Igår var jag rädd
På riktigt var jag rädd. Satt i soffan med sönerna och läste en läskig deckare.
Plötsligt satte deras kolik igång och de skrek utöver sig. Låg som två bågar i min famn
med röda ansikten och tårarna sprutande. Då. Mitt i detta inferno av ljud och affekter
gick strömmen. Hela huset blev kolsvart från en sekund till den andra. Jag såg inte handen framför mig och kunde inte minnas vart jag lagt mobilen. Maken satt just då på planet hem från Stockholm och pojkarna skrek än värre. Dels för att de hade ont, dels för att de blev rädda av det plötsliga mörkret och dels för att mamman var rädd. Jag kunde inte röra mig för jag hade två barn i famnen och jag såg inte att sätta fötterna framför mig. Det var kusligt att inget se och inget höra förrutom skriken.
Vad gör man?
Jag kunde inte lämna dem där, rädda och ensamma när de hade ont.
Det enda jag kunde komma på var att lugna min egen andning, mina hjärtslag och hålla dem tätt mot min kropp. Det var som en "Mindfullness övning" från helvetet. Att mota sin egen rädsla och kontrollera andningen. Jag vill ju inte ge dem mörkerfobi och det enda jag kunde göra var att hålla dem trygga tills de lugnat ned sig. Jag vet inte hur länge vi satt men uppskattningsvis var det en av de längsta halvtimmarna i mitt liv. När deras kolikskrik upphört och de började lugna ned sig lade jag dem bredvid varandra i soffan och famlade mig fram till köket, tändstickorna och några ljus. Sedan satt vi där, tätt ihopkrupna, tills pappan kom hem. Då hade pojkarna somnat och jag hade kramp i de flesta muskler. Hela förloppet var som hämtat ur en skräckfilm. Minus mördaren förstås men ändå! Sjukt obehagligt! Men det var mycket lärorikt att bli tvungen att betvinga sin egen rädsla. Då kände jag mig stark, moderlig och vuxen. Jag har alltid varit lite mörkrädd men detta känns, i efterhand, som ett steg mot en tryggare Julia. En tryggare mamma.
Plötsligt satte deras kolik igång och de skrek utöver sig. Låg som två bågar i min famn
med röda ansikten och tårarna sprutande. Då. Mitt i detta inferno av ljud och affekter
gick strömmen. Hela huset blev kolsvart från en sekund till den andra. Jag såg inte handen framför mig och kunde inte minnas vart jag lagt mobilen. Maken satt just då på planet hem från Stockholm och pojkarna skrek än värre. Dels för att de hade ont, dels för att de blev rädda av det plötsliga mörkret och dels för att mamman var rädd. Jag kunde inte röra mig för jag hade två barn i famnen och jag såg inte att sätta fötterna framför mig. Det var kusligt att inget se och inget höra förrutom skriken.
Vad gör man?
Jag kunde inte lämna dem där, rädda och ensamma när de hade ont.
Det enda jag kunde komma på var att lugna min egen andning, mina hjärtslag och hålla dem tätt mot min kropp. Det var som en "Mindfullness övning" från helvetet. Att mota sin egen rädsla och kontrollera andningen. Jag vill ju inte ge dem mörkerfobi och det enda jag kunde göra var att hålla dem trygga tills de lugnat ned sig. Jag vet inte hur länge vi satt men uppskattningsvis var det en av de längsta halvtimmarna i mitt liv. När deras kolikskrik upphört och de började lugna ned sig lade jag dem bredvid varandra i soffan och famlade mig fram till köket, tändstickorna och några ljus. Sedan satt vi där, tätt ihopkrupna, tills pappan kom hem. Då hade pojkarna somnat och jag hade kramp i de flesta muskler. Hela förloppet var som hämtat ur en skräckfilm. Minus mördaren förstås men ändå! Sjukt obehagligt! Men det var mycket lärorikt att bli tvungen att betvinga sin egen rädsla. Då kände jag mig stark, moderlig och vuxen. Jag har alltid varit lite mörkrädd men detta känns, i efterhand, som ett steg mot en tryggare Julia. En tryggare mamma.
Fin blogg! Följa varandra på bloglovin?:)
alexandra