Hyperemesis Gravidarum = Svårt graviditetsillamående. Fortsättning "Tvillingmamman berättar" Del 2
Så blev det tillslut dags för vårt femte IVF-försök. Sommaren var skuggad av misslyckandet efter det fjärde försöket och ångesten rykte ur öronen. Flera kilon hade jag gått upp och hoppet var ute. Hade vi inte betalat för detta försök så skulle vi redan ha påbörjat vår adoptionsprocess. Men vi fick inte ställa oss i kö om det fanns en risk att jag skulle bli gravid. Vi blev, vänligt men bestämt, avrådda från att påbörja processen innan vi gjort klart alla IVF-försök. Jag har alltid varit av åsikten att biologi inte spelar någon roll och kände att OM vi ställde oss i kö och ställde in oss på adoption och sedan BLEV gravida (och därmed utsparkade ur kön) så skulle det barn som var TÄNKT till oss inte få komma till (oss) sina föräldrar. Tanken gjorde mig hemskt upprörd. Kanske är jag ologisk men i min (känslo)värld så fanns det ett barn där ute tänkt till oss om vi ställde oss i kö. Att tvingas avbryta adoptionsprocessen (bara) för att det barnet skulle få ett syskon (om jag blev gravid) kändes som en känslomässig berg-och dalbana jag inte tänkte hoppa på. Så vi skulle göra de kvarvarande försöken som vi betalt för och sedan ta tag i adoptionen. Så var planen. (Vi betalade förresten alla IVF-försöken och fick inget via landstinget.)
Så vi åkte till Uppsala. Igen. Smärta och ångest förstås.
När de satt in ett litet, fint embryo, passade läkaren på att skälla ut mig för att jag gått upp i vikt under sommaren. I sak hade han ju rätt. Det är aldrig bra att gå in i en graviditet överviktig. Jag ifrågasätter inte det faktumet. Jag ifrågasätter bemötandet. Samme man som haft hundrasjuttioelva verktyg i min snippa och satt in ett litet embryo valde att skälla då jag var som mest sårbar. Dessutom kom han ju inte med några nyheter. Jag var förkrossad på vägen hem. Fullständigt tillintetgjord.
Sedan kom den värsta delen av hela processen: VÄNTAN.
Jag hade tidigare haft som regel att inte graviditetstesta innan
mensen blev sen. Inget gott kan komma ur att man får ett negativt
svar INNAN man börjar blöda. Proppfull med hormoner gick jag
hemma och vältrade mig i ångest. Bakade som en galning för att ge
mig själv något annat att tänka på. Men så, två dagar innan mensen,
flög faan i mig. Jag kände väl att jag inte kunde må sämre ändå.
Så jag kissade på en sticka och bestämde mig för att inte titta på den
före tiden för testet gått ut. Men jag han inte ens lägga ned den
på handfatet innan ett lysande blått plus framträdde inom någon sekund!
Jag hade aldrig brutit mot mina egna regler förut.
Jag övervägde alla överraskningssätt som jag skulle kunna iscensätta
när jag skulle berätta för maken men jag kunde inte hålla mig. Jag ringde.
Han blev så glad och rörd att han la på luren...
Sedan ringde han upp och vi skrattade och grät.
Min mamma kom förbi (och hon kan mina regler) så hon frågade inte ens om jag testat.
Men så lade jag testet framför henne och hon blev så hjärtans glad. Vi firade med god mat och svag-cider på kvällen och ÄNTLIGEN var jag gravid!! Men så kom några veckor till av ångest. Jag blödde lite dagligen och fick panik varje gång. Fullständig panik. Det kändes så osannolikt att detta skulle få gå vägen. En lång väntan till vecka 12 började. Den magiska gränsen då risken för missfall minskar drastiskt.
Men jag behövde inte vänta så länge för att bli lugnad. I vecka 5, en Måndags kväll, började jag må illa så jag ställde en hink vid sängen ifall jag skulle behöva kräkas. På Tisdag morgon vaknade jag och kaskadspydde. Gissa om jag var glad!! Ett tecken på att allt stod rätt till!! Spyan visade att jag kanske skulle få en normal graviditet i alla fall. Jag gick till jobbet stolt som en tupp och spydde ytterligare tio gånger under förmiddagen. På eftermiddagen spydde jag lika mycket till men var glad som en lärka. Jag hade läst någonstans att ju bättre embryot fäster desto mer illa kan man må. Och jag hade ju kroppen fullproppad med hormoner, sedan IVF-försöket, så det kändes rätt logiskt att hormonerna skulle leva rövare ett tag. Men från jobbet blev jag hemskickad. Jag kunde inte hjälpa kunder av rädsla att spy på deras skor och folk som hörde mig kräkas trodde att jag hade vinterkräksjukan och flydde hals-över-huvud. Dessutom blir en ju aningen matt och svimfärdig när en kräks så intensivt.
Jag köpte alla ingefärskapslar och vitaminer jag kunde hitta på apoteket. Jag åt frukost i sängen, köpte åksjukearmband och åt lergigan (receptbelagd tablett) för illamåendet. Men inget hjälpte.
Jag provade alla sorters mat för att hitta något som jag fick behålla men gick bet. Vätska var det enda som kunde få stanna i magen... Ibland. men det var ju också lätt att spy upp så jag vågade dricka. jag drack och drack. Längtade ständigt efter lättmjölk, läsk och saft. Jag försökte äta men så fort det var fast föda så kräktes jag gång på gång. Min kropp Vägrade behålla ett uns mat. När jag väl började få upp galla kunde det bli lugnt en stund men jag mådde konstant illa.
Jag började föra listor på föda som var "lätt-spydd" och tuggade tvångsmässigt när jag åt för att få en lättare spy-period när det var dags. Efter ett par veckor av konstant kräkande hörde jag av mig till MVC och de tog mig på allvar. De ville lägga in mig men jag var ju så glad och benhård på att jag skulle få vara "normal". Att ligga på sjukhus i vecka sju kändes INTE normalt. Så jag gick runt hemma och drack mjölk. Tabletterna mot illamående hjälpte inte men jag åt dem och blev så himla trött och slö.
Men GLAD! Överlycklig!! Men framförallt övertygad om att detta helvete skulle ta slut vid vecka 12.
I vecka åtta åkte vi på ultraljud i Luleå. Ett tidigt ultraljud ingick i IVF-behandlingen men bara i vissa städer så vi fick åka två timmar för att få det. Men det gjorde vi så gärna. Julen närmade sig och vi planerade att göra lite julklappsinköp när vi ändå var i en annan stad med roliga affärer.
Vi fick stanna flera gånger på vägen dit för att jag skulle få spy. Jag hade spypåsar med mig men ganska snart var de slut och då fick vi stanna på var och varannan rastplats. På ultraljudet var jag beredd på att äntligen få se ett hjärta slå. Vi tittade varandra djupt i ögonen och njöt av stundens storhet. Maken smygfilmade med sin telefon. Så fick vi se ett litet hjärta slå. Ögonen tårades. Allt var perfekt. Så får läkaren en svårtolkad blick och tittar intensivt på skärmen. Jag blev kall.
Tills hon visade på ett hjärta till och frågade om vi blev glada eller rädda. Jag satt i gynstolen och önskade mig en trumpet! Jag ville spela, dansa och sjunga. Ropa från taken. INGEN kunde vara så glad som jag just då. Jo en till VAR lika glad: Min make!! Efteråt försökte vi julshoppa men jag var så svag och vi kunde inte prata om något annat än våra tvillingar och vi kunde inte vänta med att berätta. Vi ringde runt men ingen svarade. Så jag spydde och sedan åkte vi hem. Hela vägen hem pratade vi i telefon och berättade nyheten. Vi åkte direkt till mitt jobb och berättade för min pappa, min bror och resterande kolleger! Vi åkte hem till våra vänner som precis fått bebis och för alla som ville titta visade vi filmen med två hjärtan som slog. ETT embryo hade blivit TVÅ små foster. Helt plötsligt var det inte så konstigt att jag spydde som en räv. Dubbelt illamående stod det att läsa i alla information om tvillinggraviditeter. Just då kändes det som att jag skulle klara vad som helst.
BRING IT ON!! DO YOUR WORST!! JAG VAR URSTARK!!
Men det skulle bli såå mycket värre.
Men det är ett annat inlägg. Fortsättning följer...
(Del 1, om barnlöshet finns att läsa HÄR )
4 kommentarer | Gorm,vrål,tjut &gnäll, LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar), Lull-lull & Rosa Fluff | Startsidan
Beundransvärt och fantastiskt!! Vilken historia.
Det väcker så många frågor och funderingar som jag känner att jag inte har rätt att ställa.
PS Gissa vad jag köpte på Sobea-outlet'en i fredags.
Svar:
aliaslillamy
themoneypenny
1) OM jag gjorde! Fick tag på yogapants också! Och lite till ungarna. Tyvärr beige men man kan inte få allt...
2) Det var tillfälligt fre-sön. Hon sålde ut sitt lager. Såg det på Facebook. Fick mig att trotsa rädslan att köra i Stockholm! Med alla barn + syrran o bebis. Cirkus Lundgren kallar jag oss när vi kommer allihop men freaskshow är nog mer passande..
PS Du har inte funderat på att ställa din bloggklocka?
Svar:
aliaslillamy
SannaM // lärare ~ normkritiker ~ lesbisk svenssonmamma
Men nu sitter jag ju och lipar på pendeltåget!!! Ser fram emot fortsättningen på denna fina historia :-) Men fy för kräkningarna! Jag mådde illa som fan men kunde inte spy. Hemskt också, men det där låter ju galet!
Har förresten tänkt skriva om vår få barn-resa också. Kanske joinar i veckan :-) Tack för den fina berättelsen!
Svar:
aliaslillamy
themoneypenny
Ja, datumet stämmer ju men sen är klockan 08,44. Alltid. :-)
Svar:
aliaslillamy
themoneypenny