PTS-syndrom

I julas, under det beryktade "Julklappsspelet på liv och död" vann jag en stor apa.
En hiskelig figur som apar sig och tar man av honom bananen så vrålar han och apar
sig än värre. Fruktansvärt! Hur den hamnade i min ägo är en krånglig historia men
trust me - jag hade inget val. Jag borde naturligtvis ha slängt bort skrället den första
chansen jag fick men den har stått uppe på en hylla och glömdes bort...
 
Idag tyckte maken att det var en bra idé att låta kidsen leka med det anskrämliga djuret.
Och priset i tävlingen "Världshistoriens värsta ideér" går oavkortat till kille vid namn "maken".
Först gick det bra och alla var nöjda men maken ville sätta igång den för att få ännu roligare...
 
Först fick han inte igång den men fipplade och grejjade så till den milda grad att när den väl gick
igång så blev både han och kidsen rätt överraskade. Maken kunde väl skylla sig själv men barnen
förvandlades till två livrädda, förskräckta mistlurar som inte nöjde sig med annat än att mormor,
som var på besök, trådde ner vansinnesapan i sin väska och sa åt den att vara tyst å det bestämdaste!
 
Här i huset lider vi fortfarande av PTS-syndrom och ämnar spendera dagen i soffan...
 





NAMN
 

MAIL


URL


SKRIV DIN KOMMENTAR


Spara?