Alltså Fy faan va vidrigt livet är just nu. Barnen misstrivs på "Föris", grinar hela dagarna vilket säkert beror på flera saker men mycket på att de inte orkar, att de är sjuka hela tiden och att inskolningen blev avbruten och bara halvfärdig. Vi slåss just nu för att få göra om inskolningen. Trist att behöva göra det men det är vad vi tror behövs. Speciellt med tanke på att de är och har varit så sjuka att när de varit där (feberfria) så har de inte orkat ha roligt eller knyta an till stället. En inskolning till behövs inte bara för deras trygghetsskull utan också för att vi föräldrar ska få bättre koll och kanske kunna fatta rätt beslut gällande om de ska gå på föris eller inte utifrån deras ork och energi. Just nu utreds de på barnavdelningen då vi, förrutom alla förkylningar, tycker att de inte orkar som de ska sedan en tid tillbaka (innan föris). Det bästa tipset just nu är att det beror på astma och astmahosta som gör dem slutkörda osv. Mitt i detta känner jag mig ganska ensam. Är jag den enda som inte är beredd att lämna mina barn till ett ställe där de ska gråta 90% av tiden, iaf inte i längden?? Ska de plågas att foga sig? Nej, jag vägrar tro det. Förr lever jag på ruinens brant, ekonomiskt, än lever med den ångesten. Sedan ska ju givetvis förskolan ges en ärlig chans!! Givetvis. Det är det vi jobbar på just nu. Och självklart är gråt vi själva seperationen (när jag lämnar) något normalt men jag vägrar tro att de, efter några veckor, ska gråta sig igenom sina dagar där.
Hela kommande vecka rekomenderade doktorn att de ska vara hemma så vi ser om den nya medicinen fungerar. Kommande vecka då en text ska lämnas in, en hemtenta lämnas ut och ett källtextseminarium ska hållas hela veckan... beslutet att plugga 150% denna termin känns mer och mer som ett dåligt sådant. Vi får se om jag justerar det framöver men först vill jag ta mig igenom nästa veckas cirkus för att få ett hum om vilken nivå jag förväntas prestera på...
Diskmaskinen pajjade idag. Mössen har flyttat in och sprider mus-bajs bakom möbler och mus-fällan är agnad med nutella. På detta har mamman värk, som för tillfället är på en hyfsad nivå men som när som helst hoppar in i livet som en demonisk joker och vill demolera mitt liv. Mitt i allt detta hostar pojkarna på nätterna och sover helst på oss (det senare en konsekvens av förskolestarten tror jag).
Ljusningen i min värld är den kommande veckans slut samt den nya säng som vi beställt. kanske kan vissa krämpor lindras av en säng som inte är lika knölig som en skogsstig och inte låter som ett sjunkande skepp när en rör sig =) Vi har inte råd med en säng men har heller inte råd med att sova oss till döds på en säng med minst 15år på nacken. Nytt täcke unnade vi oss också, så nu sover jag under en änglavinge!! Det är inte alla förunnat! Nu ska jag läsa articklar om källkritik skrivna av betydligt smartare människor än jag. Wish me luck!
SannaM // lärare ~ normkritiker ~ lesbisk svenssonmamma