Förakt riktas nedåt och hat riktas uppåt - Om att lyfta problemen först
Jag bad min mamma skriva något kring feminismens syn på män. Hur manshatet vi anklagas för egentligen är en tilltro till att de flesta män kan ta ansvar för både sexualitet, att inte utöva våld och sin egen familj. Hur vi tror att de kan bryta förtrycket genom att aktivt välja att inte vara svin men erkänna och ge tillbörlig uppmärksamhet åt problemen kring manlighet och deras överrepresentation i brottsstatistiken. Men jag vill också vara oerhört tydlig. Att vi tror på er män och era förmågor att bryta patriarkala strukturer betyder INTE att ni får kapa varenda djävla fråga kring mäns våld mot kvinnor och göra den till en fråga om hur "snälla" män uppskattas för lite och hur vi inte ska generalisera. Frågan handlar om att få stopp på MÄNS våld mot kvinnor, inte hylla varje man som inte slår!
Det finns en poäng med att "klumpa ihop" alla män och hålla dem ansvariga för det män SOM GRUPP ställer till med. Den poängen är att om män ser sitt ansvar för vad män som grupp gör så är vi betydligt fler i kampen mot våld, för lika löner och mot objektifiering. Låt mig ta ett exempel:
När jag som vit klumpas ihop med andra vita, som förtryckt svarta i flera hundra år, kan jag välja att bära en del av det ansvaret. Kankse gör det mig mer ödmjuk, kanske håller jag käft och låter den förtryckta gruppen tala, kanske låter jag bli att driva min egen agenda och KANSKE kan jag medvetet motverka det förtryck JAG är en del av bara genom att åtnjuta de "Vitas privilegier". Jag kan utmana strukturen.
Det som händer när män vägrar se sin del i problemet, och ägnar sin tid åt att prata om deras egen "oskuld", är att jag då uppfattar att det är viktigare att påpeka ATT ALLA MÄN INTE SLÅR än att ta tag i problemet att MÅNGA MÄN SLÅR.
Förrutom de män som står mig allra närmast har jag aldrig, jag upprepar: ALDRIG träffat en man som pratar om mäns våld mot kvinnor FÖRE de påpekar att alla män inte slår... ALDRIG! Det är så djävla sorgligt! DET ÄR VIKTIGARE ATT PÅPEKA SIN EGEN OSKULD ÄN ATT LYFTA PROBLEMET!
Tänk om vi, varje gång vi ska prata om rasism, först måste slå fast att alla vita inte är rasister.
(Då skulle vi ju göra deras fråga till en fråga om VISSA vitas förträfflighet. Vilket iofs ofta inträffar, dåligt exempel av mig!)
Och varje gång vi pratar om att överklassen skor sig på arbetarklassen, ska vi först påpeka att alla rika inte utnyttjar fattiga. (Vilket dessutom vore felaktigt eftersom det, enligt mig, är omöjligt att leva ett medelklassliv i Sverige utan att göra det på fattiga människor i U-länders bekostnad.)
OCH när vi pratar om kvinnor som blir fötryckta och misshandlade av män ska det ALLTID påpekas att det finns många män som inte slår...
När vi pratar om homosexuellas rätt i samhället måste vi alltid påpeka att alla heterosexuella inte är homofober...
Om en ser sin plats på "privilegiestegen" och erkänner den (i mitt fall: Vit, heterosexuell, cis-kvinna och medelklass) borde en också kunna se att "hat" mot en grupp som förtrycker inte innebär hat mot enskilda individer precis som förakt mot den grupp som förtrycks inte innebär att alla i den gruppen känner av det föraktet, eller att alla priviligerade föraktar de utan privilegier. Pjuh! Detta blev en lång inledning till nästa text. I eftermiddag gästbloggar min mamma om hur feminismen är männens största försvarare därför att vi förväntar oss att de kan välja och välja rätt.
