Vad kommer man inte undan med i humorn och ironins namn??

Ibland tror jag att jag håller på att bli galen (och varje gång jag tänker den tanken försöker jag föreställa mig hur det skulle se ut. Skulle jag riva ut allt i alla hyllor som de gör på film när de blir utom sig eller skulle jag cykla runt i grannskapet naken spelandes på en trumpet? Det senare får mig i alla fall att le och känna mig särdeles o-galen varpå jag mår lite bättre) på riktigt. Jag har massor med hyggliga inlägg bland mina utkast men jag är aldrig tillräckligt nöjd för att publicera dem. Varje natt när smärtan eller rastlösheten håller mig vaken skriver jag ett vasst, argt och i vissa fall rent provocerande inlägg och mot slutet av dessa, ofta långa inlägg, tappar jag fart. Tycker att jag bör vänta på morgonljuset för att avgöra om det är bra nog att publiceras och i morgonljuset orkar jag inte tänka på något... alls. Förutom att ta mig ur sängen och dra en borste genom håret och möjligen vad barnen ska ha på sig men där stannar det. Tills mörkret gör mig rädd för att gå och lägga mig, musklerna krampar för givetvis kunde jag inte hålla igen idag heller och en slags oro driver mig upp ur sängen.
 
Då skriver jag till er igen. Om min ilska, mina drömmar och politiska åsikter. Sedan hamnar texten bland andra utkast och så börjar hela visan om. Jag vill vara vass och provocerande (jag älskar ju kvinnor som är det) men jag är rädd att det ska bita mig i baken, någon ska ta diskussionen IRL och jag orkar verkligen inte diskutera IRL. Jag vill gråta eller lägga mig ned och avlida när diskussionerna hettar till. För de flesta gånger någon tar en diskussion så vill de inte, ärligt, veta vad jag tycker eller varför. De vill trycka till mig och sedan skratta bort mina känslor med något påstående om min brist på humor... Är man feminist vet man vad jag pratar om. Vi har alla blivit på-pucklade och bortskrattade med förevändningen att något gjorts med humor eller ironi när sanningen är att man kan komma undan med allt möjligt i ironin och humorns namn. Det betyder inte att man respekterar den man samtalar med eller ens är intresserad av vilka motiv de döljer. Jag lutar mig ofta tilbaka och ser dem dingla betet framför mig, vill att jag ska nappa så att jag kan skrattas bort som en idiot eller i bästa fall som en idealistisk drömmare man kan klappa på huvudet. Jag nappar inte. Jag sparar min energi för de som är genuint intresserade eller de samtal jag kan ha med meningsfränder. Jag har slagits ned av humor-hammaren för många gånger för att gå på den enkla...
 
Men så sitter jag här ännu en kväll med "utkast-mappen" full av inlägg och orkar inte trycka på publicera... Jag får örfila mig till sömns och vakna redo att ta mig an världen, trycka på publicera-knappen och komma ur denna onda cirkel av opublicerade ord. Imorgon kanske jag orkar tänka på något annat än mig själv och mina futtiga problem. Imorgon går jag ut på planen igen och tar plats.
Åtminstone är det vad jag lovar mig själv och er innan jag smäller igen laptoppen för ikväll.
 
P.s. Jag har ett par bubbelgumsrosa Dr Martens i min ägo och de sitter som en smäck. D.s.
P.s.Nr 2: Nu trycker jag på publicera :) D.s.


Regina

Jo publicera dina utkast! Jag vill läsa fler kloka inlägg!
Förresten så bakade jag dina dubbla chokladsnitt i dag och bjöd svärmor och de blev stor succé! Helt underbart goda!
Kram

Svar: Vad roligt att höra om kakorna. Jag brukade experimentera i köket förr och det receptet är ett av de bra som kom ur min s.k "småkaksperiod" i vlken jag sökte den perfekta småkakan och ägnade dagar åt att prova olika recept och pimpa dem för att få fram den bästa hallongrottan... Det var tider ;) Angående utkasten så har jag haft en så´n här period förut och medicinen var, precis som du önskade, att våga publicera inlägg som inte är perfekta. Jag blir alltid så glad för dina kommentarer Regina, du borde finnas på recept :)Kram på dig!
aliaslillamy



URL:





NAMN
 

MAIL


URL


SKRIV DIN KOMMENTAR


Spara?