Heterosexualiteten och dess inbyggda problem

Jag brukar säga att det svåraste för en feminist är att leva med en man. 
Men det är lite för enkelt. Mest för att det osynliggör de som inte lever med en man och de privilegier de missar genom andra levnadssätt. Det osynliggör också andra grupper så härmed, och fortsättningsvis, kommer jag att säga att det svåraste en vit, medelklass, heterosexuell cis-kvinna och feminist kan göra är att leva med en man. Kasta sedan in random antal barn och situationen kan explodera eller åtminstone bli akut.
 
Jag tänker inte hårklyva med er om huruvida det är själva heterosexualiteten som är problemet eller de normer som det för med sig. En sexuell läggning är ju inget valt och därmed är det kanhända inte heterosexualiteten i sig som ska kölhalas (i brist på bättre, mycket bättre, ord). Men eftersom heterosexualiteten varit alenarådande (här kommer min frikyrkliga dialekt in) NORM, så länge så skulle jag vilja påstå att den har ett antal problem som är "inbyggda". Många av dem subtila, andra vrålar ut sin närvaro och ytterligare några är så tätt sammanflätade med vår självbild att det blir en kognitiv krock när de utmanas. Kanske tycker du att du lever i en jämställd heterosexuell relation? Jag vill inte ta ifrån dig din upplevelse, den är din och inget jag har rätt till. Men jag har aldrig stött på en sådan eller själv levt i en. Det finns så många sätt för en relation att vara ojämställd och den kan vara det på så många plan att jag (med risk för att uppfattas elitstisk) skulle vilja säga att det är en fråga om kunskap. Ju fler plan av en heterosexuell relation du har koll på desto större är risken att du uppfattar den som förtryckande. Jämställdheten stannar inte vid städning och snöskottning, inte vid vem som planerar/projektleder och vem som har koll på bemärkelsedagar, inte heller stannar det vid ekonomisk makt och vem som vårdar relationen eller vem som känslomässigt tar hand om barnen och vem som planerar så att de har kläder i rätt storlek. Vissa av oss lyckas på något/några plan men vi är smärtsamt medvetna om att vi kanske aldrig kan nå målet även om vi jobbar som om det vore möjligt.
 
För en del är det oerhört svårt. För mig är den största krocken att jag har traditionellt kvinnliga intressen. Intressen som jag inte är intresserad av att lägga på hyllan. Jag anser nämligen att även det vore att förhålla sig till förtrycket. Jag tänker inte leta traditionellt manliga intressen bara för att de jag har nedvärderas i ett patriarkalt samhälle. Men jag måste vara vaksam på vad jag gör av eget intresse och vad jag gör av vana. Jag måste också vara vaksam så att jag inte låter någon trampa eller nedvärdera mina intressen till mindre viktiga än min mans. Jag är intresserad av färg och form, inredning och att skapa med händerna. I folkmun verkar samlingsnamnet för detta vara "pyssel" och inte mig emot om inte själva ordet "pyssel" är laddat på ett sätt som antyder att det inte är till gagn för vårt liv. Mina "pyssel" handlar lika mycket om att tapetsera, måla och planera. Sådant som gör vårt hem till VÅRT HEM.
 
Men hemligheten för att komma någon vart med sin heterosexuella relation, och jämställhet, är i mitt fall ödmjukhet. Inte gentemot mannen (gudbevars) utan mot mig själv och mina meningsfränder. Jag lever inte jämställt. Hur ska jag kunna göra det i en ojämställd värld? Men jag slutar aldrig kämpa! Jag lever i min relation för att jag råkar älska mannen. För att han, jag och barnen är värda denna kamp som vi för tillsammans. Därför provoceras jag inte när någon påpekar att jag inte byter däck på bilen. Jag har värk och det vore djävligt "ovärt" att slösa min energi på det. Jag har tagit ut merparten av föräldrapenningen och det går inte att försvara. Jag kan visa er vår ekonomi och plädera för att något annat hade varit omöjligt. Men vi vet alla att omöjligt är ett för starkt ord. Vi hade fått byta boende osv men omöjligt hade det inte varit. Jag konstaterar krasst att vi gjorde ett ojämställt val och tänker ödmjukt att jag är för delad föräldraförsäkring - självklart, TROTS att jag inte orkade leva upp till den åsikten då, i stundens hetta. Ibland rakar jag benen för att jag inte orkar stå ut med mina mörka strån på sommaren men det betyder inte att jag anser att jag gjort det för min egen skull. Nej, jag konstaterar ödmjukt att jag inte alltid orkar stå emot bilden av hur en kvinna ska se ut.
 
Jag kallar mig MyMamman och jag är feminist och har rätt till de åsikterna även om jag inte lever jämställt i min heterorelation. Jag har aldrig blivit anklagad av andra feminister för de områden där jag inte räcker till. De enda som gärna påpekar mina rakade ben eller oförmåga att byta däck är anti-feminister och/eller allmänt okunniga. Jag har vuxit upp och levt mitt liv i ett patriarkat och jag når ibland inte hela vägen men jag ser problemen, strukturerna, som nästlar sig in i min kärleksrelation. Som är inbyggda i den heterosexuella kärleken och förfinats genom årtusendena.
Min poäng är inte att ge upp, nöja sig eller leva med "nästan jämställt". Min poäng är att det är svårt och vi måste våga erkänna det. Vi får kritisera/störta patriarkatet även om vår egen relation inte tål att nagelfaras med förstoringsglas. Jag får älska min man även om samhället säger mig att han är mer värd eller om vi faller i en ojämställd fälla av gammal vana.
 
UPP TILL KAMP! Men visa dig själv lite ömhet för dina tillkortakommanden.
Kämpa för våra barn, för deras barn, nyttja dina demokratiska rättigheter men akta dig för att bli din egen slagpåse enbart utifrån att din heterosexuella relation inte kan bli jämställd idag eller imorgon. Den heterosexuella kärleken har varit ett patriarkalt redskap i årtusenden, det ändras inte på en kvart. Den har problemen inbyggda i sig. Att vara feminist och leva med en man är svårt.
 
Allt ansvar kan inte läggas på individen, då kommer förändringarna för långsamt, utan som i fallet med delad föräldraförsäkring så måste det privata vara politiskt. Den måste delas. Vi måste lyfta frågan från individnivå till strukturell nivå. Jag ser igen annan väg.


Regina

Allt ansvar kan inte läggas på individen, på nåt sätt måste en ju få vardagen och livet att gå ihop. En orkar inte bryta varenda litet beteende som är ojämställt eller följer normen på något vis.
Men det betyder ju inte att en avsäger sig allt ansvar heller. Det är inte allt eller inget.
Att kämpa för att några saker ska bli jämställda är bättre än att inte kämpa för något alls :)

Svar: Precis! Man kan ta ansvar för sina egna tillkortakommanden och ändå inte hata sig själv. Man kan inte ta ansvar för allt och då blir tilliten till sina medsystrar så viktig. Att våga visa sina dåliga samveten och bli bemött med förståelse. Man får tycka även om man inte är perfekt. Klockren kommentar!
aliaslillamy



URL:





NAMN
 

MAIL


URL


SKRIV DIN KOMMENTAR


Spara?