Dubbel snubbel...



Jag har, ta´me djävulen ramlat igen!!

Jag och Roffe skulle gå till bilen
för att åka till jobbet. Plötsligt,
totalt utan förvarning, dråsade
(märk väl dråsade, inte halkade
till lite sådär pimpinett, utan dråsade)
jag i backen. Det var bara guds
försyn att jag inte landade på
hundvalpen! Min väl tilltagna stjärt
hade typ dödat honom på en
nanosekund! Tänk vilken knäck för
självförtroendet!!

Någon: "Hur dog er lilla hundvalp då?"
Jag: "Jag dödade honom med röven!"

Hursomhelst!!... Jag missade vovven
med en (röv)hårsmån...
Till Roffes oförställda förvåning
utstötte jag ett avgrundsbröl!!
Inget litet rosa, prinsessigt pip, utan ett bröl!!
Tänk på hur en brunstig tjur råmar
så har ni det audiotiva klart för er.
Efter att jag brölat klart, konstaterat
att jag missat Rolf och skyggt kollat
om någon såg mig, kravlade jag mig upp...
Rättelse: Jag försökte lyfta baken från backen
med resultatet att jag dråsade omkull... igen!!
Även denna gång räddade gud/ödet/centimeterna,
Rolf från en säker död och vi linkade ledbrutna till bilen.
Jag hade naturligtvis tänkt mörka traumat för maken...
Han har nämligen börjat proppsa på att jag bär hjälm,
a´la dagcenter, på väg till jobbet efter mina
många snubbelbravader.
Det gick sådär kan man väl säga... sådär!!
Det faktum att jag såg ut som en snögubbe var en smula misstänkt...

Kärlek och harmoni!


Vrålbabianen föll som en fura!

Jag varnar er!! När ni släpper garden och dansar frammåt m. små käcka steg, det är då det händer!!!

Jag är ordentligheten själv!! Åtminstone när det kommer till fotbeklädnad!
Ordentliga, varma, gore-tex kängor med rustik gummisula (märke Salomon) pryder nästan alltid mina fötter!
Även om de svårligen kan kallas glamorösa så är de nödvändiga när man har en 45min promenad till jobbet och det är fucking svinkallt i fucking sibiriska norrland!

I morse hade dock den ljuvliga maken erbjudit skjuts som tacksamt mottogs utan större protester eftersom jag är (let´s face it) förlamande lat!

Glatt stack jag alltså fötterna i mina små nätta vinter-finskor och satte mig i bilen.
(Man vet att man inte har mkt glamour i livet när man känner sig som Victoria Beckham pga ett par vinterstövlar med klack. Men de låter så glamourösa när jag går... klock,klock,klock!!)

Glatt nynnande trippade jag alltså in på jobbet, han ta ca 11,5 steg innan jag upptäckte att fötterna inte alls fäste på underlaget!! Som en skadeskjuten gnu fröll jag som en fura efter (vad som kändes som en evighet eller åtminstone 4 minuter) ha sprattlat vilt, fått tag på en skyltdocka som jag tog med mig i fallet och oefterhärmligen dråsat i golvet som en härva av armar, ben och skyltdocka!!!

Som tur var kom ingen av åskådarna till skada (oh yes, det fanns många åskådare...) men de såg rätt överraskade ut och hade fullt upp med att hålla masken.
Som tur var lyckades de hålla inne med gapflabbet vilket förmodligen räddade deras liv och anlade en bekymrad min. Ledbruten slank jag iväg för att slicka mina sår...

Kontenta: Ge tusan i de vackra skorna om ni bor i piss-djävla-svin-kalla norrland!

Kärlek och harmoni!!


Rolf - ett litet svin!!

Rolf (min 10 veckor gamla valp) är helt omöjlig att resonera med!!

(Paus för att understryka dramatiken)

Först bröt han sig ut ur mitt kontor!
Sedan ville han inte bada - lortgris!
Ikväll när jag kom hem vägrade han läsa igenom sina försäkringspapper!
Som för att vidare understryka sin dåliga attityd gnagde han på min nya kofta!

Han går inte att föra ett vettigt samtal med!
Han har ingen respekt för andras "personal space" (dvs han nosar folk i skrevet)!
Han har ingen känsla för mitt och ditt!

Tur att han ät söt!

Kärlek och harmni!


Dyblöt...

Note to self: Wear a raicoat when washing puppie!

Rolf luktar visserligen bättre, men matte luktar och ser ut som en blöt hund.
Och vad gör husse??....FILMAR!!!!

blöt hund = sur hund


Bajsande mini-hund stoppar trafiken!!!

Rolf, min älskade lilla (bångstyriga) vovve övar på "ute-bajsning"....
Det lilla odjuret trippar glatt bredvid mig.
Fåglarna kvittrade inte (för det var svinkallt) men jag hörde dem för mitt inre.
Vi var på väg hem från jobbet där jag slitit hårt och Rolf sovit, som den lilla suss-gris han är.

Blir alltid lite stressad när jag ska gå över infarter och det kommer bilar. Vill liksom he´mig ur vägen så bildårarna inte ska göra mos av mig och valpen! När vi skulle korsa infarten till Jysk snabbade jag på mina steg, för det vet ju alla att människorna som ska till Jysk är helt galna...
Tänkte för mig själv "Vad får man om man korsar en helt vanlig bildåre med en galen Jysk-shoppare?"

Kom inte fram till något vettigt svar på hur en sådan mutation skulle kunna se ut men stressade upp mig av bara tanken...

Plötsligt går det tungt...
Jag drar i kopplet lite otåligt och vänder mig om för att säga åt Rolfatt sluta tugga på snöklumpar.
Tyckte att om han promt ska tugga snöklump så finns det "plenty" på andra sidan infarten till Jysk där vi är säkra för Galna Jysk-shoppande bildåre-mutanter!!!

Den stackars lilla vovven tittar på mig med förebrående ögon där han sitter ihopkrupen och "unloadar" (bajsar) så gott det går när matte sliter i kopplet.
Snabbt beslut...!
Ska jag slita/släpa hunden i "bajs-position" över till andra sidan och riskera att traumatisera honom för livet?
Eller ska jag låta honom bajja klart och riskera konfrontation med Stollarna bakom rattarna som redan tuggar fradga? Kö har redan bildats...

Jag släpar den bajsande hunden med mig och ser honom lämna små förskräckta "pluttar" efter sig!!
Än en gång ger han mig en förebrående och förorättad blick och trippar vidare.

Antingen är han i chock just nu eller så ruvar han på en hämd...
Fortsättning följer!!

Kärlek och harmoni!


galenskap.nu och vådan av att tro att allt ska fungera...

Vi stretar vidare med badrummet!

Snabbresumé:

-Beslutet att frächa upp badrummet togs gemensamt
-Vattenskada hittades av hantverkare
-8 lortiga veckor gick utan badrum medan fukten tokade
-Vattenskadan är torr
-Ljuvlig make tar tag i att börja riva ut det gamla
-Vansinnig make får en stöt av hängande tåtar
-Make med konstigt hår fortsätter utrivningen
-Argsint make skäller på (otrevlig) personal på byggvaruhus
-Galen make åker runt och letar/köper delar för stora summor
-Under utrivningen blir vi utan toalett eftersom vattnet är bortkopplat
-Tålmodig make påstår att man visst kan använda sig av toaletten
-Ännu tålmodigare make förklarar att man kan spola med vattenhinkar
-Livet blir lättare
-Tålmodig make och trött fru spolar med vattenhinkar i 2 veckor
-Hantverkarna börjar jobba
-Vi börjar hoppas
-Hantverkarna gör fint
-Det tar tid...
-Trött make och less fru spolar med hinkar
-Hantverkarna blir klara
-Vi tror att vi ska få duscha
-Det visar sig att mattan måste få ligga i 5 dagar innan fru kan duscha
-Fru blir galen
-Ljuvlig make förklarar att man kan duscha kallt (Tydligen spelar värmen roll för mattan)
-Fru duschar kallt
-Fru fryser
-Fru får en snilleblixt och riktar bygglampa mot duschen för att få värme
-Bygglampan går sönder efter 15 sekunder
-Trött fru duschar kallt i totalt djävla mörker
-Mörkrädd fru får för sig att det spökar i duschen
-Spöket visar sig vara grannens katt
-Make hotar med att ta den nya badrumsinredningen och hoppa från balkongen
-Fru hindrar honom
-Snäll pappa hjälper till med nya inredningen och galen make lugnar ner sig
-Make sätter in inredningen och slår på vattnet till toan
-Fru längtar efter att duscha varmt
-Fru får duscha varmt imorgon

Kärlek och harmoni!



Saknaden efter toaletten...

Kan vi komma överens om att "Grämelse bor i dårars hjärtan"?
Citatet kommer faktiskt från en bok med erfarenheter som sträcker sig över 2000 år - dvs bibeln och jag misstänker att det var lika sant då som nu.
Ändå är det så lätt att falla in i grämelse-beteendet!

I mitt fall - varför tog vi inte tag i badrummet tidigare? Då hade vi sluppit fuktskadan, sluppit vara utan dusch i 8 veckor och vid det här laget haft en fungerande toa!!
Ja, mina vänner...vattnet i vårt badrum är avslaget i väntan på hantverkare... som kan dyka upp eller inte dyka upp under nästa vecka...
Jag hoppas att ni förstår var grämelsen kommer in i bilden!

Nu ser ni framför er oss stackare som måste gå runt och hålla oss, eller i värsta fall kissa i vasken...
Nå nå nå, så illa (och ytterst förnedrande) är det inte - konsekvensen av avslaget vatten är endast att vi måste fylla vattenhinkar för att kunna spola... och tvätta ansikten och borsta tänderna i köket! Vardagsmat i mindre bemedlade länder alltså. Men icke desto mindre ytterst irriterande!

Det är något som händer när de basala behoven blir lidande - man förvandlas till... dear I say it?... en vampyrtant!! En förgrämd och illvillig energitjuv!

Jag jul-fantasten som vid denna tid på året alltid nynnar på en julsång och ofta pyntar granen redan i mitten på novenber har liksom inte funnit jul-glädjen och att pynta i byggdammet känns inte så inspirerande...

Nu finns det fler orsaker till min tvekan angående att satsa fullt på denna jul, orsaker som är tätt knytna till deppigheten tidigare i höst - men avsaknade av vatten på toan är inte en helt oviktig faktor...

Så träffar ni mig på stan med stripigt hår, omisskänlig odör, en vild blick i mitt blanka ansikte samt ett kroppsspråk som en galen gnu - då vet ni varför och behöver inte dra uppmärksamhet till min sorgliga uppenbarelse. Men i väntan på hantverkar-tomten...

...Kärlek och harmoni!

 



Starta Panikeeeeen!!!!!!

Hjärtat pumpar - ansiktet blir rött - tjatar på kollegerna att nödslakta mig - springer runt som en skadeskjuten gnu och brölar fram intetsägande meningar medan jag stirrar vilt och söker med blicken efter den klassiska papperspåsen att andas i....

Så sammanfattar jag min Fredagsmorgon.

Drottningen av kontroll är inte van att tappa den och istället för att göra något konkret så funderar jag på om jag ska lägga mig ner och försöka självdö eller om jag bara ska kräkas av ångest...
Jag, kejsarinnan av koll på läget brukar kunna hålla mig lugn när problem dyker upp och jag undrar vad som gör denna morgon annorlunda...?

Efter en stunds självransakan inser jag att situationen inte är helt vanlig.
Mitt lugna jag fungerar bra när jag får lösa andras paniksituationer eller problem.
I de fall när det är min egen paniksituation brukar jag ofta se den enklaste lösningen och lägga all energi på att fixa det. Denna gång träffade jag en kund som väntade på grejer och hade fått vänta länge. Det går lätt att lösa, om det inte vore för att jag totalt glömt bort allt som hade med hans grejer att göra. Jag glömmer sällan på det sättet. Oftast har jag något hum om vad jag lovat eller vad jag kan göra. Men när min gärna har gömt informationen och minnet är blankt... då slår jag på mistluren och startar paniken!!!

Eftersom jag är gravt koffein-beroende så är min första instinkt att hälla i mig kaffe och springa full fart in i en vägg... Lillebror såg vad jag tänkte och föreslog vänligt men bestämt att jag skulle skippa kaffet och istället andas. Ett gott råd visade det sig...

Det visade sig slutligen att min plan på "suicide by palltruck" var en oproportionerlig reaktion och allt verkar ha ordnat sig! Så till nästa panikattack...

Kärlek och harmoni!



Jag en mästerrenoverare...

Glad i hågen och muntert visslande köpte vi (svin)dyr fondtapet och vacker väggfärg...

Redan här i detta inlägg bör ni höra skräckfilms-musiken: Da da da daaaa!!!...
...och ni förstår att detta kan aldrig gå väl. Kvinnan vid tangenterna har aldrig tagit upp något vanligt, vardagligt som inte slutar i katastrof... Något måste gå horribelt fel!!

Gubben min hade hyrt en giraff-slip (och här gör jag ett litet utvik från skräckscenariot för att hylla giraff-slipen) som är en eminent uppfinning! En slipmaskin med långt skaft och man kan koppla på en damsugare så man slipper slipdammet!!! Har ni någonsin hört om något så underbart och fantastiskt?!
Alltså lånad vi en dyr, bra damsugare på jobbet som vi koplade på.

Åter till skräckkammaren... Da da da daaa!!!



Min gubbe slipade tapetfogar och jag skulle spackla... Ooooooo vad jag spacklade fint!!
Efteråt skulle jag vara okaraktäristiskt duktig och städa undan, jag plockade ihop, sopade och sköt in maskinerna mot väggen...Da da da daaa!!

Sedan tog jag paus, kokade kaffe, städade köket och satte mig vid datorn.
Kring läggdags gick maken in i sovrummet / Byggarbetsplatsen och gav upp ett litet tjut...
Jag anade (efter år av katastroflarm) "ugglor i mossen".
Da da da daa!!
Vår bygglampa (som är så in i helvete ingernaliskt varm... Tydligen!) hade smält (den så in i helvete infernaliskt dyra) damsugarslangen!! ...Och inte bara lite - hela slangen var avsmält!!
För att citera makens lugna komentar: "Det var ju tur att inte hela lägenheten brann upp..." sa han med sin lugna röst!! Själv föll jag ned i ett bråddjup av självömkan och förebråelse.
Att lägga sina slantar på en ny damsugarslang till jobbet låg inte på önskelistan, så här före jul.

Epilogen till detta är att maken lyckades laga slangen med tejp och rättmätigt våld och våra slantar istället går till julgransprydnader och pepparkakor. Maken har dessutom fått en välförtjänt tack-puss och har min eviga tacksamhet!!

Kärlek och harmoni!!



Tråkpåsar,gnällpittar och gormgubbar...

Jag är djupt imponerad!!

Helt ärligt, jag är djupt imponerad!
...av flera saker.

Jag är imponerad av sjukvårdens sätt att sköta vaccineringen mot "Galna-gris-sjukan". Jag vet att det varit lite si och så med upplägget tidigare veckor, men igår när jag var där för att få min dos var de som en väloljad maskin!

Kön var lång men köandet kort, de hade ett smart nummerlapps-system och gulliga människor som bjöd på vatten och upprätthöll ordningen! Kort sagt imponerande!! De eventuella ligister som försökte störa ordningen eller på annat sätt nedstörta systemet blev vänligt men bestämt inrättade i ledet igen.

När jag säger ligister så ser ni framför er en snorig ung man med mycket järnskrot i ansiktet som har en "bad hairday"... Jag skulle nog också ha varit så fördomsfull om det inte vore för att jag var mitt i den s.k "Ligist-situationen". Ligisterna var inga andra än helt vanliga pensionärer. Det vansinniga i hela situationen var att de nog egentligen hade en ganska trevlig utflykt till sjukhuset.

De hade klätt upp sig, åkt i grupper och träffade sina pensionärs-kompisar. Kort sagt vad en 20-åring skulle kalla en förfest. Utan spriten i detta fall, men jag är inte ens säker på den saken.
Skillnaden är således bara att en 20-åring aldrig skulle klaga något så infernaliskt som dessa farbröder lyckades göra! Allt var fel, från hela upplägget och det geografiska läget till det faktum att de alls skulle måsta ta en spruta och de frivilliga volontärerna från Röda Korset.
Gubben bakom mig i kön (som uppenbarligen tillhörde den blå sidan av partipolitiken) hade helt hakat upp sig på att det var sossarnas fel! Det är han ju i sin fulla rätt att tycka, men jag som fick höra den harangen (som han gormade fram med en röst som om han hade en het potatis i munnen) minst 5 gånger blev mer och mer övertygad om att brutalt våld är ett bra sätt att lösa konflikter.

Det tog all självbevarelsedrift jag hade i kroppen för att inte be honom stoppa upp käppen dit solen inte skiner och rotera!! Den troliga utsikten att han då skulle knäcka tidigare nämnda käpp över mitt huvud gjorde att jag lade band på mig och höll den högst rimliga åsikten för mig själv. Hans stackars fru, som enligt honom tvingat dit honom, fösökte dämpa hans högljudda gnäll och gorm utan att vara vidare lyckosam.

Det sjuka är att denna farbror ingaledes var ensam om sitt gnäll och gorm.

Överallt omkring mig stod åsikts-maskinerna med sina rollatorer och tyckte att det var orättvist av olika annledningar. Till exempel så var det hysteriskt orättvist att vissa (fiffiga) människor hade skrivit ut en hälsodeklaration i förväg och slapp ägna 2 minuter åt att fylla i den på plats, vilket renderade dem att hamna 5 nummer före i kön!! Starta upploppet!!

På denna välorganiserade tillställning höjdes en kackafoni av upprörda röster till skyarna.
Siffrorna på klockan som visade vems tur det var tickade utomjordiskt snabbt och ändå hörde man gnäll från höger och vänster:
"Har det inte varit nr 42 sedan vi kom hit? Det måste ju vara något fel på klockan!"

Jag stod och tänkte att
"Neeej, när du ställde dig i kön var det nummer 22 och nu 10 minuter senare är vi på nummer 42!!"
Men det är klart, tant Agda och farbror Arne ser väl så dåligt och har så roligt när de klagar så fakta spelar nog ingen roll. Jag halvt om halvt väntade mig att få se dem ta upp fika och en kaffetermos ur rollator-korgen och disskutera orättvisorna över en kopp kaffe och en skorpa.
Kanske behöver de en styrketår innan de startar ett upplopp och störtar hela systemet som är till för deras skull.

Själv stod jag snällt i kön utan intrikata ideér och konspirations-teorier och väntade på min tur och var nöjd över hur snabbt och smidigt det gick. Dagen hade varit jättebra om jag bara sluppit den lömska pensionärs-maffian!!
Efter att upprepade gånger berättat för maken om dessa listiga åldringar så fick han ett fromt uttryck i ansiktet.
När jag frågade upp vadan denna tacksamma blick till högre makter, så svarade han att han visade sin tacksam het för att han slapp hämta frugan på akuten efter ett hon muckat gräl och fått stryk av ett gäng pensionärer.

Skulle jag?!

Kärlek och harmoni!!

 



SnakeRoom...!?

Människor fattar inte vad fobi-begreppet innebär!
Tänka logiskt är liksom inte min starka sida från början... Lägg sedan till en irrationell rädsla (ormar) och utsätt mig sedan för dessa slibbiga djur och förvänta er att jag ska agera logiskt!!
Logiskt schmogiskt!!
Den lilla logik som mitt sinne kan härbärgera försvinner inte för att jag står öga mot öga med en ondskefull, väsande, förvuxen daggmask med en önskan att svälja mig hel!...Den bara överskuggas av total djävla skräck!!

Häromveckan besökte jag ett helt normalt hem hos helt normala människor... Föga anade jag (när jag gick husesyn) att dessa människor hade behovet av ett ORMRUM!
Eftersom väluppfostrad är mitt mellannamn så följde jag inte min instinkt. Hade jag gjort det hade jag skrikit som en 4-årig flicka med pippilotter, sprungit runt och planlöst rivit ner grejer i min önskan att förflytta mig så långt bort som möjligt från de sataniska vidundren och slutligen hade jag förmodligen utövat någon sorts brutalt våld mot ägarna av dessa diaboliska husdjur!!

Istället för denna högst rimliga reaktion betedde jag mig förvånansvärt vuxet. Jag gjorde helt om, förflyttade mig mot utgången smidigt och lugnt och väste till maken "They have snakes". Behovet av att prata engelska bland normalbegåvade vuxna människor som förmodligen pratar lika bra engelska som jag var kanske inte helt genomtänkt men det skyller jag på total djävla skräck!!

Min reaktion, om än en gnutta ologisk, ter sig snarare som ett under av logiskt tänkande i jämförelse med ägarnas komentar....

"Men de är inte de minsta farliga och vi har aldrig varit med om att de rymt"

Nu är det ju så att jag inte är orolig för att deras slöa pyton ska göra en "Sir Väs" dvs dyrka upp låset med sin svans och kräla i full spya mot mig. Rymning är inte det som försätter mig i ett tillstånd av total djävla skräck!! Faktum är att "Sir Väs" versionen är inte fullt så otäck som levande, väsande monster-versionen även om de är inlåsta bakom aldrig så mycket glas!!

5 annledningar att föredra "Sir Väs" framför den äkta versionen

  1. Sir Väs är tecknad...
    2. Sir Väs sover med en urgullig liten mössa på huvudet
    3. Sir Väs är ond och ger mig därmed ved på hata-ormar-brasan
    4. Sir Väs pratar, han väser inte
    5. Sir Väs får stryk av hjältarna i historien, en räv och en björn - trevliga djur!!

    Kärlek och harmoni!!...but kill all snakes!



Vrål-babianen på nya äventyr!

Ni minns kanske min solskens-historia om de nya skorna...

Ack och ve vad fort en solig historia kan vändas till regn och bedrövelse. Lyckan över det svart/rosa promenadskorna blev kortvarig. Igår satt jag och beundrade de vackra skorna och längtade tills jag skulle få promenera in dem på väg till jobbet. Jag vet ju att jag alltid får skavsår så jag hade en väl utarbetad plan för att slippa blåsor på tassarna.

När jag beundrat dem färdigt rusade (inte strosade eller gick utan rusade) jag in i vardagsrummet för att plocka ned en nytvättad tröja från torkställningen. Tänk om jag bara kunde ha tagit en lortig tröja eller åtminstone inte varit så fåfäng att jag skulle ha juuuuust den tröjan.

Hur som helst, (det är ju ingen idé att gräma sig nu...) så rusade jag alltså in i vardagsrummet helt omedveten om den fälla som ödet lagt ut åt mig!
Sparkade foten i en (vackert målad) pall som står runt hörnet, vrålade som en vansinnig babian och hoppade runt med handen om foten som på film!! Som på en given signal svällde min "ringtå" upp och blev blå. Dunkade gjorde den oxå! Tån är alltså bruten alt. stukad och inte smidig nog att gå ner i mina nya, fina skor.

Skam den som ger sig!!

I morse tejpade jag hälarna för att förebygga skavsår, greppade skohornet och klämde under grymtande ned min misshandlade fot i min nya, fina sko...
I början på min långa (50minuters) promenad snyftade jag av smärtor men fick så småningom upp värmen och pinnade på i god fart.

Säg den lycka som varar!
Fast varar sig kommer nog de groteska skavsår jag fick att göra... fick dem under tejpen som var lika verkningslös som vinden är för en roddbåt...
Men jag klarade inte av att ringa efter skjuts, det skulle ha sårat min självbild ohjälpligt. Så jag haltade mig till jobbet och kom fram argt mumlande med tassar fulla av blåsor och en ännu blåare ringtå!!

Detta mina vänner var starten på min vecka!!
Vill ändå avsluta mina bravader med lite solsken...
Hörde precis att svärfar dykt upp i vår lägenhet med en säck med min vän kantarellen.
Kantarellmackan Here I Come!!!

Kärlek och harmoni!


Vrål-babianen på äventyr

Har för första gången på, vad som känns som, en evighet släpat mitt sura, slafsiga och slöa jag ner på stan.
Det händer numera inte ofta.
Om vår stadskärna vore regnskogen skulle lilla jag vara den ovanliga och resignerade "Vrål-babianen" som bara visar sig när garderoben kräver det eller när maken utlovat en brownie på något trevligt café...

Jag hade denna gång inbillat mig att det skulle bli trevligt att strosa i sakta mak och stanna till vid någon trevlig Botique, inte butik utan botique. Skillnaden undgår mig fortfarande när det gäller sortiment men när det gäller kundgrupp var det bara ack så tydligt. Vad som förövrigt blev tydligt var oxå att jag inte tillhör "rätt" kundgrupp.

Varför frågar ni...

Jag har inte blått hår, bjäbbande liten hund, hornbågade glasögon, pengar till förbannelse, inte blått blod, inte päls, inte skor som låter "klock klock klock" när jag går och inte en snipig uppsyn till övers för alla "vanliga" människor.
I fortsättningen är det en vanlig förbaskade butik-elände som gäller för "Vrål-babianen" och det kommer att dröjja innan hon åter syns.

Att gå på stan i syfte att faktiskt shoppa, och inte bara trycka munnen full av brownies, är som att vistas i trafiken i något medelhavsland.
Jag nämner inget eftersom jag inte vill verka så fördomsfull som jag faktiskt är. (Hängde ni med?)
Men likheterna är faktiskt slående. Människor som är trötta på att lunka med i strömmen ser en lucka, petar i en högre växel, lägger sig i ytterfil och susar iväg... En bit på väg upptäcker herr "jag följer inte strömmen" att luckan håller på att stängas av två goda vänner som inte sett på evigheter men har för hög fart och är för uppretad för att stanna. Han fullföljer...
Efter en pinsam situation där alla ber om ursäkt (men i hemlighet hatar varandra) samlar alla ihop sina påsar som ligger spridda och slinker iväg.
Jag hatar dem alla tre.

Jag kan tycka att Herr "Jag följer inte strömmen" kunde ha valt ett bättre ställe och en bättre annledning att göra uppror mot den oskrivna regeln "Vi svenskar försöker inte komma före vid köbildning" och offrat de två minuter han kunde spara med en "omkörning". Samtidigt kunde två gamla vänner välja en bättre plats för kindpussande, kramande och kacklande läten än mitt i gången i ett köpcenter på löningslördag!
Konsekvens: I hate them!!

Andra pulshöjjande individer vid trafikstoppning i ett köpcenter (på löningslördag) är:

*Pensionärer! mina känslor kan beskrivas med ett amerikaniserat uttryck: "Step on it grandpaa!!!"
Vad kan en rollator-Assar/Agda överhuvudtaget ha ut av att vara på stan den dagen på månaden då alla andra
är där. De borde bli lika stressade av mig som jag blir av dom...men det märks förbaske mig inte!!

*Barn med glassar alternativt överdimensionerade polkagrisklubbor! Kemtvätten here I come!!

*Kacklande vampyr-tanter! Nä, men ställ er här, mitt i gången mellan klädställningarna, och ha släktträff!!  
Jättefiffigt!! Då kan ni ju kackla så högt så ingen hör vad de tänker oxå!! Men det är klart, vem av oss andra är
inte intresserade av Runes funderingar på en badtunna!!

*Ungdommar med likgiltig uppsyn. Som inte kan förmås flytta på sig (ur min väg, jag vill nämligen inte spendera min Söndag i en provhytt) eftersom de är fullt upptagna med att se svåra och mörka ut!

Jag ska avsluta hela inlägget med en solskenshistoria för att inte lämna er helt utan vilja att leva.
Jag hittade, tro det eller ej, en perfekt promenadsko i GoreTex som (i mina ögon) äger alla andra skor. Och det är viktigt eftersom de grävde ett betydande hål i månadens budget!

Kärlek och harmoni!


Vådan av att försöka överrösta kacklande tanter....

Är helt seriöst hes!!
Tanken jag haft angående "tant-invasionerna" (jag skrivit om tidigare) har iallafall varit att de kan ju inte fysiskt skada mig... Är säker på att de anat det och nu sitter och skrattar sina onda skratt. De var här så länge, kacklade så vildsint och slog dövörat till så ända in i vassen, att jag efteråt upptäckte att halsen var sårig och rösten lät som om jag pimplat whisky hela helgen.

Det kan oxå bero på att jag gick undan med jämna mellanrum och skrek in i en tröja för att lätta på det inre trycket...
Hur som helst gäller det att ha en taktik när de kacklande "hön-vampyrtanterna" dyker upp.
Kanske skulle man pröva det gamla hederliga tricket att ta sig en kopp sprit när man ser att de går ur bilen...
Eller så gör man det jag redan prövat - skriker (vrålar) in i valfritt plagg....
Eller så hämnas man i hemlighet. Exempelvis kan man torka si i rumpan med de plagg som senare ska packas ned i deras shopping kassar.... eller varför inte byta ut storlekslapparna och sedan skratta i mjugg åt deras min när de kommer hem och tror att de gått upp 10kg på lunchen... (He he he)

När de väl lämnat oss återstår nästa katastrof - katastrofen i hyllan. Jag överdriver bara måttligt om jag säger att det ser ut som att det har gått fram en orkan bland plaggen. Det ser ut som ett slagfält som jag ska städa upp efter. Men där slutar oxå likheterna med ett slagfällt. I krig är det åtminstone förluster på båda sidor. Här är det bara min svett som flyter, mina tårar som hotar att spruta och endast mina vrål som dämpas av textilier.
Det är endast jag som såras av verbala käftsmällar och bara deras onda skratt som skallar mellan väggarna.

Snart är det dags för gerilla-krigföring!
Ligga i bakhåll för vampyr-hönorna......

Kärlek och harmoni!!



Skogens vidunder...

Ni som hängt med vet att jag varit i vår svenska höst-skog i helgen....
De som känner mig vet oxå vad jag tycker om djävulens avkomma Ormen!
Det är en underdrift att säga att jag avskyr dem... det beskriver liksom inte kännslan fullständigt. Hat, förakt och total djävla skräck är bättre ord. Med all respekt för ekosystemet - helt allvarligt - vad tillför mina kalla, slemmiga,väsande fiender?? Skulle världen sakna dessa slingrande vidunder??

I think not!!

Men men, kom till saken tänker ni!!
Nej nej, säger jag! Låt mig fördjupa mig i ämnet orm-hat...(skräck) för jag skulle hellre tugga folie till ljudet av naglar mot svarta tavlan än smeka en snok.
Även om den är aldrig så ofarlig. Inte om inte "smekning" är en metafor för hugga med yxa!
Jag äter hellre spindlar till middag en vecka och är ständigt kissnödig än kramas med en förvuxen mask med satanisk tunga!! Om "krama" är en omskrivning för köra över med bilen så kanske, men tumregeln är att de ska dö!

Hur som helst så strosade (brakade) jag och maken runt i förhoppningen att hitta våra blå vänner till våfflorna....När det plötsligt prasslar till i busken brevid.
Undertecknad tjöt som en galen hyena och tog ett pantersprång (stukade nästan foten) upp på en stor sten där jag stannade. Min make, som förmodligen blivit lomhörd, blev aningen förvirrad innan han förstod vad som stod på. Då pallrade han sig dit för att undersöka vad som sänt hans ljuvliga hustru in i en psykos...
Han konstaterade fnissande att det rörde sig om en lite groda som han glatt tog upp för att visa upp för frugan. Jag stod kvar på stenen, övertygad om att det var en listigt maskerad orm och stirrade skeptiskt på "froggy". Utan att ha blivit pussad fick han bära bort den och vår lilla slemmiga vän tackade honom för skjutsen med att kissa en halv liter i hans hand.

Trött av dagens förskräckelser gav vi upp plockandet och styrde kosan mot kaffekoppen på altanen.
Har inga planer på att ge upp min taktik vid eventuella ormattacker (som innebär illtjut och pantersprång) utan klappar mig själv på axeln och grattulerar mig själv för rådigt uppförande.
Alla orm-fobiker är välkomna på kurs hos mig där vi lär oss grundläggande röstträning för framtida illvrål och strechar för eventuella pantersprång - jag är norra europas expert på att reagera utan proportion!

Kärlek och harmoni.... but kill all snakes!!


Traumatiserade hönor och bajsattacker!

Kära vänner!
Är jag en djurvän??
Jag säger som en god vän utrycker sig om barn: De luktar illa, de går inte att föra ett samtal med, de bajsar när de har lust och går sällan att ge order (de lyder iallafall inte). Visst (till och med självklart) finns det djur jag älskar och jag har starka åsikter angående behandling, transporter och slakt av djur. De är vårt ansvar och de ska inte lida.

Nu kommer vi till den inkonsekventa delen av inlägget.
Min ömma moder har höns. Dessa djur har förmodligen (det är åtminstone vad de vill att vi ska tro) hjärna som en ärta och därmed självbevarelsedrift på samma nivå som mygg eller de renar vi möter på E4:an. Dessa mkt lyckliga höns (om det finns något som kan kallas hönslycka i deras hönshjärnor) har en gigantisk gård att picka runt på, en hel skog och är t.o.m välkomna till grannens gård.
Varför väljer de att göra sina behov på min mammas altan???!!!
När jag ser hur de uppför sig får jag för mig att de är smyg-inteligenta...
De går där i godan ro och låtsas som ingenting medan man sitter på altanen och läser, de pickar lite slött, kanske flörtar de lite lojt med den stiliga tuppen... och så fort man vänder ryggen till tar de ett tiger-språng upp på altanen och börjar tok-bajsa!!

Under de senaste dagarna har jag och min mor utvecklat en teknik som går ut på att lära dem att detta inte är ett civiliserat och acepterat beteende...
Så fort vi vänt ryggen till och hör det omisskännliga ljudet av listiga små pullor gör vi helt om, rusar mot dem, skriker något som vi tror ska likna ett björnvrål (vi kan inte bevisa detta eftersom vi aldrig mött en björn som illvrålar eftersom någon skitit på hans altan och vet således inte hur det låter...) och fortsätter sedan proceduren (när hönorna skrämt ned från altanen) med att skälla ut dem efter noter!! Senast idag skällde jag på dem en lång stund och predikade om lyckan att vara en höna på den gården och om det otacksamma i att bajsa på välgörarens altan!! Jag talade om att jag var mkt besviken på dem eftersom jag så sent som en halvtimme sedan hade predikat samma harang!!

Vad gör dessa illvilliga små gynnare?
Jo, de tittar på mig med en förnumstig blick och kacklar upprört som om jag hade gjort mina behov i deras reden!! När jag gick ut mot dem och pekade med hela handen fick de dock sin (säkert välplanerade) hämd - jag trampade i en färsk hönsskit!!

Om de nu var så indignerade över min utskällning så tycker man ju att de skulle lära sig och åtminstone bara skita på altanen då ingen är hemma. Om de vill göra en fin altan till sin personliga toalett kan de väl åtminstone ha respekten att göra det i skymundan och sedan verka oskyldiga...

Kanske överskattar jag de små pullornas förmåga att utföra bajsatacker i rent trotts. Kanske är det slumpmässigt? Kanske är de inga listiga "evil masterminds" utan tvättäkta s.k hönshjärnor. Men betänk då detta: Hade Hitler kommit så långt på sin plan om inte resten äv världen underskattade hans motivation och inteligens? Är inte djävulens bästa lögn den att lura oss människor att han inte finns? Kan det vara så enkelt som att de saknar all form av kognitivt tänkande och därför är oskyldiga? Eller är det vad de "vill" att vi ska tro??
Har jag traumatiserat hönorna för att helt oskyldigt gjort sina behov eller utför de välriktade attacker??
Jag vet iallafall att jag inte vänder ryggen åt en (till synes) oskyldigt pickande höna... det är ju då det händer!!

Ännu ett galet inlägg att ta med en näve salt mina vänner!
Se upp för bajsatacker och lås om er på kvällarna ifall ni hör ett  pockande ljud!!
Kärlek och harmoni till er alla och förlåt till alla oskyldiga hönor - jag har inte fördommar mot alla fjäderfän bara för att jag träffat på nägra ruttna ägg :)


Att blogga eller inte blogga.... Vådan av att vara innehållslös

What to do??
Jag hade lovat mig själv att denna blogg inte skulle handla om mitt vardagsliv, ni (just nu noll personer) som läser detta skulle inte tvingas genomlida bilder på mina "outfits". Missförstå mig rätt, det finns människor med en sådan stil att man finner det underhållande att smyga in och se hennes outfit. Som min (soon to be) svägerska som alltid är på kornet. Hennes outfis är enkla, snygga och personliga. Hejja världens snyggaste M!!

Men vad har ni för intresse för mitt vita urtvättade linne och oformliga pyjamasbyxor frågar jag mig?? Eller "Dagens outfit: otvättat hår i tofs, en socka av varje färg, munkjacka å tiiiiiights!" Där blir det inga trumpetfanfarer minsann. Inte heller intresserar ni er för min lunch (grönt te, en nektarin och en snus - breakfast for champs!) eller det faktum att jag brottats med tvättmaskinen idag. Då uppstår denna något prekära fråga: Om jag inte har något vettigt att förmedla, ska jag då blogga??

Om ni kikar tillbaka på detta inlägg så kan ni förfasa er över bristen på innehåll. Jag min egoistiska kvinna har alltså skrivit ett helt innehållslöst inlägg bara för att jag är sugen på att blogga!! (Eller i sanningens namn, även för att jag inte vill hänga tvätt.)

SKÄMMES TA MIG FAAAN! Jag borde förbjudas eller åtminstone få en sten i skon idag som straff!

Till min oförställda lycka så finns det mig veterligen ingen bloggpolis och med tanke på antalet läsare så misstänker jag att ramaskriet låter vänta på sig även från er. Jag går alltså fri, kan upphäva ett mullrande skurk-skratt (dessa är jag förnämlig på att upphäva) och fortsätta blogga om ingenting. Muahahaaaaaaaaa!!!!

Ni kanske tycker att jag ska ta mitt ansvar, stoppa en sten i min egen sko och radera hela detta inlägg. Men då känner ni inte mig. Ett litet oansenligt, visserligen brottsligt innehållslöst,inlägg är inget som tynger mig särskillt länge. Speciellt m. tanke på att jag kämpar mot tristessen och, om så bara för en stund, har vunnit!!
Tack för denna gång! Muahahahahaaaa!!!

Nyare inlägg