Intresseklubben antecknar - om min röv

Min rumpa har alltid varit, om inte jättestor, så ordentligt tilltagen oavsett vilken form resten av kroppen varit. Men efter graviditeten, förluste av muskler och en tilltagande..."rundhet" har jag upplevt hela min kropp, hela jag, som en Barbamamma. (Ni vet hon den svarta Barba-figuren med knut på huvudet och som kan anta vilka former som helst.) Jag är dessutom överrörlig så "Barbamamma" har jag glatt tagit till mig och tyckt om min mjuka, formbara kropp. Så fort någon letar efter något, i min familj, så ber de mig resa på mig för chansen är stor (för att inte säga överhängande) att vederbörandes förlorade föremål finns att hitta under min rumpa. Saker jag suttit på utan att känna det: En Xbox-dosa, ett leksaksflygplan och en muminmugg i emalj. You name it - jag har suttit på det!! Jag har ju nästan alltid ont så en skärande smärta i höger skinka är inget jag reagerar på...
 
Dessutom har jag en tendens att "dunsa ned" i soffor, fotöljer och annat sitt-vänligt. All min tyngd blir liksom koncentrerad till rump-området och lägg därtill farten min kropp kommer upp i under en "dunsning" och ni har en kraft som inte är att förakta.
 
Jag har nu inte i detalj beskrivit min egen röv och vad den kan gömma samt hur jag sätter mig utan att ha en poäng... Oh, no! Jag kan nämligen meddela vad jag inte kan sätta mig på utan att märka det:
ETT HÄFTSTIFT!! Oh, yes! Jag dunsade, intet ont anande, ned i soffan kring lunchtid idag, flög upp och hittade ett häftstift djupt in i underhudsfettet på min rumpa... Nu återstår några viktiga frågor:
- Varför befann sig nämnda häftstift med nålen uppåt i vår soffa?
- Var det en olycka eller ett atentat??
- Om så, varför och utfört av vem??
 
Jag kände mig som en klassisk rollfigur i en femtiotals-film när jag studsade upp ur soffan och det enda som fattades var barn i äppelknyckar-byxor, hängslen och keps, att jaga efter (och naturligtis ramla, det gör alla gamla tanter som suttit på häftstift i gamla svartvita filmer) medan jag hytte med näven och ylade argt. Det enda mitt "dunsande" på, sämre-sidan av, ett häftstift ledde fram till var en anklagande blick på maken (eventuellt hytte jag lite med näven) och förvåningen han uppvisade när jag höll upp det lilla stiftet. Av hans ärliga uppsyn slöt jag mig till att han inte var den trolige gärningsmannen (statistiskt är män alltid inblandade i olyckorna i denna familj) och med ett extra hål i rumpan söker jag nu finna anledningen till min nesliga "olycka". Återkommer med fler nyheter kring "Häftstifts atentatet och min rumpas tillfrisknande" när jag vet mer...
 


If you don´t know me ny now

Skickade följande sms till maken igår:
 

Eh... Kan eventuellt ha ätit upp halva din
chokladkaka... Förlåt!
Fick akut chokladbrist och det fanns
bara en räddning för DINA BARNS MOR!
"Pleas forgive me..." är en låt som känns
passande men även: "If you don´t know
me by now..." Skulle också funka.
Puss älskling!
 
 


Besvikelsen

... är oerhörd när man smyger ner för en nattmacka eller något annat, gott, som 
kan skingra envisa nattafunderingar och inte hittar någon enda smula att unna
sig medan barn och make sover. Vi har inget gott i kylen denna onsdagnatt!
Ack och ve! Det fick bli en snus, uppkrupen i soffan med datorn. Värre kan man
ju ha det förstås. Ibland när alla andra i familjen sover tar min hjärna chansen
att vara kreativ in absurdum. Men jag är för trött för något projekt. Istället mal
idéerna runt i skallen och gör mig grinig. Men det är klart, när annars ska hjärnan
processa? All annan tid är ju upptagen.
 
Just nu jobbar jag med årets fotoböcker. Förra året började jag göra fotoböcker,
"Årskrönikor", över gossarnas gångna år. När jag skulle sluta ögonen ikväll såg jag
bara bilder. Bilder på badande, dansande, djurklappande och sovande barn.
Samtidigt rullar en låt från barnkanalen runt i hjärnan och förpestar min natt.
Vi råkade blippa förbi barnkanalen i morse och under de två minuterna som vi stannade
upp hann låtdjäveln "Dinosar i tåg" sätta sig i min hjärna permanent. Vet ej vad det
handlar om men det får mig att vilja tvångslyssna bra musik eller, eventuellt, klubba
mig själv i skallen med stekpannan.
 
Eftersom jag antar att ni som läser detta gör det imorgon så avslutar jag detta inlägg och förgyller er morgon med några av de bilder som flaxar runt i mitt huvud.
 

Bild från Maj i år
 
Från Januari i år
 
Från Italien-resan i Septemer
 


PTS-syndrom

I julas, under det beryktade "Julklappsspelet på liv och död" vann jag en stor apa.
En hiskelig figur som apar sig och tar man av honom bananen så vrålar han och apar
sig än värre. Fruktansvärt! Hur den hamnade i min ägo är en krånglig historia men
trust me - jag hade inget val. Jag borde naturligtvis ha slängt bort skrället den första
chansen jag fick men den har stått uppe på en hylla och glömdes bort...
 
Idag tyckte maken att det var en bra idé att låta kidsen leka med det anskrämliga djuret.
Och priset i tävlingen "Världshistoriens värsta ideér" går oavkortat till kille vid namn "maken".
Först gick det bra och alla var nöjda men maken ville sätta igång den för att få ännu roligare...
 
Först fick han inte igång den men fipplade och grejjade så till den milda grad att när den väl gick
igång så blev både han och kidsen rätt överraskade. Maken kunde väl skylla sig själv men barnen
förvandlades till två livrädda, förskräckta mistlurar som inte nöjde sig med annat än att mormor,
som var på besök, trådde ner vansinnesapan i sin väska och sa åt den att vara tyst å det bestämdaste!
 
Här i huset lider vi fortfarande av PTS-syndrom och ämnar spendera dagen i soffan...
 


Bland vargarna

Vi var där 35 minuter innan de öppnade. På bytardagen alltså. Ändå hamnade vi
längst bak i en ringlande kö full av mammor och pappor med Ikea-kassar slängda över
axlarna. Själv hade jag två ica-kassar i väskan (nybörjarmiss) och det började sakta gå
upp för mig vilken "happening" detta var. Snart skulle dörrarna slås upp och som traditionen
bjuder rusar alla in och börjar ROFFA åt sig kläder, skor och leksaker från de dignande borden.
När deras Ikea-kassar och hockeytrunkar fyllts sätter de sig i ett hörn och sorterar ut de prylar
de verkligen vill ha och lämnar tillbaka resterna. Det ska, enligt legenden, finnas så mycket (och vara så billigt) att det är värt ett smärre krigstrauma för att smörja garderobs-kråset.

Så gick i alla fall snacket i kön. Jag och Alex funderade vad vi gett oss in på. Såg inte alla andra
smått galna ut? Laddade och rustade till tänderna? Jag kände mig som ett lamm bland vargar. (Visserligen vargar i Foppatofflor men icke desto mindre vargar.) Hoppet om att Alex skulle vara min "varg-kompis", och hjälpa mig genom detta äventyr, grusades när jag såg hennes nervösa blick - vi var båda nybörjare. Det var bara att hacka i sig. Bakom oss fylldes kön på och genom fönstret såg vi högar med barnkläder som väntade på att erövras.

Jag, halvt om halvt, väntade mig en trumpetfanfar när dörrarna slogs upp och beredde mig att slåss för mitt liv (Eller åtminstone för en Polarn&Pyret- body i gott skick) och beträdde slagfältet. Väl inne var situationen inte lika skrämmande och jag fyllde snabbt mina ica-kassar och sorterade sedan noga ut godbitarna innan jag betalade. Likförbannat kom jag hem med flera plagg i storlekar som pojkarna, sedan länge, växt ur. Trösten torde dock vara att plaggen kostade mellan fem och tio kronor och knappast påverkade min hushållskassa nämnvärt.

Så har jag då upplevt min första klädbytardag och kan konstatera att jag är, om inte biten, så åtminstone lite knaprad på. Till våren kommer jag att stå där, en timme i förväg, med Ikea-kassar fulla väskan och en Redbull i näven. För fynden finns där. Man måste bara våga sig in i vargarnas näste för att sortera ut dem.


Igår var jag rädd

På riktigt var jag rädd. Satt i soffan med sönerna och läste en läskig deckare.
Plötsligt satte deras kolik igång och de skrek utöver sig. Låg som två bågar i min famn
med röda ansikten och tårarna sprutande. Då. Mitt i detta inferno av ljud och affekter
gick strömmen. Hela huset blev kolsvart från en sekund till den andra. Jag såg inte handen framför mig och kunde inte minnas vart jag lagt mobilen. Maken satt just då på planet hem från Stockholm och pojkarna skrek än värre. Dels för att de hade ont, dels för att de blev rädda av det plötsliga mörkret och dels för att mamman var rädd. Jag kunde inte röra mig för jag hade två barn i famnen och jag såg inte att sätta fötterna framför mig. Det var kusligt att inget se och inget höra förrutom skriken.

Vad gör man?

Jag kunde inte lämna dem där, rädda och ensamma när de hade ont.
Det enda jag kunde komma på var att lugna min egen andning, mina hjärtslag och hålla dem tätt mot min kropp. Det var som en "Mindfullness övning" från helvetet. Att mota sin egen rädsla och kontrollera andningen. Jag vill ju inte ge dem mörkerfobi och det enda jag kunde göra var att hålla dem trygga tills de lugnat ned sig. Jag vet inte hur länge vi satt men uppskattningsvis var det en av de längsta halvtimmarna i mitt liv. När deras kolikskrik upphört och de började lugna ned sig lade jag dem bredvid varandra i soffan och famlade mig fram till köket, tändstickorna och några ljus. Sedan satt  vi där, tätt ihopkrupna, tills pappan kom hem. Då hade pojkarna somnat och jag hade kramp i de flesta muskler. Hela förloppet var som hämtat ur en skräckfilm. Minus mördaren förstås men ändå! Sjukt obehagligt! Men det var mycket lärorikt att bli tvungen att betvinga sin egen rädsla. Då kände jag mig stark, moderlig och vuxen. Jag har alltid varit lite mörkrädd men detta känns, i efterhand, som ett steg mot en tryggare Julia. En tryggare mamma.


Nära ögat

Hej! Detta är en gästblogg som jag Samuel, Julias make, skriver. Som alla läsare av den här bloggen vet är vi spänt förväntansfulla över att få träffa våra två tvillingar som växer i Julias mage. Nu höll det på att bli ett förtida möte. I måndags eftermiddag började Julia plötsligt blöda kraftigt så vi fick åka akut till förlossningen i Skellefteå. Där konstaterade man att bebisarna mådde bra och att blödningen troligtvis kom från en skadad del av moderkakan. Efter medicinering upphörde blödningen men istället hade Julia börjat känna av en del värkar. Detta ledde till en ny färd till Umeå där man bättre kan ta emot bebisar på 28 veckor. Så nu är vi i Umeå och Julia har fått ett dropp under de senaste 48 timmarna som ska stoppa värkarbetet och det verkar fungera. Den närmaste tiden är dock väldigt oviss och Julia har, till sin stora försmädelse, blivit beordrad sängläge för en icke tidsbestämd period framöver. Något som hon inte alls uppskattar, hon hade mycket hellre påtat på i sakta mak hemma på gården. Nu har hon via ombud förmedlat lite av de senaste dygnens dramatik och hoppas att ni fortsatt läser hennes blogg. PS. Ursäkta den povra formatteringen av detta inlägg men det är gjort från min mobil som inte erbjuder samma översikt som en dator. DS Med bästa hälsningar / Samuel & Julia


More for meeeeee!

Idag är det lite segt. Vi somnade glada i hatten strax efter 04.00.
Maken klev upp vid 12-tiden och stekte ägg och bacon. Till min, oförställda,
lycka mådde han så pass dåligt att jag fick äta upp hans bacon! Maken
muttrade och tyckte att jag kude ha lite medkänsla och sluta smacka belåtet
men min belåtenhet gick inte att dölja. Jag festade rätt hårt för första gången det
senaste året. Var sådär glad och sprallig som man bara är efter ett par rejäla jägershots.
Men jag blir nästan aldrig bakis numera. Har liksom en liten klocka i bakhuvudet
som börjar plinga när jag närmar mig den kritiska pukten. Idag är jag seg för att
jag var uppe halva natten men mår i övrigt prima. Maken däremot verkar
ha "ont i håret" och är inte alls sugen på den halva byttan Ben&Jerrys jag plockat
fram ur frysen... more for meeeeee!!!

Fikat, på gårdagens 40-års baluns, blev succé! Flera anmälde intresse för att
beställa biskvier, cupcakes och chokladsnitt. Jätteglad blev jag! Ju mer jag närmar
mig en ny behandling, ju mer behöver jag något att sysselsätta tankarna med.

Ny ska jag myse ner mig i soffan med en gnällig make och pigg hund!


Attack-tapetsering

Idag har jag "attack-tapetserat"!!
För er som undrar vad det innebär kan jag meddela att det handlar om att:

1/ Ta en tapet med överdjävla svår mönsterpassning.
Jag valde en med massor av blommor och förskjuten
mönsterpassning... Mao överdjävla svårt!!

2/ Se till att du är ensam. Varför förenkla genom att
vara två?!?

3/ Drick massor av kaffe och peta in snus ideligen för
ett extra gott humör.

4/ Glöm att äta dricka och kissa.                                 

5/ Svär, förbanna och utstöt gälla, panikslagna tjut lite
då och då.

6/ Förbered dig dåligt.                                                   

7/ Spill tapetklister över hela dig, hunden och resten av
rummet så att det ser ut som att du spelat in en porrfilm.
Jag valde att spilla i hela håret, ansiktet, ja till och med
i ögonvrårna.

8/ Skada dig själv lite lagom. Mina skador innebar att jag
både skar och klipte mig i samma finger upprepade gånger.

9/ Välj att tapetsera en vägg med massor av fönster, kontakter
(som du givetvis inte skruvar bort) och utanpåliggande rör.

10/ Välj att tapetsera en vägg som är allt annat än rak. 

11/ Men välj framförallt en vansinnigt dyr tapet så det svider
rejält när du gör fel.     

12/ Efter timmar av umbäranden och plågade skrik klappar
man sig själv på axeln för ett väl utfört arbete.









Rummet som förärats med denna underbara tapet är köket!!
Gonatt på er!




Tredje verktyget gillt!

Gäääääsp! Började morgonen med att nästan slå ihjäl mig.
Mitt bland hantverkarnas verktyg satte sig Rolf och kackade, jag ruuusade emot honom för att schasa
ut honom och snublade på ovan nämnda verktyg. Man skulle ha haft det på film... Jag stod på benen med kraftiga balansproblem när jag snubblade på nästa verktyg... Höll mig uppe även den gången men föll som en fura när jag snubblade på ett tredje verktyg.

Varför är jag ens förvånad? Med tanke på vilka olyckor jag lyckats åstadkomma i mitt eget hem så borde jag inte leva idag.
Vad är det med mig och "snubbel-FÖRBANNADE-klantighets-DJÄVLA-olyckor"??
Guuuud va´less jag blir!!

Nåja, Rolf blev så rädd av min lilla olycka att han kvikt smet ut på gården och fortsatte bajsandet.
Silverkant.nu


å förresten

Så har Rolf skitit på hallgolvet!!
Han verkar ha förlorat viljan att
leva sedan kastreringen. Annars
skulle man kunna tycka att han
skulle ge sjutton i att bajsa (överhuvudtaget)
när matte är på detta humör...

Kärlek och harmoni (för sjutton!)


Vilken tur!

Jag samlar på Herman Lindqvist´s bokserie "Historien om Sverige".
(Är en historienörd och har tom läst några terminer på universitet.)
De böckerna kostar i bokhandel mellan 200-300kr och jag har dem på
önskelistan varje jul. Hitintills har jag fått ihop 2st och började så smått
misströsta när jag travade in på Myrorna på lunchen idag och fann 4 ex.
i nyskick för 25kr st!! Nu är serien nästan komplett och jag myser vid anblicken
av mitt fynd!!

Tråkigt nog valde jag att köa deras återvunna, rosa, papperskasse att bära hem dem i...
Det ösregnade...
Påsen var inte konstruerad för vattenmassor av den kvantiteten...
Jag fick gå in på elgiganten och be om hjälp...
Den gulliga tjejen gav  mig en kasse i plast... gratis!
Snällt!

Kärlek och harmoni!


Torterad av körsbärsträdet

Dagen har spenderats i trädgården. Somnade kring 02.00 och vaknade av en glad hund kl 08.00.
Rolf somnar om ifall man säger till honom att somna om men eftersom jag lider av sömnsvårigheter för tillfället så gick jag upp, åt frukost och drog på mig stövlarna.

"Här ska grävas" hojtade jag glatt till djuret och han gladde sig åt att få åka skottkärra till trädgårdslandet. Väl där njöt Rolf av att sola sin kropp medan jag slet i mitt anletes svett! Jag grävde upp tistlar, rensade ogräs och band upp mina blåbärsbuskar. Rolf roade sig emellanåt med att stjäla rullen med snöre om och om igen. Så fort jag vände ryggen till så var de borta! Han är en liten "ninjaHund" den där Rolf. Jag iddes inte skälla på honom eftersom han i övrigt skötte sig snyggt.
Jag menar, han bajsade inte på grannens gård eller skällde på något barn eller tuggade på någon död fågel - sånt uppskattar jag! När mina små älsklingar (buskarna med amerikanska blåbär) fått sitt gick vi över till att plocka hallon. Jag plockade och Rolf åt upp alla bär som jag ratade. Han fullkomligt damsög marken där jag gick fram. Han kommer bergis att kräkas rött ikväll!

När hallonsnåren var damsugna på mogna bär fick jag för mig att jag skulle plocka körsbär...
Körsbärsträdet har varit en följetong. Alla bären sitter nämligen högst upp och trädet är för vekt för att luta steget mot. Allt vi hitintills kunnat göra är att titta suktande på de djupröda bären och önska ner dem. Maken har kommit med diverse konstruktiva förslag såsom att "dressera en apa" eller hyra en skylift. Ap-förslaget kändes lite väl långsiktigt och skyliften för dyr. Som grädde på moset står trädet i ett dike fullt med axelhöga brännässlor!

Jag bestämde mig för att använda all min list och muskelstyrka för att överraska maken med en hink körsbär när han kommer hem från jobbet. Jag bar dit en trappstege, några filtar och en sekatör med teleskopskaft.

Jag klättrade, svor och bönföll trädet. Sakta fylldes hinken. Precis när jag stod i begrepp att knipsa av en tunn gren, dignande med vackra bär, snubblade jag till. Efter att ha vevat med armarna i hopp om att finna balansen tumlade jag ned för dikeskanten, genom alla brännässlor och blev liggande. Jag blir trögt medveten om att jag inte håller i sekatören längre och från ovan kommer den som ett spjut och knockar mig i ansiktet...!!... i tinningen!!

Jävla jävel-ont gjorde det ska jag tala om för er som vill veta!! Djävla djävel-tur att den inte kom med sekatör-delen nedåt. Då hade jag nog inte klarat mig med ett blåmärke. Bara tur att jag inte petade ut ögat på mig själv!!

Så nu sitter jag här och försöker hitta på en bra förklaring till maken när han kommer hem. Jag är blåslagen i ansiktet och bränd på hela kroppen.
Djävla djävel-dumt att tampas med brännässlor i shorts och linne. Jag har tom bränt mig på tuttarna!! Å´smutsig är jag!! Ser ut som om jag lekt mullvad i träskmark!!
Maken kommer att skälla på mig, det är djävla djävel-säkert!
Han kommer att påstå att jag är en fara för mig själv och att jag ska ge faan i att klättra i körsbärsträdet...
Kanske kan han blidkas något av den fyllda hinken...

Nu: Duscha!



Skratt och gorm!

Malin, min barndomsvän och kära, kära nutida vän
kikade förbi för att prata bort några timmar. Tidsoptimist
som jag ibland är,
(får liksom anfall av det några gånger
per år och kan inte sätta fingret på orsaken. Kanske är
hårddisken full och kompenserar med att tappa tidsuppfattningen...)
hade jag satt igång både saftmajan och en dubbelsatts bagels,
precis innan hon kom!

Gaaahhhh!


När Malin kliver in genom dörren lyfter jag raskt av saftmajan från spisen och hejar hurtfriskt medan jag ställer ifrån mig åbäket! Följande hände, liksom i "Slow motion" men jag stod ändå där
hjälplös och inkapabel att förhindra katastrofen:

*Det smäller till

*Ett olycksbådande "fräs-läte" når våra hörselgångar

*Det säger "frääääs" mot min hand

*En odör av bränd hud och plast sprider sig i köket
*Malin skriker

*Jag vrålar i sopran!

*Jag lyfter upp "saftmaja-helvetet" från vår numera
sönderbrända laminatskiva! (Den är inte jättesnygg
till att börja med men vi hade hoppats att den skulle
hålla några år och INTE belasta vår ekonomi denna höst!)

*Jag ställer ned saftmajan på den del av bänken som är
rostfri och tål värme!

*Ett nytt "frääääs-ljud" uppstår av okänd anledning.

*Vi sniffar i luften för att härröra den nya, brända lukten
och dess källa!

*Vi finner svaret på gåtan som består i att jag ställt den
glödheta saftmajan på min degskrapa i plast!

*Jag vrålar igen!

*Malin vrålar igen, lika mycket av förvåning som av rädsla!

*Malin uppfattar det sorgliga i situationen och tröstar ledsen Julia.

Sedan bakade jag ut mina bagels med tranbär medan vi pratade igenom allt viktigt som hänt sedan senast vi sågs... Samt allt oviktigt och började så smått komma in på trivialiteter innan plikten kallade min vän, tillika småbarnsmorsa och hon begav sig iväg med en påse nybakta bagels i näven! Vid det laget hade vi hunnit skratta, gorma, jag hade gormat medan Malin skrattade hysteriskt och viktiga slutsatser hade dragits. Kort sagt en eftermiddag som avlöpte som eftermiddagar ska avlöpa när man träffar en god vän!

Såhär vacker är min goda vän Malin!


Kärlek och harmoni!


Katt- i- Fnatt

Minding my own business, satt jag å läste en tidning
medan Rolf jagade en fluga på gårdsplanen. Plötsligt hör
jag ett stönande, trånande läte och går för att kika vem som
behagar tillfredsställa sig själv på vår altan. Inget hyfs alls,
tänkte jag medan jag letade källan till detta läte.

...och vad får jag se?! Jo, en stor brandgul katt kommer åmande
in genom altandörren och uppger diverse gutturala läten som
lätt skulle kunna komma från någon erotisk film.

Jag är nu ingen vän av katter (eller hundar eller andra djur heller för den delen).
Inte så att jag hatar dem...
...jag tycker de är jädrans läskiga!!
Oförutsägbara, snorkiga och "dear I say it" aningen onda djur!

(Brasklapp: Till er kattälskare vill jag bara säga att
jag inte ser ned på katten som människans vän. Bara
att jag tycker de är otäcka och inte vill äga en själv.)

Tillbaka till den stönande och åmande katten.

Jag gjorde mig stor, vevade med armarna och försökte
verka farlig. Fräste i hopp om att ondskans budbärare
skulle förstå att här bor en alfahona.

Åbäket synade min bluff och ömsom ålade ömsom
struttade vidare in i mitt hus. Jag kom då att tänka
på Rolf, min naive, gladlynte lille vän som inte har
vett att vara rädd. Var höll han hus?? I hopp om att snabbt
få ut kåt-katten följde jag efter den och försökte schasa
ut den genom den öppna ytterdörren. Ser Rolf,
fortfarande upptagen med att jaga en fluga, genom
dörrhålet och tänker att snart får han syn på katten och
kommer sättande för att hälsa!! Alltså ger jag, på nytt
upp ett fräsande ljud och vevar med armarna. Katten
inser förmodligen att jag inte är så tuff som jag vill verka
och skuttar försmädligt upp för trappen till övervåningen!

Crap!

Rolf har nu fattat intresse och kommer sättande i full galopp.
Att han inte skulle ha en chans mot katten om den visar sig
vara vresig föresvävar honom inte!

Raskt plockar jag upp honom i steget och smyger upp för
trappan. Jag hör hur katten stönar och skriker. Med Rolf
i famnen försöker jag på nytt få katten att förstå att den
inte är önskvärd här med sina oanständiga läten. Katten
ignorerar mig till en början men får upp intresset för vovven
och börjar krumbukta sig mot oss. Jag å Rolf flyr, hals över
huvud till nedervåningen med katten efter oss och jag smäller
igen dörren till hallen, som leder till trappen, mitt framför
dess nos. Snabbt retirerar jag till vardagsrummet och stänger
altandörren!!

Phu!

Katten stönar vidare utanför vår dörr, jamar och skriker
för att bli insläppt. Jag känner mig som hämtad från en skräckfilm,
belägrad och utan chans att fly. Ylandet utanför vår dörr fortsätten
och jag hoppas innerligt att katten inte tänker besudla något
av rummen på övervåningen för JAG har då inte tänkt ta upp
kampen om övervåningen!!

Vår övervåning, trapp och yttre hall är nu fiende-territorium.
Jag bestämmer mig för att hålla nedervåningen medan jag
väntar på förstärkningar. Maken är på väg hem från jobbet...

När maken väl kommer hem har skriken tystnat och jag vågar
sticka ut näsan för att varna maken!! Katten har förflyttat sig
ut på gården och maken schasar vänligt, men bestämt, bort katten.

Han/hon bidar nog sin tid i buskarna för att slå till när maken
åker till jobbet imorgon. Men för idag är huset mitt territorium!!

Mina tidigare bataljer med djur kan ni läsa i " Snakeroom",
"Skogens vidunder" och "Traumatiserade hönor och bajsattacker".
Alla de inläggen finns under kategorin "Vrålbabianens äventyr".

Kärlek och harmoni!


Jag tar kontroll över min blogg (igen)

Följ min blogg med bloglovin


DatorPanik

Dagen har varit tung, låg och allmänt deppig.
Jag kommer på mig själv med att förvirrat
undra "varför är jag så låg?" för att en stund
senare komma på varför. Jag är en asocial
gammal babian som inte orkar eller vill vara
social men samtidigt inte vill stanna av.

När jag kom hem, helt utpumpad av social
samvaro, satte jag igång att slipa, måla
och allmänt fixa! Gammelbabianen kan i
alla fall renovera, tänkte jag. Maken åkte
till gamla lägenheten för att putsa fönster.
Han bad (nej, beordrade) mig att ta det lugnt
och slappa en stund. Efter att ha varit olydig
en stund (å målat spegelram) bestämde
jag mig för att vara duktig. Dock räcker inte
TV:n som distraktion från ledsenhet varpå
vag sökte med blicken efter min vän, min
webb-dagbok, min klagomur. Men min mentala
boxarsäck fanns inte att uppbringa!!
GammelBabianen förvandlas till sedvanlig
VRÅLbabian som muttrar, svär och letar
planlöst en stund. Syndabocken blev maken
som av guds försyn inte var hemma...
Rolf tittade oroligt på den muttrande
vrålbabianen som ersatt hans annars så
välbalaserade och timida matte.
Efter en smärre panikattack och diverse
galna planer på alternativ distraktion, som
panik-tapetsering, panik-sömnad eller
panik-bakning hittade jag min vän på sin
vanliga plats...

Nu bloggar jag simultant med hetsätning
av chips och allsång tillsammans samt
slö-läsning av nya Tove Hem & Trädgård.
Nu är ordningen återställd!

(...och jaa, jag vet. Detta är inte hälsosamt. Men låt mig fly ett tag till, åtminstone till helgen... eller semestern, då ska jag bryta ihop och komma igen som en ärligt glad Lilla My som inte vill annat än att socialisera och hitta på skojiga saker... Jag ska inte gorma alls... eller?! ;)


Mat-hat

Jäsiken vad tvär-ilsk jag varit i veckan...
Jag hade en sån´där dag på jobbet som får mig att tugga fradga.
Jag stötte på ett problem på jobbet. Vilket inte är så ovanligt eftersom mitt jobb består av problemlösning. Denna gång var det dock bibliska proportioner...

* Dramatisk konstpaus*

Eller, jaa... det var ovanligt knivigt iallafall!!

*Mindre dramatisk konstpaus*

Mot slutet av dagen var jag så less...
...på Rolf, på mina kolleger i Malmö och på arbetet i synnerhet!!
Jag utstötte avgrundsvrål och om man kan tyda mina basala läten så kanske man skulle kunna uttyda att jag ville ta med Rolf på min moppe, åka ned till Malmö och be honom kakka i deras skor!!

Problemet löstes tillslut - no thanks to Malmöiterna och jag fick traska hem.

Jag satte igång med middagen.
Jag slamrade, svor och levde rövare.
Målet var att skapa plättar a´la LCHF (utan mjöl) och jag var peppad på att få smaka de små underverken utan att för den skull stoppa kakhålet fullt med onyttigheter.

Det gick inte bra!!

De gudsförgätna, eländiga och förhatliga plättarna blev pannkaka (pun intended) och jag drabbades av akut raseri!! Blint, rödglödgat raseri!

...och hungrig var jag!!

I vaaansinnet kastade jag hela LCHF-smeten!!
Vispade, frenetiskt, ihop en våffelsmet fullproppad med kolhydrater och fett!

Slamrade, svor och levde rövare!

Gräddade under gråt och tandagnisslan våfflor och satte i mig ett helt gäng!!!

Dumma, dumma, duuuuuumma!!

Naturligtvis fick jag en helvetisk magknip som orsakade extra gorm och sedan somnade jag i vredesmod tack vare våffel-koma.

Kärlek och harmoni!


Rolf, bäst i klassen

Valp-kursen började idag.
Oh, my god vad jag hatar hund-människor!
Att jag dessutom hatar kurser och insnöade människor gjorde inte saken bättre.
Men jag ska hålla ut.
Det ÄR en viktig kurs om man vill ha en väluppfostrad vovve.
...och vi FICK FAKTISKT några konkreta råd om hur vi ska komma tillrätta med Rolfs bil-rädsla.

Jag är nog bara en osocial människa... eller psykopat...?

Jag satte genast igång med att hata den
rabiata-hundgalna-besserwisser-know it all-ge oönskade tips-tanten!
Jag ville liksom ta hennes gigantiska hund och köra upp honom i röven på henne!
Visserligen såg kursledaren ut att vilja göra något liknande...
...åtminstone tolkade jag hennes ansiktsuttryck så.

Rolf gjorde entré genom att hetsa de andra hundarna för att sedan lägga sig ned och lugnt betrakta förödelsen han åsamkat... Han är en sneaky liten hund som fattat hur man gör för att bli klassetta.
Röja undan konkurrensen och sedan spela ängel.

Höjdpunkten var det blaskiga kaffet och punchrullen som avslutade kurstillfället.
Men som sagt, jag vill ha en trevlig hund och då får jag stå ut med hund-fascisten.

Nu ska jag turbo-sova så jag orkar vara "Fredags-ond"...

Kärlek och harmoni!!


Vinterspelen 2010 forts...

Vi samlades 1km från stugan för att därifrån ta oss till fots med groteskt mkt packning!!
(Eftersom jag är sällsynt lat kunde jag ju inte gå två gånger utan bar som en packåsna en gång istället)
Väl framme dukade lillebror (Hjalle) och Matilda fram underbara limpsmörgåsar och varm choklad.
Sedan satte tävlingen igång!!
Jag, Hjalle, Sofie och David bildade laget "The mean machinez - med z" Det andra laget döpte sig själva till "BAMS" efter sina initialer Boas, Alexandra, Matilda och Samuel...
Inte det Coolaste namnet tyckte vi och efter ett lag-möte där deras namn och dess töntighet disskuterades kom de fram till att BAMS stod för "Bad Ass Mother Suckerz - med z" och vi kunde komma igång med den första grenen.
David och Alexandra stod för den första grenen som var luftpistolskytte! Jag besegrade nerverna och sköt förvånande bra, liksom mina lagkamrater och vi vann första grenen!!

David inleder skyttet!

Sofie Skjuter stabilt


Sedan fortsatte spelen med en hinderbana som en person i laget skulle springa med förbundna ögon och de andra skulle guida med megafon. Hjalle och Matilda stod för grenen... och banan satte de upp i 120cm snö!! Behöver jag säga att kombatanterna mer kravlade än sprang...

Bobbo gör sig redo att krypa banan med svarttejpade skidglasögon!! Hjalle och Samuel har roligt åt honom!


Här kravlar han iväg!!


...Och han ramlar i mål - ivrigt påhejjad av lagkamrater!!


David gör sig redo att slå Bobbos tid!! Eftersom han inte ville blöta ned byxorna bestämde han sig för att köra i långkalsonger...


David "Långkalsong-mannen" får en bra start!!


...och han går i mål på en vinnande tid!!


Sedan anordnade Bobbo och Sofie en tipsrunda som innebar vinprovning och ostprovning bl.a
Efter tipsrundan var det dags för lunch, det var David och Alex som bjöd på älgskav och grönsaker i pitabröd. Det tillagades på Mourikka! Muuuums!!



Därefter tog våra grenar vid - de hade temat Matlagning! De tävlande skulle, i första grenen, skala och klyfta två äpplen, vispa äggvitor till maräng och öppna en kokosnöt utan att mjölken förfors.
Allt detta på tid. Den andra grenen bestod av att de skulle baka den godaste sockerkakan utan recept med ett antal givna ingredienser. Även detta på tid. Efter dessa grenar solade vi och fick en stund av strålande väder!!





Efter pausen fortsatte tävlandet med en gren som innebar att man skulle (utan hjälp av händerna) få tag i en godis längst ut på ett snöre!! Grenen efter det hette "Så ska det låta" och det skrålades och sjöngs glatt. Efter att det vinnande laget korats (mitt lag) och priserna delats ut (som lillebror sponsrat med, de var fantastiska) blev det middag. Den bjöd Bobbo och Sofie på. Den bestod av Taco-gratäng med färskost och cremefraiche + nachos och sallad. Sagolikt gott!!
Herrarna bastade medan damerna slöade och kvällen avslutades med att alla sov i "Storstugan" och snarkade i kapp. Frukosten/Brunchen stod jag och maken för och det bjöds kryddiga korvar, krämig kikärtssallad med rädisor och ett stort lass frasvåfflor.

Vinterspelen blev en succé och vi återvände nöjda och glada!
Tack alla älskade vänner för en fantastisk helg!!

Kärlek och harmoni!


Tidigare inlägg