Morbid är hon oxå!!
Kanske är detta första och sista gången ni ser ett inlägg med namnet "Döden" i denna blogg, kanske inte...
Hoppas kan både ni och jag!
För första gången sedan bloggens födelse har något hänt som jag inte kan skojja bort. Inte heller min patenterade sarkasm eller väl utvecklade galghumor biter på vad som trängt in i min värld. Ni som känner mig kanske tycker att jag överdriver eller så startar diskussionen om vad som kännetecknar ett liv och om döden är rätt uttryck för vad som hänt. Helt ärligt så är detta oviktigt för mig.

Oavsett om det var ett liv eller hopp eller bara en dröm så är det dött nu och jag sörjer det som om det är ett utsläckt liv. Som om det levde och var tänt men nu är släckt och borta.
Poetiskt, djupsinnigt eller fjortis-deppigt att hänga ut det på detta sätt... Kanske, men utan ord sammansatta till meningar så är det senaste dygnet och allt som hänt på tok för abstrakt. Utan orden förblir det något obestämbart och man tror snart att man måste släppa sorgen och vara munter igen. Genom att jag skriver det här så var/är det något verkligt...som hänt oss...och vi får sörja.
Sörja... den biten är jag bra på!
Jag griper tag i det, borrar in tänder och naglar och krigar som vore jag i skyttegravarna.
När krigslarmet lättar kan jag andas, skratta (äta) och umgås igen.
Men tills dess är det en kamp, tur att jag har maken vid min sida.
...och ni som oroar er för Lilla My: Jag vinner alltid till slut!!
Låt mig bara kämpa ett tag så ska ni se att jag är tillbaka, klokare än innan men lika glad och näbbig!
Tyvärr kan jag inte ge er en tidsplan denna gång, ni som jag får vänta och se.

Kärlek och harmoni!