när det kommer
till ordningen i skåpen i köket eller vikningen av handdukar...
Men jag har (med åldern) blivit bättre på att stoppa mig själv. Att inte bjuda
på alla mina svagheter och på att stanna upp och låta folk gilla mig om de vill.
Min värld får liksom inte stå och falla med vad fan och hans moster tycker om mig.
Det blir ju så stressigt och man tenderar att skrämma folk.
Är det bara jag som är en bekräftelse slampa eller finns det fler där ute?
Hur gör ni när ni vill bli omtyckta av svårflirtade personer?
Jag vill att alla ska älska mig. Inte bara acceptera eller gilla.
Alla måste älska mig annars är det fel på världen...
...och jag jobbar på det. Att skita i vad folk tycker alltså.
Med mer och mindre lyckade resultat... och om någon inte verkar
gilla mig så försöker jag tvinga dem.
Jag brottar inte ned dem och kittlar dem tills de skriker
"Jag ger mig, jag ger mig!" (Men jag skulle vilja!) jag försöker
bara vara ÄNNU mer älskvärd till den punkt där folk måste
tycka att jag är creepy. Ofta antastar jag folk med min älskvärdhet
som kanske egentligen inte har något emot mig men som snabbt
kan FÅ det eftersom jag "stalkar" dem med min kärlek. Lika ofta
kan det hända att JAG egentligen inte gillar personen i fråga men
det är liksom oviktigt när jag satt igång projekt "Älska Julia".
Om jag då lyckas kan jag ju ha en person på halsen som jag har
svårt för men som jag måste "ta hand om" nu när jag horat till
mig deras kärlek. Damn it to hell!!
Ett sätt att tillskansa sig människors kärlek är att vara sådär
charmigt öppen med sina fel och brister.
(Ramla inte av stolen nu, jag HAR sådana!)
Att liksom driva med sig själv, sina olater och framställa sig som
sådär lagom sorglös, flamsig och charmigt bohemisk.
(Det senare är en omskrivning för "djävligt irriterande slarvig")
Nackdelen med den taktiken är att folk TROR en...
Kan man tänka sig, de tror att jag ÄR sorglös, hoppsig och charmigt klantig!!
Vilket kan ställa till problem när jag visar mig vara anal när det kommer
till ordningen i skåpen i köket eller vikningen av handdukar...
Men jag har (med åldern) blivit bättre på att stoppa mig själv. Att inte bjuda
på alla mina svagheter och på att stanna upp och låta folk gilla mig om de vill.
Min värld får liksom inte stå och falla med vad fan och hans moster tycker om mig.
Det blir ju så stressigt och man tenderar att skrämma folk.
Är det bara jag som är en bekräftelse slampa eller finns det fler där ute?
Hur gör ni när ni vill bli omtyckta av svårflirtade personer?
Duktig frukost
Om man nu kan karaktärisera en frukost som duktig så måste ju havregrynsgröt
vara den duktigaste?! Gröt med lingonsylt och havremjölk och jag har fyllt min "duktighetskvot"
för resten av dagen. Nu kan jag gå runt och fisa, svära och låta bli att laga mat.
En plan så god som någon men jag misstänker att sönerna kommer sätta P för min plan
med sina konstanta anspråk på min duktighet...
vara den duktigaste?! Gröt med lingonsylt och havremjölk och jag har fyllt min "duktighetskvot"
för resten av dagen. Nu kan jag gå runt och fisa, svära och låta bli att laga mat.
En plan så god som någon men jag misstänker att sönerna kommer sätta P för min plan
med sina konstanta anspråk på min duktighet...
Mammor är bra att ha
Flygande Jakob var en hit! Med en släng av 90-tal liksom, bah, typ...
Helgen har förflutit i ett lågt tempo och massor med bebbmys. De har blivit lite mammiga och jag njuter av att känna mig behövd och tillräcklig bara för att jag är den jag är och låter och doftar som jag gör. Det räcker liksom att jag är mamma för att de ska le, lugna sig eller sluta pipa. Frånsett kolikanfallen då förstås... Där hjälper varken doft eller mjölkfyllda bröst. Det är bara att rida ut stormen. Till veckan åker maken iväg på jobbresa och min mamma kommer och avlastar och sover över. Visst fixar jag det själv men det är fantastiskt att kunna få den hjälpen och slippa bli helt dränerad på energi så tidigt på veckan. Mammor är bra att ha även om man själv är mamma :)
Helgen har förflutit i ett lågt tempo och massor med bebbmys. De har blivit lite mammiga och jag njuter av att känna mig behövd och tillräcklig bara för att jag är den jag är och låter och doftar som jag gör. Det räcker liksom att jag är mamma för att de ska le, lugna sig eller sluta pipa. Frånsett kolikanfallen då förstås... Där hjälper varken doft eller mjölkfyllda bröst. Det är bara att rida ut stormen. Till veckan åker maken iväg på jobbresa och min mamma kommer och avlastar och sover över. Visst fixar jag det själv men det är fantastiskt att kunna få den hjälpen och slippa bli helt dränerad på energi så tidigt på veckan. Mammor är bra att ha även om man själv är mamma :)
Flygande Jakob och nostalgi
Hos Familjen B vankas det flygande Jakob till fredagsmiddag!
Sist jag åt flygande Jakob var jag singel och i Uppsala hos min
mosters väninna Kajsa. Vi drack dyrt rödvin till och avslutade med vodkadrinkar.
Väl glada i hatten tog vi taxi in till city där vi festade, dansade, flirtade
och shottade fram till stängning. Där BORDE kvällen ha slutat men det
ville vi inte utan drog vidare till något suspekt uteställe och fortsatte!
Behöver jag tala om att jag fick betala med tidernas baksmälla när jag vaknade
på madrasser i den lilla lägenheten. Svettiga, illamående och trötta.
Genom yber snabb huvudräkning konstaterar jag att det är drygt tio år sedan.
Jag hade neonrosa byxor och höga klackar... :)
Jag vet inte vad det är med min älskade moster men hon tar fram partypinglan i mig!!
Så med en nostalgisk tår i ögonvrån och två kinkiga bebbar i släptåg tillreder jag fredagens middag och lägger till ett extra paket bacon till receptet.
Go´fredag!
Sist jag åt flygande Jakob var jag singel och i Uppsala hos min
mosters väninna Kajsa. Vi drack dyrt rödvin till och avslutade med vodkadrinkar.
Väl glada i hatten tog vi taxi in till city där vi festade, dansade, flirtade
och shottade fram till stängning. Där BORDE kvällen ha slutat men det
ville vi inte utan drog vidare till något suspekt uteställe och fortsatte!
Behöver jag tala om att jag fick betala med tidernas baksmälla när jag vaknade
på madrasser i den lilla lägenheten. Svettiga, illamående och trötta.
Genom yber snabb huvudräkning konstaterar jag att det är drygt tio år sedan.
Jag hade neonrosa byxor och höga klackar... :)
Jag vet inte vad det är med min älskade moster men hon tar fram partypinglan i mig!!
Så med en nostalgisk tår i ögonvrån och två kinkiga bebbar i släptåg tillreder jag fredagens middag och lägger till ett extra paket bacon till receptet.
Go´fredag!
Bara för att jag vill förändra samhällets strukturer betyder det inte att jag kan leva utanför dom
Jag har tänkt en del på feminism på sistone. På att en
del vill ha monopol på begreppet och letar fel hos andra
feminister. Att folk tror att man kan vara en "dålig
feminist" för att man rakar benen, bär klänning, sminkar
sig eller är hemma med barn. I en perfekt värld skulle
vi bara göra dessa saker för vår egen skull och inte
ta med rådande normer i beräkningen.
(Vilket förmodligen skulle innebära att få skulle sminka
sig, många skulle gå med Amazonas på benen och
mammor och pappor skulle vara hemma
lika mycket, för att de vill!)
Men nu finns rådande normer och bara för att jag vill förändra dem betyder det inte att jag (alltid) klarar av att ignorera dem. Man är ju barn av sin tid. Bara för att jag vill förändra samhällets strukturer betyder det inte att jag kan leva utanför dem!
Det viktiga, om man vill kalla sig feminist, är ju att man SER strukturerna och VILL förändra dem. Att man vill ha JÄMSTÄLLDHET. DET är definitionen av feminism. (Slå upp det om ni vill.) Däremot kan jag beundra de som kan skaka av sig hur de borde vara och se ut. De som klarar av att leva, endast, utifrån vad de själva är bekväma med.
Egentligen är de flesta jag känner feminister, per definition, men de kallar sig inte det. Kanske på grund av bilden av hur en feminist bör vara, på grund av några rötägg som kastar skit på andra och letar fel. Men det är där det behövs lite mod, lite ryggrad. För vi slutar ju inte heja på Skellefteå AIK för att det finns några rötägg till supportrar som beter sig illa? Man slutar inte rösta på ett parti på grund av att några personer tycker annorlunda än en själv? Man kan alltså vara feminist utan att för den sakens skull anamma varje liten del av rörelsen. Men det är viktigt att vara en del av rörelsen så att vi kan röra oss framåt!
del vill ha monopol på begreppet och letar fel hos andra
feminister. Att folk tror att man kan vara en "dålig
feminist" för att man rakar benen, bär klänning, sminkar
sig eller är hemma med barn. I en perfekt värld skulle
vi bara göra dessa saker för vår egen skull och inte
ta med rådande normer i beräkningen.
(Vilket förmodligen skulle innebära att få skulle sminka
sig, många skulle gå med Amazonas på benen och
mammor och pappor skulle vara hemma
lika mycket, för att de vill!)
Men nu finns rådande normer och bara för att jag vill förändra dem betyder det inte att jag (alltid) klarar av att ignorera dem. Man är ju barn av sin tid. Bara för att jag vill förändra samhällets strukturer betyder det inte att jag kan leva utanför dem!
Det viktiga, om man vill kalla sig feminist, är ju att man SER strukturerna och VILL förändra dem. Att man vill ha JÄMSTÄLLDHET. DET är definitionen av feminism. (Slå upp det om ni vill.) Däremot kan jag beundra de som kan skaka av sig hur de borde vara och se ut. De som klarar av att leva, endast, utifrån vad de själva är bekväma med.
Egentligen är de flesta jag känner feminister, per definition, men de kallar sig inte det. Kanske på grund av bilden av hur en feminist bör vara, på grund av några rötägg som kastar skit på andra och letar fel. Men det är där det behövs lite mod, lite ryggrad. För vi slutar ju inte heja på Skellefteå AIK för att det finns några rötägg till supportrar som beter sig illa? Man slutar inte rösta på ett parti på grund av att några personer tycker annorlunda än en själv? Man kan alltså vara feminist utan att för den sakens skull anamma varje liten del av rörelsen. Men det är viktigt att vara en del av rörelsen så att vi kan röra oss framåt!
Pink bebbs
Sitter med en pipig Ville i knäet och morgon bloggar.
Han är vanligtvis ganska förnöjsam men ibland när Otto
sover och han är själv vaken med mamma behöver han få
mysa lite själv. Samma sak när han blir matad själv.
(Jag försöker mata dem en och en någon gång under dagen.)
När jag matar båda kastar han i sig maten och rapar nöjt
men när han är solo ska det pipas lite, sugas tutte emellanåt,
rapas oftare och mysas lite extra. Och jag klandrar honom
inte, istället njuter jag av att snusa bebis i lugn och ro.
Otto får också egna stunder då det bara är han och jag och
genast blir det lite mys-pip och lite extra knösande.
De passar liksom på när den andra sover eller är med pappa.
Ser ni vem som är vem??
Han är vanligtvis ganska förnöjsam men ibland när Otto
sover och han är själv vaken med mamma behöver han få
mysa lite själv. Samma sak när han blir matad själv.
(Jag försöker mata dem en och en någon gång under dagen.)
När jag matar båda kastar han i sig maten och rapar nöjt
men när han är solo ska det pipas lite, sugas tutte emellanåt,
rapas oftare och mysas lite extra. Och jag klandrar honom
inte, istället njuter jag av att snusa bebis i lugn och ro.
Otto får också egna stunder då det bara är han och jag och
genast blir det lite mys-pip och lite extra knösande.
De passar liksom på när den andra sover eller är med pappa.
Ser ni vem som är vem??
Dagens Vilgot
Vilgot i kläder lånade av hans kompis Ingrid. Vi matchar hans röda hår med orange idag
Sockersug.nu /mjölkfritt
Jag har inte orkat gå till affären på flera dagar.
Har ont i huvudet! Därför råder en skrämmande
brist på godis, kakor, glass och annat gott.
(Jo, just det! Jag skulle ju vara nyttig oxå...)
Men idag var jag tvungen att ha något gott till kaffet!
TVUNGEN!
Dessutom måste det hu vara mjölfritt eftersom jag å bebbarna
går på mjölkfri diet. Anyhoue...
Jag bakade mjölkfria chokladbollar efter receptet som finns på havregrynspaketet. Bytte smöret mot den mjölkfria varianten, lade till en skopa kakao och bryggde extra starkt kaffe. Chokladbollarna får en mer vuxen smak och tilltalar oss som älskar choklad!
Har ont i huvudet! Därför råder en skrämmande
brist på godis, kakor, glass och annat gott.
(Jo, just det! Jag skulle ju vara nyttig oxå...)
Men idag var jag tvungen att ha något gott till kaffet!
TVUNGEN!
Dessutom måste det hu vara mjölfritt eftersom jag å bebbarna
går på mjölkfri diet. Anyhoue...
Jag bakade mjölkfria chokladbollar efter receptet som finns på havregrynspaketet. Bytte smöret mot den mjölkfria varianten, lade till en skopa kakao och bryggde extra starkt kaffe. Chokladbollarna får en mer vuxen smak och tilltalar oss som älskar choklad!
Den otillräckliga tvillingmamman
Allt som oftast slås jag av en känsla av att vara
otillräcklig. En känsla som jag tror jag delar med
de flesta föräldrar. Oavsett om barnen är bebbar,
som mina, tonåringar eller rent av utflugna så tror
jag känslan av otillräcklighet dyker upp hos oss
alla. Dock blir den aldrig så tydlig, för mig, som när
två små varelser darrar på underläppen och börjar
gråta... Unisont! Men även när de skrattar kommer
känslan smygande.
Får de tillräckligt med uppmärksamhet?
Ger jag någon mer än den andra?
Vem var det nu som låg närmast mig igår natt?
Får de den stimulans de behöver?
Bär jag dem för lite eftersom jag inte orkar bära båda så
långa stunder?
Är de trygga små bebbar?
Har jag ammat dem för lite? (De får ju bröstmjölk, men hur blir det
med närheten, myset?)
Kan de få tillräckligt med närhet om man matar två samtidigt?
Är det egoistiskt att mata dem samtidigt för att jag själv ska få en ledig
minut emellanåt? Å kanske hinna kissa, äta eller slumra en stund?
Beror koliken på något jag ätit eller något jag gör, eller inte gör?
Borde jag ha lärt mig bäbismassage?
Frågorna är oändliga, många och snurrar ständigt. Men det är kanske
det som händer i den stund man blir medveten om att man ska bli förälder.
Man fylls från topp till tå med frågor och tvivel som en försäkring för att man
ska göra sitt bästa, vara en föräldrahjälte, inte lämna något åt slumpen.
I ena stunden vill jag ta hand om mig själv, tänka att "de mår bra om jag mår bra",
vara praktisk och osentimental. I nästa stund funderar jag allvarligt på att flytta till
Afrika, bära dem lindade mot kroppen hela dagarna, amma dem tills de är sex år och
ägna livet åt det basala. Äta, sova, skita och överleva. Den senare tanken kommer
när koliken är som värst och jag påminns om att kolik inte är lika vanligt i kulturer
på den afrikanska kontinenten. Man tror att det beror på att de får bröstet så fort de
gör minsta lilla ljud och att de ständigt är nära mamman.
Feministen i mig ryter och vrålar att detta är orimliga tankar. Tankar som ristar
könsrollerna i sten. Att vi borde knyta fast ungarna på pappornas kroppar och gå
ut och ta en öl istället. Eller åtminstone inte ha dåligt samvete när vi går på toan :)
Feministen i mig räddar mig från att bli en självutplånande martyr vars enda fokus
i livet är barn. Det är nämligen en orimlig börda att lägga på ett barn. Att vara någons
allt, deras enda fokus som jag offrat allt för. Vilket fruktansvärt ansvar att släpa på.
Jag vill inte bli den bittra mamman som tjurigt mumlar till sina barn:
"å jag som gav upp allt för er"
varpå de naturligtvis vrålar:
"men vi bad inte om det din förbannade martyr!"
Nej, jag tror jag unnar mig att kissa, äta, surfa och blogga. Jag tror jag åker iväg på tjejresor och lämnar kidsen med den kompetenta fadern. För det är ju det också! Om jag väljer martyrvägen så omyndigförklarar jag ju pappan,fadern som ju också brottas med sina känslor av otillräcklighet.
Nu sover bebbsen och jag njuter av stillheten, skakar av mig otillräckligheten och går och tar en tupplur.
otillräcklig. En känsla som jag tror jag delar med
de flesta föräldrar. Oavsett om barnen är bebbar,
som mina, tonåringar eller rent av utflugna så tror
jag känslan av otillräcklighet dyker upp hos oss
alla. Dock blir den aldrig så tydlig, för mig, som när
två små varelser darrar på underläppen och börjar
gråta... Unisont! Men även när de skrattar kommer
känslan smygande.
Får de tillräckligt med uppmärksamhet?
Ger jag någon mer än den andra?
Vem var det nu som låg närmast mig igår natt?
Får de den stimulans de behöver?
Bär jag dem för lite eftersom jag inte orkar bära båda så
långa stunder?
Är de trygga små bebbar?
Har jag ammat dem för lite? (De får ju bröstmjölk, men hur blir det
med närheten, myset?)
Kan de få tillräckligt med närhet om man matar två samtidigt?
Är det egoistiskt att mata dem samtidigt för att jag själv ska få en ledig
minut emellanåt? Å kanske hinna kissa, äta eller slumra en stund?
Beror koliken på något jag ätit eller något jag gör, eller inte gör?
Borde jag ha lärt mig bäbismassage?
Frågorna är oändliga, många och snurrar ständigt. Men det är kanske
det som händer i den stund man blir medveten om att man ska bli förälder.
Man fylls från topp till tå med frågor och tvivel som en försäkring för att man
ska göra sitt bästa, vara en föräldrahjälte, inte lämna något åt slumpen.
I ena stunden vill jag ta hand om mig själv, tänka att "de mår bra om jag mår bra",
vara praktisk och osentimental. I nästa stund funderar jag allvarligt på att flytta till
Afrika, bära dem lindade mot kroppen hela dagarna, amma dem tills de är sex år och
ägna livet åt det basala. Äta, sova, skita och överleva. Den senare tanken kommer
när koliken är som värst och jag påminns om att kolik inte är lika vanligt i kulturer
på den afrikanska kontinenten. Man tror att det beror på att de får bröstet så fort de
gör minsta lilla ljud och att de ständigt är nära mamman.
Feministen i mig ryter och vrålar att detta är orimliga tankar. Tankar som ristar
könsrollerna i sten. Att vi borde knyta fast ungarna på pappornas kroppar och gå
ut och ta en öl istället. Eller åtminstone inte ha dåligt samvete när vi går på toan :)
Feministen i mig räddar mig från att bli en självutplånande martyr vars enda fokus
i livet är barn. Det är nämligen en orimlig börda att lägga på ett barn. Att vara någons
allt, deras enda fokus som jag offrat allt för. Vilket fruktansvärt ansvar att släpa på.
Jag vill inte bli den bittra mamman som tjurigt mumlar till sina barn:
"å jag som gav upp allt för er"
varpå de naturligtvis vrålar:
"men vi bad inte om det din förbannade martyr!"
Nej, jag tror jag unnar mig att kissa, äta, surfa och blogga. Jag tror jag åker iväg på tjejresor och lämnar kidsen med den kompetenta fadern. För det är ju det också! Om jag väljer martyrvägen så omyndigförklarar jag ju pappan,fadern som ju också brottas med sina känslor av otillräcklighet.
Nu sover bebbsen och jag njuter av stillheten, skakar av mig otillräckligheten och går och tar en tupplur.
Man vet att man går å lägger sig tidigt när...
...när man hör glassbilens glada truddilutt när man borstar tänderna...
Having a bad day?
Vilken utomförträffligt pissig början på en dag!
Vi missade bussen när vi skulle till doktorn.
Jag klev upp klockan sex trots att jag var utslut
för att hinna fixa oss i ordning för att ta den sketna
bussen. Jag matade, bytte, packade och klädde och ändå
fick jag stå där och titta snopet efter bussen! Kvart i åtta
-bussen! Man kan ju tycka att det är gott om tid men då
tycker man tydligen fel!!
Tur att sönerna (vars fel detta är) är apsöta!... och glada :)
Vi missade bussen när vi skulle till doktorn.
Jag klev upp klockan sex trots att jag var utslut
för att hinna fixa oss i ordning för att ta den sketna
bussen. Jag matade, bytte, packade och klädde och ändå
fick jag stå där och titta snopet efter bussen! Kvart i åtta
-bussen! Man kan ju tycka att det är gott om tid men då
tycker man tydligen fel!!
Tur att sönerna (vars fel detta är) är apsöta!... och glada :)
Paket, paket, paket
Så äntligen kom då ett avi som sade att mitt poops-paket anlänt!
Hurra!! Sedan hade jag ett annat paket att hämta ut inför ett stundande dop-fika,
samt att jag behövde handla lite... Håll tillgodo med dagens shoppingbilder:
Just nu får du en extra blöja vid köp av tio på poops.se
En blöja MÅSTE ju inte vara tråkig. Dessa är både snygga och glada!
Dessutom har de andra fiffiga produkter för oss som kör på tygvarianten,
såsom den röda blöjpåsen som jag klickade hem. För använda blöjor.
Från "Lyckas med mat" kom dessa prytlar, bla en minimuffinsplåt!
Mjölkfria produkter som förhoppningsvis leder till kolikfria bebbar
Hurra!! Sedan hade jag ett annat paket att hämta ut inför ett stundande dop-fika,
samt att jag behövde handla lite... Håll tillgodo med dagens shoppingbilder:
Just nu får du en extra blöja vid köp av tio på poops.se
En blöja MÅSTE ju inte vara tråkig. Dessa är både snygga och glada!
Dessutom har de andra fiffiga produkter för oss som kör på tygvarianten,
såsom den röda blöjpåsen som jag klickade hem. För använda blöjor.
Från "Lyckas med mat" kom dessa prytlar, bla en minimuffinsplåt!
Mjölkfria produkter som förhoppningsvis leder till kolikfria bebbar
Väntan
Är så övervänt!!
Jag är asdålig på att vänta!!
Jag väntar på de nya tygblöjorna från poops.se som ska dyka upp i dagarna. De skickas med schenker och jag kollar mailen typ en gång i minuten för att se om jag fått ett avi. Det kliar i fingrarna och "vänta-muskeln" har träningsvärk!!
Jag är asdålig på att vänta!!
Jag väntar på de nya tygblöjorna från poops.se som ska dyka upp i dagarna. De skickas med schenker och jag kollar mailen typ en gång i minuten för att se om jag fått ett avi. Det kliar i fingrarna och "vänta-muskeln" har träningsvärk!!
Kompetenta Bebbs
Så djävla kompetenta bebbs man har!!
Otto rullade precis från mage till rygg för första gången!
Å sen gjorde han om det bara för att bevisa att det inte
var bara flax! Notera oxå att hur KOMPETENT Ville lyfter
på huvudet. Det kan iofs bero på att han just spytt och inte vill
lägga ner ansiktet i nämnda spya men icke desto mindre
kompetent! :) Snart har de världsherravälde!
Otto rullade precis från mage till rygg för första gången!
Å sen gjorde han om det bara för att bevisa att det inte
var bara flax! Notera oxå att hur KOMPETENT Ville lyfter
på huvudet. Det kan iofs bero på att han just spytt och inte vill
lägga ner ansiktet i nämnda spya men icke desto mindre
kompetent! :) Snart har de världsherravälde!
Mammas vrålapor
Nu är det officiellt! Jag har fött två små skrik-bebbar, kolikbarn, vrålapor!
Aldrig har jag varit lyckligare, piggare eller mer tillfreds MEN oxå förtvivlat trött
och hjärtat värker så snart de sätter igång. Skulle maken visa upp sådan smärta skulle
jag ringa ambulansen men med bebbar måste man (tydligen) tänka annorlunda.
Ambulansförarna skulle kanske bli lite trötta på mamman i det gula huset om jag gav
efter för impulsen att ringa 112 varje kväll... och förmiddag.
Igår var planen att vi skulle gå över från bröstmjölk till mjölkfri ersättning. Jag orkar inte
pumpa mer. De har fått tre månader bröstmjölk och det verkar som att vården är impade
att jag pallat så länge. Dessutom kändes de olidligt jobbigt att lägga om till mjölkfri kost själv
just nu. Man behöver liksom inte en grej till att tänka på men man vill ju hjälpa de små knipande magarna.
Sagt och gjort. Vi fryste in bröstmjölken och tillredde ersättningen efter konstens alla regler.
Gossarna betedde sig som om vi försökte giftmörda dem!
De skrek besviket, ilsket och efterhand rasande! Att vi bara hade mage att byta ut deras favorit rätt!!
Ve och fasa! De ville INTE prova något nytt!!
Jag och maken tittade på varandra, med varsin vrålande bebbe i famnen, i tyst samförstånd och efter en stund reste sig maken och plockade ut min pumpade mjölk ur frysen. Utan ett ord värmde han den.
Bebbarna tittade skeptiskt, jaa rent misstänksamt, på flaskorna när vi återupptog matningen.
För säkerhetens skull pep de lite hotfullt när nappen närmade sig deras hungriga munnar men när de insåg att det vankades mjölk a´la mammatutte glufsade de i sig av hjärtans fröjd.
Men säg den frid som varar för en tvillingförälder med kolikinfesterade små gossar. Direkt efter maten var det dags för magsmärtor och förtvivlade vrål samt spända små bebbekroppar och röda ansikten. Det enda man kan göra är att hålla dem omslutna, luta pannan mot deras och vagga dem lugnt, tätt tryckta mot bröstet. Efter några timmar får både rödgråtna bebbar och föräldrar sova. Ååååsså börjar det om igen dagen därpå.
Nu känns det dock hoppfullt att testa mjölkfritt och, peppar peppar, kanske kan det bli bättre!
Aldrig har jag varit lyckligare, piggare eller mer tillfreds MEN oxå förtvivlat trött
och hjärtat värker så snart de sätter igång. Skulle maken visa upp sådan smärta skulle
jag ringa ambulansen men med bebbar måste man (tydligen) tänka annorlunda.
Ambulansförarna skulle kanske bli lite trötta på mamman i det gula huset om jag gav
efter för impulsen att ringa 112 varje kväll... och förmiddag.
Igår var planen att vi skulle gå över från bröstmjölk till mjölkfri ersättning. Jag orkar inte
pumpa mer. De har fått tre månader bröstmjölk och det verkar som att vården är impade
att jag pallat så länge. Dessutom kändes de olidligt jobbigt att lägga om till mjölkfri kost själv
just nu. Man behöver liksom inte en grej till att tänka på men man vill ju hjälpa de små knipande magarna.
Sagt och gjort. Vi fryste in bröstmjölken och tillredde ersättningen efter konstens alla regler.
Gossarna betedde sig som om vi försökte giftmörda dem!
De skrek besviket, ilsket och efterhand rasande! Att vi bara hade mage att byta ut deras favorit rätt!!
Ve och fasa! De ville INTE prova något nytt!!
Jag och maken tittade på varandra, med varsin vrålande bebbe i famnen, i tyst samförstånd och efter en stund reste sig maken och plockade ut min pumpade mjölk ur frysen. Utan ett ord värmde han den.
Bebbarna tittade skeptiskt, jaa rent misstänksamt, på flaskorna när vi återupptog matningen.
För säkerhetens skull pep de lite hotfullt när nappen närmade sig deras hungriga munnar men när de insåg att det vankades mjölk a´la mammatutte glufsade de i sig av hjärtans fröjd.
Men säg den frid som varar för en tvillingförälder med kolikinfesterade små gossar. Direkt efter maten var det dags för magsmärtor och förtvivlade vrål samt spända små bebbekroppar och röda ansikten. Det enda man kan göra är att hålla dem omslutna, luta pannan mot deras och vagga dem lugnt, tätt tryckta mot bröstet. Efter några timmar får både rödgråtna bebbar och föräldrar sova. Ååååsså börjar det om igen dagen därpå.
Nu känns det dock hoppfullt att testa mjölkfritt och, peppar peppar, kanske kan det bli bättre!
Morgonsurf har guld i mun...
Gomorra gomorra! Jag sitter vid pumpen medan make och bebbs
sussar sött. (Notera tiden, oooogudeligt tidigt!) Jag sippar på ett glas
rödavinbärssaft, tuggar smörgås och surfar det jättehav som kallas
internet. Igår var vi på tvåårskalas. Otto vägrade sova och var pipig
men det fick sin förklaring när han började kolik-skrika och magen
blåstes upp som en ballong. Han skrek och grät så att mitt hjärta höll
på att brista och låg sedan som en urvriden, och rödgråten, liten trasa
i pappans famn. Sedan satte de igång på kvällen igen båda två.
Men idag ska vi på BVC och då ska jag ta upp frågan om mjölkfri kost...
Vi får se vart det leder. Nu ska jag lägga igen mina bruna en stund
innan det är dags för nästa pass!
Solong!
sussar sött. (Notera tiden, oooogudeligt tidigt!) Jag sippar på ett glas
rödavinbärssaft, tuggar smörgås och surfar det jättehav som kallas
internet. Igår var vi på tvåårskalas. Otto vägrade sova och var pipig
men det fick sin förklaring när han började kolik-skrika och magen
blåstes upp som en ballong. Han skrek och grät så att mitt hjärta höll
på att brista och låg sedan som en urvriden, och rödgråten, liten trasa
i pappans famn. Sedan satte de igång på kvällen igen båda två.
Men idag ska vi på BVC och då ska jag ta upp frågan om mjölkfri kost...
Vi får se vart det leder. Nu ska jag lägga igen mina bruna en stund
innan det är dags för nästa pass!
Solong!
Höstgodis och "duktighet"
Häromdagen kokade maken plommonmarmelad med kanel i.
Jag var sådär äckligt huslig och bakade skitgoda frallor med olivolja
och russin i. Knappast GI men vem orkar med GI och två kolikbebbar?!
Att jag orkar vara sådär "duktig" å baka samt använda tygblöjor beror
på att jag sparar de pengar jag tjänar på det på ett speciellt konto. Det som finns där ska användas till "oduktiga", ja rent onödiga, saker såsom min tradera shopping av märkeskläder till bebbar eller perfekt skummade caffe lattes... eller varför inte ett nintendo Wii?
Misstag inte mitt engagemang för duktighet. Jag är bara sjukt taktisk och vet om mitt konsumtionsbehov samt hur jag älskar att klä upp bebbarna i fyndade märkeskläder som Villervalla, Molo, småfolk och Me&I. Förresten har väl duktig fått ett tråkigt stigma. Man är ju duktig om man tjänar på det. Man behöver ju inte likställa det med att vara pretentiös.
Jag var sådär äckligt huslig och bakade skitgoda frallor med olivolja
och russin i. Knappast GI men vem orkar med GI och två kolikbebbar?!
Att jag orkar vara sådär "duktig" å baka samt använda tygblöjor beror
på att jag sparar de pengar jag tjänar på det på ett speciellt konto. Det som finns där ska användas till "oduktiga", ja rent onödiga, saker såsom min tradera shopping av märkeskläder till bebbar eller perfekt skummade caffe lattes... eller varför inte ett nintendo Wii?
Misstag inte mitt engagemang för duktighet. Jag är bara sjukt taktisk och vet om mitt konsumtionsbehov samt hur jag älskar att klä upp bebbarna i fyndade märkeskläder som Villervalla, Molo, småfolk och Me&I. Förresten har väl duktig fått ett tråkigt stigma. Man är ju duktig om man tjänar på det. Man behöver ju inte likställa det med att vara pretentiös.
Different bebbs
Ville är strängt upptagen med babygymmets sjungande sol
Otto sover lugnt brevid
Otto sover lugnt brevid
CRAP 2,0
...och precis när jag skrev det förra inlägget fällde jag ut,
typ en halvliter, bröstmjölk över hela klänningen...
DUBBEL CRAP!!!
typ en halvliter, bröstmjölk över hela klänningen...
DUBBEL CRAP!!!
CRAP!
Sitter och mumsar välförtjänt blåbärsfil medans bebbarna behagar sova.
Fredagen till ära har jag tagit på mig en "Okräkig" svart klänning och visserligen inte kammat mig men åtminstone snott ihop håret till en oengagerad knut. Då händer det överdjävliga!
En bebbe vrålar till (ingen nämnd, ingen glömd), mamman rycker till OCH SPILLER BLÅBÄRSFIL,
i en stor blaffa, MITT PÅ KLÄNNINGEN!!!
Djääääkligt dålig stämning blev det kan jag meddela!
Fredagen till ära har jag tagit på mig en "Okräkig" svart klänning och visserligen inte kammat mig men åtminstone snott ihop håret till en oengagerad knut. Då händer det överdjävliga!
En bebbe vrålar till (ingen nämnd, ingen glömd), mamman rycker till OCH SPILLER BLÅBÄRSFIL,
i en stor blaffa, MITT PÅ KLÄNNINGEN!!!
Djääääkligt dålig stämning blev det kan jag meddela!
Dagens...
Dagens Bild: Ovan! Mina orakade ben! Fick ångest över dem
och bestämde mig för att utmana den!!
Dagens Humör: Peppad! För första gången på länge är jag precis
där jag vill vara.
Dagens Borde: Borsta tänderna. Har druckit kaffe med mjölk, uäää!
Dagens Frisyr: Rufsig lilla My-knut matchar rufsiga ben :)
Dagens Klädsel: Mammatights, brun plyshkjol och svart trikåtopp + tofflor
Dagens Planer: Laga lasagne och inte bli galen.
Dagens Vill Ha: Prickig kjol och tygblöjor från poops.se (de senare är på väg m. schenker)
Dagens Längtan: Nästa höst då vi åker till Italien hela familjen!
Dagens Beroende: Kaffe, nikotonfritt snus och rakhyveln (damn it)!
Dagens Tråkigaste: Att Skellefteåvattnet fortfarande hemsöks av kryptosporidium. Är less!!
Dagens Vill Ha: Prickig kjol och tygblöjor från poops.se (de senare är på väg m. schenker)
Dagens Längtan: Nästa höst då vi åker till Italien hela familjen!
Dagens Beroende: Kaffe, nikotonfritt snus och rakhyveln (damn it)!
Dagens Tråkigaste: Att Skellefteåvattnet fortfarande hemsöks av kryptosporidium. Är less!!
Dagens Tidning: Lantliv
Dagens låt: "Kungens lilla piga" - inte PK jag vet!
Listan är ärligt snodd från Nina med den vackra magen!
Dagens låt: "Kungens lilla piga" - inte PK jag vet!
Listan är ärligt snodd från Nina med den vackra magen!
Välkomna!!...
...till mitt nya liv!
I morse åkte maken till jobbet för första gången sedan slutet på april.
Först bodde han ju med mig i Umeå på sjukhuset i närmare fem veckor.
Sedan ett par veckor på barnavdelningen här i Skellefteå och efter det
har han varit pappaledig. Totalt fyra månader (give or take) har vi haft
tillsammans och idag börjar mitt liv som mammaledig på riktigt.
Nu är det skarpa skott, In Real Life, på riktigt.
I natt matade jag bebbar mellan tre och fyra och sedan vaknade mina solstrålar kring halv sju och var hungriga. Jag försökte hålla ut men vid sju var det bara att masa sig upp och värma på bebbmat.
Nu är vi klädda, mamman är oxå matad och två av oss har nya blöjor :)
Idag börjar oxå ett nytt liv i meningen att det är höst i luften. Lite ruggigt. Idag börjar oxå den MÅNADSPLANERADE matsedeln för familjen Bäckman och det står lasagne på menyn. Dessutom tog jag steget FRÅN pappersblöjor till tyg redan igår. Åtminstone dessa första timmar på mitt nya liv unnar jag mig att fantisera om ett organiserat och pengasparande/miljösparande liv... och en stor kopp mörkrost så klart!!
I morse åkte maken till jobbet för första gången sedan slutet på april.
Först bodde han ju med mig i Umeå på sjukhuset i närmare fem veckor.
Sedan ett par veckor på barnavdelningen här i Skellefteå och efter det
har han varit pappaledig. Totalt fyra månader (give or take) har vi haft
tillsammans och idag börjar mitt liv som mammaledig på riktigt.
Nu är det skarpa skott, In Real Life, på riktigt.
I natt matade jag bebbar mellan tre och fyra och sedan vaknade mina solstrålar kring halv sju och var hungriga. Jag försökte hålla ut men vid sju var det bara att masa sig upp och värma på bebbmat.
Nu är vi klädda, mamman är oxå matad och två av oss har nya blöjor :)
Idag börjar oxå ett nytt liv i meningen att det är höst i luften. Lite ruggigt. Idag börjar oxå den MÅNADSPLANERADE matsedeln för familjen Bäckman och det står lasagne på menyn. Dessutom tog jag steget FRÅN pappersblöjor till tyg redan igår. Åtminstone dessa första timmar på mitt nya liv unnar jag mig att fantisera om ett organiserat och pengasparande/miljösparande liv... och en stor kopp mörkrost så klart!!