Jag och Gudrun
Jag försöker plugga och mysa med barnen så det får bli ett sån´t där tråkigt inlägg om min allra bästaste julklapp. Få sakert i världen, NEJ, universum går upp mot en rosa Moccamaster. Som självutnämnd kaffeexpert vill jag bestämt hävda att Moccamaster är bäst. Vår förra är av samma märke men en riktig budgetvariant som jag lycklig kom över på halva priset. DÅ kostade den 600kr och som jag minns det var det våra sista 600kr den månaden. Och som vi njöt. Ända fram till nu har jag njutit men njutningen blir liksom så mycket större när den levereras ur en bubbelgumsrosa maskin. En maskin jag ALDRIG "in a million years" hade kunnat unna mig själv. Inte utan att riskera familjens ekonomi å det grövsta. Nu är den min, my precious! *smeker den i smyg när jag tror att ingen tittar*
Jag fick den av min pappa!! Har döpt den till "Gudrun" efter min idol....
Av maken fick jag ett par rosa hörlurar. Nu matchar vi, jag och Gudrun!!
God, jämställd, Jul!!!
Sitter med julgranen (OBS! Riktig som svärfar släpat hem) på ena sidan och en brasa på den andra. Hos farmor och farfar är vi och jag har lagt bort en svår bok om idéströmnimgar i 1700-talets Europa. Nu får den ligga till minst annandagen!! Julaftonsmorgonen är det viktigaste i makens familj så vi firar den här, går i julgudstjänst och beger oss hem efter det. Där väntar min mamma, mina bröder och min brors sambo Matilda. Vi ska inte äta julbord. Vi satsar på gröt och skinkamörgås samt en ostbricka. Barnen får sin första godispåse och tomten kommer på besök. Enkelt och ... Mja, så lugnt det nu kan bli med mina högljudda, busiga och övertända barn...
De ska få varsin surfplatta av mormor. Av oss får de några loppisfynd. Det blir nog många paket ändå. De är mest peppade inför att få ge katten paket imorgonbitti. OCH godiset som de är övertygade om att tomten ska ge dem. "Nom-nom" (godis) är det enda de önskat sig. Jag har köpt lite som jag delat upp i portioner som de ska få under helgen. Chokladpengar, klubbor och varsin pez ska de få. Jag är själv i extas inför att ge dem allt detta godis!
Jag ser redan fram emot att sjunka ned i soffan och njuta av det samtal som alltid startar i min familj.
Jag är nöjd med livet just nu.
Önskar er detsamma, fina bloggläsare! Önskar er en stressfri jul! Från djupet av mitt hjärta: god jul! Och en förhoppning om frekventare bloggning efter helgen. Puss på er!!
De ska få varsin surfplatta av mormor. Av oss får de några loppisfynd. Det blir nog många paket ändå. De är mest peppade inför att få ge katten paket imorgonbitti. OCH godiset som de är övertygade om att tomten ska ge dem. "Nom-nom" (godis) är det enda de önskat sig. Jag har köpt lite som jag delat upp i portioner som de ska få under helgen. Chokladpengar, klubbor och varsin pez ska de få. Jag är själv i extas inför att ge dem allt detta godis!
Jag ser redan fram emot att sjunka ned i soffan och njuta av det samtal som alltid startar i min familj.
Jag är nöjd med livet just nu.
Önskar er detsamma, fina bloggläsare! Önskar er en stressfri jul! Från djupet av mitt hjärta: god jul! Och en förhoppning om frekventare bloggning efter helgen. Puss på er!!
Godsaker
Pjuh! Mina prover var bättre. En lugn jul väntar. Nu har vi jullov i MyFamiljen!!!!!
Hurra är en underdrift. Nu ska här julstädas, slås in paket och bakas. Idag ska min obligatoriska fudge kokas. Det är makens favorit på godisbordet. Han försakar allt om han får den. I år får han koka den själv med mig som en hök över axeln. Jag gillar varken ischoklad, tryfflar eller nougat. Jag favoriserar smörkola och lakritskola. Jag tycker smörkola är ett bra alternativ till knäck. Den smakar likadant, typ, men man slipper att hälla i små formar. Istället häller jag den i en oljad aluminium form och skär tjocka bitar. Ska det vara nödvändigt med knäck så föredrar jag messmörsknäck med lite sälta. Lakritskolan ska vara doppad i mjölkchoklad med flingsalt på toppen (testa även lite rivet citronskal, smakerna lyfter otroligt med flingsalt och citron). Inget av detta är gjort men nu har vi tid! Vilka godsaker kan du inte vara utan på godisbordet?
Namn, presentsnöre och pepparkatter!
Godmorgon! jag är med mina barn och idag är det roligt.
Nää, det är inte alltid kul i meningen trevligt och komiskt
men idag är det det. Kul. Åtminstone för tillfället... Vem vet vad som
händer nästa sekund liksom? Inte en tvillingmamma iallafall.
de står på varsin stol och kör sina bilar på diskbänken.
Lastar alla nappar de kan och så kör de, plötsligt stannar de upp
och lägger bilarna på sidan, säger: "natt natt" och gör snarkljud.
sedan vaknar de, kör runt åsså säger de (bilarna) "Hej!!!! Glaaaaaaa!!!
Vilket efterliknar när vi leker kurragömma och jag hojtar:
"Vad glad jag blir att jag hittat er!!"
De gillar att luras också. Bakar duplo-kakor i sin brio-spis, låtsas att de ska bjuda mig för att i sista stund rycka undan och låtsas äta dem själva. När jag uttrycker min oerhörda vrede över detta skrattar de så de kiknar och skriker: "Meja buuuus, mamma, meja buuuus!" Helst vill de att jag ska jaga dem och vara lagom läskig. (Nu stal de just en rulle presentsnöre men jag låter det gå en stund). Eller så vill de skrämma mig, skriker bu, jagar mig och mellan avgrundsvrålen skriker de med pipiga röster:
"Sping, mamma, sping!"
(Nu rullar de in hela huset i snöret, ett lagom fredagsnöje.)
De kallar varandra för "Jöjjö" (Otto) och "Ludlo" (Vilgot). Sitt eget namn kan de inte och de bekymrar mig en aning. Att det inte känns viktigt för dem att lära sig sitt eget namn eller ens en egen variant för det. Men de lystrar alltid till det namn den andra gett dem. När vi övade på det egna namnet förklarade jag att det är viktigt att kunna sitt namn, om någon frågar. Efter en hel dags jobb med det egna namnet frågade jag dem vad de hette. Överförtjust hojtade de: "NAMN!" och gav sig själva en applåd...
Vad ska en säga? På sätt och vis hade de ju rätt... men lite otur när de tänkte.
Funderar på att baka mina "pepparkatter" idag. den julbulle som maken inte kan vara utan. han bad mig om receptet men grejen är att jag själv inte kan det. jag gör som det faller sig. Konceptet är dock att göra två bulldegar. den ena med saffran och den andra med pepparkakskryddor. sedan tvinnar en ihop dem och får en bulle med alla julens smaker. I "Fula men goda"-arkivet finns ett recept tror jag men jag orkar inte söka. Nu ska jag jaga ikapp snör-tjuvarna och rulla ihop 50 meter snöre! det ni!
Sådant min hjärna sysslar med mot min vilja
Midnatt och jag har smugit ned för trappen för att slippa ligga sömnlös bland sovande familj. Jag klarar, jaa till och med njuter, en stund av att ha snusande barn och make omkring mig men sedan känns det bäst att prova gå ned. äta något och börja om med försöket att sova. En taktik som jag minns sedan barnen var bebisar. jag upplevde att deras förmåga att somna in var tätt förknippad med min känsla och var jag uppstressad somnade de inte. Så jag började om. Gjorde om läggningsproceduren med en annan sinnestämning, var bara där och då utan stress och se på sjuttsingen om ungarna inte somnade pronto.
Jag kallade det tillämpad mindfullness. Att vara i stunden utan att värdera den och stressa över resultat. Kom jag in fel i situationen kolapsade hela läggningen. Lika bra att börja om. Likadant är det med mig själv när hjärnan inte vill vila. Lika bra att låta den jobba på ett konstruktivt sätt istället för att stressa upp sig. Det göres lättast om en tar en paus från att försöka somna in och efter en stund kan jag prova igen.
I natt är det mina provsvar som spökar.
För en månad sedan fick jag veta att jag hade dåliga värden, blev sjukskriven bara för att upptäcka att det inte finns skyddsnät som tillåter den andra föräldern att stanna hemma med barnen när mitt hemmavarande var frivilligt och jag inte tog pengar från försäkringskassan. Note to self: Ingen idé att bli sjukskriven när en pluggar och är hemma med barn. I början på denna vecka tog jag om proverna i hopp om att de skulle vara bättre och nu väntar jag på resultatet. jag vet att min doktor fick provsvaren igår vid lunch och nu har jag inget hört vilket innebär att jag måste jaga min doktor imorgon. Vill inte gå ovetandes i helgen. Min hjärna sitter alltså i en rävsax där jag inget får veta om jag inte själv agerar med eftertryck men samtidigt vill jag inte vara en jobbig, nervös patient. Jag vet, jag ska inte bry mig men det är sådant min hjärna sysslar med, mot min vilja, så här på nattkröken: den nojjar.
Så fort det finns något att nojja över så blir sömnen lidande. Som om min kropp behövde fler smällar just nu... Men snart tar MyFamiljen jullov! I mitten av nästa vecka ska här kokas kola, slås in paket och julstädas som aldrig förr... inbillar jag mig. den som lever får se.
Jag vet inte. Men själva uttrycket "det finns inga dumma frågor" känner jag mig tämligen säker på att vi kan skrota. Kan vi göra det?
Privilegier, de flesta har några, en del har inga och ytterligare en klick har många eller ibland alla.
Men en tanke skaver i mitt huvud. den gäller både de vita privilegier jag och mina närmaste har men också de privilegier vi har för att vi lever i heteronormen.
Det är det här med dumma frågor. Vita heterosexuella cis-personer vill gärna hävda att det inte finns dumma frågor.
Att en måste få fråga för att kunna bli bättre, öppnare och mindre fördomsfull. Jag tycker helt enkelt att vi vilkorar vår medkänsla och öppenhet. Visst vi är rädda att göra fel (speciellt om en lever under den sten som heter Norrländsk småstad) och vi vill förstå, all is well liksom, men jag ser två problem.
1. Att vi ställer dumma frågor som har noll bäring på huruvida vi kan behandla människor med den respekt och den öppenhet som de förtjänar. Ett exempel är den eviga frågan till transsexuella om "vilken toalett de nyttjar?" Folk ställer den oftare än en tror och det har intet att göra med att kunna bemöta en trans-person respektfullt. Visst får en vara nyfiken men ingen ställer en likvärdigt personlig fråga till en heterosexuell. Frågan gör ingen annan nytta än att stilla en nyfikenhet och får en mot förmodan svar på frågan så kan det svaret ändå inte överföras på transsexuella generellt. (Rätta mig om jag har fel, vill inte tala för en grupp jag inte tillhör.) Frågan ursäktas och försvaras som om vi BEHÖVDE fråga för att kunna acceptera människan ifråga och med villkor kommer värderande och positionernade. Vi har ingen djävla rätt att ställa frågor och vi bör kunna bete oss respektfullt utan att stilla vår nyfikenhet. Frågor som spelar roll för den respekt vi vill förmedla KAN vara okej men även där måste vi respektera att människor inte vill svara. Frågan kanske ställdes klumpigt och då gäller det att lägga sig platt, be om ursäkt och bättra sig. "Vilket land kommer du ifrån?" är ett annat exempel. Det är sällan den informationen behövsi ytliga möten OCH framförallt: Det finns oerhört många Svenska som får den frågan. Människor som är FRÅN Sverige men får frågan utifrån sitt utseende. (Jag hade en kollega en gång som ofta fick frågan och svarade lite vasst: "Från fittan, durå´?")
ATT BERÄTTA INTIMA DETALJER OM SIG SJÄLV KAN ALDRIG VARA ETT VILKOR FÖR ATT VISA RESPEKT.
2. Med dessa frågor TAR VI PLATS. Och belive me, de med privilegier tar allt som oftast mer plats än de utan. Som kvinna, och feminist, önskar jag alltid att män kunde släppa kränktheten, sänka garden och lyssna. Som vit, heterosexuell, cis-kvinna bör jag lyssna på de som fortfarande ses som normbrytande utan att ta tillsägelser med kränkthet. DET ÄR SVÅRT och jag känner ingen som känner sina egna privilegier så bra att de aldrig misslyckas, men poängen är att lämna plats! För kränkthet är också att ta plats. En behöver inte låta sig trampas på eller ta obefogad skit men linjen mellan kränkthet vid tillsägelse och kränkthet av respektlöst beteende är hårfin och att bedömma det själv, i stundens hetta är jättesvårt. Folk berättar gärna om sig själva om en lämnar utrymme för det.
Så, ur detta resonemang (och jag hoppas innerligt att mitt exempel inte kränkt någon. Bloggande är att ta plats och i viss mån lägger jag ord i icke-priviligerades mun, jag är medveten om det och är beredd att lägga mig platt om någon punkterar resonemanget) kommer då några slutsatser om ni är med mig så här långt:
- Det är dags att börja filtrera sina frågor till personer i förtryckta grupper utifrån varför en ställer frågan, vilken nytta den gör och skulle jag ställa samma fråga till en priviligerad person?
- Det är dags att backa, ge tolkningsföreträde och bortse från egen nyfikenhet. Svar på personliga frågor är inte en rättighet.
- Det är dags för mig att jobba på att koppla bort ryggmärgs-pronomen som hon, han, flickan osv.
Samt att vid osäkerhet fråga vad folk vill bli benämda som. "Personen" är en personlig favorit :)
Fy faan vad jobbigt det känns att posta detta. tar jag för mycket plats? Lägger jag ord i människors munnar? Jag vet inte. Men själva uttrycket "det finns inga dumma frågor" känner jag mig tämligen säker på att vi kan skrota. Kan vi göra det?
Galenskaper
Följande saker har jag sagt/gjort idag som jag inte såg komma:
* "Men Otto ät inte buljongtärningen"
Det gjorde han ändå och spottade och fräste samt grät "Blääääää mamma"
* "Men Vilgot klös inte bitar ur smöret!"
Det gjorde han ändå och smackade förnöjt.
* Köpt en julklapp åt farfars katt eftersom barnen bekymrat sig oerhört efter att jag sagt att tomten inte ger paket till katter. Dumt sagt!
* klätt på barnen regnställ eftersom de absolut skulle ha dem på sig medan de sladdade runt i huset med sina bobbycars. Regnställ och keps skulle de ha...
* avvärjt bråk om brandbilen
* sagt: "Otto, stäng inte in Vilgot i kommoden om han inte vill det!"
* på café: "Ni behöver inte låta som kaffekvarnen hela tiden när vi fikar".
* Tjuvätit jellybeans när barnen inte såg.
* halkat mig fram i världen - vatten på is är livsfarligt!
* sagt: "Kör inte på Otto med bilen Vilgot"
* sagt: "Kör inte på Vilgot med bilen Otto"
* Tröstad påkörda, kränkta barn
* Tvättat bajsiga kläder
* Tagit på mjukisdjur blöjor
Hur har er dag varit?
* "Men Otto ät inte buljongtärningen"
Det gjorde han ändå och spottade och fräste samt grät "Blääääää mamma"
* "Men Vilgot klös inte bitar ur smöret!"
Det gjorde han ändå och smackade förnöjt.
* Köpt en julklapp åt farfars katt eftersom barnen bekymrat sig oerhört efter att jag sagt att tomten inte ger paket till katter. Dumt sagt!
* klätt på barnen regnställ eftersom de absolut skulle ha dem på sig medan de sladdade runt i huset med sina bobbycars. Regnställ och keps skulle de ha...
* avvärjt bråk om brandbilen
* sagt: "Otto, stäng inte in Vilgot i kommoden om han inte vill det!"
* på café: "Ni behöver inte låta som kaffekvarnen hela tiden när vi fikar".
* Tjuvätit jellybeans när barnen inte såg.
* halkat mig fram i världen - vatten på is är livsfarligt!
* sagt: "Kör inte på Otto med bilen Vilgot"
* sagt: "Kör inte på Vilgot med bilen Otto"
* Tröstad påkörda, kränkta barn
* Tvättat bajsiga kläder
* Tagit på mjukisdjur blöjor
Hur har er dag varit?
Jag ser ingen annan väg om mina barn ska bli hela
Jag vet inte vad det är med julen som gör att könsroller prackas på barn, till synes, ännu mer frenetiskt än vanligt. Det krävs oerhört mycket intigritet av föräldrar att styra vad som hamnar i paketen när släkt och vänner köper leksaker/kläder som känns fel. Jag klarar det inte alltid. Istället brukar jag jobba för att jämna ut det med det jag köper och att balansera lekarna. Barnens bilar både pussas, kramas och blir glada att se varandra när jag är med och leker. Men det räcker inte. Inte för mig. För varje dag för mina söner närmare mansrollen - den där som jag kämpar så förtvilat med att hålla borta. Den som, om den implemiteras, berövar mina barn på hälften av... jaa, världen. Deras intressen formas tills vi inte vet om de valt det själva eller blivit styrda. Inte heller barnen kommer att veta om de verkligen valt när de står där med sitt bilintresse eller sportintresse om 15år. Om de väljer att bryta normen kommer vi att veta det men inte om de väljer att följa den. Och hur hårt jag än kämpar för att de ska bli hela människor så kommer världen att säga sitt: det är töntigt att plugga, boys will be boys, vissa kvinnor kan man se som objekt medan vissa kvalar in som verkliga personer att respektera, rosa går bort liksom glitter och blommor, män behöver inte visa omsorg om sina nära - det sköter deras mammor/systrar/partners (om de visar sig vara heterosexuella). Det gör ont att tänka på och det är en hård kamp. För inte ser jag ett fotbollsintresse som ett misslyckande OM de VALT det men jag kommer att se det som ett misslyckande om mina barn blir känslomässigt handikappade och om de nedvärderar det kvinnliga. Om de är halva personer utan tillgång till den halva som förbehålls kvinnor.
Och visst kan man argumentera att det inte handlar om vad det är i de där paketen under granen. Riktigt så enkelt är det inte men visst spelar det roll. Men det som spelar mest roll är vi vuxna och vårat bagage. Hur vi ser på barnen när de leker norbrytande (ger vi varandra blickar?), hur vi reagerar på det som finns i paketen (vad uppmuntrar vi och vad uppmuntrar vi inte?) hur är vi själva klädda och hur reagerar vi på barn som inte skyltar med sitt kön via kläderna? Hur leker vi med dem och gör vi en grej av att kön är viktigt (säger vi han, hon eller hen? Eller kan vi kanske säga barnet?).
Jag håller med, det handlar inte om kläder/leksaker egentligen men om vi är ärliga mot oss själva och ser att vi inte KAN vara neutrala kring våra barn så kan det vara så mycket enklare att helt enkelt kompensera. Att styra intaget så att säga genom att bryta normer när vi handlar och försöka styra innehållet i paketen. Inte för att flickor inte ska få leka med dockor utan för att pojkar också ska få det. Inte för att pojkar inte får spela fotboll utan för att flickor också ska uppmuntras till det. För att försöka ge våra barn hela världen istället för (i bästa fall) halva. Låta dem göra sina val och inte värdera. Jag har inget problem med rosa på flickor, tvärtom, jag tycker att det typiskt kvinnliga ska uppvärderas. Ingen far illa av en rosa klänning om den inte kommer med förväntningar på uppförande och intressen.
Rosa är en stark färg som alla skulle ha tillgång till om de gillar den. Däremot har jag problem med det mörka, hårda och otillgängliga som vi prackar på våra söner. Jag vill gråta när jag tänker på att mina barn kommer att möta de förväntningarna.
Men vi måste vara vaksamma på så mycket mer än könsrollerna. Hur många böcker i barnbokshyllan beskriver annat än heterosexuella vuxenrelationer?? Hur många av huvudpersonerna är något annat än vita?? Finns det, alls, människor som inte identifierar sig med det kön det fötts med i mediavågen som sköljer över våra barn?? Jag kan fortsätta i oändlighet för det vi matar våra barn med på regelbunden basis, må det vara tv, böcker eller spel, är i stort sett normen. det finns undantag men inte i en utsrtäckning som motsvarar andelen människor som inte passar in i normen.
Jag blir matt.
Jag konstaterar att alla de små delarna (som folk ständigt påpekar inte gör skillnad) är HELA skillnaden. Vi är människor och vi gör vårt bästa. Det gör ont att det inte kommer att räcka (åtminstone inte fullt ut) men vi slutar inte för vi har inte något val. JAG har åtminstone inget val. Förändringen måste ske och många av oss har varken ork eller möjlighet att förändra något på nationell, intenationell eller ens samhällelig nivå. Vi måste börja i vår egen vardag. Vi måste börja med leksakskatalogerna, barnavdelningarna på klädaffärer, oss själva och med det som finns under granen.
Jag vill ge mina barn variation så att de själva kan välja och så länge de valen helt styrs av vad jag (och andra) köper till dem så måste jag moderera i julklappssäcken så att de inte bara får spindelmannen, angrybirds, bilar och bollar i mörka färger.
Jag ser ingen annan väg om mina barn ska bli hela.
genusmotståndare gå och dra något gammalt över er!
Dubbla chokladsnitt
På begäran postar jag, igen, receptet på världens godaste kakor. Ett av de få recept som jag gör om och om igen. De är så djävla goda och heter dubbla chokladsnitt! En egen uppfinning som jag förfinat flera gånger.
Här kommer receptet på dessa UNDERBARA kakor:
Det viktigaste med dessa kakor är att använda äkta smör, att inte övergrädda dem, att inte fuska med muskovadosockret (vanligt socker duger inte) och att skära dem när de svalnat men inte är helt svala. Om man tänker på dessa hållpunkter så får man sega, spröda och fylliga kakor.
Vispa ihop:
175g smör
1/2 dl muskovadosocker
1/2 dl strösocker
Använd elvisp.
Tillsätt:
Knappt 1/2 dl rörsockersirap
5 dl mjöl
1,5 tsk bakpulver
2 tsk vaniljsocker
1 liten nypa flingsalt
100g slarvigt hackad mjölkchoklad
50g slarvigt hackad vit choklad
Forma smeten till en rulle som är lika lång som långsidan på plåten.
Lägg den på bakplåtspapper och platta till den lite med fingrarna.
Grädda i mitten av ugnen på 175 C i 20-25min.
Grädda hellre för kort än för länge. Den ska börja spricka på ovansidan och kännas stum när man trycker på den. Låt rullen svalna i 5min. Skär den sedan i diagonala snitt med en vass kniv. Trixet är att den ska har svalnat nog för att "ta ihop" men inte så mycket att chokladen stelnat. I båda fallen riskerar du att ha sönder kakorna. Men detta moment är oxå det enda svåra med dessa ljuvligheter.
Här kommer receptet på dessa UNDERBARA kakor:
Det viktigaste med dessa kakor är att använda äkta smör, att inte övergrädda dem, att inte fuska med muskovadosockret (vanligt socker duger inte) och att skära dem när de svalnat men inte är helt svala. Om man tänker på dessa hållpunkter så får man sega, spröda och fylliga kakor.
Vispa ihop:
175g smör
1/2 dl muskovadosocker
1/2 dl strösocker
Använd elvisp.
Tillsätt:
Knappt 1/2 dl rörsockersirap
5 dl mjöl
1,5 tsk bakpulver
2 tsk vaniljsocker
1 liten nypa flingsalt
100g slarvigt hackad mjölkchoklad
50g slarvigt hackad vit choklad
Forma smeten till en rulle som är lika lång som långsidan på plåten.
Lägg den på bakplåtspapper och platta till den lite med fingrarna.
Grädda i mitten av ugnen på 175 C i 20-25min.
Grädda hellre för kort än för länge. Den ska börja spricka på ovansidan och kännas stum när man trycker på den. Låt rullen svalna i 5min. Skär den sedan i diagonala snitt med en vass kniv. Trixet är att den ska har svalnat nog för att "ta ihop" men inte så mycket att chokladen stelnat. I båda fallen riskerar du att ha sönder kakorna. Men detta moment är oxå det enda svåra med dessa ljuvligheter.
Den trötta genus-soldaten
P.J.U.H! Jag är en överlevare. Jag har klarat av hostiga, snoriga ungar, sjukhusbesök, feberkramper, matvägran, gråt. ilska, dålig sömn och min egen känsla av hopplöshet. Japp! Idag är maken hemma med sjuka barn, sjuk fru och sjuk "sig själv". Vi planerar julklapppar, dricker kaffe och jag slappnar av och låter tröttheten komma. Komsi komsi! Jag har sovit ut, ätit ett par kalla, överblivna våfflor och nu tar jag mig en stoor kopp kaffe +två gröna geleråttor och loggar in på bloggen. Här är allt välkänt och harmoniskt. Här kan jag skriva av mig, få tips och inspireras av kloka kvinnor.
Några förfrågningar:
- Det är ingen som råkar sitta på ett teletubbiehus som ni vill sälja?
Jag kan tänka mig pynta ett par hundringar (tre om ni pressar mig)+ frakt
- Jag är även intresserad av Byggare Bob fordon, gärna duplo + figurer
- Barnen är väldigt intresserad av doktorn och sjukhus just nu. Lyssnar andäktigt
när doktorn pratar och sträcker ut tungan när hen vill titta i halsen. Vet någon vart
en kan köpa mindre "rappliga" doktornsgrejor typ stetoskåp å sånt som inte är i
tunn plast...?
På skyltsöndag åkte vi med mormor och morfar för att titta på tomten och köpa billig, rapplig julklapp för 30kr. Den första tomten vi stötte på hade tydliga skyltar som talade om att de blå paketen var till pojkar och de röda till flickor. Allas eder genus-soldat var inte på humör att sprida mitt budskap (trött och vresig var jag) men mormor tog gärna fighten och morfar fick något nervöst i blicken men vi gick dit. Morfar betalade. tomten skrämde ungarna och jag valde med omsorg två röda paket som såg ut att innehålla samma sak (orkade inte med något bråk). När jag gav paketen till barnen (och det är här normer blir så outhärdligt tydliga), räckte det tydligen inte med stora skyltar utan tomten och övriga farbröder hojtade: "Visst tog ni rätt paket? De röda är till flickor!" och tillade misstänksamt: "Är det flickor?" Eftersom ungarna är lika som bär men klädda olika blev det för mycket för herrarna från Lions. Jag ville bara därifrån men erkände att det var en Otto och en Vilgot. Mormodern påpekade att vi tyckte att de var omoderna och frågade om det var vapen i de blå paketen och dockor i de röda. Sedan flydde vi och mycket riktigt när vi öppnade paketet låg där en docka, sminkad till tänderna. Barnen blev glada. Sedan fikade vi kaffe och muffins och drog hem. The end.
DIY - adventskalender
Barnens julkalender. Den är köpt på panduro. Luckorna är pimpade med tidningsbilder, washitejp och vissa har jag ritat på. Utsidan är pimpad med bilder från "Tomten" av Viktor Rydberg. Att klippa i den kändes som ett helgerån MEN jag köpte den för en femma och när jag kom hem upptäckte jag att någon rivit ut två sidor och då kändes det okej att slakta den och pussla ihop kalenderns utsida. Sedan är den lackad två gånger och fylld med: Små böcker, bilar armband, nappar, plåster, djur, figurer, tomteluvor och elektriska adventsljus. det mesta från loppis. Att tapetsera saker med vackra papper är mitt favoritpyssel! Anvönd decupagelim till första strykningen, när det torkar syns det inte att en "blött ned" papperet - sedan kan en lacka med hårdlack om en tex tapetserar en bordsskiva eller något annat som slits mycket.
Före
Efter
Den lilla "byrån" går att vika ihop och låsas som en låda. Kostade ett par hundralappar.
Det måste gå att förstå att amning inte är möjlig eller önskvärd för alla
Jag tänkte skriva om den heta potatisen: Amning vs ersättning.
Med tanke på att en ny lag gått igenom och gör att tillverkarna av
ersättning inte får informera direkt till kund utan måste gå via
sjukvården. Vidare ska paketen förses med varningstext av typen
"Ge inte detta till ditt barn utan att samråda med sjukvårdspersonal,
bröstmjölk är det bästa alternativet för ditt barn". Jag har inte lusläst
lagen men jag tror att jag fångat andemeningen:
Mammor som inte orkar, inte kan eller inte vill amma ska tänka
till några extra gånger innan de tar det ödesdigra beslutet att ge
ersättning. Havererar amningen på en helg ska en vänta tills
BVC finns tillgängliga och de ska lita på att sköterskan är uppdaterad
med alla förändringar i produkten. Framförallt ska de veta att de väljer ett
sämre alternativ till sina barn. Jag är inget fan av Néstle & Company.
Jag ser inte reklam som något bra i något läge men denna lag kan
mycket lätt tolkas som att information blir olaglig. prova ringa och
fråga om produkten. Enligt min erfarenhet kommer de att hänvisa till
sjukvården. MEN denna lag har dragit igång amningsdiskussionen IGEN.
Jag fattar att många älskar att amma. Att det är mysigt och att en knyter an samtidigt som barnet får en skräddarsydd måltid. Kort sagt: amning är bra. Problemet är att amning inte fungerar för alla. En del har inte tillräckligt med mjölk, en del får komplikationer och trasiga bröstvårtor, en del äter medicin som gör amning omöjlig och ytterligare några vill inte.
Jag har läst igenom flera kommentarsfält i ämnet och ganska ofta ifrågasätts dessa mammor av andra mammor som haft lätt och uppskattat amningen. SKA DET VARA SÅ SVÅRT ATT SE BORTOM SINA EGNA ERFARENHETER OCH HA EMPATI MED ANDRA SOM INTE HAR DET LIKA LÄTT? Är det verkligen så svårt att ha empati med andra?? Eller handlar det om något annat?
Jag upplever att när en som mamma ammar sina barn, lagom länge och inte offentligt, så blir en hyllad. Inom ramen för mammarollen blir dessa kvinnor "de priviligerade". Jag var en sådan mamma. När en hyllas för något och anses duktig på något kan det vara svårt när detta privilegium ifrågasätts.
Det är lätt att klamra sig fast vid sin upplevelse och anta att andra kan komma dit om de bara vill...
Problemet blir att en hyllas för något som en, i liten utsträckning, kan påverka med att vara duktig. Har en för lite mjölk så kan en inte påverka det genom att vara duktig. Därmed skuldbeläggs mammor som ger ersättning och nu försvåras det i.o.m. denna lag. Varje gång de handlar så får de veta att de valt ett sämre val till sina barn. Varningstexter finns, vad jag vet, för övrigt bara på tobak och alkohol vilket får detta att framstå som än mer befängt. Svenska kvinnor amma sina barn mycket jämfört med många andra länder. Vi riskerar inte att sluta med det för att information om ersättning finns tillgänglig på ett enkelt sätt och för att vi inte VARNAR. Det enda som händer är att de som inte kan eller vill amma mår ännu sämre.
Vad tror ni är bättre för en bebis och bebisens familj: Att mamman sitter och gråter, med trasiga bröstvårtor, eller en mysig stund med flaska som båda föräldrarna kan utföra? Och på vilket sätt hjälper vi dessa mammor när vi gör beslutet om att sluta amma så mycket svårare? varför är det så provocerande att ifrågasätta amning? Vi talar inte om ett tvång eller ens argument för ersättning utan om information. Alla ni som hade/har fungerande amning kan fortsätta så. Vi talat bara om att skuldbelägga kvinnor lite mindre.
Hela "mammarollen" är späckad med fällor. En ska genomgå graviditeten med glädje, föda vaginalt och utan smärtlindring och amma sitt barn lagom länge och i skymundan. Alla som faller utanför ramen skuldbeläggs mer eller mindre. Jag pumpade bröstmjölk i åtta månader (2-3 liter/dygn, ni ser: inte ens jag som ifrågasätter normen kan låta bli att påpeka min egen insats) och det var några månader för länge. Min kropp orkade inte... egentligen. Men jag ville så gärna vara lite duktig, något jag inte varit varken under graviditeten eller förlossningen. Jag behövde få ett av de privilegium som mammarollen erbjuder de som har tur. Så jag kämpade. Runt omkring mig fanns 5-6 kvinnor som alla gjort allt rätt. Tänk om informationen kring ersättning varit mer tillgänglig. Kanske hade beslutet varit lättare att ta. Att inte amma är ett beslut som har lika många anledningar som det finns kvinnor som inte ammar. Det är inte förbjudet att låta bli. en kvinnas kropp är alltid en kvinnas kropp MEN man gör det mycket svårt att låta bli. Nu blir det ännu svårare.
Jag tycker denna lag luktar unket.
Låt oss vädra ut den unkna doften av skuld och försöka ha förståelse för att mammarollen, som samhället vill att den ska se ut, inte passar alla. Jag skulle välja flaska framför månader av lidande om jag hamnade i den situationen. Det måste gå att förstå det.
Det är inte feministiskt eller ofeministiskt att amma. Antingen fungerar amningen eller så gör den inte det.
Inga kommentarer | AliasLillaMy funderar..., Feminism, LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar) | Startsidan