Fredag och vi tittar på Bolibompa en stund. Lugn och ro innan dagen kan börja. Annars är jag djupt begraven i plugg. Det är jobbigt att läsa idehistoria... Om en läser med genusglasögon. Det är inte bara männens historia, den är skriven av män och många med en tydligt kvinnofientlig agenda. Men det stannar inte heller där. För även om alla nutida författare (till kurslitteraturen) påpekar detta själva ganska ofta sp måste det vägas upp med ett, i det närmaste, instinktivt försvar av många av de män som påverkat hur synen på kvinnor blev MER fientlig. Man påpekar att de ju trots allt HADE kvinnliga vänner som de respekterade. Sådant är ju helt irrelevant när vi pratar om en man som styrde in kyrkan på en mer kvinnofientlig väg. Om jag röstar på SD, är jag mindre rasistisk då om jag känner invandrare. Det ska oxå alltid påpekas att deras sexism ska sättas i sin kontext. Dvs att de levde i en tid då detta VAR den rådande synen på kvinnor. Det vet vi studenter. Det betyder inte att vi inte förväntar oss mer av de största filosoferna som bröt mot normer och utmanade vardagliga synsätt som en livsstil. Dessa män hade ju mammor, döttrar och fruar. Ska vi bara köpa att samhällets syn gjorde dem empatilösa mot människor de påstod sig älska? Ja, det pågår fortfarande och vi kan välja att se dem i sin historiska kontext men det är ju ganska självklart. Måste det påpekas VARJE gång vi läser om en kvinnohatare? Kan vi inte förakta deras kvinnosyn OCH beundra deras bidrag till historien? Måste deras kvinnosyn alltid vägas upp och bortförklaras? Jag blir så trött när jag läser böcker skrivna av män, om män som försvarar mäns dåliga kvinnosyn och bidrag till framtidens och samtidens kvinnohat. Tröttsamt!