Tänk på mig som hulken
Åh, jag har så mycket i skallen just nu. Många tankar och resonemang som vill komma ut.
Men jag riktar in mig på den senaste debatten om "god ton" inom feminismen och fördelarna
vs nackdelarna med att vara arg och provokativ.
För det första: Jag är inte arg, provokativ eller hård i tonen med någon agenda. Lika lite som jag är mild, ömsint och empatisk med någon agenda. När jag är arg skriver jag det. Punkt. Ilskan är det som håller min blogg från att bli en trevlig liten blogg om familj och barnkläder. Ilskan driver mig i feminism, klassfrågor, avsky mot rasism och heteronormen. Ilska är inte något jag väljer för att publikfria. Arg är något jag är oavsett hur "pedagogiskt" det är. Ilskan kommer ur en sorg och egna erfarenheter såväl som strukturer och en allmän önskan om ett vettigare samhälle.
En gång, för flera år sedan, fick jag en kommentar kring ett resonemang om feminism (minns inte vilket) då jag uttryckte att jag blev arg:
"Så onödigt att bli arg, det hjälper ju inte. Bättre att bemöta med vettiga argument"
Ehum...well, arg är sällan ett val i förstaläget av typen:
"Få se nu... ännu en våldtäktsman friad. Hmmm, ska jag bli arg? nej men så onödigt! jag väljer att vara pedagogisk. Det blir ju så mycket trevligare ton då..."
Utöver min oförmåga att välja mina känslor/affekter så har jag heller ingen önskan. Vilka grupper har genom historien nått framgång och fått det bättre genom pedagogik? Vilken revolution, våldsam eller ej (och jag är verkligen inte ett fan av krig och våld) har lyckats utan ilska? Om själva förtrycket i sin natur är odemokratiskt är det bara högljudda, arga protester som fungerar och även då är det svårt. det finns en punkt då varje revolutionär måste sätta sig ned med förtryckaren och förhandla och då kan ren affekt vara en nackdel men ilska är en nödvändighet för att förändra saker. Frågor jag inte känner för tenderar att bli underordnade.
Men FINE, det finns människor som kan föra kampen med en mild bestämdhet. Good for them, liksom.
Men förminska inte andras insatser genom att kalla det "pajkastning". Ingen av oss skulle ha rösträtt om kvinnor vid sekelskiftet höll sig till "god ton". Jag tycker själv att det är jättebra att andra för kampen på andra sätt och därmed når andra grupper men att feminismen i sverige ska behöva fundera över "god ton"... Really?!? Fördelarna med mild pedagogik är solklar! Vissa behöver höra om feminismen från milda röster MEN FEMINISMEN som ideologi har inte problem med för mycket ilska. Jag kan inte se det så. Jag får nästan panik, själv, över att feminister ska ägna tid åt att fundera över det ISTÄLLET för att kritisera patriarkatet. Jag tror att vi feminister står inför ett utnötnings-"krig". Folk ovänds inte av varken mildhet eller ilska utan över tid, när vi nött in budskapet. HUR vi då väljer att föra diskussionen blir då underordnat att vi faktiskt för diskussionen med de som ännu inte ser patriarkatet.
Jag kan vara både nyanserad, praktisk, pedagogisk OCH arg. Ilska ointetgör inte nyansering utan tvärtom, den kan vara den drivkraft som vi behöver för att våga vara obekväma, ifrågasätta och diskutera. Tänk på mig som hulken (i Avengersfilmen):
- Hemligheten till att kontrollera sin ilska är att alltid vara arg -
