Juligt enligt MyMamman
Julpynt i köksfönstret.
Några stora kvistar av trollhassel (finns sällan så stora i affärer men jag bad min svägerska som äger en blomsterbutik att beställa) spraymålades i silver och pryddes med en nyinköpt kula. årets enda nya. Fantastisk!! Vi får se om jag flyttar den till granen. jag brukar köra på små, skira prydnader i denna skapelse. Mest för att köksfönstret ändå är smockfullt med prylar.
Loppis rules!!
Hej hej! Kommer upp för luft bara för att meddela att barnen är så djävla sjuka och jag är vad vi i Norrland (eller kanske bara i vår familj) kallar dyng-förkyld. Mina barn är ofta sjuka och de blir mycket sjuka därför att de har astma men denna gång verkar det ta rejält på krafterna. Jag är ovan att de blir så slitna att de inte orkar vara glada. saker flyger i golvet och sparkas på. Små saker, som att jag öppnat glassen i fel ände, orsakar gråtattacker och de rör ingenting i födoämnesklassen utom isglass. idag har de ätit tre isglassar, inget annat och jag fasar för morgondagen då alla röda glassar är slut och de måste äta de bruna. De är inne i en rosa/röd fas och endast de glassarna godkänns...
jag har precis överlevt ett tredagars seminarium och jag var inte på topp.
jag har säkert klarat godkänt och mer kan en inte få på dessa men det är aldrig roligt att lägga sig på skamm-gränsen. Dessutom händer det hela tiden nya saker med min resa mot någon slags diagnos för värken och jag både hoppas och är sorgsen. Det är en djävla byråkrati att ta sig igenom om en är sjuk.
(Det är första gången jag kallar mig det, vi får se hur jag ser det om en vecka.)
Men julen är i antågande, och inget gör mig gladare så vi kör några bilder på barnens gran.
Jag lyckades hitta helt fantastiska prydnader på loppis: Silverkulor med katter på, tomtar som kör traktor och små pinglor som låter lagom mycket. + några discokulor från Myrorna. Bredvid står ett tomtetåg i porslin som också är från loppis och istället för glitter har de fått en girlang med små polkagris-flaggor som mamman knåpat ihop. granen är ett arv från deras farmorsfar som gick bort för några år sedan och under vilar tomtarna som de själva valt ut från ica maxi. Julgransfoten är en pepparkaksburk i plast som jag limmat prickiga servetter på och lackat över. sedan fyllde jag på med stenar för att den skulle stå stadigt. Allt som allt hamnar hela deras julpynt på en 150-lapp. Loppis rules!
Brutalt
Just nu är livet brutalt. Jag har haft en riktigt dålig vecka men nu börjar vi på en ny och kanske blir den bättre. En måste våga hoppas. Idag har vi varit på sjukhuset med ett av barnen som blivit både förkyld och därmed mycket dålig i astman. Han sitter som en liten, liten säck med hö i famnen och snorar och hostar.
Idag börjar vi ge mer medicin och hoppas att vi ska få sova bättre alla fyra. han hostar så han kräks och nu är han så rädd för att hosta att han börjar grina. Lilla gulle-unge. Att detta sammanfaller med att jag mår sämre fysisk någonsin är ingen hit men jag hoppas det ljusnar.
Jag märker att jag nästan måste skydda mig själv just nu. jag kan inte titta på Tv-serier som är för "tunga", inte heller sådana filmer och jag försöker att inte titta på nyheter eller läsa allt för många feministiska inlägg. Inte för att de inte är bra utan för att jag far så illa. Det är som om när kroppen mår som sämst så blir huden tunn och motståndskraften för hemskheter nästan noll. Men jag försöker att inte projicera detta på andra. Medan jag tar lite andrum finns ju så många andra som orkar ta fighten.
Titta runt i min länklista om ni saknar fight. Alla dessa underbara kvinnor som är så oerhört skarpa!
Jag funderar dock, nästan konstant, på bokcirkeln. Jag tänker mig att vi kanske ska börja lite försiktigt. tar vi någon tung bok som både ska köpas in och hinna läsas kanske många inte hinner med och blir mindre peppade. Kanske ska jag skicka ut en samling articklar och texter som en snabbt läser igenom och så får vi lägga energin på att fundera och prata om dem? Jag tänker mig ett genomgående tema för texterna men med lite olika författare och vinklar.
Ikväll ska jag in med en rapport som inte ens är påbörjad så håll tummarna :)
Puss på er!
Spretigt inlägg om "Deth by glasstrut", sjukskrivning, skrivkramp och bokcirkel
Det känns som om jag mest beskriver för er hur mycket jag sitter i skiten just nu...
Jag tänker mycket på feministiska frågor men orkar inte skriva ned dem riktigt. Istället
förklarar jag frånvaron av dessa inlägg med ett inlägg om hur jag inte orkar... snurrigt.
Jag är student och förälder på heltid som blivit sjukskriven på 50%. Men det finns inga
pengar att söka för min make som då behöver vara hemma på halvtid... SÅ mycket i skiten
sitter vi. Jag har alltså noll nytta av att vara sjukskriven förrutom att jag inte behöver låna
pengar av csn för halva tiden... Inte oviktigt men heller inte relevant om en anser att jag
på något sätt ska klara av min vardag - ja, ni fattar: "I SKITEN" sitter jag och jag måste
använda denna ventil för att pysa ut något av all den frustration jag känner.
Men vet ni va? På något sätt kommer det att gå. Frustrationen ligger snarare i att inte kunna utnyttja en sjukskrivning som den är tänkt - till att vila, men ingen kommer att dö och ingen katastrof att inträffa. Det kommer bara att bli tufft. och vad värre är: jag tror jag har förätit mig på mina älskade strutar eller fått avsmak för att jag så när strök med när jag satte en bit av struten i halsen och trodde min sista stund var kommen!! Det är meningen att vara rolig och ha galghumor. Ni får skratta åt rubriken:
"MyMamma död då hon satte glassen hon stulit av barnen i halsen"
Men tillbaka till det usla bloggandet: Snääääääälla sluta inte komma hit. Jag vill blogga!! jag vill ha er här och jag vill inte känna press över bloggen för då låser det sig. Kan jag få vara lite trivial, lull-lullig och skiva om oviktiga saker ett kort tag tills jag hittat tråden igen??? Jag försökte skriva några rader om feminism för någon dag sedan och blev så fundersam över mina egna ord att jag tog bort det. Jag får inte till det just nu. Världen och vårt samhälle kommer åt mig och jag känner mig både sårbar och lättretad.
MEN jag blir glad att folk vill vara med i min Feministiska bokcirkel. Vi kör igång efter helgerna och jag tänker mig en träff var 6:e eller var 8:e vecka så att folk kan planera och hinner läsa. Första träffen vid mitt köksbord sedan kan vi flytta runt om det finns någon med lika stort bord :) Jag återkommer med ett inlägg om själva formen, för jag tänker att det till en börja behövs lite former för att vi ska komma igång, och annan information. Jag ska fundera över böcker och annat också. Ni som bor i min stad och är intresserade kan väl se till att jag har mailadresser som stämmer så skickar jag ut info under december någon gång.
Jag känner mig så peppad att: NU KÖR VI FÖR FAAN!
I mitten av Januari drar det igång!!
Puss på er!
Pimp my vardagsrum
Vi har fått ett jättefint teakbord av makens föräldrar (deras skrymslen och vind är en guldgruva) men det var lite repat och slitet. Vårt vardagsrum som varit eftersatt sedan vi flyttade in har gått i min favoritfärg grönt. Framöver är tanken att det ska innehålla massvis med blåa nyanser som bryts av med mörka träslag (och undantaget teakbordet) ochrödrosa/hallonrött. Den röda fargen är lite trixig då de flesta röda nyanser går bort och en måste verkligen hålla tungan rätt i mun för att det ska fungera med vår hallonröda soffa. de blå nyanserna ska gärna dra åt rött hellre än grönt. Vi är långt ifrån klara. Framförallt för att vi inte har råd med tapeten vi valt så in väntan på den fixar jag med billiga medel. blå gardiner från 50-talet (från svärmor), kudd-arsenalen håller på att bytas ut från grönt till blått (men eftersom vi är fattiga måste jag sy och min relation med symaskinen är något komplicerad - det tar alltså tid), vårt jättestora vitrinskåp som varit mörkbetsat med lådor och detaljer i mossgrönt och guld målas om från gröna detaljer till midnattsblå och silver. Kort sagt: mycket går att göra utan att spendera byxorna av sig innan det är dags för tapet. När vi flyttade in köpte vi 120liter vit färg och gick med en färgspruta igenom alla rum. Huset var väldigt mörkt och ytskikten ofrächa. jag ogillar egentligen vitt. Shabby chick är inget för denna kvinna men det var en bra bas för att få in ljus eftersom vi visste att vi inte skulle ha råd, eller tid, att göra om allt direkt. Vit väggfärg är billigt och hela huset fick några varv. Saaaakta har vi börjat färgsätta lite (för sakta för mig men orken har inte räckt) och nu har tiden kommit för vardagsrummet.
tapeten blir ännu en från min absoluta favorit PIP studio (har en annan i köket och ytterligare en i barnens rum) de är oerhört färgglada och med mönster som jag ständigt förälskar mig i. I vardagsrummet blir det en med stora rosor och påfåglar som kommer att macha soffan och alla blå nyanser kommer att gå igen i den. Men tillbaka till bordet. jag tog en av de ljusa, blå, nyanserna ur tapeten och gick sedan loss med maskeringstejp. På fri hand, men noga att de slitna delarna skulle bli målade. sedan blev det ett varv med grundfärg och två med den blåa färgen och avslutade med en hård lack för att klara småbarnsåren. Fotot gör inte bordet rättvisa. Jag är sjukt nöjd med mönstret och nyansen men lyckades inte fånga det på bild. Kudden är sydd av en av makens mest älskade T-shirts (som tyvärr blekts på ryggen) med ett tryck från vår gemensamma favorit "Dr Horribles SingAlong Blog" och runt trycket har jag sytt med lapptäckesteknik i olika sorters jeanstyg (återanvändning av det som blir över när en lägger upp jeans). Baksidan fick bli svart med vita prickar för att mjuka upp den. jag blev inte helt nöjd då innekudden inte passade perfekt och fick kompletteras med vadd. Därför fick den inte riktigt en perfekt form. Men å andra sidan blir inget jag gör perfekt. jag är en fort, fel, men ändå okej-kind of gal.
(Obs! Vårt bombnedslag till hem syns inte på bild men låt er inte luras: jag kommert aldrig att ha ett perfekt "blogg-inrednings-hem" men personligt, det är det. För varje dag som vi lägger till något eller kommer vidare blir det mer JAG. Jag väljer mitt hem hundra gånger framför resor och annat. Förmodligen för att jag befinner mig här så ofta. Min stil är en mix av lantligt, retro och kitch. En blandning som får mitt hem att bli det jag tycker är viktigast: varmt.)
Min bror
Jag ägnade kvällen igår åt att prata med min lillebror. Det var välbehövligt.
Det skiljer ett år mellan oss och vi har alltid varit tajta, liksom vi är med vår
gemensamma lillebror men livet ser idag så olika ut för oss att vi behöver sitta
ned och prata då och då. Han är singel, bor i centrala stan och partajar ofta.
Jag är småbarnsförälder, ofrivillig nykterist och har ett stort hus att oroa mig för.
Jag kommer att ha mycket att betala tillbaka om han blir småbarnspappa.
Han ställer alltid upp, skjutsar, leker med barnen och lyssnar. I hemlighet
(eller inte så hemligt eftersom jag säger det rakt ut till honom) önskar jag att
han skulle hitta någon. Någon att dela livet med. Det är liksom en konstant
i en storasysters liv. oron för syskonen. Önskan om att de ska ha ett liknande liv
som en själv för att det är svårt att förstå att andra inte längtar efter samma
saker. I alla fall inte nu. men han verkar nöjd med livet och det måste jag respektera.
Min oro är min att bära och alla liv följer inte samma kronologi som mitt eller
innehåller inte samma drömmar och önskningar.
Poängen med detta inlägg, dedikerat till min fantastiska lillebror är att uttrycka min oerhörda glädje i att dela femenismen och genus-intresset med ett syskon. Igår handlade hela samtalet om det i någon mening och jag blir faktiskt rörd. Det är fel av mig att bli så till mig över det (varför skulle inte en man kunna ha dessa tankar likaväl som jag?) men det är en sådan oerhörd lättnad i att dela sina åsikter och funderingar OCH MÄNNISKOSYN med sin bror. Jag blir hoppfull varje gång vi pratat och jag LÄR mig nya saker. Hans perspektiv blir annorlunda per automatik eftersom han är uppfostrad i mansrollen och med samma syn på genus blir diskussionerna intressanta. Det som gör mig mest glad är att JAG inte behöver ta upp detta ämne. det ligger lika nära till hands för honom och jag behöver aldrig känna mig som den tjatiga storasystern. det är jag tacksam för. Som feminist är en alltid obekväm och tjatig i mångas ögon och att kunna prata avslappnat med ett syskon är så mycket värt. Han är klok utan att slå sig för bröstet eller ta för mycket plats och tolkningsföreträde och han uttrycker samma glädje som jag över att vi kan samtala om detta. Min make är också uttalad feminist och en sak de har gemensamt är det problematiska i att hitta någon att prata med utanför vår familj. Hur förklarar man att man har problem och funderingar kring något som andra inte ens kategoriserar som ett problem?? Jag tänker ofta att de är tur att de har varandra i den mån de hinner träffas mellan bajsblöjor och partaj. Skilda världar med en gemensam frågeställning.
Jag drömmer om att skapa en feministisk träffpunkt bland mina nära-och kära men också för intresserade främlingar. kanske en bokcirkel där vi träffas och diskuterar med en bok eller text som utgångspunkt? Kanske kan vi bjuda in människor med olika perspektiv att berätta om sin vinkel eller bara prata över ett glas vin eller en kopp kaffe (te-drickarna diskrimineras...näärå, jag ba skoja). Jag tror att just en bokcirkel skulle kunna vara en bra början för att skapa ramar för samtalet då det lätt blir att det annars glider över i annat. kanske ska medlemmarna välja en bok i månaden var. En bok med någon sorts feministiskt perspektiv eller genus-perspektiv som vi sedan kan tala om...
Eller skulle en kunna tänka sig att vi ser en film??
Med den lilla ork och tid som jag faktiskt har känns detta ibland som bara drömmar men jag tror att det skulle vara viktigt. Något värt att lägga tid på istället för tv´n eller slösurfande...det tål att tänkas på!
Slutligen: tack, lillebror för att du finns och för att du tar dig tid för mig och min familj!
Skjut inte upp all glädje bara för att
Tyckte ni att jag var för hård mot alla Grinchar i det förra inlägget?
Må så vara. Det var mindre ett hat mot jul-poopare (minns var ni först läste ordet!)
och mer ett bevis på min obotliga kärlek för en högtid som gör mig glad och en önskan
om att vi inte ska skjuta upp allt det roliga. Jag, som många andra är ett fan av uppskjuten
tillfredsställellse, som att en diskar undan inan en dimper ned i soffan eller äter de mindre goda godisarna före de godaste, jag fattar poängen liksom det viktiga i att ha den förmågan för att kunna fungera och ha ett jobb (i väntan på fredagen) eller fungerande matvanor (inte äta godis före maten, typ)
men jag tycker inte att vi bör skjuta upp det goda i livet på regelbunden basis. Vi lever i ett mörkt och kallt land, merparten av tiden, och att då skjuta upp myset, ljusen, pyntet och värmen känns bara så... dumt.
Varför hålla igen på livskvalitén? Om en inte hatar julen förstås, DET förstår jag och då är det en annan sak. Men att älska julen och hålla på godsakerna bara för att?? Jag förstår också att en håller på vissa saker för att traditioner har ett värde. Visst. det gör jag också men inte till den milda grad att jag rynkar på näsan om någon nynnar "Rudolf med röda mulen" den 29:e november eller fnyser förnumstigt när någon dricker glöggte i oktober. take a chillpill, liksom. Om jag kan få en enda extra dag av det jag värderar högt så tar jag det, utan att pruta och utan att urvattna traditioner. Advent är advent liksom. Det blir inte mindre advent för att någon tittar på "Die Hard"-filmerna tidig höst eller bakar lussekatter kring allhelgona.
Prova äta godis före maten (mums!) eller skita i disken på fredagkväll och våga tänka tanken att "frukt inte är godis". Ingen kommer att dö.
SÅ!
MVH / Mamman som sjöng "Hej Tomtegubbar slå i glasen" som godnattvisa för sina barn
Sug på den JUL-POOPARE!
Idag är det en lite konstig dag. Min doktor ringde och hade jobbigt besked.
Ett sånt där besked som gör en rädd och som kommer att orsaka att jag får
mer ont framöver. Läskigt med oväntad information om hur skruttig jag egentligen är. Känner mig ganska tom just nu. Men just nu går det inte att lägga sig ned och grina. Jag får vänta tills barnen sover och lugnet lagt sig. En sak jag kan berätta är att jag från och med imorgon är sjukskriven på halvtid. Bäst för kroppen vore helt klart att vara heltidssjukskriven, det tyckte doktorn också, men då måste jag vänta tills nästa höst med att göra klart kursen jag kommit halvvägs in i. DET skulle verkligen vara knäckande.
Så nu blir det nya tider i MyHuset. maken blir mer hemma och vi ska satsa all vår energi på att skapa traditioner kring advent och jul för barnen. Jag är nästan besatt av stor-familj-tradition-mys-rutiner.
tillsammans har vi nu spikat VÅR familjs rutiner! jag blir alldelens varm inombords.
Den här julen ska gå till historien som den mysigaste mys-julen i världshistorien!!
ve den som poopar på mina traditioner, min julklappslista och alla recept jag vill prova!
JAG kan inte få nog av julen och ni som kan det kan köra upp er "lagom är bäst"-replik i analen!
Så, dåliga nyheter men med siktet inställt på julen känns det som om det ska gå vägen!
Ikväll klär vi granen! sug på den jul-poopare!!
hur hanterar ni när saker inte blev som det var tänkt??
Now, let´s see how myb weekend was!
Tanken var att jag skulle:
- PLUGGA, ska in med en metodövning på tisdag.
- Julpynta med barnen samt pyssla klart deras kalender.
- Äta flera jurdgubbstrutar (ICA Basics, 8st för 20pix)
- Baka pepparkakor (MED barnen, herrejösses vilket projekt)
- Måla möbler, ta fram julgranen och pimpa mörkläggningsgardinerna.
- Gå på Loppis ENSAM och frossa i julpynt, tomtar och udda kaffekoppar som
jag inte kan motstå.
vad som hände var:
- Att jag hamnade på akuten, fick en massa smärtstillande och vägrade läggas
in pga listan ovan där inget går att utföra från en sjukhussäng.
- Kom hem och tog mig en strut med konsekvensen att jag höll på att dräpa mig på
struten som växte i min torra mun och fastnade halvvägs ned i svalget.
- Har EJ bakat pepparkakor, fanns inte ens på kartan!!! Nehej, om kartan är norrland
så var pepparkaksbaket solen!!
- Målade lite lojt en tusendel av all målning som behövs innan jag är nöjd. tog fram
BARNENS gran och sket högaktningsfullt i gardinerna...HÖGAKTNINGSFULLT!
- Gick på Loppis med mamma (fullproppad med smärtstillande) och FROSSADE!!
Kom hem med en ny outfit till både barnens gran och den stora granen i
vardagsrummet samt flera tomtar. Inga udda kaffekoppar denna gång, mamma
hindrade mig!
- Försökte plugga nyss men kom inte åt artickeln jag behöver då min dator krånglar
=> bloggar och äter glasstrut med försiktighet!
På det hela taget var helgen inte all vad jag tänkt mig men några pusselbitar har fallit på plats!
hur hanterar ni när saker inte blev som det var tänkt??
Grinar? Äter många glasstrutar? Surar? Planterar om blommor? Syr en mantel?
Barnmat
Vi sitter och har lite frdagsmys. Det krashar så mysigt mellan ungrnas tänder när de äter pepparkaka.
Det låter gott och de kan verkligen konsten att njuta och liksom mumsa i sig
de saker de gillar. Vi tvingar aldrig barnen att äta något och har helt slutat med ultimatum
och konstiga taktiker som bara dumgör oss som föräldrar när de ändå vägrar.
Istället serverar vi alltid grönsaker och ibland äter de och ibland inte. men förekomsten av
grönsaker har definitivt gjort att vi inte missat de gånger de behagat äta grönsaker.
Vill de äta bara korv till middag så får de det. Ibland äter de bara makaronerna och vi
försöker uppmuntra till att smaka allt. Vill de inte äta alls så försöker jag att inte nojja
utan kompensera med ett matigare mellis. men det är svårt för en vill ju så gärna att
avkomman ska äta. När de vägrar vill jag bara skrika:
"Hallåååååå! Ni måste äta, tanterna och farbröderna på sjukhuset vet att vi tog hem er och vi förväntas göda er! Ät, föritusan, ÄT!!"
Men det fungerar ju ändå inte (jag har försökt) istället försöker jag ta det med ro och hoppas att de tar igen det ett annat mål och över tid upplever jag att det är så. de gör sig ett skråvmål till lunch och petar i maten vid middagen eller tvärtom. De växer ju som de ska och följer sin egen viktkurva även om de är lite små jämfört med andra barn. jag försöker tänka till innan maten. Vad är okej, vad kan jag locka med och vad ska jag INTE hota med eller ställa till det så att det låser sig. Matglädje framför ätnings-plikt, liksom.
De äter alltid mycket av:
Blodpudding
Våfflor
Korv
Kycklingnuggets
Pommes frittes
Yoghurt
Glass
Palt
Soppa
Konstigt. I know! men jag försöker sprida ut de saker de säkert äter över veckan (Förrutom skräpmaten det blir mer sällan) och se till att locka med banan och yoghurt mellan målen så att de får i sig något. Men inga pekpinna (utom det uppenbara som att inte kasta mat), de får äta med händerna om maten är möjlig att "gräva" i sig och de behöver inte äta upp om de inte vill. det är mycket jobb med att lära tvillingar bordsskick och när en hjälper den ena kladdar den andra så jag har helt enkelt gett upp och kallar det "Matglädje" :) Men jag lagar ingen specialmat om det inte är något extra barn-ovänligt som vankas och de äter både oliver, starka såser och olika ostar. Vi försöker helt enkelt vara avslappnade. Hur gör ni? har ni några tips? Vad gillar era ungar?
Inga kommentarer | LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar) | Startsidan
halvfabrikat, teletubbies och kex är ju TILL för dagar som denna!!
Så. jag har haft en tuff dag. De flesta dagar känner jag mig som en
bra mamma. Jag tillhör inte dem som tycker att en som förälder börjar på
minus varje morgon för att sedan kämpa för att hamna på plussidan.
Morgnarna med barnen är alltid (ofta) väldigt harmoniska och vi har sällan
något att stressa upp oss över nu när förskola inte längre är på schemat.
Men idag har jag inte varit en bra mamma. Min styrka som förälder är mitt tålamod och idag har det varit tunt med den varan. Jag har haft ont, varit grinig och barnen har rykit ihop var och varannan minut. Om inte med varandra så med mig. Det har kastats mjölkglas, matvägrats och klättrats i gardinerna - kort sagt: dagen blev lång. Pjuh! Jag fattar inte heller vad som far i mig vissa dagar. Jag ser ju vartåt det barkar på förmiddagen så alla husliga projekt borde tänkas bort redan vid frukost-vägran men icke! Iställer för att sätta mig och leka med barnen eller bara finnas där när de blir griniga har jag organiserat om i skåp, försökt julpyssla lite samt lagat vettig mat. Allt är väl okej med det om det inte vore för MyFamiljens allmänna grinighet... halvfabrikat, teletubbies och kex är ju TILL för dagar som denna!! En läxa jag sent ska glömma.
NåÅ, nya tag imorgon. Allt blir bättre när en får börja om (skrev hon hurtfriskt! Väl medveten om att farmor och farfar kommer imorgon och leker med barnen, heh.) Så här när barnen sover har jag lätt att ladda om mentalt och ser fram emot att sätta tänderna i lite plugg imorgon.
Pratade med barnen om julen idag (den enda lugna/harmoniska stunden vi hade) och förklarade "tomte-konceptet" lite närmare. Ljuvliga ungar! De lyssnade andäktigt och hade egna små funderingar. Sedan tidigare har de fattat att de själva kommer att få paket på julen. Denna gång filosoferade de kring alla andra. Mest huruvida farfars katt skulle få något paket... Efter lite funderande kom vi överens om att kisse skulle få ett paket av Otto och Vilgot. Då blev de nöjda och fortsatte räkna upp alla som skulle få paket av dem, nu när vi etablerat att de kan ge paket, och hela släkten räknades upp inklusive dockan och brandbilen. Alla skulle de få paket av Otto och Vilgot. Jag kan knappt bärga mig tills 1:a december då de ska få sin första kalender. Bilder kommer så snart jag pysslat ihop den.
Har flera DIY-projekt som blivit klara som jag tänkte lägga ut framöver. Trots trött kropp är knoppen full att kreativitet. Ett friskhetstecken om ni frågar mig. Nu ska jag äta en jordgubbsstrut och titta på "sleepy hollow", tv-serien. Puss på er!
jag sitter i en fälla, specialdesignad för kvinnor
Jag har ägnat en stor del av mitt liv åt mitt kropp. Mest att klanka på mig
själv men också på att "spela spelet" på köttmarknaden, piffa, fixa, noppa, raka,
sminka, banta, träna, färga, forma och packa in. Nu när jag trivs med både tigerränder
och kurvor, ärr, lösaktig mage (pun intended) samt tuttar som inte ständigt pekar uppåt
har jag hamnat i en annan fälla. Något nytt att skämmas för, något typiskt kvinligt och
jag smusslar, förminskar och undviker att prata om det. Det nya "skämmiga" är värk.
En typisk kvinnlig åkomma. Något som sällan utreds och som ständigt misstros av vården, närstående och staten. Jag har något som alla läkare suckar åt och inte vet vad de ska göra av.
Jag har jobbat som massör i fem år och det var damer som mig själv som mest låg på bänken. Jag kunde känna stressen i deras kroppar och oron för att inte bli trodd. När en masserat ett antal hundra kroppar börjar en kunna känna igen en kropp i stress men också ofta om den är långvarig, ilsken eller lättretad. Speciellt om kunden är en stammis. jag utvecklade ett alldelens särskilt förhållande till deras muskler.
"oops! Vad du var irriterad idag då. Då tar vi det lugnt. vad tror du om det här? Bättre va´?
Nu ska jag sköta om dig och lugna ned dig, såja, sååååååja - luuuugn och fin"
Men jag svor också själv att aldrig hamna där (som om en gör det frivilligt). För jag vet hur vi andra pratade om dem, hur vi speckulerade i om det var psykiskt och de medlidsamma ögonen vi riktade mot dem. Men nu har jag värk och fastän den inte är diagnosticerad vet jag hur synen på kvinnors värk ser ut och jag skäms. Ett av de vanligaste, och mest fnysta åt, värktillstånde är Fibromyalgi. Länge ansett inbillat. Men nu vet man bättre... ibland forskare och specialläkare. Nu har man konstaterat att det inte är psykosomatiskt men det är också konstaterat att ångest gärna följer dessa sjukdomstillstånd. En slags biverkning när en är fånge i sin kropp.
Men det vore väl konstigt om en hade jätteont, misstroddes och baktalades som lat och INTE fick ångest.
Trots att man idag vet att många värktillstånd inte är psykosomatiska så ligger stigmat kvar. "Värktant", "Gnäll-sjukan" och "arbetsskygg" är vanliga epitet. Och detta drabbar kvinnor i mycket högre grad än män. Detta betyder också att det inte forskas lika mycket på dessa tillstånd och att det är något en skäms för. Jag har hört otaliga historier om kvinnor som efter år av kamp äntligen blir trodd, äntligen får en diagnos och äntligen utreds samt får den hjälp de behöver. Men många får vänta många, många många år på den hjälp som en man skulle ha fått ganska omgående.
Jag har ingen diagnos. jag tror själv att mina sju månader som gravid (då jag kräktes 20ggr om dagen och hade svåra smärtor) fuckade upp min kropp. Försatte den i ständig stress som gör att den nu signalerar smärta ständigt. Men jag vet inte och jag driver inte frågan som jag borde för jag är en "värktant". Jag har fått sagt till mig att det inte är någon idé att utreda, att jag aldrig kommer att få vara sjukskriven (vilket jag inte vill men den dagen kan komma då jag måste) och att jag måste "ta hand om mig" så löser sig allt.
Ni vet när människor säger att de har så ont att de inte tar sig upp ur sängen? Så känns det för mig varje morgon. Men smärta är subjektivt och något som några ser på som en krämpa ser andra som ett handikapp. Vi tål smärta olika bra. vad jag vet är att jag, fram tills efter graviditeten, tålde mycket smärta. Jag kände mig robust och stark även om jag hade ont. Nu känner jag mig så uttröttad av smärta att jag inte längre har några preferensramar kring hur ont jag har. Jag har bra och dåliga perioder. En dålig spiral medför mer smärta och slutligen ångest: "Ska det alltid vara så här?"
Så tar jag mig samman, undviker att prata om det, säger att läget är okej, pratar och skrattar när jag är bland folk, biter ihop när det är något roligt på gång och betalar priset dagen/dagarna efter. Jag tänker att "den där kroppen med värk inte är jag". Den är någon annan och jag är en frisk och glad person. Sådär som alla vill vara.
Men jag har ont. Jag sitter i en fälla specialdesignad för kvinnor och med den omedelbara följden att jag skäms. Gör mig mindre och förklarar bort. Det finns defenitivt folk som har det värre men det är en replik som sällan används mot män. Vi pusslar för att få vår vardag att gå ihop. För att ge min kropp det minimum av vila som den måste ha, för att det inte ska gå ut över barnen och för att ekonomin ska gå ihop hjälpligt.
Så låt oss tänka till när vi värderar människors lidande och fundera över hur vi skulle ha tänkt om det var en man eller oss själva. Kvinnors smärta har alltid varit en del av könsrollspaketet. Vi ska inte gnälla över menssmärtor, skutta glatt igenom graviditeter med lite extra lyster och föda utan bedövning. De kvinnor som självmant utsätter sig för smärta är duktiga. De som vill undvika smärta är smitare. De som ammar trots blödande bröstvårtor är duktiga och de som går direkt på flaskan är sämre mödrar. de som smärtlindrar sig eller sjukskriver sig under mensen är veka. "jag är minsann ingen pillertrillare" hojtas det hurtigt men P-piller räknas inte. de är ju trots allt till för männen också...
Potträning på schemat
Älskade gulleungar! Idet Myiska huset pågår potträning...
Belive me, det är inte jag som initierat det. Inte för att jag
inte vill att barnen ska pottränas utan för att hag inte skulle ha
orkat sätta igång ett sådant projekt just nu.
MEN, jag sätter inte käppar i hjulet nu när UNGARNA
intresserar sig för pottan på ett, närmast, överentusiastiskt sätt.
Så nu pottränas det och eftersom de valt det själva så behövs
inte något tjat eller belöning. De får gå på pottan när de själva kommer
ihåg (vilket är ganska ofta) och däremellan har de blöja.
Men eftersom detta projekt kommit igång med sådan entusiasm
så ska jag köpa in potträningsbyxor.
MEN, det är jobbigt för en lat/värkig/trött mamma. När maken är hemma har han ansvar för alla visiter på pottan. Vi har två pottor vilket innebär två barn som sitter på pottan samtidigt, hoppar upp från pottan samtidigt, vill tömma i toan samtidigt och spola samtidigt. Det blir lite snärjigt för att minimera spill och olyckor. men numera säger de ofta till när de är bajsnödiga, alternativt EFTER att de bajsat och då blir de så besvikna... Vi ränner in och ut på toan mest hela tiden på dagarna. Vissa dagar är de mer fokuserade än andra. Det verkar dock som att alla förståsigpåare hade rätt i att barn ofta visar när de är redo för pottan men det som vi har gjort för att komma hit är: Att läsa böcker om blöjor, pottor och bajs (jättekul för föräldrar med prutthumor), skaffat en liten potta till dockor och mjukisdjur samt låtit dem leka med pottorna en längre tid och öva på att sätta sig. Numera har vi också en liten hög med barnböcker på toan så att de sitter lite längre och förhoppningsvis "levererar". Snacka om gullig bild alltså: Två små människor som sitter på varsin potta och "läser" böcker oerhört noga. Jag avhåller mig från att lägga upp en bild av rädsla för eventuella trauman i framtiden av typen: "Mammaaaaaaaa, hur KUNDE du lägga upp en så pinsam bild!!!"
Har ni några tips för potträning?
Inga kommentarer | LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar), Lull-lull & Rosa Fluff | Startsidan
Tur att de är bra på annat...
Mina barn suger på två saker:
- Hålla hemligheter
- Leka kurragömma
När vi slår in farsdagspresenten springer de och uppmuntrar, jaa till och med kräver att pappan ska komma och tjuvkika... Sedan när den är inslagen snor de presenten och rusar iväg till pappan. Då har jag ändå grundligt förklarat poängen med presenter och hemligheter...
När pappa och ungar leker kurragömma gömmer de sig medan pappan räkna och på tio, då han räknat klart, rusar de fram och gapskrattar. Dessutom tjuvkikar de medan pappan gömmer sig alternativt bestämmer vart han ska gömma sig...
Tur att de är så bra på så mycket annat...
Inga kommentarer | LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar), Lull-lull & Rosa Fluff | Startsidan
Årets första lussebullar
Igår fick jag nog!!
"VIK HÄDAN tråkpåsar och traditionalister!!!" trumpetade Mymamman och satte en saffransdeg.
Och jag är ledsen hurtbullar och hälsohetsare, men vägen till en god lussebulle handlar inte om kessella eller särskillt dyrt saffran utan om smör. Godheten ökar exponensiellt med smörmängden...Sorry!
Du har säkert ätit goda bullar med halverad smör-mängd... men mina bullar är himmelska och smöret är hemligheten. Anyhuuuue, barnen ville vara med....
"Självklart" hojtade maman och svor inombords: "Craaaaaaaaaaaaap"
Men vi satte igång! Mormor styrde barnens bakande och jag koncentrerade mig på "Vuxenbullarna" MUAHAHAHAHAHAAAAAAAAA! Goda!
Mina mumsbullar
barnens bidrag till frysen
Tänk på mig som hulken
Åh, jag har så mycket i skallen just nu. Många tankar och resonemang som vill komma ut.
Men jag riktar in mig på den senaste debatten om "god ton" inom feminismen och fördelarna
vs nackdelarna med att vara arg och provokativ.
För det första: Jag är inte arg, provokativ eller hård i tonen med någon agenda. Lika lite som jag är mild, ömsint och empatisk med någon agenda. När jag är arg skriver jag det. Punkt. Ilskan är det som håller min blogg från att bli en trevlig liten blogg om familj och barnkläder. Ilskan driver mig i feminism, klassfrågor, avsky mot rasism och heteronormen. Ilska är inte något jag väljer för att publikfria. Arg är något jag är oavsett hur "pedagogiskt" det är. Ilskan kommer ur en sorg och egna erfarenheter såväl som strukturer och en allmän önskan om ett vettigare samhälle.
En gång, för flera år sedan, fick jag en kommentar kring ett resonemang om feminism (minns inte vilket) då jag uttryckte att jag blev arg:
"Så onödigt att bli arg, det hjälper ju inte. Bättre att bemöta med vettiga argument"
Ehum...well, arg är sällan ett val i förstaläget av typen:
"Få se nu... ännu en våldtäktsman friad. Hmmm, ska jag bli arg? nej men så onödigt! jag väljer att vara pedagogisk. Det blir ju så mycket trevligare ton då..."
Utöver min oförmåga att välja mina känslor/affekter så har jag heller ingen önskan. Vilka grupper har genom historien nått framgång och fått det bättre genom pedagogik? Vilken revolution, våldsam eller ej (och jag är verkligen inte ett fan av krig och våld) har lyckats utan ilska? Om själva förtrycket i sin natur är odemokratiskt är det bara högljudda, arga protester som fungerar och även då är det svårt. det finns en punkt då varje revolutionär måste sätta sig ned med förtryckaren och förhandla och då kan ren affekt vara en nackdel men ilska är en nödvändighet för att förändra saker. Frågor jag inte känner för tenderar att bli underordnade.
Men FINE, det finns människor som kan föra kampen med en mild bestämdhet. Good for them, liksom.
Men förminska inte andras insatser genom att kalla det "pajkastning". Ingen av oss skulle ha rösträtt om kvinnor vid sekelskiftet höll sig till "god ton". Jag tycker själv att det är jättebra att andra för kampen på andra sätt och därmed når andra grupper men att feminismen i sverige ska behöva fundera över "god ton"... Really?!? Fördelarna med mild pedagogik är solklar! Vissa behöver höra om feminismen från milda röster MEN FEMINISMEN som ideologi har inte problem med för mycket ilska. Jag kan inte se det så. Jag får nästan panik, själv, över att feminister ska ägna tid åt att fundera över det ISTÄLLET för att kritisera patriarkatet. Jag tror att vi feminister står inför ett utnötnings-"krig". Folk ovänds inte av varken mildhet eller ilska utan över tid, när vi nött in budskapet. HUR vi då väljer att föra diskussionen blir då underordnat att vi faktiskt för diskussionen med de som ännu inte ser patriarkatet.
Jag kan vara både nyanserad, praktisk, pedagogisk OCH arg. Ilska ointetgör inte nyansering utan tvärtom, den kan vara den drivkraft som vi behöver för att våga vara obekväma, ifrågasätta och diskutera. Tänk på mig som hulken (i Avengersfilmen):
- Hemligheten till att kontrollera sin ilska är att alltid vara arg -
Att umgås med feminister är som att andas ut
Idag (peppar peppar, en vet ju aldrig med småbarnsföräldrar) ska tre feminister mötas.
Två bloggare och en "soon to be"-bloggare, alla tre med ett alldelens specifikt hat mot
objektifiering av kvinnor och faiblesse för att peta i det variga sår som är patriarkala strukturer
och samhälle. Tre norrländska rödstrumpor träffas över kaffe... det borde slå gnistor!
Jag upplever ofta själv att det största hotet mot enskilda feminister är känslan av att vara
obekväm, obekväm för samhället och obekväm i samhället, men mest obekväm och ensam.
I en värld där alla tycker att en borde nöja sig, borde fokusera på det positiva eller bara chilla så är möten med andra feminister livsviktigt. Att vara bland medsystrar är som att andas ut. I tonåren kände jag mig oerhört ensam som feminist och när jag väl träffade någon blev jag nervös. Tänk om hen tycker att jag är en dålig feminist, tänk om hen tycker att jag gör för lite eller kastar sten i glas hus? Tänk om hen märker att jag bryr mig om mitt utseende, tänk om hen inte tycker att jag är smart nog och rapp nog?
Och visst, jag kan fortfarande vara nervös i mötet med andra feminister men framförallt slappnar jag av på ett sätt som jag sällan gör annars. Till skillnad mot vad folk i allmänhet verkar ha för bild av oss så är de feminister jag känner djävligt bra på både självransakan, internkitik och har högt i tak när det kommer till frågan vad varje enskild orkar och klarar av i sin vardag. Vad jag menar med det är att du inte behöver bränna bh:ar på fritiden för att passa in utan jag ofta finner en tolerans för nya tankegångar och mycket lite dömande i femenistiska kretsar. Det är ju som regel strukturer, inte enskilda, som femenister kritiserar. Kort sagt: Jag är aldrig så mycket JAG som när jag är bland andra femenister.
Vi behöver varandra. Ibland när jag orkar tänka på annat än potträning och falukorv spånar jag på ett litet bloggfika för framtiden. Ni känns ofta så nära med era uppmuntrande kommentarer och det känns som en förlust att inte känna var och en av er.
Men för att kickstarta helgen ska jag nu njuta av en barn-fri kväll med en ny bekanstskap IRL.
Pöss på er!
i frånvaro av tydliga monster friar samhället de monster det själv skapat
Oxhen lämnade en fråga till mitt inlägg där jag frågade om ni hade bloggliga önskemål:
"Jag skulle gärna läsa lite om vad som just nu gör dig mest arg och upprörd runt ämnena ojämställdhet/ojämlikhet?"
Själv hade hen precis skrivit ett skita-bra inlägg, i affekt, om sexköpare och objektifiering. Titta in och läs. Hen sparar inte på krutet kan jag meddela! Jag är förtjust i affekt-inlägg. Språket blir ofta så mustigt och tonen hård... som sig bör när vi pratar sexköp. För vi har sedan länge hört att sexköp inte handlar om tillgång på sex utan om att få makt, att köpa sig makt... för att man kan, helt enkelt. Men jag tänker också att det handlar om att demonstrera den makt en tycker sig inneha. En makt som samhället ger män.
Oxhen skriver ofta om vilka frågor hen önskar att vi alla ska ta upp vid fikaborden. Jag vill lägga följande på fikabordet: Vi lever i en våldtäktskultur.
Yupp!
Under sommaren och hösten har vi konstant fått rapporter om våldtäktsmän som går fria. Inte bara i ord mot ord situationer utan för att det verkar vara viktigt för rätten att fria dem. De har inte bara följt lagen utan tolkat den för att hitta möjligheter att fria. Förra veckan läste vi om familjehemspappan som frias för att rätten hellre tror att 17-åringen hittat och stoppat in sperma i sig själv...
Alla är förvånade, upprörda: "Vilken sjuk människa och vilka sjuka människor som friar..."
Men är det en förändring vi ser??
Jag frågar för att jag vet inte.
Men vad jag vet är att domstolarna fäller oerhört få och det har inte förändrats. Upprättelse för våldtäktsoffer har alltid varit ovanlig. Kanske är det senaste fallet extremt men vi har aldrig varit bra på att fälla dessa män. Vi lever i en kultur som via domstolar, men också genom gemene mans syn på att kvinnor bär ansvare för att inte bli våldtagen, säger till oss att: I sverige kan man våldta kvinnor och komma undan med det. Hela samhällen mobbar ut offret för att förrövarna är populära. Våldtäkt är ett brott som de flesta kopplar till psykisk sjukdom/störning = enskilda galningar och därmed fälls inte "vanliga killar/män". Om de är skyldiga måste vi börja anta att förrövarna kan finnas ibland oss.
Tanken får oss att leta efter monster och i frånvaro av tydliga monster friar samhället de monster det själv skapat. Män som tror sig ha rätten att använda kvinnor för sin egen skull utan att se dem som egna individer eller åtminstone är det underordnat. Våldtäkt är, enligt mig, förlängningen av sexköp, konsumering av kvinnor och OBJEKTIFIERING av kvinnor.
Att dessa män faktiskt finns ibland oss OCH kommer undan borde sända varje hederlig man ut på gatorna med plakat. de borde höjja sina röster. Ropa för förändring. driva frågan hårdare och mer hängivet än vi kvinnor. För rätten säger inte bara att kvinnor inte har rätt till sin egen kropp. Den säger också att vi kvinnor ska vara rädda för män. den säger att män har rätt till kvinnors kroppar men också att de inte kan styra sina egna. Att de är offer för sina egna kroppar som kopplar ur hjärnan, empatin och mänskligheten. Den säger att de är idioter som inte kan skilja på ja och nej. Som inte kan uppfatta gråzoner.
Jag har många hjärtefrågor innom feminism. Men det som gör mig mest arg är alla vettiga mäns tystnad. Män som har mammor, systrar, partners, vänner och döttrar. Jag kommer aldrig att sluta uppröras av deras tystnad och frånvaro på barrikaderna. Aldrig!
"Män är ju så lösningsfokuserade"
"Män är mer lösningsfokuserade"
Sant eller falskt?
Jag tycker det är trams.
Det finns helt klart människor som är mer och mindre lösningsfouserade
men att män, som grupp, skulle vara det tycker jag är tramsigt.
Jag kan skriva under på att män och kvinnor har socialiserats in i våra
könsroller vilket lett till att män, som grupp, tränats mer eller mindre i vissa
egenskaper och likadant med kvinnor. Ni fattar va´? Om vi lyfter frågan från
individnivå och till gruppnivån så finns det vissa egenskaper som statistiskt
finns mer eller mindre hos olika kön för att de hör till "könsrollspaketet".
Män står för mer våld i samhället och då kan en, om en diskuterar på gruppnivå,
säga att män är mer våldsbenägna. jag tror också ni fattar att detta inte är något jag tror
kommer ur något bilogiskt utan har fötterna fast förankrade vid att män kan tänka
och välja själva. Jag känner många män som visar ganska lite av det traditionellt manliga.
Som kan jobba med den roll de tilldelats och förändra sitt betende
både som indivin och som grupp. MEN till baka till fråga:
Jag tror att det finns en struktur bortom könsrollerna som också värderar det manliga högre.
Okej! Ni är med? Bra!
jag tror också att det finns en struktur som gärna gör om det vi ser som negativt hos män till något positivt. Något positivt som dessutom fler män innehar. Som har att göra med hur vi uppfattar saker.
Ett sådant exempel är förmågan att lyssna och prata om känslor. Män som grupp anses sämre på det.
Jag skulle vilja gå så långt som till att säga att de, på grund av könsrollerna, ÄR sämre på det (återigen som grupp). För att de tränat mindre på det och inte FÖRVÄNTAS vara så bra på det.
Jag ser det som ett handikapp. Något män och kvinnor lider av och som absolut inte får föras vidare till våra barn. MEN! Vi/patriarkatet/strukturen/könsrollerna påverkar hur vi uppfattar detta.
Det som händer är två saker:
a) Män ursäktas med detta trams:
"De kaan ju inte det här med känslor så bra stackarna"
(Vilket borde göra alla män rasande. Snacka om att klappa på huvudet.)
eller b) Vi kallar det att män "är mer lösningsfokuserade"
typ: "Han förstod nog inte att du bara ville prata av dig utan började genast tänka på lösningar"
Tillåt mig gapflabba!!! *Flabbar högt och ironiskt*
Jag vet inte hur ni gör när ni löser problem men jag tenderar att vilja veta VAD problemet är innan jag löser det?!? För att vara lösningsfokuserad krävs att du är en bra lyssnare, mängder med empati samt en smula handlingskraft. Att vara sämre på att samtala om och analysera känslor gör en inte automatiskt till en Lösningsfokuserad person. det hänger inte ihop. det är en myt. INGEN löser problem utan att noga sätta sig in i och analysera VAD problemet är. Ibland är det jättelätt: Någon är ledsen och behöver en kram. Eller: någon känner sig ensam och behöver prata med någon. Ibland är lösningen inte av mekanisk karraktär. Lösningen är inte ÅTGÄRDANDET utan HUR du lyssnar och vad du gör med informationen. Hur många gånger har vi hört att män är mer lösningsfokuserade??
Det spär på en myt som inte hjälper någon. Inte kvinnorna och inte männen. Det enda den gör är att dölja problemet. Jag känner flera lösningsfokuserade kvinnor och män men har, egentligen, aldrig sett bevis på att män (återigen, som grupp) fokuserar så djävla mycket på problemlösning...
Däremot har jag flera gånger hört oempatiska män ursäktas med frasen "Jaa, men du vet ju att män är så lösningsfokuserade" medan jag själv tänkt:
"Men han lyssnade ju inte! Om han nu är så lösningsfokuserad så är det väl DET som lösningsfokuserandet bygger på??"
Denna myt hamnar i samma fack som att "män inte snackar skit om varandra" och att de är "rakare med sina känslor". Tramsiga omskrivningar för att dölja att vi inte lärt våra söner att lyssna och vara medkännande. Klyschor som gör ett tillkortakommande till en tillgång:
"Jaha, låg du på golvet och grinade så snoret sprutade och behövde en kram av
mannen som säger sig älska dig. men du veet ju att män är så lösningsfokuserade.
Han glömde väl bort sig när han tänkte så förfärligt mycket på lösningen att han
missade att du grät... Och sedan förra veckan, när det hände, har han säker tänkt
varje minut på lösningen eftersom han är man och de äääär ju så...."
STOOOOOOOOOOOOOP!
För att få kallas lösningsfokuserad (oavsett om du är man eller kvinna) ska du:
1. Lyssna
2. Ställa frågor
3. Formulera problemet
4. Presentera problemet för den som faktiskt har det
5. Lyssna (eftersom den som har problemet har sista ordet på definitionen)
6. Fundera över lösningen
7. Presentera lösningen
8. Lyssna (ifall personen med problemet vill ha hjälp eller bara vill berätta)
överväg möjligheten att lösningsfokuserad innebär dessa punkter eller några av dom.
Skrota sedan myten att män, som grupp, är lösningsfokuserad med kvinnors känslomässighet som motpol. Mitt resonemang utesluter inte att det finns massor med lösningsfokuserade män. men poängen är att alla inte är det och att brist på empati eller träning i analys av känslor förklaras med att
män skulle vara lösningsfokuserade.
DET ÄR TRAMSIGT.
Den typiskt kvinliga, motpolen till lösningsfokuserad, är att vi är så braaaaaaa på känslor.
Och visst finns det många kvinnor som är bra på känslor, att definiera dem, analysera dem och sätta ord på dem. Absolut, MEN, när det passar patriarkatet förvandlas denna förmåga till något negativt. Det heter att vi är överkänsliga, ev. har mens, hysteriska och labila. Det gååår inte att förstå sig på oss.
Traditionellt manliga egenskaper hyllas eller omvandlas till något bättre medan det traditionellt kvinnliga visserligen kan vara bra men bara när det passar strukturens syften.
Jag har en as-bra make, men i tidigare relationer har detta varit ett mönster jag inte kunnat sätta fingret på. Något som skavt och gjort mig förvirrad, typ:
"Jaha, nyss var jag känsloexpert som hjälpte den lilla hjälplösa mannen att komma i kontakt med sina känslor men så fort det passar honom är jag outgrundligt känslosam och hysterisk, vad är det för fel på mig??"
I relation till en del män har jag till och med tappat greppet om min egen självbild. Jag har letat alla svaren hos mig själv och därmed också fördömt mig själv när något gnisslat. vad jag borde ha gjort var att lyfta blicken och se situationen i sin kontext. men det är skitsvårt. Först nu är vissa mönster så oerhört tydliga för mig.
Vad tycker ni? Är det bara jag som stöter på detta tramsiga påstående både nu och då?
vad lägger ni in i lösningsfokuserad? Ordet är ju rätt hårt bundet till den manliga könsrollen och min tes är att det är trams - ett sätt att släta över dåligt lyssnande eller oförmåga att sätta ord på känslor.
Har ni några bloggliga önskemål?
Pjuh! Sedan i Torsdag då jag med en kort utandning skickade in veckans första tenta har lag lagt ned en normal arbetsvecka, effektiv tid, på veckans andra tenta. Nu är den klar, ska finslipas lite möjligen. Jag är notoriskt dålig på slutfinish. Orkar sällan läsa igenom utan kör stavningskontrollen och: "HEJ DÅ!", liksom. Det har varit jobbigt men nu är det i princip över och det innebär att jag till veckan kan foka på att vara med barnen. Maken ska ut på resa delar av veckan och då känns det oerhört skönt att ha gjort bort de största stressmomenten. Dessutom har jag en del pysselprojekt i startgroparna och jag hade lovat mig själv att inte tänka tanken på dem för än tentorna var inne. Den tiden är här nu och till veckan ska jag pyssla utav helvete!!
Vi har varit hos farmor/farfar i helgen och ungarna har lekt med dem och pappan medan jag stängt in mig och pluggat in på småtimmarna. Jag har bara stuckit ut näsan för mat och sovpaus. Just nu känns kommande vecka som en belöning efter en strapats men i själva verket handlar det ju om att ha vardag. Helst en fungerande sådan.
Har ni några bloggliga önskemål, ämnen som behöver dryftas eller människor som behöver skällas ut?
Alla idéer (utom de utom-djävligt-korkade) beaktas, liksom frågor och annat ni kan ha på hjärtat.
(Förrutom ni som tycker att jag är dum i huvudet, ni kan hålla tyst). Jag svarar och tillmötesgår i mån av tid och inspiration. Välkommen Måndag (har aldrig tänkt eller sagt så förrut *kollar febern*)!!
Män som försvarar män
Fredag och vi tittar på Bolibompa en stund. Lugn och ro innan dagen kan börja. Annars är jag djupt begraven i plugg. Det är jobbigt att läsa idehistoria... Om en läser med genusglasögon. Det är inte bara männens historia, den är skriven av män och många med en tydligt kvinnofientlig agenda. Men det stannar inte heller där. För även om alla nutida författare (till kurslitteraturen) påpekar detta själva ganska ofta sp måste det vägas upp med ett, i det närmaste, instinktivt försvar av många av de män som påverkat hur synen på kvinnor blev MER fientlig. Man påpekar att de ju trots allt HADE kvinnliga vänner som de respekterade. Sådant är ju helt irrelevant när vi pratar om en man som styrde in kyrkan på en mer kvinnofientlig väg. Om jag röstar på SD, är jag mindre rasistisk då om jag känner invandrare. Det ska oxå alltid påpekas att deras sexism ska sättas i sin kontext. Dvs att de levde i en tid då detta VAR den rådande synen på kvinnor. Det vet vi studenter. Det betyder inte att vi inte förväntar oss mer av de största filosoferna som bröt mot normer och utmanade vardagliga synsätt som en livsstil. Dessa män hade ju mammor, döttrar och fruar. Ska vi bara köpa att samhällets syn gjorde dem empatilösa mot människor de påstod sig älska? Ja, det pågår fortfarande och vi kan välja att se dem i sin historiska kontext men det är ju ganska självklart. Måste det påpekas VARJE gång vi läser om en kvinnohatare? Kan vi inte förakta deras kvinnosyn OCH beundra deras bidrag till historien? Måste deras kvinnosyn alltid vägas upp och bortförklaras? Jag blir så trött när jag läser böcker skrivna av män, om män som försvarar mäns dåliga kvinnosyn och bidrag till framtidens och samtidens kvinnohat. Tröttsamt!