Vampyrer...

Kan man rättmätigt kalla "Suckers" och är ett vanligt återkommande tema i böcker och film.
Vad är det då som gör att dessa mytiska monster är så intressanta (eller i min värld så äskvärda)??

Vad är det som gör att detta ämne seglar upp, efter ett inlägg som får Iors stämningsläge att verka balanserat, kanske ni undrar tillbaka?? Ni som känner mig kan säkert lätt besvara den frågan.
I tider av total hopplöshet och förtvivlan överdoserar jag på mina favorit-serier. Deppighet kan under korta perioder avledas av vackra vampyrer, fighting-scener till sista blodsdroppen och modiga men plågade hjältar. Ibland är den vackra vampyren och den plågade hjälten densamma och de är de bästa historierna!!

Mytologin varierar men en ytterst vanlig ingrediens är ångerfull vampyr som vill gottgöra tidigare synder som "gnager" samvetet...(hihi, lite vampyrhumor!)
Han (för det är konstigt nog bara manliga vampyrer som verkar lida av samvetskval) löser brott och hjälper damer i nöd för att rädda sin förtappade själ. I bilden finns alltid en kvinna som han av olika komplicerade skäl inte kan få men som villigt erbjuder både kropp (blod) och själ om det kan hjälpa den plågade, missförstådde blodsugaren...

Till deras hjälp mot diverse demoner och monster finns alltid ett antal "sidekicks" som står för den humoristiska delen eftersom vår spetts-tandade vän är upptagen med att gå runt och se plågad och svår ut. Han kan inte förstöra sin image genom att leverera skämt och glada miner...
Alltså får den töntige data-nissen eller den klantiga ficktjuven eller den orolige trollkarlen stå för komiken medan vår hjälte surar vidare, plågad av sin törst efter vänskap, kärlek och blod. Naturligtvis tar han sig ett litet mellanmål då och då från någon ondsint mördare men lever i övrigt på djurblod och vem skulle inte sura då?

Frågan som ställs genom hela serien är naturligtvis, hur länge ska han leva i självförnekelse, törst och lågt stämningsläge innan han kan se sig själv som något annat än ett monster? Hur många måste han rädda innan han gottgjort århundraden av bloody marys? Alla dessa frågor bandas i en härlig mix med en underton av farlig erotik. För damen i fråga vet ju aldrig om han ska kunna avhålla sig från en liten munsbit när det väl bär till och de hamnar i horisontalläge. Kan han kontrollera sina djuriska lustar??!!...

Trevligt är som omväxling att kvinnorna i dessa serier är s.k "asskickers", de kan försvara sig själva och har som regel sylvassa tungor som komplement till överdimensionerade hörntänder. Naturligtvis måste de ändå räddas lite då och då men det händer oxå att vår vän "Surmule" (vampyren) måste räddas och det är faktiskt uppfriskande!

5 i topp av surmulna vampyrer med dåligt samvete:

1. Angel
Spin off på Buffy The Vampire Slayer. Det är snyggt, mörkt, nytänkande och roligt. Du vet aldrig vart säsongen ska ta dig och även om vissa avsnitt är förutsägbara så tar grundstoryn dig alltid med på oväntade vändningar.

2. Being human
Hjärtskärande, nytt och brittiskt. Vampyren som tillsammans med sina vänner varulven och spöket försöker att bryta stereotypen monster och leva som människor i en förort. Sorg, spänning och humor!!

3. Moonlight
Vampyren och privatdetektiven Mick jagar andra vampyrer, kämpar med relationer och försöker undvika att bli rostad av solen i en spännande deckare med en Twist!

4. Blood Lines
Kvinnlig privatdetektiv tar hjälp av mr Spetstand för att lösa brott och förstå sitt eget öde. Men vem ska hon välja? Vacker och arrogant vampyr eller snygg och helylle polis? Ge er i kast med denna "mysserie" så får ni veta.

5. True Blood
Svettig sydstats-serie med otäckt (och mycket) våld samt skitiga och trångsynta människor. Det ovanliga i denna serie är att vampyrerna kommit ut ur garderoben... Spännande! Dessutom ser vi vår svenske favorit Alexander Skarsgård i en av rollerna.

OBS! Ni som känner mig vet att jag vill ha med Buffy (vampyrseriernas vampyrserie) men den faller bort ur kategorin med anledning av att huvudpersonen inte är en deppig vampyr. Detta element saknas dock inte men jag måste ju begränsa mig...

Varning!
Kalkonen i denna genre är Blade (Tv-serien alltså, inte filmerna).
Det är den mest urbota korkade, silikonstinnaste och uselt spelade ursäkten för en TV-serie sedan Baywatch. Blade som karaktär kräver inte mycket av en skådespelare, förrutom massor med stinna muskler, men denna kille lyckas få oss att höja på ögonbrynen! Kille skulle inte kunna skådespela sig ut ur en blöt papperspåse! Istället förlitar sig serien på att silikonbröst ska rädda dem ur kalkon-träsket!
piiiiiissigt!

Kärlek och harmoni!







NAMN
 

MAIL


URL


SKRIV DIN KOMMENTAR


Spara?