Öka inte på andras skam i onödan
Ibland känns det som om jag lever i en fuskvärld. Jag har hus, bil (men inget körkort, inget tjat om det tack), barn och en full frys. Jag ser mig själv som medelklass och det är jag också, pga alla de sakerna men till skillnad från de som är trygga i sin medelklasstillvaro har jag/vi fått ge upp mycket för att ha dem. Vi reser inte, kan inte göra de investeringar som huset behöver när det behöver det utan vi måste vänta och spara. Pengar till tapeter, färg och lull-lull känns alltid så långt bort. Jag skriver inte det här för att få sympatier utan för att uppmärksamma något som jag själv lärde mig för några dagar sedan.
Jag inser mina privilegier, mina medelklass privilegier, och samtidigt upptäckte jag en konstig reaktion hos mig själv: Jag skäms för att jag har "lite" pengar!
Jag kände det redan innan jag stod i kön och kortläsaren pep försmädligt och blinkade "medgives ej". Jag kände det medan jag damsög affären på de billigaste varorna, jag kände det när jag räknade för mig själv i huvudet för att sedan lägga tillbaka laxfilén och jag kände det när bank-appen inte fungerade och jag inte mindes hur mycket jag hade på kontot. Jag rensade ur ytterligare onödiga saker innan jag chansade och ställde mig i kön. När maskinen pep "medges ej" ville jag sjunka genom jorden och här kommer kickern: Efter att jag ringt maken och bett honom föra över en extra hundring, betalat och packat mina saker skämdes jag fortfarande... för att jag inte hade så gott om pengar att jag kunde chansa utan att se saldot. Jag skämdes inte längre för att jag hade inga, eller lite, pengar. Nej, jag skämdes över att jag inte hade mycket pengar. Så mycket att jag kunde strunta i saldot...
Man har femtio kronor kvar på kontot och väljer att gå till en automat och plocka ut cash för att det minsta som kan plockas ut är hundra kronor och då har du drygat ut kassan på bekostnad av nästa månad eftersom kontot då står på minus femtio kronor. Men just då spelar femtio kronor all roll i världen och man skäms för det. Vi lever i ett samhälle som lär oss att skämmas om vi inte har pengar som vi obekymrat kan använda till "bra köp" av "bra kvalite". Folk uttalar sig om att alla kan äta ekologiskt och alla kan välja rättvisemärkt. Kanske är det sant... om man helt bortser från att vi är människor med livspussel, sorger och triumfer. Alla kan inte ta sig tiden att planera för varje krona och kan man det så kan man ge sig faan på att bilen går sönder och smular sönder hela planeringen.
Jag insåg häromdagen att jag skämdes för min tighta ekonomi, hur ska det inte vara om man tvingas få socialbidrag, låna av vänner eller tigga. INGEN VÄLJER att tigga. Ingen väljer att sitta på sina knän och be om pengar tolv timmar om dagen, sju dagar i veckan. Vad de änvänder din gåva till är inte ditt problem, gå inte på snacket om "rika tiggare" eller att din gåva inte gör skillnad. Rasister och facister vill gärna få oss att tro att de som lider egentligen inte lider. Då lättar samvetet och vi kan gå förbi dem utan att se dem och fortsätta utarma välfärden för att själva få mer i plånboken. Jag är priviligerad för att jag får det att gå ihop varje månad, det finns så många som aldrig har en ärlig chans att bo i ett hus, åka i en bil och vända på de sista slantarna. Vi skäms när vi måste lämna tillbaka något i affären eller stanna upp kön för att parkera ett köp, och föra över pengar, hur ska det inte kännas att misslyckas med ekonomipusslet?? De få gånger det har hänt mig har jag haft något att sälja eller fått hjälp av närstående, men de som inte har ett skyddsnät...
Jag skiter i om de pengar jag ger till människor som sitter och ber om dem på stan förändrar deras liv. Det är mycket begärt av en hundring eller femtiolapp. Jag hoppas att det ska förändra deras närmaste tolv timmar och är nöjd om det förändrar den närmaste timmen.
Vart leder då dessa tankar, förutom längst ut på vänsterkanten politiskt??
Jag vet inte men det faktum att jag känner skam när jag måste lämna tillbaka något i affären säger något om både samhället och mig själv. Är det bara jag som har de här erfarenheterna eller är det någon som känner igen sig?? Med program som lyxfällan (som jag tittar på... tyvärr) och andra program som ska "hjälpa" arbetslösa med tough love, får vi lätt uppfattningen att vi har rätt att tycka, bedömma, dömma och lägga oss i andras prioriteringar. Gå inte på den. Det är så mycket vi inte vet om våra medmänniskor och deras livsvillkor. Öka inte på någon annans skam i onödan.
Varför jag lägger fokus på mansrollen
Hej, jösses vad många ni är idag!! Vad glad jag blir, och tacksam, och hedrad. Veckans kvinna i facebook-gruppen "Skellefteå en plats för kvinnor" är, för mig, så hedersamt som det kan bli. Fler träffar på bloggen än på länge och jag börjar bita på naglarna: kan jag fortsätta leverera, kommer kritiken att hagla?? Osv osv, ni vet ju att mitt ego är en bräcklig varelse som bara väntar på att bli avslöjad som bluff eller ifrågasatt... Men jag är glad att ni är här, alla nya och alla gamla trogna vänner!!
Så, jag väljer ofta att fokusera på mansrollen och dess problematiska historia och nutid. Inte för att kvinnorollen är oproblematisk, långt ifrån, utan för att kvinnor alltid har fått skulden för det förtryck de utsatts för: "Lägre lön? Jamen hon måste ju stå på sig", "Våldtagen? Jamen vad hade hon ute att göra på natten", "Ätstörningar? Ja men ni vet ju hur tjejer är mot varandra..." Jag sätter fokus på mansrollen för att jag är trött på den oproportionerliga kritik som offentliga kvinnor får ta idag vare sig de är feminister eller bara försöker överleva. Det pratas om att män får skit när de kommer ut som feminister och att det skadar rörelsen. Jag tycker att hoten om våld, våldtäkt och ond bråd död som kvinnliga OCH manliga feminister får från antifeminister skadar långt mer och jag är trött på att ha kvinnor under luppen. Jag kan tycka att olika utspel av offentliga kvinnor är mer eller mindre genomtänkta och mer eller mindre skadliga för kvinnor i stort men jag kommer inte att lägga tid på att kritisera dem så länge det finns en struktur som säger att vi ska dömma kvinnor hårdare. Varje dag uttalar sig män sexistiskt, rasistiskt och homofobiskt på regelbunden basis, så enstaka kvinnor som (enligt mig) trampar lite snett hamnar långt ned på listan om jag ska börja klaga på media-sverige, samhället eller hur vår värld fungerat i historien och nu. De saker som generellt förknippas med den traditionella manligheten som: Aggresivitet, känslomässig kyla, hårdhet och hjältedåd är lång mer förödande för både män och kvinnor än kvinnors vårdande, känslomässiga och mjuka roll. (Nu generaliserar jag grovt men ni fattar va?) Jag vill inte nödvändigtvis lägga enskilda män under luppen (jag önskar ingen att bli dömd så hårt som kvinnor blir) men jag vill lägga "Manligheten"/ Normen "Man" under luppen.
En del försöker ta en genväg, förbi manligheten, genom att vissa upp en mer mångfaldig kvinna. Ofta naken/lättklädd och med "naturliga former" och alltid nöjd med sin normativa kropp.
Att visa upp kvinnokroppar som är mer "naturliga" och i olika storlekar blir för mig fel för att:
- Vi fortfarande har kvinnokroppen i fokus, som ett objekt att bedömma.
- Vi ändå bara visar upp normativa kroppar, inte handikappade, överviktiga m. fl
- Vi fokuserar på kvinnokroppen återigen och jag menar att det är DÄR vi har problemet.
(Vi måste sluta fokusera på utseende i allmänhet och kvinnors kroppar i synnerhet)
- Vi visar upp ännu ett ideal som stressar och pressar hur goda intentioner vi än hade.
- Oj, jag glömde visst: FOKUSET PÅ KVINNOKROPPEN OCH PROBLEMEN DET SKAPAR
FORTGÅR OCH FORTSÄTTER PUMPA UT SITT BUDSKAP, ATT KVINNAN ÄR FÖRST SIN
KROPP OCH I ANDRA HAND SIN PERSONLIGHET. fRAMTIDENS KVINNOR SKA KUNNA
STÄLLA SIG UPP I OFFENTLIGHETEN UTAN ATT BEDÖMMAS SOM KNULLBAR ELLER INTE.
VI ÄR MER ÄN VÅRA KROPPAR!
Objektifiering är något av kärnfrågan för mig och det är något som många män sysslar med utan att vara medvetna om det. Som att köra bil eller cykla. Något är fundamentalt fel i vårt samhälle när hälften av alla människor objektifierar den andra hälften regelbundet och av vana. Hur ska vi någonsin komma tillrätta med sexuellt våld, våld och kvinnoförakt om vi uppfostrar våra söner till att se, vissa, kvinnor som objekt och andra (typ mammor och systrar) som medmänniskor?? Det går inte ihop. Jag röstar på Feministiskt Initiativ för att jag vill ha ett annat samhälle för mina barn.
Kvinnohat dödar och skadar medan manshat gör manliga krönikörer, förstå-sig-påare och bloggare ledsna på ögat
För drygt ett år sedan publicerade jag följande gästinlägg här på bloggen:
"I samtal om genus och jämställdhet händer det nu och då att män som upplever sig provocerade och/eller vill ha en enkel utväg ur samtalet säger: -Jamen, jag ääälskar ju kvinnor!
Undertexten är då lite tillspetsat men med all tydlighet: -Jag älskar föreställningen om kvinnor som grupp, dvs att dom är objekt för min sexualitet, lyser upp vardagen med sin förmodade skönhet och för att de för in omsorg om både människor och miljöer (läs kaffe och gardiner) i de flesta sammanhang. I värsta fall för att dom förväntas vara mjuka, uppmärksamma och har ett beundrande förhållningssätt till männen i sin omgivning. Ibland är ovanstående, eller delar av det, inte ens undertext, utan klart utsagt.
Jag älskar inte alla män. Det är ju inte möjligt och det är rent av dumt att uttrycka kärlek på gruppnivå. Men jag respekterar och tror på män vilket grundar sig i min människosyn som säger mig att män är lika mycket värda som kvinnor. Och ja, jag tror på fullaste allvar att man bör se på män som intellektuellt och känslomässigt jämbördiga med kvinnor. Det innebär bland annat att det inte är ok att objektifiera dem eller föreskriva dem egenskaper som grupp.
Jag tror att män liksom kvinnor har en inneboende potential för ömsesidighet och att de har potential att på riktigt, helt och fullt, dela det både det känslomässiga och praktiska ansvaret i nära relationer. Jag tror till och med att de kan dela ansvaret för vård och omsorgssverige. För de barn, gamla, sjuka och funktionshindrade som vi har ett gemensamt ansvar för.
Jag tror med en dåres envishet, gud hjälpe mig, att män kan ta ansvar för sin sexualitet och sin aggressivitet. Jag tror att de kan läsa signaler om när det är ok ha att sex med någon och när den tilltänkta partnern inte vill. Jag tror att de kan hitta andra strategier att hantera konflikter och inre smärta än att bruka våld.
Jag tror alltså på att män kan fylla en sund människas potential att relatera både till sig själva och till sin omgivning både praktiskt och känslomässigt på ett moget och ansvarsfullt sätt.
Att statisktiken på alla dessa punkter beskriver en annan verklighet, dvs att männen står för både det psykiska och det fysiska våldet i världen (jag skriver det utan omsvep då statistiken gör invändningarna i princip irrelevanta), att kvinnor som grupp fortfarande i hög grad dubbelarbetar både praktiskt och känslomässigt och i stort sett är de som vårdar och ger omsorg på ett samhälleligt plan, innebär givetvis en viss utmaning mot min syn på män som grupp.
Men, som sagt, med en dåres envishet och trots ett överflöd av erfarenheter som tycks motbevisa mig, står jag med fötterna stadigt planterade i tron på männen!" /Månika Morén Burström
Det var min mamma som formulerade sig så klockrent att man som feminist vill brista ut i sång och dansa över ängar med sina lurviga ben. För hur mycket kritik vi feminister än ger män, som grupp, så anser jag att vi är den grupp i samhället som har mest tilltro till män och deras förmåga till godhet, empati och eget ansvar. Alla andra vill dumförklara män, ursäkta våldtäktsmän med att de (i bästa fall) inte har någon språkförståelse alternativt är döva och i värsta fall med att de likt djur inte kan tygla sig om kvinnor visar hud, tänder, dricker alkohol eller sover... Boys will be boys är numera så uttjatat att jag vill kräkas en kaskad varje gång någon återigen nöter på den gamla slagdängan. Jag har hört allt ifrån: "Han är nog lite kär i dig" (läs: ta åt dig av komplimangen när han sliter i ditt hår) till: "Klär man sig sådär får man skylla sig själv, eller hur?" (läs: Du satt ju där och bjöd ut dig och han kan inte förväntas tygla sig). Antifeminismen, gemene snubbe och rättsväsendet vill få oss att se män som barn. Barn som vi kvinnor ska ha överseende med även om du blivit våldtagen medan du skrek dig hes. Hur ska han kunna veta att du menar det och inte tänder på att skrika tills halsen sväller igen? Feminismen ser män som fullvärdiga medlemmar av samhället. Lika kapabla till empati, våld, omhändertagande och förstörande som kvinnor. OCH TILL FULLO KAPABLA ATT FÖRSTÅ ORDET "NEJ", TA ANSVAR FÖR SINA LUSTAR OCH VÅRDA SÅVÄL RELATIONER SOM BARN OCH GAMLA. Feminismen ser pappor som fullvärdiga föräldrar, partners och vänner. Vi skojar inte bort kränkningar för att vi tror att män inte förstår bättre. Vi vet att de förstår bättre och kan ta ansvar för när de kränker och sårar andra. Ingen har en så positiv syn på män, en så mänsklig syn på män som feminismen.
Jag vet att det är obekvämt att vi är arga. Jag vet att det är läskigt med arga kvinnor som bryter normer och inte försöker behaga män DÄRFÖR ATT DET ÄR OVANT. Men försök inse att vi inte skulle kämpa och vara så, gud förbannat, arga om vi inte visste att män kan så mycket bättre än de visat så här långt i historien. Det är läskigt när någon utmanar den roll du gjort till din och som du inte kan skilja ut från ditt eget jag MEN fundera över hur bekväm den rollen, mansrollen, egentligen är...
Vore det inte bättre om vi fick vara oss själva? Det händer att kvinnor slår, våldtar och dödar men statistiskt kan vi inte blunda för männens enorma del i det våld som drabbar människor dagligen. Där finns en struktur, ett återkommande mönster medan kvinnors våld som regel är undantagen, anomalierna i statistiken. Här blir det viktigt att skilja på individ och struktur men också att skilja på den ilska som riktas mot män som grupp (strukturen) och dig som enskild man och make/bror/son/pappa/vän/rörmockare osv. De enskilda männen i mitt liv är djupt älskade. Men jag har problem med mansrollen och jag tänker inte hymla med det. Medan diskussionerna går varma kring manshat och rabiata feminister, går kvinnojourer på knäna och våldtäktsmän fria. Kan vi fokusera på den större bilden och det övergripande problemet?? Just du, som kränkt vit man, kanske inte känner dig priviligerad men som grupp sitter ni på mer makt, mer pengar vilket möjliggör förtryck av kvinnor som grupp. Jag skiter i undantaget: din grannes systers brylling har en fru som tjänar mer än honom. Jag har problem med strukturen som ger manliga arbeten högre lön och högre status. Jag har problem med frasen: "Du spelar som en kärring!" för jag är rätt säker på att INGEN tar det som en komplimang medan "Du har stake" är positivt.
Slutligen gör det mig rosenrasande och kräkfärdig att kvinnor mördas av män som säger sig älska dem men om någon andas kritik/avsky mot män som grupp blir det ramaskri. Du behöver inte ha snippa för att vara med i denna diskussion men du bör checka egot i dörren och ha koll på dina egna privilegier. Kvinnohat dödar, lämlästar och våldtar kvinnor medan manshat gör manliga krönikörer, förstå-sig-påare och bloggare ledsna på ögat. Feminismen må göra män obehagliga till mods men den daltar inte med dem och jag som feminist ser män som fullvärdiga medlemmar av vårt samhälle, kapabla till både gott och ont precis som kvinnor.
SåDetSå - ett utkast...
En av de största missuppfattningen om feminister (förrutom att vi vill ha ett matriarkat, döda män och inte alls någon jämställdhet. Liksom den största missuppfattningen kring jämställdhet är att vi lever jämställt), och den finns också hos en del feminister, är att vi vill ta bort och ser ner på det typiskt kvinnliga. Idag anser jag att det är ett av patriarkatets största lögner: att vi måste bli mer som män för att respekteras lika högt, att vi måste vara hänsynslösa och självframhållande för att nå lika långt och att vi måste vara hårda. Jag minns damfotbollstränare och daminnebandytränare, i min ungdom, som skrek: "Kom igen nu gubbar!" till sitt lag... med kvinnor. Det gamla ordstävet att det är "kuk i någon" används på särskilda kvinnor som anses "hårda"/duktiga eller extra oblyga (kan ni tänka er det omvända? Att säga att det är fitta i någon när de presterar bra...?) På film (action) när det byggs starka kvinnliga karraktärer så ska de gärna vara fysiskt starka och slå killarna på fingrarna, eller spöa upp dem, samt uppvisa hårdhet för att de manliga karraktärerna ska respektera dem (självklart ska de mjukna mot den manlige huvudrollen mot slutet så att de kan återta sin plats som kuttersmycken innan filmen slutar.) Traditionellt manligt och traditionellt kvinnligt anses vara ett motsatspar där den ena delen alltid trumfar den andra och där de kvinnliga egenskaperna alltid har en mer negativ laddning än de manliga. Länge trodde världens ledande forskare och tänkare (MÄN) att kvinnan var en inverterad man. Som en man fast tvärtom och lite sämre i alla bemärkelser.
Som feminist är det viktigt att ha koll på sitt eget kvinnoförakt. Joo, jag skrev kvinnoförakt... hos en feminist. För inte heller vi har kommit undan indoktrineringen som löper som en röd tråd genom historien. Också vi (läs: många av oss. Jag kanske bara pratar om mig själv men häng kvar så ska jag förklara) har rynkat på näsan åt rosa, åt "överkänsliga" kvinnliga karraktärer på tv och vi har omedvetet värderat manligt beteende högre när vi går med på att få makt i utbyte mot att vi måste uppföra oss manligt och jobba dubbelt så hårt.
Det finns en struktur bakom att vi sminkar oss, rakar benen och klär oss på ett visst sätt - inget snack om saken och all beundran till de som kan stå emot MEN jag, för min del, är färdig med att skuldbelägga och nedvärdera kvinnor och det vi traditionellt har valt och väljer. Jag tror vi kan klara att både se strukturen, och utmana den, samt kämpa för varje kvinnas rätt att VÄLJA att sminka sig/raka sig och klä sig sexigt. Jag kan kämpa för lika lön för lika arbete och delad föräldraförsäkring. Jag VÄGRAR skämmas för mina, traditionellt ansett, kvinnliga intressen. Jag vill kvotera in kvinnor i styrelser och på alla maktpositioner (eftersom jag anser att kvotering redan sker men att män kvoterar in män för att det känns tryggt) men jag kommer att försvara din rätt att baka cupcakes och pyssla med samma frenesi, försvara rosa, rätten att känna och reagera.
FEMINISM HANDLAR INTE OM ATT SUDDA UT DET KVINNLIGA UTAN OM ATT GE KVINNOR RÄTT ATT VÄLJA OCH VÄLJA BORT KÄNSLOR/UTTRYCK/INTRESSEN UTAN ATT STRAFFAS FÖR DET. BONUSEN FÖR MÄN ÄR ATT DE OCKSÅ FÅR VÄLJA OCH VRAKA I BLAND FÄRGER, INTRESSEN, KÄNSLOR OCH UTTRYCK. Slutgiltigt handlar det om att inga färger, känslor, intressen och uttryck ska vara "kvinnliga" vs "manliga" utan att alla ska få välja bortom normer och stereotyper.
Feminism är att se strukturer som missgynnar kvinnor och vilja motverka dem, inte att dömma enskilda kvinnors livsval, diskvalificera dem från att uttala sig eller titta ned på det vi traditionellt anser kvinnligt.
Vilka har högre status: Justin Bieber-fans eller Zlatan-fans? Hur ser fördelningen pojkar flickor ut och tror du att det är en slump att en grupp har högre status och anses "sundare"?? Det tror inte jag. Vilket har högre status: Dans eller Hockey? Slump?? Det är heller ingen slump vilka av de som väljer hockey som får de bästa träningstiderna osv. Vilka tittar vi ned på mer: lättklädda kvinnor eller agressiva män?? Vilken chef har högre status: den som pekar med hela handen eller den som lyssnar och känner in?? Slump??
Det tror inte jag.
Om kravet för att jag ska få vara med och leka, dela makten och pengarna, med män är att jag ska anta traditionellt manligt beteende vill jag inte vara med och leka. Jag vill vara med, respekteras och betalas utifrån mina styrkor. Sådetså!!
Vad kommer man inte undan med i humorn och ironins namn??
Ibland tror jag att jag håller på att bli galen (och varje gång jag tänker den tanken försöker jag föreställa mig hur det skulle se ut. Skulle jag riva ut allt i alla hyllor som de gör på film när de blir utom sig eller skulle jag cykla runt i grannskapet naken spelandes på en trumpet? Det senare får mig i alla fall att le och känna mig särdeles o-galen varpå jag mår lite bättre) på riktigt. Jag har massor med hyggliga inlägg bland mina utkast men jag är aldrig tillräckligt nöjd för att publicera dem. Varje natt när smärtan eller rastlösheten håller mig vaken skriver jag ett vasst, argt och i vissa fall rent provocerande inlägg och mot slutet av dessa, ofta långa inlägg, tappar jag fart. Tycker att jag bör vänta på morgonljuset för att avgöra om det är bra nog att publiceras och i morgonljuset orkar jag inte tänka på något... alls. Förutom att ta mig ur sängen och dra en borste genom håret och möjligen vad barnen ska ha på sig men där stannar det. Tills mörkret gör mig rädd för att gå och lägga mig, musklerna krampar för givetvis kunde jag inte hålla igen idag heller och en slags oro driver mig upp ur sängen.
Då skriver jag till er igen. Om min ilska, mina drömmar och politiska åsikter. Sedan hamnar texten bland andra utkast och så börjar hela visan om. Jag vill vara vass och provocerande (jag älskar ju kvinnor som är det) men jag är rädd att det ska bita mig i baken, någon ska ta diskussionen IRL och jag orkar verkligen inte diskutera IRL. Jag vill gråta eller lägga mig ned och avlida när diskussionerna hettar till. För de flesta gånger någon tar en diskussion så vill de inte, ärligt, veta vad jag tycker eller varför. De vill trycka till mig och sedan skratta bort mina känslor med något påstående om min brist på humor... Är man feminist vet man vad jag pratar om. Vi har alla blivit på-pucklade och bortskrattade med förevändningen att något gjorts med humor eller ironi när sanningen är att man kan komma undan med allt möjligt i ironin och humorns namn. Det betyder inte att man respekterar den man samtalar med eller ens är intresserad av vilka motiv de döljer. Jag lutar mig ofta tilbaka och ser dem dingla betet framför mig, vill att jag ska nappa så att jag kan skrattas bort som en idiot eller i bästa fall som en idealistisk drömmare man kan klappa på huvudet. Jag nappar inte. Jag sparar min energi för de som är genuint intresserade eller de samtal jag kan ha med meningsfränder. Jag har slagits ned av humor-hammaren för många gånger för att gå på den enkla...
Men så sitter jag här ännu en kväll med "utkast-mappen" full av inlägg och orkar inte trycka på publicera... Jag får örfila mig till sömns och vakna redo att ta mig an världen, trycka på publicera-knappen och komma ur denna onda cirkel av opublicerade ord. Imorgon kanske jag orkar tänka på något annat än mig själv och mina futtiga problem. Imorgon går jag ut på planen igen och tar plats.
Åtminstone är det vad jag lovar mig själv och er innan jag smäller igen laptoppen för ikväll.
P.s. Jag har ett par bubbelgumsrosa Dr Martens i min ägo och de sitter som en smäck. D.s.
P.s.Nr 2: Nu trycker jag på publicera :) D.s.
Knivseggen och älskade Rosa
Män skadas också av patriarkatet och dess indoktrinering.
Mina söner kommer tex att få tillgång till färre färger och
känslor än flickor i samma ålder. Hur jag än sliter med att ge
dem de 100 möjligheterna så kommer samhället att göra sitt.
Häromdagen åkte de till affären med ögonskugga och rosa gummistövlar
och jag tänker för mig själv att jag skulle kunna bli våldsam
om någon tar det ifrån dem. Älskade, ovetande ungar!!
Män tränas inte (generellt!) i omtanke, känsloanalys och omhändertagande
i samma utsträckning som kvinnor. Vi gör ofta en stor del av det
känslomässiga jobbet i en relation utan några stående ovationer.
Det jobbet uppmärksammas bara om vi INTE gör det. Då fallerar
ofta relationen. När känslor inte släpas fram i ljuset och någon sätter ord
på dem, blir det lätt bitterhet och tystnad istället för samförstånd och samtal.
Män skadas alltså svårt av patriarkatet MEN det går inte att jämföra den breda väg det (generellt) är att vara vit, heterosexuell, cis-man med den balansgång det är att vara kvinna. Som singel, som mamma, som hustru, vän och människa i vårt samhälle balanserar jag/vi (kvinnor) på en djävla knivegg.
Och vet ni vad?! Jag är så djävla trött på att balansera!! Är inte ni också det??
Jag vill klä mig snyggt, men gränsen mellan att vara fräsch och snygg (som ju de flesta ser som positivt) vs slampig/"asking for it" är skitsvår. Speciellt om man råkar ut för något. Då kan ganska modesta försök att bättra på sitt yttre tolkas som att vi säger "ja" trots att munnen säger: "NEJ!!"
Vi kan inte dricka alkohol, gå hem själva eller vara vänliga mot okända män. Inte om vi vill ha vår våldtäktsman fälld. Vill en man våldta mig så är oddsen på hans sida att han slipper straff, och med de oddsen för fällande dom är det inte konstigt att våldtäktsmän vågar utföra brottet. Om den våldtagna kvinnan och våldtäktsmannen var fotbollslag så skulle varje smart spelare sätta miljoner på att mannen går fri och kvinnan står kvar med skulden.
Jag är så trött på att balansera.
Jag har balanserat i 32år och jag tänker rösta på det parti som inte bara vill ge mina söner val, färger och känslor utan som vill riva ned linan jag balanserat på och använda den som tandtråd. In med feministerna i riksdagen och på sikt kanske balanserandet kan börja likna en vanlig vandring genom livet, på gott och ont, inte "damned if you do, damned if you don´t".
För om man vägrar balansera kan man ge sig faan på att man får skit och hat mot sig: "Äckligt att inte raka benen" osv osv i all oändlighet. Hatet är MASSIVT just nu ute i cybern. Jag har hållit mig passiv för jag klarar bara en kris i taget
MEN om jag skulle ge er ett lästips i sommar så blir det OXHEN´S BLOGG (LÄNK). Hen är underbar. Jag kan knappt läsa ett inlägg utan att få tårar i ögonen. Hon är knivskarp samtidigt som hon blottar så smärtsamma saker att mitt hjärta slits ur kroppen.
Feminismen har öppnat mina ögon och mitt hjärta värker dagligen på grund av vad världen/patriarkatet ska göra med mina barn, vad den gör med mig och min man och vad den gör med alla jag älskar.
Jag älskar att kika in hos Oxhen och känna hjärtat slitas ur kroppen men komma därifrån med nya ord på min smärta. Hennes nakna, sårbara beskrivningar kan kännas outhärdliga men om jag någonsin tvivlar på att jag orkar vara feminist så behöver jag bara tänka på Oxhen för att känna att: På hennes sida vill jag stå när det blåser snålt. Ställ dig i blåsten med oss och känn smärtan men också gjädjen i systerskapet och hoppet om förändring. Rösta rosa!!
Better safe than sorry, right?? OM du nu är en snäll snubbe...
Jag minns hur jag satt där på hotellrummet, full och eländig. Jag tackade gudarna för att jag inte var fullare. Hur skulle det då ha gått? Rummet var litet, bara en ytterdörr in i ett rektangulärt rum med en säng och en dörr till toan. Jag satt på sängen med fötterna uppdragna. Krampaktigt höll jag armarna om knäna för att inga skuggor av rörelse skulle synas under ytterdörren. Knackandet pågick envetet i vad som kändes som en evighet. Jag hade velat öppna och säga att jag inte var intresserad av mer sprit eller "sällskap". Knackandet fortsatte. Jag visste vem det var. Om jag öppnade dörren och inte klarade att övertala honom om att jag inte var intresserad på ett sätt som lät honom behålla ansiktet skulle min arbetssituation bli mer än obekväm. Han var ett välkänt ansikte i butiken. MEN om jag öppnade dörren och han inte kände för att diskutera saken visste jag att allt skulle skyllas på mig av den enkla anledningen att jag ÖPPNAT DÖRREN. Så jag satt där i någon timme medan knackandet pågick och det slog mig att allt detta var mitt fel i samhällets ögon. Han, familjefadern hade inget ansvar.
Jag hade åkt på konferens med en leverantör på jobbet. Kvinnor är i minoritet i den branch jag jobbade. Att jag var den enda under 30år bidrog säkert till uppvaktningen. En aldrig sinande rad av shots, vin och öl åkte förbi, det trugades och visst blev jag full men inte så full som det var tänkt... Jag tippade nämligen ut större delen av alkoholen på golvet innan skålen och fejkade drickandet så ofta jag kunde.
Folk såg mig dricka som en man i dubbla min storlek men egentligen ville jag inte stöta mig men samtidigt inte bli för full. Lösningen blev att bjudna shottar hamnade på golvet. Vi dansade allihopa. Jag kände mig vacker och åtrådd men ville hålla koll på läget - inte tappa kontrollen, för vi vet ju hur det går för sådana kvinnor... eller hur?? Nöjd med kvällen avslutade jag före alla andra, gick till hotellrummet och duschade. Tänkte att det fanns några/många män som skulle ha ångest dagen efter, men inte jag. Jag hade balanserat den sköra tråden som det är att vara kvinna.
Så började det knacka. Någon kan ju ha gått fel... men är det den jag tror så vore det idiotiskt att öppna dörren. Jag ville heller inte förutsätta vem det var genom att ge mig till känna och kanske åka på en övertalningskampanj genom den låsta dörren. Så jag satt där på sängen utan att röra mig. Efter någon timme slutade knackandet men jag kunde inte sova... Var knackaren den jag trodde? Hade jag uppmuntrat det? Vad besatte honom att söka upp mitt hotellrum? Jag kunde inte tro att något hemskt skulle ha hänt om jag öppnat men något sa mig att OM något hände mot min vilja efter att jag festat, dansat OCH öppnat dörren så var jag chanslös både fysiskt och i samhällets ögon. Skammen skulle ha varit min att bära. Skulden min, bara min.
Jag sov inget utan tog en promenad när det ljusnade, drack vatten, funderade och dök upp på frukosten betydligt frächare än de flesta. Ingen kunde fatta hur den lilla tjejen kunde dricka de mängderna och vara fräch dagen efter, en hemlighet de ännu inte vet, men jag hörde viskanden.
"Hur mycket tål hon??"
Jag tyckte att jag kände flera av männen innan, jag åkte dit med en känsla av trygghet. Hem åkte jag cynisk, rädd och smärtsamt medveten om spelets regler. Det fanns inga. Inte efter att jag druckit min första drink, åtminstone inga som gällde mig. Dörren kändes tunn där jag satt på sängen och önskade honom hela vägen till antarktis. Tänk om han tog sig in??
Ni män som känner er diskriminerade när kvinnor blir rädda för er på en mörk gata eller på krogen, betänk hur vi ska kunna chansa på att just du är en okej snubbe när tesen motbevisats av sådana vi trott att vi kände. När vi är rättslösa när något händer och vi måste vara nyktra, i grupp och endast ute soliga dagar för att brott mot oss ska leda till åtal. Och även om vi gör allt rätt - hur ska han veta att jag MENAR nej??? En ettåring vet vad "nej" betyder men när det kommer till rätten till min egen kropp verkar språkförståelsen flyga ut genom fönstret för vuxna män.
"Ska man behöva skriftligt samtycke för att kunna gå hem med en tjej?" raljerar någon...
Jaa, om du har så djävla svårt att fatta det enkla ordet "nej" och läsa kroppsspråk så kanske du skulle bära med dig ett kontrakt. Better safe than sorry, right?? OM du nu är en snäll snubbe...
Jag är ju mitt i min egen djävla kris!
Det är bara att erkänna: saker blev inte som jag tänkt. Punkt.
I tre år har jag kontaktat vården för min värk samt andra besvär
och egentligen inte blivit undersökt eller fått några frågor om hur
det känns. Inga remisser, inga tester - njet, nada, inte ett piss.
Jag vet att jag inte är ensam. Låååångt ifrån. Jag känner fler än jag kan räkna som råkat ut för samma sak innan de råkar på en ovanlig doktor som ser förbi vissa saker och gör sitt jobb utan fördommar. Dessa människor har två saker gemensamt: De är kvinnor och de har ont. Och är det ändå inte ofta så att det är psykiskt då?? Eller stress? Eller psykosomatiskt? Dessa tre meningar hindrar många från att få en fullvärdig vård och jag känner folk som kämpat i 10,20 och 30år för att tillslut diagnosticeras. Jag kämpade i tre år och det höll på att driva mig till vansinne (på riktigt: Ångest grande). Huvudanledningen till att detta pågår är en ILLA dold ojämställdhet och en tradition av att det inte forskas på s.k. kvinnosjukdommar till vilka värksjukdommarna hör. Men vi är också många som har den synen på oss själva - jag hade det: Min kropp är nog stressad sedan graviditeten (3år senare?). Jag måste lugna ned nervsystemet (visst, men grundproblemet kvarstod). Jag sover för lite (för att jag har ont för BÖVELEN). Jag ville heller inte ta upp de psykiska aspekterna av att gå med värk (hela mitt liv men) i högre grad sedan graviditeten för jag var rädd att inte få mer hjälp, inga remisser, att ingen skulle bry sig som de fick svart på vitt att jag hade ångest. För det första var jag stämplad från den första gången jag sökte hjälp som en kvinna med värk och alla fördommar det innebär, för det andra så gjordes ju inget ändå!!! Vissa har dessa fördommar fullt ut och uttalar dem men de finns i form av spår hos oss alla. Hur vi tänker om grannfrun som är sjukpensionär men ändå rensar rabatterna, hur vi ser på arbetskamraten som har mycket sjukfrånvaro och snacket eller tankarna går till stresskänslighet när det står värk på sjukintyget, hur vi reagerar när någon i rullstol ställer sig upp för att plocka upp sin väska.
- Grannfrun: Kanske använder all sin energi på lite trädgårdsarbete för att det
gör henne glad. Du/vi ser ju inte om hon får sota hela kvällen, natten eller veckan
efter ett sådant tilltag. Sjuka människor måste också få göra roliga saker med sura
efterslängar för annars är ju livet inte mycket värt... Fråga dig själv: Är hen kvinna och
är hen sjukskriven/pensionerad pga smärta? Då är risken stor att du matar dina
egna fördommar. Ingen kan sätta sig in i någon annans smärta.
- Arbetskamraten: Samma som ovan - du kan inte VETA hur hon har det och varför. Är
det bara män som drabbas av "riktiga" sjukdommar och som slipper höra ordet stress
så fort de blir sjukskrivna???
- Personen i rullstol kan vara jag om några veckor. Jag KAN gå men jag kommer att välja
hur mycket jag ska slita på mina leder, när det är värt det att gå och inte. Rullstol är ett
djävla hjälpmedel. Vissa av oss behöver det bara ibland och kan gå om vi måste.
Jag har väldigt svårt att vänja mig vid tanken på alla dessa hjälpmedel och pryttlar. Jag har undermedvetet undvikit att ta upp det så länge som möjligt med arbetsterapeuten, dragit mig för att beställa enkla små hjälpmedel till köket och nu går jag runt och svär åt dusch-stolen som inte gjort någon något ont. Den hjälper mig men jag vägrar bli vänner. Vi kommer nog dit, stolen och jag, men just nu känns det fördjävla svårt att acceptera den. Ändå kan jag konstatera att jag duschade igår, utan att bli svimmfärdig, sedan jag var barn... Jag borde nog ha välkomnat den bättre....
Men just nu är jag inte mognare än så här. Jag är ledsen, besviken och förbannad. Jag försöker koncentrera mig på det goda bemötande jag nu får inom vården men det är inte lätt när jag ständigt konfronteras med kvinnor som har ont och avfärdas utan undersökning på grund av att de är kvinnor som har ont i sina kroppar!! Jag önskar att jag spelat in alla konstiga kommentarer och rekomendationer jag fått de senaste åren och sedan skulle jag intervjua alla jag känner med samma problem för att slutligen kontakta någon tv-kanal eller nyhetsblaska!! Men här sitter jag och misstänker att mer än skrivna blogginlägg kommer det nog inte att bli. Jag är ju mitt i min egen djävla kris!
-
Reflektioner kring Oxhens briljanta inlägg
Oxhen is on fire och producerar inlägg som gör mig en smula lycklig mitt i allt självupptaget elände .
Jag Citerar:
“Nej alltså vad synd. Jag känner inte alls att jag vill vara en del av jämställdhetskampen eller överhuvudtaget engagera mig när ni skriver att män gör sådant här. Det gör att jag tappar lusten att hjälpa till när ni skriver att män våldtar, slår, dödar och förtrycker.” (LÄNK)
"Alltså förlåt men låt mig skratta tills jag spyr upp mina egna inälvor eller gråta dig en stor, brusande flod. Om ditt engagemang för kvinnor inte tål att en statistisk verklighet, ett strukturellt problem eller ett förtvivlat skrik över sakernas tillstånd överhuvudtaget nämns utan att du tappar lusten.
Då var du nog jävligt osugen redan från början."(LÄNK)
Alltså, jag är nog lat/utpumpad som bygger ett inlägg på andras briljanta inlägg MEN detta fick mig att skratta rakt ut för att sedan sätta skrattet i halsen och nästan kräkas. Det hon sätter ord på här är ett ständigt samtalsämne i feministkretsar men aldrig har jag sett/hört det förlklaras med dessa enkla, klargörande och synliggörande ord. För mig är det ovärderligt när någon sätter några ord på något som kan diskuteras en hel kväll. När JAG får dem serverade och kan använda dem både i praktiken och i mina egna tankekonstruktioner. Det är som att få en genväg eller gratis skjuts när man tycker att man vandrat i en evighet...
I en mening: Mäns engagemang i jämställdhet klarar inte av att verkligheten påpekas. Där har verkligheten, hur det statistiskt ser ut i vår värld och hur stor del män som grupp har i alla problem, ingen plats. För då blir blir det inte kul längre. "Då tappar jag motivationen". Den här typen av argumentation är kanske den som gör mig mest arg. Feminismen finns väl, för faan, inte till för att motivera slöa män som ändå har samma fokus som en fyraåring!!? Feminismen finns till för jämställdheten och lika rättigheter för kvinnor. FÖR KVINNOR. Att få vara mer än objekt, kroppar och åtnjuta samma privilegier samt bli bedömda efter prestation. Män är mer än välkomna men passar inte retoriken/sanningen så visar jag mer än gärna var dörren är. Faktiskt. Jag vill förändra världen inte fjäska för män som inte tål den kalla verkligheten och bilden av hur samhället ser ut.
Schas på er!
Feministpeppen räddar min dag
Jag som knappt uppdaterar, skriver eller svarar på era fina kommentarer fick en smärre chock igår när jag upptäckte att jag valts ut till Feministpeppen Hos Calleism och NoBoyToy !! Jösses va gott och varm det blev innombords!! Jag har följt feministpeppen, där feministbloggar lyfts varje Tisdag, och nöjt botaniserat och hittat favoriter. Döm om min förvåning när mitt eget namn dök upp hos Calleism och en uppmuntrande kommentar i mitt kommentarsfält. Jag som känt mig usel och lågpresterande, som m hjärnan gått och blivit förstoppad - jag behöver ett utlopp men hur mycket jag än tar i så kommer det inget... (I brist på bättre jämförelser). Nu ska jag försöka skriva något smart... när jag tupplurat :)
Självklart förtrycks tjocka människor... av smala
Jag har tänkt mycket på det här med att vara tjock. Plussizemodeller ser ut som vanligt folk, skådespelerskan Jennifer Lawrence anses vara en överviktig skådespelerska och de flesta barn
med snippa och hygglig läsförståelse funderar på bantning. Ur led är tiden. Bloggerskan och twittraren
When Darkness Falls drunknade i kränkta kommentarer a´la "Buhuhu, påpeka inte våra privilegier för vi har det inte heller så djävla lätt" när hon startade #-tagen #Smalaförtrycker (startad i syfte att ge tjocka ett forum för att dela med sig av sina historier av förtryck). Folk blev som vetvillingar på LSD.
"Du ska ha djävligt klart för dig att jag inte förtrycker en djävel, kom ihåg det när du tagit dig upp ur skoskaften jag tryckt ned dig i"
och jag överdriver givetvis en smula men folk blir generellt så kränkta när deras smärta inte är i fokus att de tappar både empati och vanligt, djävla, hyfs. Peka ut ett förtryck... exempelvis mäns förtryck av kvinnor (och det faktum att män står för 98% av sexuellt våld) och någon djävel ska alltid påpeka att hen känner en man som blivit våldtagen/slagen osv som om det motbevisar statistik och den överliggande strukturen.
Tjocka människor blir förtryckta. Där skulle jag vilja sätta punkt för det som följer är en sådan djävla självklarhet, men måste sägas: de blir inte förtryckta ur tomma intet och relativt sällan av andra tjocka (även om det förekommer någonstans mellan "försumbar" och "fullständigt ointressant djävla anomali" i statistiken) nej, de förtrycks av smala/normalviktiga. Inte av alla hela tiden men i mina ögon tillräckligt för att kvala in som förtryckt grupp och smala i gruppen förtryckare i samma mening som vita förtrycker People of Coulor elller heterosexuella förtrycker homosexuella/bisexuella/transsexuella m.fl. På gruppnivå och inte sällan på individnivå därför att smala är normen. Och genom att vara det, åtnjuter de privilegier som tjocka inte har, men mer än det, tjocka utsätts för förakt, "humor", spott och spe, kommentarer och kränkningar. Om det är svårt (och det är det verkligen) att vara ett kvinnligt våldtäktsoffer i kort kjol, så chansar jag vilt på att det är svårare att bli trodd som kvinnligt våldtäktsoffer i kort kjol med en rejäl övervikt. Ätstörningar är en del/konsekvens av objektifiering av kvinnokroppar, det ska stoppas, men förtrycket av tjocka är andra sidan av samma mynt: objektifiering av kvinnokroppen och avsky mot allt som inte faller inom normen. Ibland/ofta är de till och med samma sak, dvs att tjocka människor lider av ätstörningar vilket gör det ännu galnare att påstå att detta är en hatkampanj mot ätstörda eller ofrivilligt magra. Smala har sina sorger som alla andra men strukturellt anser jag att de sitter på privilegier!
Vad som händer är följande (och det händer hela tiden, vart en än tittar): Privilegier och makt påpekas av de utan och de som sitter på dessa går basurkas! För ett djävla liv, hånar, provocerar, påpekaar bättre sakerr att använda sin tid till eller blir helt enkelt så (kränkta) förbannade att de går till angrepp Å det grövsta. Varför? För att genom detta påpekande tiltar deras värld ännu några grader. Det finns ännu en del, när vi pratar intersektionalitet, att ta hänsyn till. En förbisedd grupp och fler lär poppa upp för vi har långt ifrån kartlagt alla grupper som lider eller alla grupper som åtnjuter privilegier de inte vill släppa. Om jag vore smal skulle min kommentar vara:
"Faan också! Jag har missat detta. Det svider. Jag är kvinna, jag är underklass - shit vad surt det är att bli medveten om smalhetsprivilegiet - det är ju så bekvämt!!! Men efter att ha vältrat mig i egoism och tyckt synd om mig själv lämnar jag ordet till er... till er som frågan handlar om. Jag ber i förväg om ursäkt för att jag har och kommer att ta av er plats/tid när jag bara borde lyssna och jag ska göra mitt bästa för att hålla käft och låta er berätta era historier och jag ska läsa varenda en av dem. Over and out!
Men nu är jag inte smal. Jag kan relatera till att bli förtryckt och utanförskap. Därför kan jag också se när egot ställer sig i vägen för alla de smarta människor som uppfört sig illa på den tagen. Hur det sider och hur de försöker komma undan, slingrar sig och vill inte vara medansvarig. Men gissa vad? Som människa MED privilegier är du alltid medansvarig i det förtryck som pågår bara genom att upprätthålla normen, spela spelet osv - surt va?! Och det finns förlåtelse. Det finns förståelse för att smalhetsprivilegiet är bekvämt och att du jobbat hårt för det. Ingen ber dig bli tjock. Vad som efterfrågas är empati och lite vanligt djävla hyfs när människor berättar om kränkningar. Ingen kan skaka av sig alla privilegier och vandra utan skuld på vår jord. Ingen går oskadd ur varken barndom eller vuxenliv men tillsammans kan vi skapa ett klimat där de med privilegier lägger egot i skrivbordslådan innan de kommenterar och där vi kommer ihåg att kvinnor är människor, inte kroppar - subjekt, inte objekt - personer, inte varor eller kroppsdelar.
Jag är inte smal...men jag är inte heller tjock. Inte har svårt att röra mig, tvätta mig- tjock. Inte får kommentarer på stan- tjock. Inte blir kränkt av random smal person för mina matvanor- tjock. Jag kan inte relatera fullt ut med förtrycket. Jag kan bara lyssna och reflektera över andras berättelser. Men som "mellan-tjock", mullig, kurvig, stor, knubbig tvåbarnsmorsa kan jag se mina smalhets-privilegier försvinna i takt med att kilon läggs till min kropp. I detta mellan-land lever man utan det rena hatet/kränkningen/förtrycket/föraktet - vilket jag är tacksam för, men jag lever också utan privilegierna. Problemet är att många sympatiserar med mig, tycker synd om mig, vill peppa mig att "ta tag i mig själv", tror att de gör mig en tjänst och sig själva gott karma på köpet.
NEJ TACK! Jag är inget projekt. Jag är en människa som väger mer än BMI-skalan tycker är okej, men jag är en människa och jag väljer själv vad jag ska lägga tid på: viktnedgång eller att leva. Jag har valt det senare. Ibland kan de två sammanfalla men inte just nu. Man kan vara "överviktig" och hälsosam liksom smal och ohälsosam - jag är inte hälsosam för jag orkar faan inte just nu. Jag tyckr om min kropp ändå och folk verkar så oändligt förvånade... "Det måste vara ett försvar (kanske) eller konstig kroppsuppfattning (nix, jag vet att jag inte är normen)"... och oändligt provocerade...
Men jag ska sluta kalla mig tjock, fet osv. Jag är helt enkelt överviktig enligt socialstyrelsen men inte så överviktig att jag förtrycks. Min historia av att leva utan smalhetsprivilegierna är ett hån mot de som förtrycks för storleken på deras kropp, som blir isolerade på grund av det och som känner tyngden av normen på sina axlar mer än jag kan föreställa mig. Vi borde alla öva på att stänga munnen när någon uttrycker att de är förtryckta och spetsa öronen även om det svider. Smala förtrycker givetvis genom strukturen att normen är eftersträvansvärd och alla andra är lata, dumma and whatnot. Självklart. Vi överviktiga i mellanläget gör det också... Ingen går oskadd och skuldfri genom livet men med lite ödmjukhet och spetsade öron kan vi reparera så mycket vi kan och hinner. Börja nu. Objektifieringen av kvinnor måste få ett slut.
OBS! Ingen försöker ta ifrån smala deras upplevelser av kränkningar och nackdelar med att vara smal, ätstörd, ofrivilligt smal. Men dessa upplevelser motbevisar inte förtrycket av tjocka, vilket detta inlägg handlar om. Viktigt är att berätta i rätt forum. Ett forum för tjockas berättelser om strukturerat förtryck är fel forum för dessa upplevelser. Ingen ber dig låta bli att berätta, bara göra det i rätt forum och inte som ett sätt att motbevisa fötrycket mot tjocka!!
Vilka är dina hyss?
Vi har alla våra "hyss". Hyss för mig innebär en särskild förkärlek för en
viss sorts mat, frisyr, glass, aktivitet. Ni vet hur en del gilla att klämma
pormaskar medan andra gärna går naken hemma och städar. De små sakerna
vi älskar att älska utan en nödvändigtvis uppenbar anledning. När det kommer till
mat och godis är jag periodare. Ni minns kanske min "gott&blandat-fas" som gick
över i en "Jellybean-fas" för att nu vara en slags "zoo-fas" (godiset alltså inte djur i bur, hua!)
Jag gillar också glipa mellan framtänderna (på andra, har ingen själv), stora tatueringar
(planerar en egen sleve), rockmusikens fantastiska röster och psalmer i sopran utan krusiduller.
Jag gillar selleri, superhjältar, vampyrer, varulvar och Sherlock Holmes.
En annan sak jag gillar är muskler. Inte på det sättet ni tror kanske. Jag gillar alla muskler, små, stora, spända, avslappnade och dallriga. Jag har jobbat som massageterapeut i flera år (haft min egen mottagning och samarbete med flera spa-anläggningar/företag osv) och jag skulle vilja påstå att varje muskel behöver en viss sorts massage. Ibland missbedömmer man, ibland gör man en "godkänd" massage men ganska ofta är jag/var jag på kornet. Kände mig för och försökte förstå vad den muskeln behövde och bearbetade den utifrån det. Jag fick hjälpa andra, jobba med händerna (och ibland armbågarna) men ingen rygg/nacke/axel var den andra lik. I ett sammanfattande ord är det jag beskriver: Lyhördhet, för varje individ och muskel.
Jag gillar också ARGA kvinnor. Jag ser gärna att ilskan riktas mot någon annan än mig men annars ger arga kvinnor mig en varm känsla i hjärtat, hopp och lite dj*vlar anamma! Jag älskar att läsa texter skrivna av kvinnor i affekt. Andras ilska kanske validerar min egen men det är mer än så. Arga kvinnor är så starka, så starkt lysande och inte helt vanliga. Vem ser inte minst en arg man under ett dagsverke?
Men arga kvinnor behövs, våra röster behövs och det är så frigörande med ilska. Ilska gör mig konstruktiv, tydlig och brilliant. Utan ilska skulle jag sitta här och skaka av smärta och ångest, istället skriver jag blogg om saker jag älskar. För jag älskar kvinnor, ilska och i synnerhet arga kvinnor.
Ikväll ska jag göra något annat jag gillar: Titta tv-serier i soffan!
Vad gillar ni??
Heterosexualiteten och dess inbyggda problem
Jag brukar säga att det svåraste för en feminist är att leva med en man.
Men det är lite för enkelt. Mest för att det osynliggör de som inte lever med en man och de privilegier de missar genom andra levnadssätt. Det osynliggör också andra grupper så härmed, och fortsättningsvis, kommer jag att säga att det svåraste en vit, medelklass, heterosexuell cis-kvinna och feminist kan göra är att leva med en man. Kasta sedan in random antal barn och situationen kan explodera eller åtminstone bli akut.
Jag tänker inte hårklyva med er om huruvida det är själva heterosexualiteten som är problemet eller de normer som det för med sig. En sexuell läggning är ju inget valt och därmed är det kanhända inte heterosexualiteten i sig som ska kölhalas (i brist på bättre, mycket bättre, ord). Men eftersom heterosexualiteten varit alenarådande (här kommer min frikyrkliga dialekt in) NORM, så länge så skulle jag vilja påstå att den har ett antal problem som är "inbyggda". Många av dem subtila, andra vrålar ut sin närvaro och ytterligare några är så tätt sammanflätade med vår självbild att det blir en kognitiv krock när de utmanas. Kanske tycker du att du lever i en jämställd heterosexuell relation? Jag vill inte ta ifrån dig din upplevelse, den är din och inget jag har rätt till. Men jag har aldrig stött på en sådan eller själv levt i en. Det finns så många sätt för en relation att vara ojämställd och den kan vara det på så många plan att jag (med risk för att uppfattas elitstisk) skulle vilja säga att det är en fråga om kunskap. Ju fler plan av en heterosexuell relation du har koll på desto större är risken att du uppfattar den som förtryckande. Jämställdheten stannar inte vid städning och snöskottning, inte vid vem som planerar/projektleder och vem som har koll på bemärkelsedagar, inte heller stannar det vid ekonomisk makt och vem som vårdar relationen eller vem som känslomässigt tar hand om barnen och vem som planerar så att de har kläder i rätt storlek. Vissa av oss lyckas på något/några plan men vi är smärtsamt medvetna om att vi kanske aldrig kan nå målet även om vi jobbar som om det vore möjligt.
För en del är det oerhört svårt. För mig är den största krocken att jag har traditionellt kvinnliga intressen. Intressen som jag inte är intresserad av att lägga på hyllan. Jag anser nämligen att även det vore att förhålla sig till förtrycket. Jag tänker inte leta traditionellt manliga intressen bara för att de jag har nedvärderas i ett patriarkalt samhälle. Men jag måste vara vaksam på vad jag gör av eget intresse och vad jag gör av vana. Jag måste också vara vaksam så att jag inte låter någon trampa eller nedvärdera mina intressen till mindre viktiga än min mans. Jag är intresserad av färg och form, inredning och att skapa med händerna. I folkmun verkar samlingsnamnet för detta vara "pyssel" och inte mig emot om inte själva ordet "pyssel" är laddat på ett sätt som antyder att det inte är till gagn för vårt liv. Mina "pyssel" handlar lika mycket om att tapetsera, måla och planera. Sådant som gör vårt hem till VÅRT HEM.
Men hemligheten för att komma någon vart med sin heterosexuella relation, och jämställhet, är i mitt fall ödmjukhet. Inte gentemot mannen (gudbevars) utan mot mig själv och mina meningsfränder. Jag lever inte jämställt. Hur ska jag kunna göra det i en ojämställd värld? Men jag slutar aldrig kämpa! Jag lever i min relation för att jag råkar älska mannen. För att han, jag och barnen är värda denna kamp som vi för tillsammans. Därför provoceras jag inte när någon påpekar att jag inte byter däck på bilen. Jag har värk och det vore djävligt "ovärt" att slösa min energi på det. Jag har tagit ut merparten av föräldrapenningen och det går inte att försvara. Jag kan visa er vår ekonomi och plädera för att något annat hade varit omöjligt. Men vi vet alla att omöjligt är ett för starkt ord. Vi hade fått byta boende osv men omöjligt hade det inte varit. Jag konstaterar krasst att vi gjorde ett ojämställt val och tänker ödmjukt att jag är för delad föräldraförsäkring - självklart, TROTS att jag inte orkade leva upp till den åsikten då, i stundens hetta. Ibland rakar jag benen för att jag inte orkar stå ut med mina mörka strån på sommaren men det betyder inte att jag anser att jag gjort det för min egen skull. Nej, jag konstaterar ödmjukt att jag inte alltid orkar stå emot bilden av hur en kvinna ska se ut.
Jag kallar mig MyMamman och jag är feminist och har rätt till de åsikterna även om jag inte lever jämställt i min heterorelation. Jag har aldrig blivit anklagad av andra feminister för de områden där jag inte räcker till. De enda som gärna påpekar mina rakade ben eller oförmåga att byta däck är anti-feminister och/eller allmänt okunniga. Jag har vuxit upp och levt mitt liv i ett patriarkat och jag når ibland inte hela vägen men jag ser problemen, strukturerna, som nästlar sig in i min kärleksrelation. Som är inbyggda i den heterosexuella kärleken och förfinats genom årtusendena.
Min poäng är inte att ge upp, nöja sig eller leva med "nästan jämställt". Min poäng är att det är svårt och vi måste våga erkänna det. Vi får kritisera/störta patriarkatet även om vår egen relation inte tål att nagelfaras med förstoringsglas. Jag får älska min man även om samhället säger mig att han är mer värd eller om vi faller i en ojämställd fälla av gammal vana.
UPP TILL KAMP! Men visa dig själv lite ömhet för dina tillkortakommanden.
Kämpa för våra barn, för deras barn, nyttja dina demokratiska rättigheter men akta dig för att bli din egen slagpåse enbart utifrån att din heterosexuella relation inte kan bli jämställd idag eller imorgon. Den heterosexuella kärleken har varit ett patriarkalt redskap i årtusenden, det ändras inte på en kvart. Den har problemen inbyggda i sig. Att vara feminist och leva med en man är svårt.
Allt ansvar kan inte läggas på individen, då kommer förändringarna för långsamt, utan som i fallet med delad föräldraförsäkring så måste det privata vara politiskt. Den måste delas. Vi måste lyfta frågan från individnivå till strukturell nivå. Jag ser igen annan väg.
uppdatering
En lite uppdatering bara. Jag mår bättre, något bättre. Men med ett lugnare inre kommer tröttheten. Hur klarade jag av att plugga 125% OCH vara hemma med barnen?? Den personen som tog det beslutet måste ha varit craaaaaaaazy! Ångest i den form som gjort mig sjukskriven nu är i en ny form som jag inte kan slåss ot med enbart mina gamla strategier. Därför tar det tid att bli bättre. Dessutom har jag ju utmattningssyndrom vilket jag vetat i flera år men jag har inte sett någon väg ut ur det utom tid, att barnen blir större och att sömnen blir bättre. Men det har inte blivit så. Istället har jag, den senaste tiden, inte kunnat nyttja den tid jag fått till mig själv eller mina studier. Den tiden har jag använt till att ha ångest. Ångest som gjort mig oförmögen att ens sitta ned än mindre läsa kurslitteratur och sömnen ska vi inte prata om. Kort sagt: Jag behövde ett break och nu har jag fått det. Inget långt men förhoppningsvis tillräckligt för att jag ska börja känna igen mig själv. Mitt i allt det här, som handlar om att titta innåt och jobba med sig själv, saknar jag inom vården perspektivet att vända blicken utåt. En analys av vad ett ojämlikt samhälle gör med människor som lever i det och den stress/sorg/frustration det föder att se men inte kunna förändra inom en överskådlig framtid... Det har sin plats likväl som stresstålighet, signalsubstanser i hjärnan och en utmattad kropp. Analysen behöver breddas.
Men jag jobbar vidare!! Puss på er!
Kalla saker för vad de är!
Några dagar har det lurat i mitt bakhuvud, medan jag tar in omvärlden och processar språket, med vilket omvärlden förmedlar sina nyheter. Det handlar om hur vi använder ordet sex. Otaliga gånger ser jag rubriker av typen: "Svenska män åker till Thailand och köper sex av barn", "man åtalad för sex med djur" osv osv etc etc. I dessa meningar som flyter förbi i det dagliga mediaintaget finns ett fundamentalt och viktigt fel enligt mig. Man KAN inte köpa sex av barn - man betalar för att våldta dem!
Man kan inte ha sex med djur - man våldtar dem. Djur och barn kan inte ge samtycke i den mening att sex med dem ALLTID är olagligt, en våldtäkt. Naturligtvis finns gråzoner då en femtonåring har sex med en fjortonåring men det är EN ANNAN diskussion. Det jag vill diskutera är hur vårt språk kring våldtäkter förminskar brottet i samma stund som vi väljer att säga sex istället för våldtäkt. Många män åker till fattigare länder och betalar för att våldta barn. Mannen åtalades för våldtäkt på ett djur. Det här måste vi fatta och justera språket i enlighet med det.
Själv skulle jag vilja gå så långt som till att säga att en inte kan köpa sex. Jag tycker att man köper rätten att ANVÄNDA en annans kropp till sin egen njutning. Sex är ömsesidigt och inga pengar i världen kan köpa en människas vilja, preferenser och lust. Det en kan köpa är en kropp att använda och betala för den användningen. Det kaske finns frivilliga och lyckliga prostituerade MEN du har fortfarande inte köpt deras lust, känslor och vilja. Du har köpt en kropp att penetrera - du har inte köpt sex.
Jag tror att språket håller en av nycklarna till dett mer jämställt samhälle. Att vi måste kalla saker för vad de är, vi måste våga ifrågasätta våra egna formuleringar liksom andras och vi måste skapa ett mer neutralt språk där patriarkatet inte kan smyga sig in och förminska de brott som begås av män mot kvinnor, barn, djur och andra män mfl.
Det var dagens tankar!
Den kletiga ångesten
Såhär: jag har kört på lite för hårt med dubbla heltider. Jag har fått ångest. The bad kind. Det finns ingen bra sådan men den här förstör mitt liv och kletar ut sig över mitt liv på ett sätt som gör det outhärdligt. Kroppen svarar med panikångest, något jag aldrig upplevt förut och som på ett sätt är (för mig) att föredra framför den "kletiga" outhärdliga ångest som annars invaderar varje timme på dygnet och får min kropp att skaka. Jag har hanterat den själv i några månader. Övat min andning och hållit den i chack. Men jag orkade inte hålla emot längre. Jag är övertygad om att bli mitt gamla jag, jag är inte rädd för ångesten. Men den förpestar mitt liv.
Jag säger inte att jag inte kommer att skriva. Men jag kommer att skriva mindre och jag kommer att läsa bloggar när jag orkar. Feminismen är mitt hjärtebarn men just nu orkar jag inte med rapporter om patriarkatets härjningar. Mitt nervsystem slår bakut. Jag kommer nog inte att kunna hålla mig från att skriva men kanske, bara kanske, blir det lite mer "rosa fluff" och mindre polik. Den största sorgen i detta är att bli sjukskriven. Jag har kämpat emot, med näbbar och klor. Inget fick fucka-up min studieplan och alla böcker som skulle läsas var så roliga och intressanta och viktiga. Men om en har sådan ångest att det är svårt att en inte kan sitta stilla blir läsning nästintill omöjligt. Ändå har det gått vägen med VG som resultat. Tills nu.
Läkarna har pratat om utmattningssyndrom vilket fick mig att tokskratta. Det har jag ju haft sedan graviditeten... Men glädjen över barnen har fått det att gå ihop. Nu är ångesten så, fysiskt, synlig och jag måste fatta att jag påverkar andra med min energi. Med min rastlöshet och mina sömnproblem.
När en har värk, barn hemma och heltidsstudier och ser varje dörr stängas. Jag är en "kvinna med värk" och ingen vill utreda. Fokus har hela tiden legat på tidigare trauman "har jag en ångestproblematik?"
Well, ge en människa värk i fingrar, tår, hand och fotleder, förutsätt att det är psykosomatiskt, lämna ingen dörr öppen för en väg frammåt och EN FÅR ÅNGESTPROBLEMATIK. Långt innan jag hade ångest var det det som stod först på de remisser som skickades. Jag har läst dem. Jag är öppen för att min värk är psykosomatisk men jag kan inte leva med att de fysiska symtomen inte utreds sida vid sida. Att jag ör stämplad vart jag än vänder mig och att jag inte får någon hjälp att hitta en väg ut.
Nu tar jag ett break, jag kommer att gå på ångesten drastiskt och aggresivt och jag kommer att kämpa för en värk-diagnos. Därför skyddar jag mig från allt för mycket hjärtesorg när jag läser blogga som min egen. Världen måste få stängas ute, för en kort period, annars går jag sönder. Jag behöver mina medsystrar, mina nära och kära men jag behöver inte ta in vilken djävla värld vi lever i. Inte hela tiden och inte idag. Jag kommer tillbaka, jag kommer att fortsätta när smärtan innuti har lagt sig. Tills dess blir det mindre ilska och mer rosa fluff. Ni som är kvar när jag kommer tillbaka som den arga, radikala feminist jag är, har min tacksamhet. Jag klandrar ingen. Hela min länklista är full med fantastiska kvinnor som skriver fantastiska texter. Botanisera där så återkommer jag!! Var så säkra!
Det är inte en komplimang att någon kränker din personliga sfär eller att någon recenserar dig utan att du bett om det. Det är inte en komplimang att någon ser dig som så lite värd att han kan kränka dig och sedan bli förbannad när det inte är uppskattad
Satt och pratade feminism med maken ikväll. Vi pratade om den här
myten att kvinnor sitter på mer makt i samhället eftersom vi bestämmer
om det ska bli ligga av eller inte. Som om det faktum att vi har snippa
väger upp hur den politiska, ekonomiska och sociala makten är koncentrerad
hos män. Som om ett "nej" alltid respekterades och som om de som våldtar
blir straffade i mer än undantagsfall. Ett argument jag ofta stöter på i kommentarsfält
när privilegier diskuteras är hur kvinnor ska vara tacksamma för oönskade
sexuella inviter av män (och här kommer poängen, för det måste ju vara ett skämt)
och att män gärna skulle vilja utsättas för samma sak av kvinnor...
Jag vet, det låter som ett skämt men eftersom det används lite väl ofta kräver det kanske närmare analys. Oönskade sexuella närmanden kallas OÖNSKADE för att det inte är något som är önskvärt.
Random vit, kränkt cis-man (som är sur för att han inte får ligga så ofta som han vill) kan inte jämföra OÖNSKADE sexuella närmanden med att kvinnor han anser attraktiva raggar på honom. Ett oönskat sexuellt närmande, likvärdigt med vad vi kvinnor utsäts för regelbundet, skulle kunna vara:
Att någon han inte är intresserad av, som kanske till och med äcklar honom och är honom fysiskt överlägsen gör närmanden helt oprovocerat. Kanske har denne börjat trevligt med ett hej. Vi tjejer är vana sådana situationer och har strategier för att hantera det som att lämna platsen, ignorera eller säga/fräsa ifrån. Vad som sedan händer är att denne person är påstridig, påpekar hur trevlig hen är och hur otrevlig en är som inte tar tillvara på snällheten. När det då (om en inte lämnat platsen) urartar med tafsande eller verbala kränkningar går det inte att göra rätt. det går inte att vänligt prata sig ur situationen och det går inte att vara otrevlig. För vilken strategi en än väljer så är en "surfittan", "teasern" eller en "bitch". Har en tur så lämnar en platsen med glåpord, verbala kränkningar och hot kastade efter sig. tar en sig inte ur situationen kan en råka ut för ett fysiskt övergrepp. DET är oönskade sexuella närmanden. En går inte fri från dem på dagtid i det offentliga rummet, på busshållplatsen eller på krogen. det spelar ingen roll hur en än klär sig eller hur en för sig. Att hastigt lämna en plats med hoten flygande över huvudet är något de flesta kvinnor jag känner upplevt och omedvetet finns det i vår sinnesvärld när vi äntrar det offentliga rummet. För det är inte ett offentligt rum, det är ett manligt rum. Är vi så dumma att vi bemöter män med ett öppet sinne och är trevliga tillbaka så blir vi snart varse att vi blir skyldiga dessa män något, enbart för att de varit trevliga. Vi är skyldiga att lyssna på dem, lyssna på dem recensera oss och, enligt vissa, skyldiga dem sex i någon form. Vi ska vara tacksamma.
För de män som säger sig önska oönskade sexuella närmanden har helt enkelt inte koll på ordet Oönskade. "Jag har minsann blivit raggad på av okända kvinnor och inte blivit traumatiserad av det"
Nää, för isåfall var de antingen inte oönskade närmanden eller så slapp du bli traumatiserad för att du var fysiskt starkare och aldrig egentligen befann dig i fara. Kom igen när du stått med ryggen mot väggen med två män framför dig, som spärrar flyktvägen, och enskilt är starkare än dig. Det har hänt mig och var allt annat än mysigt.
Det här resonemanget som mindre inteligenta varelser för öppet visar hur svårt det är att känna empati med kvinnor om en är man. Hur deras sexuella fantasier av att bli uppraggad av en vacker främling gör stopp i ledningarna och gör det omöjligt att föra ett inteligent resonemang.
Oönskat är inte "i hemlighet önskat" eller "jaja, jag är inte så sugen", oönskat är något en aldrig vill uppleva. Något som gör en rädd, som påverkar hur en klär sig och för sig i det offentliga rummet.
Det är inte en komplimang att någon kränker din personliga sfär eller att någon recenserar dig utan att du bett om det. Det är inte en komplimang att någon ser dig som så lite värd att han kan kränka dig och sedan bli förbannad när det inte är uppskattad. Det är inte en komplimang att behöva fly för att du är rädd.
Helgar ändamålen medlen?
Det är svårt att vara feminist. Det finns så många fällor och så mycket ilska och sorg inblandat för oss att det är lätt att tappa fotfästet. Jag vet inte hur många gånger jag velat grabba tag i en kvinna, dra fram hennes trauman i ljuset och säga: "Allt det där som du utsattes för kämpar jag för att motverka!" Men sanningen är att min kamp innefattar att kämpa för hennes rätt att tro, tycka och kalla sig vad hon vill.
BlondinBella har återigen uttalat sig oerhört elakt om feminister för att, enligt min analys, få fler träffar. Hon är inte dum (tvärtom), hon behöver inte daltas med och hon vet vad hon gör när hon skriver det hon skriver, dvs att hon gör kvinnor/feminister arga och ledsna. Hon förminskar oss alla med en enda svepande gest. Men den här gången hände något konstigt. Ett par tjejer väljer att beskriva de övergrepp hon utsats för, i detalj, för att sedan förklara varför hon egentligen är feminist och varför feminismen kämpar för hennes rättigheter och alla andras att slippa dessa övergrepp. Det fick genast en enorm spridning. Är det bara jag som fick en unken smak i munnen??
Missförstå mig rätt. Bella kanske inte bryr sig. Även hennes vänner har spritt detta inlägg och hon kanske bara rycker på axlarna, vad vet jag? Hon har dessutom själv valt att gå ut med detaljerna. Men som princip tycker jag att detta är en kränkning i sig. Att använda en kvinnas trauma mot henne för att visa hur bra feminismen är... Jag tycker inte att vi, som en del bloggare menar, ska överösa henne med kärlek (om man inte känner kärlek) eller att vi ska ta hennes påhopp liggande ned. Men jag är feminist och jag kommer att kämpa för feminismen OCH Bellas rätt att inte kalla sig feminist.
Jag är övertygad om att de feminister som postade inlägget, som i detalj beskriver övergreppet som Bella utsattes för, menar väl. Och uppenbarligen tycker många andra feminister det också. I all välmening. MEN jag tcker inte att ändamålen helgar medlen. Oavsett om detta är jobbigt för specifikt Bella eller inte så är detta inte en strategi som får mitt stöd. Jag håller mig, som regel, från att kritisera andra feminister av orsaken att jag heller inte kritiserar alla män som uttalar sig sexistiskt dagligen. Men jag känner ett allmänt obehag inför denna strategi, något jag inte kunde sätta fingret på till en början, men som nu är tydligt. Jag tycker inte att det är okej att fläka ut enskilda människors trauman i jakten på fler feminister. Hur orättvist och sorgligt det än är att de attackerar oss. jag tänker inte dränka henne i kärlek men jag kommer heller inte att spela fult. Utnyttja hennes trauma. Därför finner ni inte heller några länkar i detta inlägg, varken till blondinBellas attack på feminismen eller utfläkandet av hennes övergrepp.
Inlägget som gjorde det hade kunnat skrivas utan denna detaljerig... men hade förmodligen inte fått denna spridning. Så, helgar ändamålen medlen?? Jag tycker inte det. Jag kommer att slåss med näbbar och klor för Bellas rätt att inte kalla sig feminist och hennes rätt att inte fläkas ut med alla sina trauman i syfte att få henne att förstå. För mig är det feminism.
P.s. Med detta sagt är det klart att vi ska kritisera hennes uttalanden, att vi har rätt att bli arga och ledsna och att vi får ge svar på ta. Självklart. Men inte genom att utnyttja hennes upplevelse av sexuella övergrepp. Aldrig. Jag kan inte vara med på det. D.s.
Olyckor och priset vi betalar
Oh, the pain. "Hur kan så många fysiska olyckor drabba en person" undrar ni kanske nu. Kanske drar MyMamman en liten vals för att tillskansa sig era sympatier? Hardly. Men frågan är berättigad och jag härleder allt till mina IVF-försök och den horribla graviditet som följde (LÄNK, LÄNK, LÄNK). Jag har berättat om detta i tre delar. Min kropp har helt enkelt aldrig hämtat sig och nu när jag är student på heltid och har barnen hemma på heltid finns heller inte den möjligheten. Jag har accepterat detta. Ibland kan jag få ångest och tänka att varje dag som min kropp lever i stress försenar tillfrisknandet från värken och alla krämpor som kommer av ett överbelastat imunförsvar. Men jag/vi har inte så mycket att välja på. Vi lever redan på existensminimum eftersom vi prioriterat att ha barnen hemma så länge som möjligt. Det beslutet har ett pris och vi betalar det.
MEN! Naturligtvis var hålet efter tanden infekterat och naturligtvis hade det spridit sig till käkbenet. Tandläkaren rensade bort allt var (Oerhört smärtsamt) och skickade hem mig med antibiotika. Han påpekade att jag inte kommer att vara smärtfri för än om två veckor om allt går som det ska. Det finns stor risk att infektionen tar fart igen och då måste rensningen göras om... Så u är maken hemma några dagar och jag äter smärtstillande, sover och grinar illa.
Nu ska jag läsa "Genusvetenskapliga litteraturanalyser".
Jag har verkligen valt rätt med denna kurs. Den är underbar och alla lärare och studenter är feminister.
Jag njuter!! Puss på er!
HerreJösses vad jag skulle idka samlag om lösningen på problemet med förtryck låg i en penis
Då och då undrar jag på riktigt vad som är fel (och nu tror ni att jag ska skriva samhället men där VET jag mer eller mindre vad som är fel) med mig... Det här är inget tyck-synd- om- mig-inläg utan snarare en inblick i hur mitt liv som feminist ter sig. För jag inser att jag kan verka provocerande, arg, depprimerande och negativ. Att man blir trött på mig eller provoceras av mig, men låt mig tala om en sak (shhh, en hemlis): Jag försöker inte provocera.
Tror någon att det är kul och bekvämt att provocera andra och göra dem obekväma?
Jag kan tala om att det är ytterst Oskönt. Att provocera är inget jag väljer det är något jag gör genom att finnas till och tycka till. Jag vet att jag är obekväm när jag inte skrattar åt sexistiska skämt eller tar en debatt men det är inget jag VILL vara. det är en konsekvens av att människor drar tråkiga sexistiska skämt och diskuterar onyanserat kring kön och strukturer. Det är de som borde uppfattas som obekväma men, suprise suprise, så är det kvinnan som inte skrattar och inte står ut med dumheter som blir obekväm. Om det var möjligt att ha kvar min intigritet och samtidigt slippa denna skavande känsla av att vara obekväm skulle jag göra det. Men jag vet att det inte är det.
Jag försöker sällan, medvetet, provocera DÄREMOT försöker dagligen människor provocera mig. På skoj, som ett skämt, för att kunna skrattande säga att "det är så kul att provocera" eller "jag visste att du skulle bli arg för det där". Om ni bara visste hur många sådana provokationer jag LÅTER BLI att nappa på så skulle det inte te sig så konstigt att det rinner över då och då. Jag nappar inte för jag VET att diskussionen kommer att sluta med någon annans smärtsamma skämt på min bekostnad. Inget av det jag säger kommer att gå fram och det beror på en kunskapsklyfta. Åtminstone måste jag intala mig det. Annars ter det sig som en outsäglig grymhet att ta något som jag sörjer, som jag blir upprörd över, och göra det till ett skämt med mig som förlorare. Om jag visar hur jag känner en sådan gång får jag antingen höra att jag är humorlös alternativt blir stämningen dålig och jag lastas för det. För att jag inte skrattar, med gråten i halsen, åt att kvinnor nedvärderas, misshandlas och våldtas som en del av vår kultur. För att jag inte kan vara lättsam med mitt livs största trauma.
För visst är det traumatiskt att bli sexuellt trackaserad, stalkad, hotad, förnedrad och förtryckt men det är ingenting mot traumat att människor inte bryr sig om det eller ännu värre skyller det på mig. Det är ingenting mot att mötas av våltäktsskämt eller funderingar "om feminismen har gått för långt". Det är inget mot att dagligen mötas av rapporter om friade våldtäktsmän och mördade kvinnor. Det är inget mot att inte bli tagen på allvar och provocerad som om det vore en djävla sport att skämta om det som ligger mig varmast om hjärtat. Förrutom skavsåret som aldrig läker, för att jag alltid känner mig obekväm, så är mitt jag misshandlat av samhällets syn på män och kvinnor.
Jag vet att det inte är mig det är fel på men frågan dyker upp ändå därför att min hjärna inte kan hantera den känslomässiga krock som det är att leva som feminist i ett ojämställt samhälle. Min hjärna måste försöka hitta sätt att förstå varför det skaver och gör ont, varför JAG anses provocerande och varför andra tycker det är roligt att det gör ont i mig. Min hjärna jobbar intensivt med att förstå varför Belinda Olsson framställer feminismen som en grupp manshatande tramsmajor och varför kända idrottsmän nedvärderar kvinnliga, varför JAG är obekväm men inte tafsande män och varför vissa människor tjänar mer uteslutande för att de har snopp och ÄR normen. Lägg till allt det samhället lärt mig att jag ska vara om jag har snippa (skönhet, dygd, underviktig och knullbar, jag ska allstra barn utan att det syns på mig och jag ska själv ta ansvar för mäns sexualitet samtidigt som jag är omhändertagande av naturen och jonglerar barn och karriär) egenskaper som inte bara är av ondo men som aldrig varit ett val. "Släta ben är härligt, jag gör det för min egen skull..."
Om jag påpekar kunskapsklyftan mellan mig och meningsmotståndare är jag en snobbig genusfanatiker, en rabiat feminist i behov av manligt könsorgan uppkört i mig som något slags feministisk medicin. HerreJösses vad jag skulle idka samlag om lösningen på problemet med förtryck låg i en penis. Att vara obekväm har aldrig varit ett val, aldrig ett mål. Att gubbar som inte vet hur man stavar "strukturer" stör sig är en en bonus, det erkänner jag, men det är inget jag inte skulle byta bort tillsammans med skavsåret om jag kunde. Men jag kan inte. Så jag skriver och tänker att om än jag inte är någon Virginia Woolf så delar jag med henne upplevelsen av att vara kvinna. Om någon funderar över systerskap så är det där jag hamnar i mina tankar. Jag är i gott sällskap.