När?
Hepp!!
Gladare idag!
Öppnade tentan och insåg att detta är "min tenta".
Upplagd för ett VG bara genom sin utformning =)
Farmor är här och leker med barnen och jag ska ta
en tugga idéhistorisk tenta medans jag simultan-jobbar
på källkritiksseminariet. I am on fire! For now...
Är ni lika, sjukt, upprörda över de sex friade våldtäktsmännen?
Jag kan knappt andas när jag tänker på det. Hovrätten talar direkt till alla kvinnor när de säger till oss att vi inte har rätt till våra kroppar och att ett nej inte räcker. Att jag/vi inte är hjälplösa när sex män tar våra kläder, vår telefon och låser dörren. Då är vi bara "utsatta" inte hjälplösa och därav den friande dommen för sex förbrytare medan offret inte vågar gå ut när det är mörkt. Flickan i fråga är 15år.
Tingsrätten dömde för grov våldtäkt medan hovrätten friade för både våldtäkt och sexuellt ofredande trots att de medger att de tror flickan. Problemet blir bara att den gamla lagtexten de gick efter hade en snäv tolkning om vad hjälplös är... *Får svårt att andas*
NÄR ska vi äga rätten till våra kroppar? Åtminstone i den mån att de som våldtar oss inte kommer undan på en teknikalitet? När? Plötsligt förändras mitt stämningsläge från gladare till total uppgivenhet.
Negg
Alltså Fy faan va vidrigt livet är just nu. Barnen misstrivs på "Föris", grinar hela dagarna vilket säkert beror på flera saker men mycket på att de inte orkar, att de är sjuka hela tiden och att inskolningen blev avbruten och bara halvfärdig. Vi slåss just nu för att få göra om inskolningen. Trist att behöva göra det men det är vad vi tror behövs. Speciellt med tanke på att de är och har varit så sjuka att när de varit där (feberfria) så har de inte orkat ha roligt eller knyta an till stället. En inskolning till behövs inte bara för deras trygghetsskull utan också för att vi föräldrar ska få bättre koll och kanske kunna fatta rätt beslut gällande om de ska gå på föris eller inte utifrån deras ork och energi. Just nu utreds de på barnavdelningen då vi, förrutom alla förkylningar, tycker att de inte orkar som de ska sedan en tid tillbaka (innan föris). Det bästa tipset just nu är att det beror på astma och astmahosta som gör dem slutkörda osv. Mitt i detta känner jag mig ganska ensam. Är jag den enda som inte är beredd att lämna mina barn till ett ställe där de ska gråta 90% av tiden, iaf inte i längden?? Ska de plågas att foga sig? Nej, jag vägrar tro det. Förr lever jag på ruinens brant, ekonomiskt, än lever med den ångesten. Sedan ska ju givetvis förskolan ges en ärlig chans!! Givetvis. Det är det vi jobbar på just nu. Och självklart är gråt vi själva seperationen (när jag lämnar) något normalt men jag vägrar tro att de, efter några veckor, ska gråta sig igenom sina dagar där.
Hela kommande vecka rekomenderade doktorn att de ska vara hemma så vi ser om den nya medicinen fungerar. Kommande vecka då en text ska lämnas in, en hemtenta lämnas ut och ett källtextseminarium ska hållas hela veckan... beslutet att plugga 150% denna termin känns mer och mer som ett dåligt sådant. Vi får se om jag justerar det framöver men först vill jag ta mig igenom nästa veckas cirkus för att få ett hum om vilken nivå jag förväntas prestera på...
Diskmaskinen pajjade idag. Mössen har flyttat in och sprider mus-bajs bakom möbler och mus-fällan är agnad med nutella. På detta har mamman värk, som för tillfället är på en hyfsad nivå men som när som helst hoppar in i livet som en demonisk joker och vill demolera mitt liv. Mitt i allt detta hostar pojkarna på nätterna och sover helst på oss (det senare en konsekvens av förskolestarten tror jag).
Ljusningen i min värld är den kommande veckans slut samt den nya säng som vi beställt. kanske kan vissa krämpor lindras av en säng som inte är lika knölig som en skogsstig och inte låter som ett sjunkande skepp när en rör sig =) Vi har inte råd med en säng men har heller inte råd med att sova oss till döds på en säng med minst 15år på nacken. Nytt täcke unnade vi oss också, så nu sover jag under en änglavinge!! Det är inte alla förunnat! Nu ska jag läsa articklar om källkritik skrivna av betydligt smartare människor än jag. Wish me luck!
Gästblogg - Vi ääääälskar män, ja eller hur....
I samtal om genus och jämställdhet händer det nu och då att män som upplever sig provocerade och/eller vill ha en enkel utväg ur samtalet säger: -Jamen, jag ääälskar ju kvinnor!
Undertexten är då lite tillspetsat men med all tydlighet: -Jag älskar föreställningen om kvinnor som grupp, dvs att dom är objekt för min sexualitet, lyser upp vardagen med sin förmodade skönhet och för att de för in omsorg om både människor och miljöer (läs kaffe och gardiner) i de flesta sammanhang. I värsta fall för att dom förväntas vara mjuka, uppmärksamma och har ett beundrande förhållningssätt till männen i sin omgivning. Ibland är ovanstående, eller delar av det, inte ens undertext, utan klart utsagt.
Jag älskar inte alla män. Det är ju inte möjligt och det är rent av dumt att uttrycka kärlek på gruppnivå. Men jag respekterar och tror på män vilket grundar sig i min människosyn som säger mig att män är lika mycket värda som kvinnor. Och ja, jag tror på fullaste allvar att man bör se på män som intellektuellt och känslomässigt jämbördiga med kvinnor. Det innebär bland annat att det inte är ok att objektifiera dem eller föreskriva dem egenskaper som grupp.
Jag tror att män liksom kvinnor har en inneboende potential för ömsesidighet och att de har potential att på riktigt, helt och fullt, dela det både det känslomässiga och praktiska ansvaret i nära relationer. Jag tror till och med att de kan dela ansvaret för vård och omsorgssverige. För de barn, gamla, sjuka och funktionshindrade som vi har ett gemensamt ansvar för.
Jag tror med en dåres envishet, gud hjälpe mig, att män kan ta ansvar för sin sexualitet och sin aggressivitet. Jag tror att de kan läsa signaler om när det är ok ha att sex med någon och när den tilltänkta partnern inte vill. Jag tror att de kan hitta andra strategier att hantera konflikter och inre smärta än att bruka våld.
Jag tror alltså på att män kan fylla en sund människas potential att relatera både till sig själva och till sin omgivning både praktiskt och känslomässigt på ett moget och ansvarsfullt sätt.
Att statisktiken på alla dessa punkter beskriver en annan verklighet, dvs att männen står för både det psykiska och det fysiska våldet i världen (jag skriver det utan omsvep då statistiken gör invändningarna i princip irrelevanta), att kvinnor som grupp fortfarande i hög grad dubbelarbetar både praktiskt och känslomässigt och i stort sett är de som vårdar och ger omsorg på ett samhälleligt plan, innebär givetvis en viss utmaning mot min syn på män som grupp.
Men, som sagt, med en dåres envishet och trots ett överflöd av erfarenheter som tycks motbevisa mig, står jag med fötterna stadigt planterade i tron på männen!
/Månika Morén Burström
Förakt riktas nedåt och hat riktas uppåt - Om att lyfta problemen först
Jag bad min mamma skriva något kring feminismens syn på män. Hur manshatet vi anklagas för egentligen är en tilltro till att de flesta män kan ta ansvar för både sexualitet, att inte utöva våld och sin egen familj. Hur vi tror att de kan bryta förtrycket genom att aktivt välja att inte vara svin men erkänna och ge tillbörlig uppmärksamhet åt problemen kring manlighet och deras överrepresentation i brottsstatistiken. Men jag vill också vara oerhört tydlig. Att vi tror på er män och era förmågor att bryta patriarkala strukturer betyder INTE att ni får kapa varenda djävla fråga kring mäns våld mot kvinnor och göra den till en fråga om hur "snälla" män uppskattas för lite och hur vi inte ska generalisera. Frågan handlar om att få stopp på MÄNS våld mot kvinnor, inte hylla varje man som inte slår!
Det finns en poäng med att "klumpa ihop" alla män och hålla dem ansvariga för det män SOM GRUPP ställer till med. Den poängen är att om män ser sitt ansvar för vad män som grupp gör så är vi betydligt fler i kampen mot våld, för lika löner och mot objektifiering. Låt mig ta ett exempel:
När jag som vit klumpas ihop med andra vita, som förtryckt svarta i flera hundra år, kan jag välja att bära en del av det ansvaret. Kankse gör det mig mer ödmjuk, kanske håller jag käft och låter den förtryckta gruppen tala, kanske låter jag bli att driva min egen agenda och KANSKE kan jag medvetet motverka det förtryck JAG är en del av bara genom att åtnjuta de "Vitas privilegier". Jag kan utmana strukturen.
Det som händer när män vägrar se sin del i problemet, och ägnar sin tid åt att prata om deras egen "oskuld", är att jag då uppfattar att det är viktigare att påpeka ATT ALLA MÄN INTE SLÅR än att ta tag i problemet att MÅNGA MÄN SLÅR.
Förrutom de män som står mig allra närmast har jag aldrig, jag upprepar: ALDRIG träffat en man som pratar om mäns våld mot kvinnor FÖRE de påpekar att alla män inte slår... ALDRIG! Det är så djävla sorgligt! DET ÄR VIKTIGARE ATT PÅPEKA SIN EGEN OSKULD ÄN ATT LYFTA PROBLEMET!
Tänk om vi, varje gång vi ska prata om rasism, först måste slå fast att alla vita inte är rasister.
(Då skulle vi ju göra deras fråga till en fråga om VISSA vitas förträfflighet. Vilket iofs ofta inträffar, dåligt exempel av mig!)
Och varje gång vi pratar om att överklassen skor sig på arbetarklassen, ska vi först påpeka att alla rika inte utnyttjar fattiga. (Vilket dessutom vore felaktigt eftersom det, enligt mig, är omöjligt att leva ett medelklassliv i Sverige utan att göra det på fattiga människor i U-länders bekostnad.)
OCH när vi pratar om kvinnor som blir fötryckta och misshandlade av män ska det ALLTID påpekas att det finns många män som inte slår...
När vi pratar om homosexuellas rätt i samhället måste vi alltid påpeka att alla heterosexuella inte är homofober...
Om en ser sin plats på "privilegiestegen" och erkänner den (i mitt fall: Vit, heterosexuell, cis-kvinna och medelklass) borde en också kunna se att "hat" mot en grupp som förtrycker inte innebär hat mot enskilda individer precis som förakt mot den grupp som förtrycks inte innebär att alla i den gruppen känner av det föraktet, eller att alla priviligerade föraktar de utan privilegier. Pjuh! Detta blev en lång inledning till nästa text. I eftermiddag gästbloggar min mamma om hur feminismen är männens största försvarare därför att vi förväntar oss att de kan välja och välja rätt.
Hemkommen, säng-tankar och "Föris-ångest"
Hemmaaaaa! Med oerhörda mängder loppis-kläder till ungarna. I nästa storlek. Deras nuvarande 86/92 har jag knök-fullt av men nästa 98/104 har jag med helgens fynd skapat en grund när de väl tar klivet. Jag åkte på eurobonuspoäng så ekonomiskt har jag vunnit enormt på det, miljön har snarare förlorat då loppiskläder knappast kompenserar för flygresa men JAG HAR HAFT ROLIGT! Hemresan blev något dramatisk då jag blev tvungen att be om syrgas för det envisades med att svartna för ögonen. Flygväninnan som hjälpte mig sa att det inte var ovanligt speciellt om en har sovit dåligt eller ätit för lite innan resan... Freakshow-känslan blev mindre och jag fick hjälp av planet där mina barn stod och studsade i fönstret i ankomsthallen. Maken hade kammat dem och satt på jeans och stickad tröja. Det såg ut som att mini-versioner av "skorpan och Jonathan" (lejonhjärta) välkomnade mig hem!
Själva resan varade ju bara i knappt i två dygn men jag har hunnit så mycket och är glad att jag åkte. (Dessutom bekräftades vårt behov av en ny säng. Vi har alltid ärvt sängar och sedan länge har vi vetat att maken slipper ont i ryggen när han sover på hotell och att jag slipper vakna med värk när jag sover hos mina svärföräldrar eller andra som har "bra" sängar. Hos min moster fick jag sova i en relativt ny säng med mjuuuk bäddmadrass och vaknade värkfri. Så nu ska våra 15år gamla madrasser få dra åt helvete och bana väg för nya. Det handlar inte längre om att "unna" sig något utan om rent, akut behov. Vi får, i värsta fall, betala av den. Men det återstår att se.)
Sedan blev det mys för hela slanten och jag tror inte att de, ännu, litar på att jag inte tänker åka bort på ett tag. När de lagt sig och jag och maken äntligen skulle få prata lite spydde den ena av sin hosta och sanerings-projektet började. Sedan stupade jag i säng.
Idag är jag hemma med barnen då det är planeringsdag (typ) på "föris" men imorgon är det meningen att de ska dit på förmiddagen. Det är oerhört ångestfyllt att de inte vill gå dit. Jag försöker förklara pedagogiskt att de ska dit för att leka och att jag hämtar dem då de har lekt, ätit lunch och sovit. Det som gör ont är att de inte förstår varför det har förändrats, varför de nu MÅSTE vara där. Var för de MÅSTE vara där trots att de hojtar "Lelle!" så snart det kommer på tal. Jag hoppas att de snart ska börja trivas och älska att vara där. (Som i början).
Allmänt trams
Joo, jag ska ju som bekant på en liten mini-semester senare idag till min moster i Uppsala.
Jag har fruktansvärd ångest för att lämna mina barn som den senaste tiden varit mer än lovligt mammiga. Och det är inget jag skriver för att jag "borde" nu när jag åker bort. Jag har OERHÖRT svårt att lämna barnen och ångesten tar sig nästan panik-ångest proportioner. Men så har vi den andra sidan av myntet. Att jag LÄNGTAR efter min moster, att jag BEHÖVER detta desperat och att min kropp behöver vila från lyftande, kramande och snytande av näsor. Den gör så ont så ont. Så ont att den garanterat eldar på ångesten. Jag MÅSTE komma bort och njuta av en vuxen-helg innan jag går bananas. Innan min kropp försätter mig i ett kroniskt ångest-läge där det ena eldar på det andra.
Jag vill orka klä mig fint, orka ta ett glas vin och jag längtar ihjäl mig efter loppisar och vuxensamtal.
Måtte min kropp lugna sig när fokuset flyttar från snor, spya och feber till mys, mat och shopping!
Det ska bli så djävla underbart. Skulle bara behöva en åmgestdämpande tablett för att ta mig på planet.
Det är inte det att jag inte litar på maken som ensam förälder i veckan utan snarare en dödsångest för att jag nu vågar mig ut och är livrädd att något ska hända för att skilja oss åt.. När en har konstant värk och pga det äter och sover dåligt blir en så skör, så mottaglig för ångest. Denna helg ska bli början på en bättre period har jag tänkt.
Så till ångestkällan plugget. Alla påstår att jag klarar det galant och att om någon ska klara det så är det jag. och visst har jag klarat det den senaste tiden. Men att läsa in 150% på ett par timmar om dagen är tufft även för en studieteknik-nörd som jag. För det är just studieteknik som är nyckeln. Har alltid varit för mig. Skulle kunna hålla föredrag om studieteknik känns det som ibland. "Olika sätt att plugga lagom mycket" eller "Fem sätt att klara tentor med lite studietid" skulle de heta. Idag har jag lagt sista handen vid källtext-seminariet och kan andas ut för en kort stund. Nästa vecka är det igång igen!
Så från detta spretiga inlägg med en massa värdelöst vetande till slutklämmen:
HA EN UNDERBAR HELG ALLIHOPA! DET SKA JAG HA!
Jo, vi hostar vidare
Halva kungariket för en flaska hostmedicin!!!!!!!
(Den bra receptbelagda sorten!)
Jo, vi hostar vidare och jag är lite sämre igen.
Hostar på natten men kan inte förmå mig till att börja
jaga vården för hostmedicinens skull. Jag jagar
dem nog i alla fall =) Om barnen inte är bättre imorgon
måste vi tillbaka. Well, snart är det helg och då
drar jag till Uppsala och lämnar make och barn åt
sitt öde =) Jag ska gå på loppis och dricka vin har
jag tänkt. Blir berusad av bara tanken. Men min tolerans
efter en sommar (läs: tre år) av ofrivillig nykterism
kommer nog att sträcka sig till ett par glas innan jag
ger upp, rädd att bli bakis =)
Måste plugga!... och hosta!
Återkommer med intressantare tankar!
Puss!
Lelle!
Med risk för att upprepa mig: Barnen är sjuka.
De har egentligen aldrig blivit friska men han gå ett par dagar på "Föris" förra veckan och få en dålig upplevelse eftersom vi inte fattat att de blivit sjuka igen. När vi pratar om föris hojtar de alltid:
"Lelle, lelle!" Vilket betyder ledsen och de vill inte höra talas om att gå dit. Vi försöker prata om att jag ska jobba och att de ska vara där ibland för att leka lite "och när ni lekt och ätit lunch, hämtar mamma er". Det köper de med misstänksamma miner.
Men denna veckas början har de varit hemma och idag hos doktorn fick vi veta att det kan bli tal om antibiotika om sänkan inte blir "bättre" samt att de INTE ska gå till "Föris" alls i veckan. Denna vecka då jag har källtextseminarium, val av uppsatsämne och två texter som ska lämnas in. Farmor är här men två jättesjuka barn kräver två vuxna. Så vår plan igår (min och farmors) var att jag skulle plugga på kvällen/natten då det är lugnt för att sedan ta en sovmorgon då ungarna är som lugnast. I teorin var det säkert smart men så hostade Otto så han spydde ned både sängen, sig själv och mamman som kom rusande. Sedan blev det att sanera, lugna och trösta samt undvika att bli allt för kladdig själv.
Som jag skriver detta kommer jag på att jag glömde duscha igår och luktar förmodligen spya...
Otto lyckades dessutom trycka in en tutte (napp) full av spya och gult snor i min munn innan jag han reagera. Tur att jag inte är kräsmagad.
Det ÄR stressigt att tänka på sitt pluggande när barnen kräver så mkt tid och ork (och maken är i Norge och hoppas på att kunna komma hem imorgon förutsatt att strejken på arlanda inte stoppar honom) MEN jag är bra på att köpa läget. När barnen är så här pass sjuka ger de mig inget val vilket är lite skönt. Jag kan bara plugga när de sover, om de sover, och resten står utom min kontroll. Jag kan inte trolla med knäna liksom.
Men nu sover de och jag ska skriva en text om källkritik!! Lämnar er med några bilder!
En glad stund hade vi när mamman tog fram sitt post-it-block och barnen kiknade av skratt
Första gången de målar med vattenfärg!
Moment 22 - de luxe
Lady Dahmer skriver häromdagen (LÄNK) att det inte finns någon feministisk kod kring hur en ska se ut eller vad en får göra med sitt utseende, för att få kalla sig feminist och hon prickar mitt i den härva av tankar som trasslar runt i mitt huvud.
Och låt mig nu vara outhärdligt tydlig och skarp för det här verkar behöva sägas! (Fråga mig inte varför.)
JAG har aldrig träffat en feminist som fördömer någon annan för deras omsorg i sitt utseende.
I klartext: Ingen feminist jag känner bryr sig ett piss ifall du rakar benen, sminkar dig eller opererar tuttarna!! (Det EXISTERAR naturligtvis sådana åsikter men de är, i min erfarenhet OTROLIGT ovanliga.)
Det enda jag (och måååånga med mig) gör är att peka ut strukturer som på ett eller annat sätt påverkar kvinnor. Strukturer som är så sammanlänkade med vår självbild att de är svåra att bortse från. Det är heller inte nödvändigt att bortse från dem, men de är viktigt att SE dem.
Outhärdligt många gånger, i diskussioner och i kommentarsfält, uttrycks en önskan om att få "raka benen och ändå kalla sig feminist" och att få "pyssla med sitt utseende ifred utan pekpinnar" :
"Jag gör det för min egen skull" osv...
Jag (och måååånga med mig) hör er, håller med er och säger "Go ahead!"
Min fråga blir då: "Vem har sagt att rakade ben och feminism är oförenligt??"
Ingen jag känner påstår något sådant, inte heller någon jag hört på Tv eller någon skribent.
Alla har vi våra egna områden där normbrytande är extra svårt eller omöjligt. För en del är det rakning och för andra smink och jag lovar er att jag inte värderar det överhuvudtaget. Jag har tex utmanat mig själv när det kommer till rakning och periodvis låtit bli. Nivån av ångest var hanterbar men djävlar om ni tar av mig pincetten!! Plocka ögonbrynen är viktigt för mig ÄVEN om jag vet att det kommer ur en struktur som säger mig att jag måste vara snygg för att vara någon. Guess what: jag kallar mig hard-core feminist iallafall!!
Tror ni män funderar på sina kroppar och förhåller sig till ideal på det sätt vi gör och i samma utsträckning? (För det är ju att förhålla sig till strukturen även om jag låter bli att raka benen.)
Int´så mycke´va´?! När det kommer till kvinnors utseende, och all vår ångest kring det, så är det patriarkatet som ska krossas, inte den fria viljan att måla svart färg på ögonfransar. Allt annat är antifeministisk propaganda och i sällsynta fall en feminist som pratar ur röven. (Det händer faktiskt)
Men rörelsen som sådan är inte exkluderande för kvinnor som bryr sig om sitt utseende FÖR DÅ SKULLE DET INTE FINNAS NÅGON RÖRELSE! Vi är alla slavar under något eller i någon mån påverkad av något ideal. Problemet blir att ta sin egen ångest och skylla den på en rörelse.
Om någon känner sig exkluderad för att Lady Dahmer, eller jag, inte rakar armhålorna så har vi verkligen problem. En MÅSTE kunna peka på strukturer, kritisera dem och belysa dem utan att individer blir ledsna, på ögat, för att de har påverkats av dem. Min rätt att skita i rakhyveln är lika stor som din rätt att använda den och ingendera bör vara värderade.
Vanligtvis är det dock ett värderande... Åt andra hållet. Trycket ATT raka torde vara större än trycket att inte raka, eller vad det nu kan handla om för "förskönande ingrepp".
Vad sägs om att vi släpper HUR/VAR/PÅ VILKET SÄTT och fokuserar på varför. För fokus på kvinnors utseende, i någon riktning, känns förlegat. Vi pekar på strukturen, konstaterar att den är åt helvete och kämpar mot den på det sätt vi vill och orkar med. Men vi bär också vår egen ångest. Du får givetvis känna ångest för att du, i ditt eget tycke, "borde" sluta med piffandet och rakandet men den ångesten kommer inte från feminismen utan ifrån patriarkatet som gör det så djävla svårt att reda ut:
vad en gör för sin egen skull, vad en gör för att protestera och vad en gör för att behaga.
Jag både vägrar ha dåligt samvete för när jag sminkar mig och ångest när jag inte gör det. Det är ett dubbelbestraffande av kvinnor som är äldre än rakhyveln. Det är en icke-fråga när det kommer till den enskilda individen men en jättefråga när vi ser en struktur. Strukturer kan förändras av den enskilde individen men ingen kan tvinga dig att ta det ansvaret... också.
Bördan vilar tungt nog på kvinnor ändå. Viljan att som individ trotsa normen KROCKAR med vad du lärt dig hela ditt liv. Visa lite ömhet mot dig själv och inse att du inte behöver klara allt på en gång.
Och vet ni va´? Det suger att skriva inlägg om det här! Det är nödvändigt, om inte annat för min egen sinnesro, för jag läser dessa missförstånd i var- och varannan bloggs kommentarsfält. Men det är otroligt problematiskt att skriva om utseendefrågor då jag i grunden tycker att vi fokuserar för mycket på just KVINNORS utseende. Moment 22, en del saker behöver sägas men det suger att göra det för då fokuserar vi återigen på kvinnors utseende. Jag är så trött på denna onda cirkeln.
Men, här kommer då min poäng, nedkokad till några få meningar:
1/ Feminister som grupp bryr sig inte hur du ser ut eller vad du gör för att försköna dig.
2/ Vi vill peka på en struktur som gör kvinnor mer sårbara för utseendehets och objektifiering.
3/ Punkt nummer två innebär inte att vi dömer enskilda individer eller själva är immuna mot skönhetsnormen.
4/ Vem tjänar på att bilden av feministen, som hatar alla med rakade ben, sprids?
5/ Du som tror att hon finns lite varstans: Var har du träffat/hört/läst om henne? Minns du ens?
Eller är det en myt som blivit till när din ångest krockat med feministisk kritik mot kvinno-normen?
Kan du möjligen ha hört det från någon, som hört det från en bekant, som hört det av sin bryllings tandläkares svåger, som också råkar vara antifeminist?
Just wondering...
Och låt mig nu vara outhärdligt tydlig och skarp för det här verkar behöva sägas! (Fråga mig inte varför.)
JAG har aldrig träffat en feminist som fördömer någon annan för deras omsorg i sitt utseende.
I klartext: Ingen feminist jag känner bryr sig ett piss ifall du rakar benen, sminkar dig eller opererar tuttarna!! (Det EXISTERAR naturligtvis sådana åsikter men de är, i min erfarenhet OTROLIGT ovanliga.)
Det enda jag (och måååånga med mig) gör är att peka ut strukturer som på ett eller annat sätt påverkar kvinnor. Strukturer som är så sammanlänkade med vår självbild att de är svåra att bortse från. Det är heller inte nödvändigt att bortse från dem, men de är viktigt att SE dem.
Outhärdligt många gånger, i diskussioner och i kommentarsfält, uttrycks en önskan om att få "raka benen och ändå kalla sig feminist" och att få "pyssla med sitt utseende ifred utan pekpinnar" :
"Jag gör det för min egen skull" osv...
Jag (och måååånga med mig) hör er, håller med er och säger "Go ahead!"
Min fråga blir då: "Vem har sagt att rakade ben och feminism är oförenligt??"
Ingen jag känner påstår något sådant, inte heller någon jag hört på Tv eller någon skribent.
Alla har vi våra egna områden där normbrytande är extra svårt eller omöjligt. För en del är det rakning och för andra smink och jag lovar er att jag inte värderar det överhuvudtaget. Jag har tex utmanat mig själv när det kommer till rakning och periodvis låtit bli. Nivån av ångest var hanterbar men djävlar om ni tar av mig pincetten!! Plocka ögonbrynen är viktigt för mig ÄVEN om jag vet att det kommer ur en struktur som säger mig att jag måste vara snygg för att vara någon. Guess what: jag kallar mig hard-core feminist iallafall!!
Tror ni män funderar på sina kroppar och förhåller sig till ideal på det sätt vi gör och i samma utsträckning? (För det är ju att förhålla sig till strukturen även om jag låter bli att raka benen.)
Int´så mycke´va´?! När det kommer till kvinnors utseende, och all vår ångest kring det, så är det patriarkatet som ska krossas, inte den fria viljan att måla svart färg på ögonfransar. Allt annat är antifeministisk propaganda och i sällsynta fall en feminist som pratar ur röven. (Det händer faktiskt)
Men rörelsen som sådan är inte exkluderande för kvinnor som bryr sig om sitt utseende FÖR DÅ SKULLE DET INTE FINNAS NÅGON RÖRELSE! Vi är alla slavar under något eller i någon mån påverkad av något ideal. Problemet blir att ta sin egen ångest och skylla den på en rörelse.
Om någon känner sig exkluderad för att Lady Dahmer, eller jag, inte rakar armhålorna så har vi verkligen problem. En MÅSTE kunna peka på strukturer, kritisera dem och belysa dem utan att individer blir ledsna, på ögat, för att de har påverkats av dem. Min rätt att skita i rakhyveln är lika stor som din rätt att använda den och ingendera bör vara värderade.
Vanligtvis är det dock ett värderande... Åt andra hållet. Trycket ATT raka torde vara större än trycket att inte raka, eller vad det nu kan handla om för "förskönande ingrepp".
Vad sägs om att vi släpper HUR/VAR/PÅ VILKET SÄTT och fokuserar på varför. För fokus på kvinnors utseende, i någon riktning, känns förlegat. Vi pekar på strukturen, konstaterar att den är åt helvete och kämpar mot den på det sätt vi vill och orkar med. Men vi bär också vår egen ångest. Du får givetvis känna ångest för att du, i ditt eget tycke, "borde" sluta med piffandet och rakandet men den ångesten kommer inte från feminismen utan ifrån patriarkatet som gör det så djävla svårt att reda ut:
vad en gör för sin egen skull, vad en gör för att protestera och vad en gör för att behaga.
Jag både vägrar ha dåligt samvete för när jag sminkar mig och ångest när jag inte gör det. Det är ett dubbelbestraffande av kvinnor som är äldre än rakhyveln. Det är en icke-fråga när det kommer till den enskilda individen men en jättefråga när vi ser en struktur. Strukturer kan förändras av den enskilde individen men ingen kan tvinga dig att ta det ansvaret... också.
Bördan vilar tungt nog på kvinnor ändå. Viljan att som individ trotsa normen KROCKAR med vad du lärt dig hela ditt liv. Visa lite ömhet mot dig själv och inse att du inte behöver klara allt på en gång.
Och vet ni va´? Det suger att skriva inlägg om det här! Det är nödvändigt, om inte annat för min egen sinnesro, för jag läser dessa missförstånd i var- och varannan bloggs kommentarsfält. Men det är otroligt problematiskt att skriva om utseendefrågor då jag i grunden tycker att vi fokuserar för mycket på just KVINNORS utseende. Moment 22, en del saker behöver sägas men det suger att göra det för då fokuserar vi återigen på kvinnors utseende. Jag är så trött på denna onda cirkeln.
Men, här kommer då min poäng, nedkokad till några få meningar:
1/ Feminister som grupp bryr sig inte hur du ser ut eller vad du gör för att försköna dig.
2/ Vi vill peka på en struktur som gör kvinnor mer sårbara för utseendehets och objektifiering.
3/ Punkt nummer två innebär inte att vi dömer enskilda individer eller själva är immuna mot skönhetsnormen.
4/ Vem tjänar på att bilden av feministen, som hatar alla med rakade ben, sprids?
5/ Du som tror att hon finns lite varstans: Var har du träffat/hört/läst om henne? Minns du ens?
Eller är det en myt som blivit till när din ångest krockat med feministisk kritik mot kvinno-normen?
Kan du möjligen ha hört det från någon, som hört det från en bekant, som hört det av sin bryllings tandläkares svåger, som också råkar vara antifeminist?
Just wondering...
Uselt
Vet ni va´? Jag är lite usel just nu och det gäller inte bara bloggen.
Barnen var friska en dag eller två innan de blev sjuka igen och nu går
de runt och snorar och är heta som kaminer. Min förkylning blev bättre för bara
några dagar sedan, pjuh! Det var verkligen elakt. Maken har spänningshuvudvärk
från stress dagligen och min värk börjar bete sig så illa att jag allvarligt funderar
på att söka specialistvård av ngt slag. Vårdcentralen har varit bra och alla är snälla
men att utreda mig, är de tydliga med, är bortkastad tid. Det har jag själv oxå
tyckt men nu börjar det vara aggresivt mot vissa fingerleder vilket gör det svårt att skriva,
öppna påsar, jaa allt som en gör med fingrarna. Svårt att ignorera när jag behöver plugga
i intensiva perioder och ta anteckningar. Jag har ett antal halvfärdiga inlägg på lut,
men orkar inte riktigt göra dem klara. Jag tar mig en vilodag idag och ser vad söndagen
kan ge. Puss på er trogna läsare!!
Ett brev från en man till en annan man
"Alla män vill inte ha porr" skriver Marcus Priftis i ett öppet brev till Tobias Wickström, chefredaktör för svenska FHM.(LÄNK) Ett helt fantastiskt brev som ALLA borde läsa. Ett brec jag väntat på, som borde spridas till världens alla hörn och som borde få män att gå man ur huse för att protestera mot den bild som bla FHM har av män - sina läsare. Det är kort konsist och mitt i prick men också lätt att ta till sig och förstå. In och läs! Ett citat för att väcka er nyfikenhet:
"Det är en hård marknad din tidning har gett sig in på, Tobias, och jag förstår att du måste göra nåt för att få uppmärksamhet. Men påstå inte att alla snubbar är driftstyrda, dreglande fånar bara för att du och dina polare är det. Det är inte sant, och dessutom är det kränkande.
Roks Ireen von Wachenfeldt fick löpa gatlopp för att hon sa något mansförnedrande. Du och dina branschpolare har sagt samma sak i många år.
Vi män accepterade inte det i hennes fall, och nu kommer du inte heller undan. Du kan börja springa.
Sluta med det
Ska vi ta det här med "Hen" igen. Inget ofta återkommande på min blogg.
Kanske för att det är så självklart för mig. Men låt mig konstatera en sak.
Det är inte på något sätt acceptabelt att dissa "Hen". Vi får som regel tycka vad vi
vill. Åtminstone så gormas det om det i tid och otid, men det finns åsikter som är så efterblivna och mossiga att det åtminstone borde anses "extremt" att ha problem med "Hen". Bakåtsträvande om ni så vill. Konservativt är ett annat ord som kommer till mig just nu. Att vilja konservera, bevara det gamla. Helt okej när det kommer till näverlurar and whatnot, men inte okej när det kommer till att utveckla och göra vårt språk mer allsidigt och flexibelt. Mer neutralt så att läkaren, sköterskan eller polisen inte automatiskt är "Han". För det överensstämmer inte med verkligheten. Oavsett om en ser "Hen" som politiskt (i meningen feministiskt och icke-konservativt) eller bara som praktiskt så är det ju positivt och att en inte gillar den politiska aspekten behöver ju inte betyda att en inte kan ta till sig ett praktiskt nytt pronomen?? Eller? Gillar en inte "Hen" är en dum i huvudet eller åtminstone oupplyst.
Så är det med det.
I fallet "Hen" vägrar jag vara "å ena sidan:bla bla bla och å andra sidan: humbsktfrplnmbfrdst".
det är inte svårt att fatta att en är bakåtsträvande om en inte vill utveckla det svenska språket åt ett håll som många andra språk gått för länge sedan och (som det verkar) helt oberoende av feministiska agendor.
Men för mig så är "Hen" mer än politik och språkutveckling. Det är en högst personlig landvinning.
För, som ni vet, är mannen norm i vårt samhälle. Om inget annat anges är en person en "han", ursprungsstadiet, grundläget. Om en inte bär snopp är en undantaget språkligt (bortsett från undantag som sjuksköterska där det benämns kvinnligt för att det har låg status). Detta medför att jag, som är utan snopp, ska skriva "man" i de flesta texter där jag refererar till mig själv: "Man vill ju inte", "Man borde" osv. Om jag vill vara språkligt korrekt eller inte anses extremfeministiskt (vilket ju inte är ett problem för mig: duh!) men förr fanns inte ens det alternativet. För bara några år sedan kunde jag inte välja.
"Man" var allom härskande. I samhället men i detta specifika fall ÄVEN i mitt språk som kvinna.
"Man" var allom härskande. I samhället men i detta specifika fall ÄVEN i mitt språk som kvinna.
DET STÖRDE MIG! Visst kan en argumentera att "man" menades könsneutralt, men kom igen! Om vi använder det allmänt vedertagna ordet för snopp-bärande cis-person KAN det aldrig riktigt vara neutralt!!?! Den manliga normen har då nästlat sig in i MITT språk. DET STÖR MIG. Jag vill inte benämna mig som man hur mkt neutralitet NI än lägger i ordet man. Vårt språk är en produkt av normen. Hacka i dig det.
Den enda gång jag använder "Man" istället för "En" är när jag skriver om de "Gamla Grekerna" när jag pluggar idéhistoria. Då kan jag skriva: "Man trodde" eller "man hade en världsbild som" osv. För i det antika Grekland kan en vara säker på att det var männens röst som hördes, i princip utan undantag. I alla fall i de källor som vi har kvar idag. Men annars skriver jag, medvetet, "Hen" istället för "Man" när jag refererar till mig själv eller yrkesgrupper eller personer vars kön jag inte känner till. Ibland glömmer jag bort mig men i det medvetna skriver jag "Hen", "En" och "Henom". I talet ligger jag efter. Det sitter lite väl hårt i ryggmärgen. jag jobbar på det och när jag hinner vara medveten om mitt tal blir det "Hen". Så länge det inte sitter i ryggmärgen kan ett "Man" slinka med. Det är svårt att ständigt förhålla sig medvetet. Om cis-män säger jag "man" och i ärlighetens namn även om jag inte vet att de är cis (=när det biologiska, känslomässiga och juridiska könet hänger ihop). Det är ett otyg som jag också jobbar på. När det kommer till transpersoner håller jag mig till det kön DE känner att de är/har. För "Hen" har en viktig funktion för en stor grupp människor som inte är bekväma med vår traditionella könsindelning. Detta ständiga "könande" som alienerar alla som inte vill eller kan passa in i den klassificeringen. Som polariserar människor och är oerhört negativt för de som inte är bekväma i våra sjukt sväva könsroller. Alla med ett uns av empati kan ta till sig det argumentet för "Hen". Empatilösas åsikter är irrelevanta för mig.
Så om du tvivlat, funderat och tyckt att "Hen-diskussionen" är SVÅR: Sluta med det.
Punkt!
P.s. Medan jag skriver detta rödmarkeras alla "Hen" av stavningskontrollen. Dumma! D.s.
Sandra (och min mamma) sparkar rumpa!
Stökboet och närmare bestämt Sandra (de är ju ett par som driver bloggen) skriver jättebra om objektifiering!
Klicka bara på den understrukna länken som kommer ni direkt till inlägget. Hon har flera gånger skrivit om objektifiering på ett "utbenat" och lättförståerligt sätt. Varje gång hon skriver för det tankarna till min egen väg till feminism, smärtan i att vara objekt ofrivilligt eller frivilligt. Den beska smak det lämnar i min mun och min egen mammas berättelse om sin väg till feminism (som oxå handlar om sorgen i att reduceras till objekt). Jag tänker också på "Veckans ord" som min mamma skickade ut, då och då, till alla som ville läsa (och säkerligen några som inte ville men behövde läsa). Jag publicerade två av dem under 2010 för att jag tyckte de var så djävla bra. Det senare handlar om objektifiering, vad det innebär och varför det är negativt att göra mot människor.
Eftersom jag själv behöver plugga åter-publicerar jag det, för det är högst aktuellt och tangerar Sandras inlägg:
Min mamma sparkar rumpa #2
lördag 13 mars 18.01
Nu kommer uppföljaren!
Förra veckan lade jag ut "veckans ord" som min mor skickar ut.
Då var veckans ord jämställdhet, denna vecka sätter hon tänderna
i objektifiering! Som vanligt sparkar hon rumpa!
Vad vill det säga att man när man nämner yrkestitlar ofta låter detta
föregås av ordet "utbildad". Utbildad ingenjör, utbildad läkare, utbildad
det ena och det andra. Om jag ska opereras av en hjärnkirurg kan jag då ta
för givet att han/hon är "utbildad"? Eller kan personen i fråga vara mer
som en hobbykirurg? Om jag anlitar en ingenjör för att räkna på
hållfastheten på mitt nya tak, kan jag då lita på att han/hon är utbildad
eller riskerar jag att få takbjälkarna i huvudet en snörik vinter som
denna?
Hur som helst. När vi nu är inne på jämställdhet (förra veckans ord) tänkte
jag ta tag i begreppet objektifiering. För att få djup i detta koncept och
för att till fullo förstå hur förödande det är för en enskild människa
eller en grupp människor att utsättas för just detta behöver man ställa
ordet objekt mot dess motsats nämligen ordet agent. Det är inte riktigt så
enkelt som att objektifiering handlar om att man exponerar smala, unga
kvinnor med lite kläder och att detta stör oss av en enkla och självklara
anledningar.
Ett objekt är något livlöst som är att jämföra med en sak. Ett objekt kan
man betrakta, ibland konsumera och helt säkert använda till sin fördel när
man så önskar. Eftersom ett objekt är ett objekt behöver man inte ta någon
hänsyn till objektets egna vilja om det skulle råka ha någon. Ett objekt
behöver man inte ägna någon uppmärksamhet om man inte själv så önskar.
Objekt i relation till agent ser ungefär ut så här.
Objekt Agent
Passiv Aktiv
Anpassar sig Påverkar och förändrar
Inväntar Agerar
Konsumeras Konsumerar
Används Den som använder
Viljelös Egen vilja
Betraktas Betraktar
Har inga behov Agerar för att få sina
behov fyllda
Sak Människa
Så ni ser, objektifiering är nåt´ruskigt att göra med en människa.
Den lättklädda flickan med sängkammarögon och lätt särade läppar i annonsen
presenteras/presenterar sig på flera sätt som objekt.
Hela konceptet signalerar, det är fritt för alla som vill att betrakta,
konsumera och använda mig. Jag är till för er, vilka ni är är.
Jag erbjuds/erbjuder mig själv till er vilka ni än är.
Jag fyller era behov, vad vill ni ha?
Jag kommer inte att ställa krav, jag är ju till för er.
Män avbildas oftare i som aktiva, på väg och med en riktad vilja.
Jämför bara H&M:s reklam (megaflickorna med underkläder som pryder busskurerna i vinterkylan)
med Dressmans. Flickorna tangerar på alla sätt objektets förhållningssätt medan
Dressmännen kommer påklädda och i grupp med stadiga och riktade steg som
styr i en tydlig riktning. Riktningen är mot kameran och man får intrycket
att man den snart får flytta på sig.
Tack för ordet!
Med vänligaste hälsning
Månika Morén Burström
Efter detta utskick fick hon en följdfråga från en hängiven läsare.
Eftersom jag tycker att det svaret är ett perfekt komplement till
veckans ord - lägger jag ut både frågan och svaret!!
Fråga:
Tack för ditt inlägg. Hur ser du på objektifiering av män? Björn
Borgkalsong o nakna män som står där och bara visar upp sig. Är dom till
för alla att ta för sig av? Eller blir det skillnad? Isåfall på vilket
sätt?
Min mammas svar: Nej det blir ingen skillnad med avseende på objektifieringen
i sig. Det är bara sorgligt att vi objektifierar fler och mer.
En skillnad i ett mer vidgat perspektiv är dock den långa,
långa tradition av objektifiering av kvinnor innebär att dagens objektifiering
vidmakthåller och nästan påbjuder ett traditionellt synsätt.
Det är förödande för de förändringar vi önskar med avseende på könsskiljande mönster.
Man kan kanske enkelt säga att män som grupp i ett samhällsperspektiv
troligen inte är lika sårbara för
fenomenet.
Det är klart att det finns renodlad obejktifiering av män. Skärskådar man
annonser och annat kan man ändå ofta se små markörer för att männen inte är
helt genomobjektifierade. Det kan vara blicken, den ställning kroppen har,
miljön eller ansiktsuttrycket. Det största är väl trots allt fortfarande
hur mängden material med objektifiering viktar mellan män och kvinnor.
Med vänligaste hälsning
Månika Morén Burström
Är inte min mamma bäst?!
Förra veckan lade jag ut "veckans ord" som min mor skickar ut.
Då var veckans ord jämställdhet, denna vecka sätter hon tänderna
i objektifiering! Som vanligt sparkar hon rumpa!
Vad vill det säga att man när man nämner yrkestitlar ofta låter detta
föregås av ordet "utbildad". Utbildad ingenjör, utbildad läkare, utbildad
det ena och det andra. Om jag ska opereras av en hjärnkirurg kan jag då ta
för givet att han/hon är "utbildad"? Eller kan personen i fråga vara mer
som en hobbykirurg? Om jag anlitar en ingenjör för att räkna på
hållfastheten på mitt nya tak, kan jag då lita på att han/hon är utbildad
eller riskerar jag att få takbjälkarna i huvudet en snörik vinter som
denna?
Hur som helst. När vi nu är inne på jämställdhet (förra veckans ord) tänkte
jag ta tag i begreppet objektifiering. För att få djup i detta koncept och
för att till fullo förstå hur förödande det är för en enskild människa
eller en grupp människor att utsättas för just detta behöver man ställa
ordet objekt mot dess motsats nämligen ordet agent. Det är inte riktigt så
enkelt som att objektifiering handlar om att man exponerar smala, unga
kvinnor med lite kläder och att detta stör oss av en enkla och självklara
anledningar.
Ett objekt är något livlöst som är att jämföra med en sak. Ett objekt kan
man betrakta, ibland konsumera och helt säkert använda till sin fördel när
man så önskar. Eftersom ett objekt är ett objekt behöver man inte ta någon
hänsyn till objektets egna vilja om det skulle råka ha någon. Ett objekt
behöver man inte ägna någon uppmärksamhet om man inte själv så önskar.
Objekt i relation till agent ser ungefär ut så här.
Objekt Agent
Passiv Aktiv
Anpassar sig Påverkar och förändrar
Inväntar Agerar
Konsumeras Konsumerar
Används Den som använder
Viljelös Egen vilja
Betraktas Betraktar
Har inga behov Agerar för att få sina
behov fyllda
Sak Människa
Så ni ser, objektifiering är nåt´ruskigt att göra med en människa.
Den lättklädda flickan med sängkammarögon och lätt särade läppar i annonsen
presenteras/presenterar sig på flera sätt som objekt.
Hela konceptet signalerar, det är fritt för alla som vill att betrakta,
konsumera och använda mig. Jag är till för er, vilka ni är är.
Jag erbjuds/erbjuder mig själv till er vilka ni än är.
Jag fyller era behov, vad vill ni ha?
Jag kommer inte att ställa krav, jag är ju till för er.
Män avbildas oftare i som aktiva, på väg och med en riktad vilja.
Jämför bara H&M:s reklam (megaflickorna med underkläder som pryder busskurerna i vinterkylan)
med Dressmans. Flickorna tangerar på alla sätt objektets förhållningssätt medan
Dressmännen kommer påklädda och i grupp med stadiga och riktade steg som
styr i en tydlig riktning. Riktningen är mot kameran och man får intrycket
att man den snart får flytta på sig.
Tack för ordet!
Med vänligaste hälsning
Månika Morén Burström
Efter detta utskick fick hon en följdfråga från en hängiven läsare.
Eftersom jag tycker att det svaret är ett perfekt komplement till
veckans ord - lägger jag ut både frågan och svaret!!
Fråga:
Tack för ditt inlägg. Hur ser du på objektifiering av män? Björn
Borgkalsong o nakna män som står där och bara visar upp sig. Är dom till
för alla att ta för sig av? Eller blir det skillnad? Isåfall på vilket
sätt?
Min mammas svar: Nej det blir ingen skillnad med avseende på objektifieringen
i sig. Det är bara sorgligt att vi objektifierar fler och mer.
En skillnad i ett mer vidgat perspektiv är dock den långa,
långa tradition av objektifiering av kvinnor innebär att dagens objektifiering
vidmakthåller och nästan påbjuder ett traditionellt synsätt.
Det är förödande för de förändringar vi önskar med avseende på könsskiljande mönster.
Man kan kanske enkelt säga att män som grupp i ett samhällsperspektiv
troligen inte är lika sårbara för
fenomenet.
Det är klart att det finns renodlad obejktifiering av män. Skärskådar man
annonser och annat kan man ändå ofta se små markörer för att männen inte är
helt genomobjektifierade. Det kan vara blicken, den ställning kroppen har,
miljön eller ansiktsuttrycket. Det största är väl trots allt fortfarande
hur mängden material med objektifiering viktar mellan män och kvinnor.
Med vänligaste hälsning
Månika Morén Burström
Är inte min mamma bäst?!
Tankar kring mitt eget lekande
Jag försöker jobba med, och leka MED barnen med dockor.
Varför? Joo, för att bilar behärskar de redan eftersom det är så lätt
att leka med bilar. De finns ju överallt omkring dem och låter på ett
sätt som är lätt att härma. Det har också medvetet eller omedvetet
förstärkt/uppmuntrats av alla i deras omgivning inklusive mig.
när de leker för första gången uppmuntrar en ju det och bilar är ju LÄTTA
att leka med. Kräver ingen introduktion eftersom de ser dem, och har sett
dem sedan bebisåldern. Dockor däremot behöver introduktion och lite hjälp.
Inte med det självklara som att krama dem och mysa med dem. Det har de
fattat av sig själva. Men att sköta om dem och LEKA omtänksamhet och
aktiviteter kring dockor och mjukisdjur. Lek är ju en förberedelse för livet
och dockor en del av att rollspela sig som vuxen och öva omtanke och omvårdnad.
I förlängningen empati.
Det är svårt att "tvinga" sig till att leka. Speciellt för mig som inte lekte med
dockor, som barn, i någon särskild utsträckning. Men jag tror det har en poäng.
För lekarna jag initierar med dockor blir både långvarigare, än med bilarna, och
kreativare. Om jag initierar lek med docka och vagn så vill de klä både sig och dockan.
Då kommer frågan om dockan bajsat och behöver ny blöja, sedan går tankarna och
fantasin till mat och dryck och sedan till vilken plats promenaden ska gå. Innom vårt hems
väggar besöker de hästarna (gunghästen eller My Little Ponnies uppstälda på fönsterbrädan)
de går till 4H-gården och besöker djuren (mjukisdjuren) och de går och köper glass.
De vinkar glatt hejdå till mamman och travar iväg ut i hallen och via den kan de gå runt, runt mellan hall, kök, lekrum och antingen hallen igen eller vardagsrummet. Tur att vi har stort hus!
De bearbetar också saker som gjort ont, ett fall från en stol, eller saker de inte får göra som att
klättra på border eller ta vatten ur toastolen. Allt detta "gör" dockan och blir bestämt tillsagd eller tröstad när den gör illa sig. Om och om igen. Dockan som fantasifullt döps till dockan (är två trasdockor de fått av farmor) bajsar ovanligt mycket för att vara tygdocka och busar oerhört mycket.
Jag ska inte påstå att jag är bra på att leka med barnen. Men det är både en nödvändighet (när de är sjuka och blir uttråkade) och viktigt, speciellt för pojkar. De blir så glada och så påhittiga när leken är både mer abstrakt (än med bilarna) men också rymmer så många möjligheter jämfört med mer "låsta" leksaker som fyller endast en funktion. Leken med dockan blir också ett startskott för att leka med de andra leksakerna mer kreativt. Jag har aldrig tyckt om att leka med leksaker, ens som barn (jag var helt fokuserad på rollekar) men jag upptäcker att, ju mer jag "tvingar" mig till det, ju mer uppskattar jag det själv. Lekens alla möjligheter och alla scenarior en kan bygga upp för att föra leken framåt.
Min bror är oerhört bra på just scenario-delen av leken. han kan bygga upp en detaljrik och flexibel värld och verkar tycka det är roligt själv när jag ser honom leka med barn. Det är en gåva för honom men något jag själv får lära mig eftersom. Initierad lek är inte det enda vi gör. För det mesta får de leka själva men de behöver ständigt kommentarer och vill ha mig med i leken så jag försöker ta mig tid då och då.
En kan tro att en inte är en "lek-förälder" men vet egentligen inte för än en prövat. Jag vet, nu när jag prövat, att jag inte är en "lek-förälder" men det betyder ju inte att jag inte kan välja att göra det då och då. Jag kan tänka mig att de rollen behövs mindre om en har barn i olika åldrar som kan lära varandra. Men det är svårt att ta miste på glädjen hos barn när föräldrar är med och leker. DET minns jag från min egen barndom. Mina barn har svårt att koncentrera sig någon längre stund på tv´n (och det är väl som det ska, en försöker ju begränsa tv-tittandet) men jag märker skilnade då jag tar mig tid att faktiskt TITTA med dem och inte ständigt blippa på telefonen (vilket jag oxå gör). När jag kommenterar, förklarar och är aktiv kan de hålla fokus betydligt längre och tycker att det blir betydligt roligare. Dessutom kan vi föra samtal under tiden, som kan bli ganska roliga, om det som händer och de känslor figurerna har. När jag är aktiv blir ungarna mer harmoniska och fixar att leka själva mer då de faktiskt FÅR leka med mig ibland. Jag har dock fördelen att ha både mor-och farföräldrar + våra syskon här ofta och de fyller deras lek-konto till bredden med vuxenlek. Då blir min del i lekandet inte lika pressande.
1 kommentar | AliasLillaMy funderar..., LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar) | Startsidan
Ingen värme i kläderna
Jag är förlorad i mina böcker och har redan tömt en ny penna på bläck. Det stressar mig oerhört att jag inte är i kontroll än. Det är ju tio år sedan jag pluggade historia och jag brukade vara bra på att lägga mig på rätt nivå och sovra i information och texter. Men nu känns det som skuggboxning och jag mår nästan lite illa över all text som ska läsas samtidigt som C-uppsatsen ska planeras. Fy faan för den! Jag skulle vara så lycklig bland mina böcker, filosofer och årtal. Vad ska jag med uppsatsen till (förrutom en lärarexamen)?! Jag förlorar mig i böckerna och kommer varken ihåg att äta, dricka eller snusa men stressen över den andra kursen och all metodik håller mig vaken och stressar min kropp. Det är inte så att jag tvivlar på att jag klarar det utan snarare ett ifrågasättande om varför jag utsätter mig för det. Tänk om en kunde se en karriär innom idéhistoria... Då skulle jag inte oroa mig ett smack. Dumma, dumma uppsats!
barnen är fortfarande hemma från "Föris" och jag skaffar mig ett par timmar här och där och de timmarna försvinner i ett hujj utan pauser eller födointag. En blir rätt effektiv vid hotet om två snoriga ungar som snart ska komma hem från utflykt med mormor eller pappan. Ett par inlägg ligger i utkast-mappen men är långtifrån redo att postas. Jag lämnar er med ytterligare bilder och hoppas att ni återkommer trots klen uppdatering. Snart är jag varm i kläderna!
Sjuk Otto i blåbärsskogen
Nöjd Ville på restaurang
den heliga graalen för en småbarns förälder
Pjuh!!!! SÅ äntligen började skolan. Jag var taggad som faaan! (På något burdus svenska.)
Vi lämnade barnen på "Föris", allt gick bra och jag gick hem för att plugga. yeyyyy!
Jag tittade på en föreläsning, chattade med skolkamrater och drack kaffe. Livet kändes
underbart. Så till grädden på moset: Jag satte mig och (jaa, jag skriver det bara helt enkelt)
och bajsade! För er som inte har små barn kan jag meddela att det är lite av den heliga graaaalen
för oss småbarnspäron. Att få bajsa i lugn och ro, men framförallt IFRED! Jag kunde knappt
förstå att denna ynnest nu skulle ske en vanlig Måndag. Jag parkerade baken och njöt.
.... Så ringde telefonen....
*Paus för vansinnigt sorglig musik för här slits drömmen från mig*
*Paus för vansinnigt sorglig musik för här slits drömmen från mig*
Det är naturligtvis förskolan som meddelar att de tror att Vilgot kan ha öroninflammation och han hostar så han varken kan leka, äta eller sova. han har ju hostat de senaste nätterna men verkat må rätt okej på dagtid. Men säg det som varar... (inte ungens öron iallafall, kan jag meddela). jag hämtade, gick till doktorn, konstaterade att öronen var okej men hostan av den värre sorten. För att göra en lång historia kort så blir de hemma imorgon också... Och jag kommer att försöka att låta bli att stressa över studierna.
Det är ju liksom ingen idé. It is what it is.
Det är inte synd om mig, jag vet. Jag får oerhört ont i hjärtat varje gång gullungen hostar. det låter så jobbigt och inte får han äta hostmedicin som hjälper heller. (Jag fattar att det är bra att barn inte får äta hostmedicin med kodein i men ibland önskar en att han fick sova en hel natt...) En annan hostar men kan iaf ta en hostmedicin som hjälper till natten! och han är så go´och glad ändå. tappra lilla mysbarn!
Han blir jätteglad när brorsan mjukar honom på håret och platerar snor-pussar på hans lilla mun. Fattar inte hur han orkar leva med både hosta och en mamma som sörjer sin "Ensam-bajsning". Nu ligger han och kraxar ikapp med brorsan som mår något bättre och dricker vatten när han vaknar till.
Det här inlägget visar väl, om något, hur delade känslor en har som förälder. jag njuter av gosebarn och sörjer den heliga graalen som plötsligt känns långt borta. Maken utreder en brand till sent på natten och även imorgon men sedan ska han vabba för fullt och jag ska plugga som en galning!
Over and out!