Härom veckan jobbade jag i Jokkmokk. Trevligt tycker jag. Dom har en goood thaikrog och ett mysigt vandrarhem. En gång när jag var där, stötte jag helt apropå ihop med Ola Rapace iförd kolt. Nästa gång tänker jag stöta ihop med Roger Pontare i kyrkan.

 

Det är långt till Jokkmokk och när jag senast skulle därifrån behövde jag tanka. När jag körde in på macken hade jag en bil före mig och alla pumpar (2) utom den som låg närmast entrén till macken var upptagna. Mänskan ställer då bilen som typ på halvfjong som halvframför pumpen och kör inte fram så att jag kommer åt att tanka. Det finns heller inte plats att köra förbi mellan pumpen och macken. Han ska inte tanka men med denna placering kommer han så nära dörren att han nästan inte behöver beträda planetens yta för att komma in. Han ser mycket väl att jag får vänta på att få plats att tanka men släntrar trots detta in med en tonårspojke i släptåg för att handla något utan tvekan livsviktigt. Dom tycker helt uppenbarligen att min tankning är mindre prioriterad än deras rätt att parkera så nära som bara möjligt går, och tycker också att jag kan vänta.  Jag kanske är orättvis men jag har så svårt att se att sannolikheten att en kvinna skulle bete sig så är så mycket mindre.

 

Det var 19 grader kallt och jag blev less i bilen som var kall. Stegade in i butiken och frågade om han skulle tanka eller? Nej, han skulle handla. Jag bad honom då flytta bilen. Nja, han var som motvillig till dess att personalen faktiskt sa till honom att flytta på buicken.

 

När jag kom ut hade en annan pump blivit ledig och en annan man anlänt. Han räknade ut vad som hade utspelat sig och skrek irriterat till mig ”går det inte backa med den där eller”? Jag kände mig dum, ogin och utsatt när de samflinade initierat mot varandra.

 

Det är samma sak på soptippen. Ni vet, man kan parkera nära containrarna och slippa bära, eller man kan vara lite rädd för att vara till besvär, medvetet parkera lite längre bort och bära skiten till rätt burk. Åk dit och betrakta, jag tror inte jag behöver tala om vem som bär och vem som med största självklarhet tar de bekvämaste platserna, dessutom utan att med en min visa att dom blir berörda av att andra släpar sitt skräp mycket längre.

 

Själv har jag blivit fostrad att låta ”arbetskarlarna” ta den sista mat och tårtbiten. Jag har fortfarande inte lärt mig sova nära någon annan (man) eftersom det alltid åligger mig att anpassa mig och jag blir helt som ledbruten på tio minuter. Det bara gååår inte att slappna av när jag ligger i nån konstig vinkel i oskön förening med någon som brer ut sig som ett kryss och snarkar förnöjt.

 

Jag har pendlat fem år med buss och det behöver inte sägas. Spänner mig för att inte bre ut mig på medresenärernas bekostnad och det gör även andra kvinnor jag suttit bredvid. En gång somnade en okänd man med huvudet rart lutat mot min axel. Jag väckte honom inte ens.

 

Häromdagen hade jag ett lugnt meningsutbyte med en man på nätet. Jag upplyste honom om lite statistisk fakta och om att jag tycker att det finns mycket som det är viktigt att man blir illa berörd av. Sedan fick jag så himla obehag att jag knappt vågade titta på svaret. För vad?

 

Jag tycker inte att mina beteenden och känslor bör höjas upp till allmän lag och inte ens att de är särskilt vänliga, lovvärda, smarta eller på något annat sätt bra. Dom är bara så könsroll. Liksom männens beteenden och troligen också känslor. Entitlement är ett uttryck på engelska som är svårt att hitta någon riktigt bra svensk synonym till. To be entitled to or not. Det handlar om vad man har rätt till så klart. Återkommer till det en annan gång.