Tuffar på
Barnen är på förskolan igen efter den senaste förkylningen. Peppar peppar!
Låt oss ha fyllt vår kvot!
Min mamma, min man och mina barn har varit exeptionellt förkylda och nu avslutar jag denna omgång med en redig öroninflammation. Jag sitter och väntar på att sköterskan från HälsoCentralen ska ringa upp och lyssna till mina klagomål. Jag gruvar mig. Jag hatar att ta kontakt m vården. Jag är så oerhört utledd på mina egna krämpor att jag vill kräkas när jag tänker på att söka hjälp. Men det är ju barnsligt. Jag kan ju inte äventyra min hörsel genom att ignorera problemet men jag känner mig så otroligt liten, ledsen och i vägen varje gång jag tvingas ta kontakt. Om de visste hur hög tröskeln är så tror jag att många skulle låta mildare på rösten, om människan i andra änden visste hur mycket ångest det ger mig att vara "till besvär".
Som alltid är det som att falla fritt att helt plötsligt ha tyst och lugnt omkring mig. Vad ska jag göra med mig själv när intrycken inte smattrar mot nervsystemet? Jag börjar fundera över vad jag kan göra för nytta, tar mig an för stora projekt och avslutar med att få noll gjort eftersom ångesten smög sig på och depressionen gjorde mig seg och obeslutsam.
Smärta är inte det svåraste att hantera, istället är intryck: känsel, hörsel, syn det som stressar mig mest och gör mig mest trött. Det är som om kampen mot EDS, och med vården, har gett som konsekvens att min hjärna gått sönder. Vem kan jag stämma?
Jag växlar mellan att tycka synd om mig själv och att skämmas eftersom så många har det så mycket värre. Som deprimerad hör det liksom till. Inte nog med att jag isolerar mig och gråter, jag ska också skämmas över att jag gråter för min egen skull. Saker känns hopplöst även när så inte är fallet, mat slutar smaka, sömn blir ett problem åt det ena eller andra hållet, saker som förr var roliga är en källa till oro: Tänk om det blir fel eller någon blir sur, bättre att backa ur det jag bokat...
Men jag kämpar på! Idag var mitt mål att:
1. Inte sova bort dagen
2. Baka något till kaffet
3. Ta det lugnt men ändå stimulera hjärnan
Så jag: Steg upp, bakade en PERFEKT sockerkaka (det enda recept som fortfarande sitter i ryggmärgen) och skriver ett blogg inlägg. Sockerkakan blev underbar. I bake a mean spungecake!
I helgen tisslades det och tasslades bland hanarna i min familj. De hade en hemlis! Pokalen till bästa make åt deprimerad går till min make och hans tvilling-sidekicks!
Bad, rosenblad, ny duschcreme, ny bok, champagne, ljus och en stund i lugn och ro för mig och Lisbeth Salander. Bakom fotografen (mig) sitter ett barn och bajsar "för säkerhets skull" eftersom mamman nu ska ockupera badrummet ett tag. Lyxigt, ingen make eller ungar i världshistorien har någonsin tappat upp ett mer uppskattat bad. Puss puss puss
Inga kommentarer | AliasLillaMy funderar..., Gorm,vrål,tjut &gnäll, Lull-lull & Rosa Fluff | Startsidan