jag sitter i en fälla, specialdesignad för kvinnor
Jag har ägnat en stor del av mitt liv åt mitt kropp. Mest att klanka på mig
själv men också på att "spela spelet" på köttmarknaden, piffa, fixa, noppa, raka,
sminka, banta, träna, färga, forma och packa in. Nu när jag trivs med både tigerränder
och kurvor, ärr, lösaktig mage (pun intended) samt tuttar som inte ständigt pekar uppåt
har jag hamnat i en annan fälla. Något nytt att skämmas för, något typiskt kvinligt och
jag smusslar, förminskar och undviker att prata om det. Det nya "skämmiga" är värk.
En typisk kvinnlig åkomma. Något som sällan utreds och som ständigt misstros av vården, närstående och staten. Jag har något som alla läkare suckar åt och inte vet vad de ska göra av.
Jag har jobbat som massör i fem år och det var damer som mig själv som mest låg på bänken. Jag kunde känna stressen i deras kroppar och oron för att inte bli trodd. När en masserat ett antal hundra kroppar börjar en kunna känna igen en kropp i stress men också ofta om den är långvarig, ilsken eller lättretad. Speciellt om kunden är en stammis. jag utvecklade ett alldelens särskilt förhållande till deras muskler.
"oops! Vad du var irriterad idag då. Då tar vi det lugnt. vad tror du om det här? Bättre va´?
Nu ska jag sköta om dig och lugna ned dig, såja, sååååååja - luuuugn och fin"
Men jag svor också själv att aldrig hamna där (som om en gör det frivilligt). För jag vet hur vi andra pratade om dem, hur vi speckulerade i om det var psykiskt och de medlidsamma ögonen vi riktade mot dem. Men nu har jag värk och fastän den inte är diagnosticerad vet jag hur synen på kvinnors värk ser ut och jag skäms. Ett av de vanligaste, och mest fnysta åt, värktillstånde är Fibromyalgi. Länge ansett inbillat. Men nu vet man bättre... ibland forskare och specialläkare. Nu har man konstaterat att det inte är psykosomatiskt men det är också konstaterat att ångest gärna följer dessa sjukdomstillstånd. En slags biverkning när en är fånge i sin kropp.
Men det vore väl konstigt om en hade jätteont, misstroddes och baktalades som lat och INTE fick ångest.
Trots att man idag vet att många värktillstånd inte är psykosomatiska så ligger stigmat kvar. "Värktant", "Gnäll-sjukan" och "arbetsskygg" är vanliga epitet. Och detta drabbar kvinnor i mycket högre grad än män. Detta betyder också att det inte forskas lika mycket på dessa tillstånd och att det är något en skäms för. Jag har hört otaliga historier om kvinnor som efter år av kamp äntligen blir trodd, äntligen får en diagnos och äntligen utreds samt får den hjälp de behöver. Men många får vänta många, många många år på den hjälp som en man skulle ha fått ganska omgående.
Jag har ingen diagnos. jag tror själv att mina sju månader som gravid (då jag kräktes 20ggr om dagen och hade svåra smärtor) fuckade upp min kropp. Försatte den i ständig stress som gör att den nu signalerar smärta ständigt. Men jag vet inte och jag driver inte frågan som jag borde för jag är en "värktant". Jag har fått sagt till mig att det inte är någon idé att utreda, att jag aldrig kommer att få vara sjukskriven (vilket jag inte vill men den dagen kan komma då jag måste) och att jag måste "ta hand om mig" så löser sig allt.
Ni vet när människor säger att de har så ont att de inte tar sig upp ur sängen? Så känns det för mig varje morgon. Men smärta är subjektivt och något som några ser på som en krämpa ser andra som ett handikapp. Vi tål smärta olika bra. vad jag vet är att jag, fram tills efter graviditeten, tålde mycket smärta. Jag kände mig robust och stark även om jag hade ont. Nu känner jag mig så uttröttad av smärta att jag inte längre har några preferensramar kring hur ont jag har. Jag har bra och dåliga perioder. En dålig spiral medför mer smärta och slutligen ångest: "Ska det alltid vara så här?"
Så tar jag mig samman, undviker att prata om det, säger att läget är okej, pratar och skrattar när jag är bland folk, biter ihop när det är något roligt på gång och betalar priset dagen/dagarna efter. Jag tänker att "den där kroppen med värk inte är jag". Den är någon annan och jag är en frisk och glad person. Sådär som alla vill vara.
Men jag har ont. Jag sitter i en fälla specialdesignad för kvinnor och med den omedelbara följden att jag skäms. Gör mig mindre och förklarar bort. Det finns defenitivt folk som har det värre men det är en replik som sällan används mot män. Vi pusslar för att få vår vardag att gå ihop. För att ge min kropp det minimum av vila som den måste ha, för att det inte ska gå ut över barnen och för att ekonomin ska gå ihop hjälpligt.
Så låt oss tänka till när vi värderar människors lidande och fundera över hur vi skulle ha tänkt om det var en man eller oss själva. Kvinnors smärta har alltid varit en del av könsrollspaketet. Vi ska inte gnälla över menssmärtor, skutta glatt igenom graviditeter med lite extra lyster och föda utan bedövning. De kvinnor som självmant utsätter sig för smärta är duktiga. De som vill undvika smärta är smitare. De som ammar trots blödande bröstvårtor är duktiga och de som går direkt på flaskan är sämre mödrar. de som smärtlindrar sig eller sjukskriver sig under mensen är veka. "jag är minsann ingen pillertrillare" hojtas det hurtigt men P-piller räknas inte. de är ju trots allt till för männen också...
Min bästa vän (som är lika gammal som jag) har fibromyalgi, och det är verkligen inte lätt! Hon har haft väldigt tur att träffa rätt doktor när hon sökte hjälp, fick sin diagnos väldigt fort jämfört med många många andra som kämpat väldigt länge för att få rätt hjälp. Är såå tacksam för hennes skulle! Vi sa det häromveckan att hade det varit en manssjukdom hade det säkert funnit MYCKET mer kunskap om sjukdomen.
Kram!
Svar:
aliaslillamy
Hanna