Tankar kring mitt eget lekande
Jag försöker jobba med, och leka MED barnen med dockor.
Varför? Joo, för att bilar behärskar de redan eftersom det är så lätt
att leka med bilar. De finns ju överallt omkring dem och låter på ett
sätt som är lätt att härma. Det har också medvetet eller omedvetet
förstärkt/uppmuntrats av alla i deras omgivning inklusive mig.
när de leker för första gången uppmuntrar en ju det och bilar är ju LÄTTA
att leka med. Kräver ingen introduktion eftersom de ser dem, och har sett
dem sedan bebisåldern. Dockor däremot behöver introduktion och lite hjälp.
Inte med det självklara som att krama dem och mysa med dem. Det har de
fattat av sig själva. Men att sköta om dem och LEKA omtänksamhet och
aktiviteter kring dockor och mjukisdjur. Lek är ju en förberedelse för livet
och dockor en del av att rollspela sig som vuxen och öva omtanke och omvårdnad.
I förlängningen empati.
Det är svårt att "tvinga" sig till att leka. Speciellt för mig som inte lekte med
dockor, som barn, i någon särskild utsträckning. Men jag tror det har en poäng.
För lekarna jag initierar med dockor blir både långvarigare, än med bilarna, och
kreativare. Om jag initierar lek med docka och vagn så vill de klä både sig och dockan.
Då kommer frågan om dockan bajsat och behöver ny blöja, sedan går tankarna och
fantasin till mat och dryck och sedan till vilken plats promenaden ska gå. Innom vårt hems
väggar besöker de hästarna (gunghästen eller My Little Ponnies uppstälda på fönsterbrädan)
de går till 4H-gården och besöker djuren (mjukisdjuren) och de går och köper glass.
De vinkar glatt hejdå till mamman och travar iväg ut i hallen och via den kan de gå runt, runt mellan hall, kök, lekrum och antingen hallen igen eller vardagsrummet. Tur att vi har stort hus!
De bearbetar också saker som gjort ont, ett fall från en stol, eller saker de inte får göra som att
klättra på border eller ta vatten ur toastolen. Allt detta "gör" dockan och blir bestämt tillsagd eller tröstad när den gör illa sig. Om och om igen. Dockan som fantasifullt döps till dockan (är två trasdockor de fått av farmor) bajsar ovanligt mycket för att vara tygdocka och busar oerhört mycket.
Jag ska inte påstå att jag är bra på att leka med barnen. Men det är både en nödvändighet (när de är sjuka och blir uttråkade) och viktigt, speciellt för pojkar. De blir så glada och så påhittiga när leken är både mer abstrakt (än med bilarna) men också rymmer så många möjligheter jämfört med mer "låsta" leksaker som fyller endast en funktion. Leken med dockan blir också ett startskott för att leka med de andra leksakerna mer kreativt. Jag har aldrig tyckt om att leka med leksaker, ens som barn (jag var helt fokuserad på rollekar) men jag upptäcker att, ju mer jag "tvingar" mig till det, ju mer uppskattar jag det själv. Lekens alla möjligheter och alla scenarior en kan bygga upp för att föra leken framåt.
Min bror är oerhört bra på just scenario-delen av leken. han kan bygga upp en detaljrik och flexibel värld och verkar tycka det är roligt själv när jag ser honom leka med barn. Det är en gåva för honom men något jag själv får lära mig eftersom. Initierad lek är inte det enda vi gör. För det mesta får de leka själva men de behöver ständigt kommentarer och vill ha mig med i leken så jag försöker ta mig tid då och då.
En kan tro att en inte är en "lek-förälder" men vet egentligen inte för än en prövat. Jag vet, nu när jag prövat, att jag inte är en "lek-förälder" men det betyder ju inte att jag inte kan välja att göra det då och då. Jag kan tänka mig att de rollen behövs mindre om en har barn i olika åldrar som kan lära varandra. Men det är svårt att ta miste på glädjen hos barn när föräldrar är med och leker. DET minns jag från min egen barndom. Mina barn har svårt att koncentrera sig någon längre stund på tv´n (och det är väl som det ska, en försöker ju begränsa tv-tittandet) men jag märker skilnade då jag tar mig tid att faktiskt TITTA med dem och inte ständigt blippa på telefonen (vilket jag oxå gör). När jag kommenterar, förklarar och är aktiv kan de hålla fokus betydligt längre och tycker att det blir betydligt roligare. Dessutom kan vi föra samtal under tiden, som kan bli ganska roliga, om det som händer och de känslor figurerna har. När jag är aktiv blir ungarna mer harmoniska och fixar att leka själva mer då de faktiskt FÅR leka med mig ibland. Jag har dock fördelen att ha både mor-och farföräldrar + våra syskon här ofta och de fyller deras lek-konto till bredden med vuxenlek. Då blir min del i lekandet inte lika pressande.
1 kommentar | AliasLillaMy funderar..., LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar) | Startsidan
Det är en grej jag måste bli bättre på, att ta mig tiden att leka och "lära" Milo leka med bl a dockor. Som du säger man kan göra mycket med en docka om man bara är lite kreativ. Jag vet att Milo behöver det för det blir mycket bilar på både föris och öppna förskolan. Borde också skaffa hem mer målerigrejer och göra trolldeg, för det märker jag att han också verkligen tycker om. Men blir lätt att man känner att tiden inte räcker till med lillebror som tar sin tid, men det ska det bli bättring på:)!
Tack för inspirationen!
Svar:
aliaslillamy
Hanna