Den kletiga ångesten
Såhär: jag har kört på lite för hårt med dubbla heltider. Jag har fått ångest. The bad kind. Det finns ingen bra sådan men den här förstör mitt liv och kletar ut sig över mitt liv på ett sätt som gör det outhärdligt. Kroppen svarar med panikångest, något jag aldrig upplevt förut och som på ett sätt är (för mig) att föredra framför den "kletiga" outhärdliga ångest som annars invaderar varje timme på dygnet och får min kropp att skaka. Jag har hanterat den själv i några månader. Övat min andning och hållit den i chack. Men jag orkade inte hålla emot längre. Jag är övertygad om att bli mitt gamla jag, jag är inte rädd för ångesten. Men den förpestar mitt liv.
Jag säger inte att jag inte kommer att skriva. Men jag kommer att skriva mindre och jag kommer att läsa bloggar när jag orkar. Feminismen är mitt hjärtebarn men just nu orkar jag inte med rapporter om patriarkatets härjningar. Mitt nervsystem slår bakut. Jag kommer nog inte att kunna hålla mig från att skriva men kanske, bara kanske, blir det lite mer "rosa fluff" och mindre polik. Den största sorgen i detta är att bli sjukskriven. Jag har kämpat emot, med näbbar och klor. Inget fick fucka-up min studieplan och alla böcker som skulle läsas var så roliga och intressanta och viktiga. Men om en har sådan ångest att det är svårt att en inte kan sitta stilla blir läsning nästintill omöjligt. Ändå har det gått vägen med VG som resultat. Tills nu.
Läkarna har pratat om utmattningssyndrom vilket fick mig att tokskratta. Det har jag ju haft sedan graviditeten... Men glädjen över barnen har fått det att gå ihop. Nu är ångesten så, fysiskt, synlig och jag måste fatta att jag påverkar andra med min energi. Med min rastlöshet och mina sömnproblem.
När en har värk, barn hemma och heltidsstudier och ser varje dörr stängas. Jag är en "kvinna med värk" och ingen vill utreda. Fokus har hela tiden legat på tidigare trauman "har jag en ångestproblematik?"
Well, ge en människa värk i fingrar, tår, hand och fotleder, förutsätt att det är psykosomatiskt, lämna ingen dörr öppen för en väg frammåt och EN FÅR ÅNGESTPROBLEMATIK. Långt innan jag hade ångest var det det som stod först på de remisser som skickades. Jag har läst dem. Jag är öppen för att min värk är psykosomatisk men jag kan inte leva med att de fysiska symtomen inte utreds sida vid sida. Att jag ör stämplad vart jag än vänder mig och att jag inte får någon hjälp att hitta en väg ut.
Nu tar jag ett break, jag kommer att gå på ångesten drastiskt och aggresivt och jag kommer att kämpa för en värk-diagnos. Därför skyddar jag mig från allt för mycket hjärtesorg när jag läser blogga som min egen. Världen måste få stängas ute, för en kort period, annars går jag sönder. Jag behöver mina medsystrar, mina nära och kära men jag behöver inte ta in vilken djävla värld vi lever i. Inte hela tiden och inte idag. Jag kommer tillbaka, jag kommer att fortsätta när smärtan innuti har lagt sig. Tills dess blir det mindre ilska och mer rosa fluff. Ni som är kvar när jag kommer tillbaka som den arga, radikala feminist jag är, har min tacksamhet. Jag klandrar ingen. Hela min länklista är full med fantastiska kvinnor som skriver fantastiska texter. Botanisera där så återkommer jag!! Var så säkra!
Ta hand om dig fina du! Ladda med det som ger glädje och energi och kom tillbaka när du vill och orkar.
All kärlek och styrka <3
Svar:
aliaslillamy
lotta
Kan relatera till allting. Sitter här och svär över sjukvården. Gå du i ide och kom tillbaka när ork, lust och styrka finns. Stor kram och ett varmt tack. Du blir saknad, men jag väntar troget.
Svar:
aliaslillamy
Hanna
Hälsa är ju så viktig, så min lilla åsikt är att du verkar tänka på rätt sätt. Hoppas du lyckas, på något sätt, få rätt utredning och behandling. Så ta hand om dig, du är en kämpe! Håller med kommentar ovan, jag väntar troget.
Alla kramar till dig!
Svar:
aliaslillamy
Hanna
JAA absolut, det håller jag med om till 1000% :)
Oxhen