Jag är så trött på att ägna tid åt att berättiga feminismens existens, jag är så trött på manligt tolkningsföreträde och jag är så oerhört sorgsen över mäns tystnad.
Bloggkrisen som jag nämnde i förra inlägget. den är här... igen och snälla tro mig när jag säger att jag inte fiskar efter ryggdunkar i första hand utan på riktigt funderar över min bloggliga existens.
Krisen har flera komponenter. En är att jag inte bloggar anonymt. Detta gör att jag faktiskt är rädd för "troll" (läs: män som hotar och hatar kvinnor). Detta skulle kunna avhjälpas genom bloggflytt, lösenord m.m. men inget alternativ är särskillt lockande just nu. För mycket jobb med det. Men rädslan hindrar mig från att vara så radikal som jag är, när det kommer till skrivandet. En annan komponent är alla fantastiska bloggar därute som skriver oftare, bättre och radikalare. Med mitt eget liv i ständigt kaos blir inläggen splittrade och jag känner ibland att en länk till någon medsyster skulle vara ett bättre val än att själv knåpa ihop ett spretigt inlägg. Jag vet att jag kan vara slagfärdig, kvick och vass men jag hinner aldrig riktigt sitta ned och skriva och när jag gör det så har så många andra vassa kvinnor redan sagt det jag vill säga och jag känner mig osäker på om jag sysslar med plagiat eller om vi bara tycker väldigt lika, jag och alla vassa tungor i länklistan. Sedan har vi hopplösheten. Ni får gärna vara positiva, jag beundrar det, men jag är i en period där det känns som om min egen påverkan är ytterst marginell. Jag läser om våldtäktsdommar, om mäns våld, om krig, elände och strukturer som förtrycker kvinnor, alla som inte är vita, fattiga, homosexuella, transpersoner och barn.
Män framställs av rättsväsendet, belinda Olsson och media som efterblivna idioter som inte fattar vad nej betyder, som är kuvade om de tar hand om sina egna barn och som oförmögna att ta ansvar för sina egna drifter. Min hopplöshet bottnar i:
VARFÖR BLIR NI INTE UPPRÖRDA?? VARFÖR SAMLAS INTE MÄN I HORDER FÖR DEMONSTRATIONER, VAR ÄR PROTESTERNA MOT ATT NI, SOM GRUPP/KÖN, ANSES MER ELLER MINDRE DUMMA I HUVUDET? VARFÖR ÄR NI INTE RASANDE? ALLA SNÄLLA MÄN (SOM DET SÅ FINT KALLAS NÄR NI INTE SLÅR OCH VÅLDTAR) SOM MED SIN TYSTNAD SAMTYCKER. PROBLEMET HAR ALDRIG VARIT DEN MINORITETSGRUPP MÄN SOM VÅLDTAR OCH MÖRDAR UTAN DEN MAJORITET SOM INTE ROPAR UT SITT AVSTÅNDSTAGANDE FRÅN MINORITETEN. FÖRST NÄR UTTRYCK SOM "ALLA MÄN ÄR POTENTIELLA VÅLDTÄKTSMÄN" FLORERAR BÖRJAR "SNÄLLA" MÄN PROTESTERA, MEN VAR I HELA HELVETE FINNS DET ENGAGEMANGET NÄR MÄN BEGRÄNSAR KVINNOR SÅ TILL DEN MILDA GRAD ATT VI ÄR SÄKRAST I ENSAMHET?? För kvinnor är inte säkra på gatorna eller krogen men vi är heller inte säkra hemma om vi valt att leva med en man. Jag VET att majoriteten av alla män inte slår och våldtar men statistiskt sett så är den farligaste platsen för en kvinna det hem hon delar med en man.
När en kvinna blivit våldtagen av flera män så förväntas vi använda värdefull tid av debatten, kring hur detta kunde ske, till att prata om de stackars snälla männen som inte våldtar... VAR FINNS LOGIKEN I DET?? VAR FINNS RESPEKTEN FÖR OFFRET OM ALLA SOM INTE BEGÅR BROTT FÖRST SKA FÅ KOMMA TILL TALS. Jag erkänner villigt att det finns en majoritet av män som inte våldtar och många män i min närhet som är fantastiska människor. Med det sagt är det dags att sluta kapa debatten om friande våldtäktsdomar med dessa påpekanden. Att de snälla männen ska ha det sagt i varje debatt är respektlöst mot alla offer. Vi säger indirekt att det är viktigare att påpeka detta än att debattera VARFÖR män står för över 90% av allt sexuellt våld.
Alla versaler och utropstecken ovan är en del av min bloggkris. jag känner mig uppgiven. SD är tredje största parti, kvinnor får våldtas om förövaren åberopar dumhet och kvinnor ska ta ansvar för mäns sexualitet. Runt om i bloggosfären skrivs att feminismen blomstrar, och det gör den (vi ÄR starkare än någonsin), men jag har så svårt att se det. Jag är så trött på att ägna tid åt att berättiga feminismens existens, jag är så trött på manligt tolkningsföreträde och jag är så oerhört sorgsen över mäns tystnad.
Gudrun för stadsminister 2014!
Sjukdom, fittstim och gästinlägg
Det är något oerhört deprimerande att gå in i en ny termin, nya kurser och moment och redan, dag nummer ett, vara efter. Jag sitter djupt begraven i två bokrecensioner som ska in i veckan samtidigt som nya kurser rivstartar och böcker ska inhandlas. Djupt otillfredsställande!
Jag hade ont i huvudet i helgen, blev liggande och har ont i kroppen. Jag förutsatte liksom denna kolaps som ett svar på den senaste tidens stress eller (troligare) Belinda Ollsson och "Fittstim - min kamp". Men så, av en slump när jag kollade febern på griniga barn, stack jag in örontermometern i mitt eget öra och uppmätte 38,8 grader. Efter ytterligare test i båda öronen tvingas jag inse att jag förrutom att jag är sorgsen över svt´s program om feminismen (som hade kunnat vara så bra) och stressen över skolan i kombo med hemmavarande barn så är jag nog också sjuk. Eller "suuuuuk" som jag säger till maken och kurar i hans famn medan jag äter Jellybeans och knaprar alvedon. damn it! men som så mycket annat i mitt liv har min kropp och dess sjukdommar ingen relevans för vardagen eller skolan.
Well, jag har inte orkat se Belinda ollssons kamp i sin helhet. Det gör mig för sorgsen, det gör för ont och det skapar frustration. När alla kloka kvinnor sagt sitt (kolla bara i länklistan, de flesta har skrivit klokt om det programmet) vill jag bara adressera smärtan. Detta brådjup av smärta som detta river upp hos mig och många jag känner. Smärtan grundar sig i den högst personliga smärta det innebär att vara feminist, se strukturerna som fuckar upp både killar och tjejer och skadat så många av oss för livet. En del har fysiska ärr (som kommer av att män tar sig rätten till deras kroppar i form av våld eller sexuellt våld) och många av oss har psykiska ärr. en känsla av att aldrig riktigt passa in, att något skaver och ingen bryr sig. Att vi främst är våra kroppar och sedan (om ens då) en kvinna och sist en människa, en människa som ska försöka leva i en värld där spelreglerna inte passar oss - där strukturer finns i alla former för att fötrycka utsatta grupper.
Men smärtan när svt sänder ett sådant program blir inte bara uppriven utan den tar en helt annan form.
Den smärtan handlar om att vi alltid måste förklara och berättiga vår ideologi, att vi ständigt och medvetet missförstås. Det handlar om att människor ständigt ifrågasätter våra grunder och att en kan behöva förklara sig när en minst anar det. de fördommar som det programmet sprider om feminism vill inte jag bli konfronterad med i kön på ica, vid fikabordet på jobbet eller på festen. det är skrämmande och det gör ont att tänka sig att ens nära och kära, som tidigare inte förstått ens ståndpunkter, nu ska bli ännu mer fel ute, fokusera på fel saker och ifrågasätta oss utifrån ett program som helt saknar analys. Försvarare av programmet uppmuntrar med att debatten ju faktiskt förs just nu på grund av detta men den debatt som programmet uppmuntrar till varken orkar jag eller vill jag ta. jag vill prata om privilegier, hur feminismen kan inkludera fler grupper och hur vi kan uppfostra våra pojkar till att aldrig ha ett tveksamt samlag samt objektifiering. Feminismen handlar om så mycket viktigt, förrutom att släppa tuttarna fria och kalla alla för hen. Ska vi verkligen behöva ta ett steg bakåt och behöva försvara detta praktiska pronomen?
Min mamma skickade ett gästbloggsinlägg på ämnet som jag nu publicerar:
"Belinda har med serien Fittstim verkligen gjort min dag! Herregud, här har jag gått omkring och känt att det finns så mycket jag behöver lära mig och förstå, intersektionell analys, genusforskning, på vilka sätt jag är rasistisk och intolerant och hur kvinnor under andra omständigheter upplever sin värld. Har känt mig stressad över att inte kunna överblicka utvecklingen i det feministiska sammanhanget, inte hänga med så att säga. Det är väl fortfarande så att allt detta är utvecklingsområden för mig. Så klart. Men, Belinda har som oförhappandes fått mig att känna mig kunnig, uppdaterad, skärpt och möjligen en smula intelligent till och med. Jämfört med så att säga. "
Vid tveksamhet: Penetrera ej
Angående debatten kring samtycke:
”Remember that ultimately asking for consent is not asking someone to make a decision whether they want sex with you or not. That decision’s going to get made, one way or another. Asking for consent is simply asking to know about that decision.”
–”Consent culture”, av Pervocracy (Länk till Genusfolket som jag lånat citatet av)
–”Consent culture”, av Pervocracy (Länk till Genusfolket som jag lånat citatet av)
Lika mycket som vi behöver en samtyckes lag så behöver vi byta ut vår våldtäktskultur (där ett nej kan MISSTOLKAS som ett ja och män inte tar sig tiden att fråga när någon skriker, gråter eller håller ihop benen) mot en samtyckeskultur. Det handlar inte om att båda ska skriva på ett kontrakt när de ska ha sex utan att vi ger faan i att "tolka" och faktiskt lyssnar alternativt frågar. Vid tveksamhet: penetrera ej, sluta upp med det du gör och fråga!
Hurra!! Nu kan ni kommentera - fire away!!
... ooooch helt plötsligt ångrar jag mitt inlägg om manshat som börjar med hur kul jag tycker det är med pungsparkar... Inte mitt ljusaste ögonblick.... men, men: så föll orden och jag orkar inte gå in och ändra.
Jag tycker punksparkar är komiska, manshat ska få förståelse och att en samtyckeslagstiftning ska till NU!!
pöss!
Tillägg: När jag lite hafsigt skrev att manshat ska få förståelse syftade jag till tidigare inlägg där jag skriver att grunden till manshat ofta handlar om trauma och frustration av det samhälle vi lever i. Vi måste försöka förstå de som känner så istället för att diskvalificera dem från diskussionen. Hat är en känsla som en sällan utövar aktivt och den känslan måste vi försöka förstå även om den allmänna kanon säger att hat inte leder någon vart. Jag tror att feminism och det s.k. systerskapet kan vara goda verktyg när det kommer till det hat som en del känner. Jag har själv känt det ibland och rätt eller fel så har förståelse varit det som hjälpt. Jag har turen att ha ett gäng fantastiska män i min omgivning. Det är verkligen inte alla förunnat och jag vill inte skuldbelägga de som känner detta hat. Det är stor skillnad på att känna något och agera på det. Jag har egentligen inte formulerat några tydligare tankar kring just manshat. Det är svårt för hat är destruktivt men ibland behöver människor det som drivkraft.
Jag vill själv inte hata och jag önskar att andra också slapp det samtidigt är det inte en konstig reaktion på situationen och samhället. Jag vill inte skuldbelägga känslor därför uppmanar jag till förståelse.
Att ge sig på roten till hatet och inte människan som bär på det... ungefär så.
Despoten har talat: Det är inte och får inte vara mer komplicerat än så
Jag vet inte om det går att kommentera än? Min länk till er är liksom trasig för tillfället och jag önskar att jag kunde läsa det ni tänkt skriva för er input är liksom poängen med skrivandet. Nåväl kanske inte HELA. Att sitta här som en despotisk prinsessa, medveten om att era klagomål ändå inte skulle komma fram inspirerar till storhetsvansinne, Mouhahaha *skrattar mitt ondaste skratt* tur för sverige, världen, Nei: hela universum att min läsarskara är liten. Dessutom förutsätter mina tankar om världsdominans att de som läser faktiskt GÖR som jag säger. Jag tillåter mig att leka med tanken att jag "despåt prinsessan" kan påverka er med bara det skrivna ordet: Om jag bad er sparka valfri man i pungen skulle cirkus 60 män ha molvärk i skrevet innan dagens slut. Inget dåligt dagsverke, I might add, men heller inte samhällsomstörtande eller ens rättvist. Bara kul. Jag tillhör nämligen dem som inte kan låta bli att skratta högt och rått åt filmsekvenser där fötter eller andra föremål träffar testiklar med hög fart. Det har egentligen inget med feminism att göra då jag alltid vikit mig dubbel i punksparkars åsyn. Det är något ytterligt komiskt med att naturen/gud/evolutionen placerat männens svagaste pun(g)kt på utsidan...
Inte så mycket kan få mig att dra på munnen idag men just denna tankekedja (och jag vet att jag har sjuk humor och önskar på intet sätt smärta till alla män) får det liksom att bubbla i bröstet och mungiporna kämpar sig uppåt...
Well. Detta för mig osökt (!?) in på manshat. Jag har inte mycket att säga om ämnet men några saker dyker upp när jag släpper tankar och sinne fria i kölvattnet av en infekterad debatt feminister emellan.
Jag hatar inte alla män. det vore omöjligt eftersom jag bara träffat en minoritet av alla män och på samma sätt kan jag heller inte säga mig älska män per se. (Män däremot, ofta den sexistiska varianten försvarar gärna sitt illa dolda kvinnoförakt med orden "men jag älskar ju kvinnor" vilket för honom innebär att han älskar de kvinnor han har en nära relation med men utöver det älskar kvinnors kroppar och den njutning de kan ge honom när han tittar på bilder eller tar sig friheter med deras kroppar dvs konsumerar dem. På samma sätt som jag säger mig älska glass när jag egentligen menar att jag tycker om den njuning den skänker mig.)
Jag förstår och känner till och från manshat. Hat mot män som grupp. Inte nödvändigtvis förbehållet de män som slår och våldtar utan också de män som ursäktar, victim-blaimar eller bara helt enkelt inte bryr sig om att deras kön är överrepresenterade i vålds-och sexualbrott. De som är tysta och hellre delar länkar om hundar som blir överraskade av vattenslangen än länkar som uppmuntrar till diskussion om det politiska läget, på facebook. Manshat kommer ur trauma.
Sexuella övergrepp, våldtäkt, våld i alla dess former och förtryck föder manshat. Hat mot män som grupp. Alla de sakerna har hänt mig eller personer som står mig nära. Det hatet behöver förståelse och empati, det disklalificerar inte de som hatar från att uttrycka sin åsikt och jag anser att det för oss frammåt. Det ska förstås mot bakgrunden av personliga och samhälleliga trauman och det ska rehabiliteras med feminism och den feministiska strategi som många kallar systerskap. men bota det gör vi endast genom att störta patriarkatet. Genom att ge kvinnor deras kroppar åter, Genom att inte begränsa kvinnors liv och sexualitet utifrån förrövarna.
I våldtäktsmål som uppmärksammas frias många utifrån frågan om uppsåt. Gick mannen i fråga in i situationen med uppsåt att våldta? Kärnan för mig är snarare: Brydde han sig om hans offer ville eller inte? Alltså, kanske var hans PLAN inte den av en våldtäktsman av typen hagamannen, men han brydde sig heller inte om utfallet av hans aktioner blev våldtäkt. Hon skrek och han brydde sig inte om att stanna upp och fråga varför, istället förutsatte han att den var en del av spelet och struntade i att det BLEV en våldtäkt till följd av att han struntade i att försäkra sig om samtycke. Detta händer inte om man ser kvinnor som sina jämlikar men det händer när alternativet "jag glömde fråga" alltid finns att tillgå. Man förutsätter att kvinnan vill trots alla saker som pekar på det motsatta och VIPS är uppsåtet borta... Han går fri. hon blir aldrig fri. Är manshat verkligen så svårt att förstå?
Sex med en människa som inte vill ha det måste alltid vara våldtäkt.
Ansvaret att ta reda på detta måste alltid falla på den eller de personer som med våld kan ha sex med en ovillig person. Vid minsta lilla osäkerhet (som skrik, fysiskt måtstånd, tårar eller paralysering mm) ska det frågas. "jaa, men det finns ju gråzoner" Jaa (verkligen?), men då måste regeln vara: Ha aldrig ett tveksamt samlag. Det är inte och får inte vara mer komplicerat än så.
det vi gör nu fungerar inte
Mellan alla upprörande, friande dommar i våldtäktsmål under 2013 finns oerhört många som aldrig uppmärksammas. Men nu uppmärksammas ytterligare en (LÄNK) där kvinnan skrek så mycket att hennes hals svullnade upp och hon kunde inte skrika mer. Mannen förklarar det med att han trodde att det var en del av det sexuella spelet...
I Sverige begås enligt Brottsförebyggande rådet cirka 30 000 våldtäkter varje år mot personer över 15 år. Ungefär en tiondel av alla fall anmäls. Mindre än en femtedel av anmälningarna leder till åtal och av dessa leder en ytterst liten del till fällande dom. Många flickor, kvinnor, pojkar, män och transpersoner som utsätts för våldtäkt låter bli att anmäla av rädsla för att inte bli trodda. Statistiken visar också att chansen att få upprättelse är låg. (Länk)
Jag ska inte ta upp mycket av er tid denna helg, inget maratoninlägg om vansinnet i samhället och ilskan som bubblar upp. Jag tar det i punktform:
- Vi lever i en våldtäktskultur. Våldtäkt är okej i vårt samhälle enligt de som dömmer. Man vänder nästan ut och in på sig själv för att fria.
- Om du är man och vill ligga behöver du inte ta en säskilt stor risk när du genomför ett samlag utan samtycke. Risken att kvinnan anmäler är liten. Brottsförebyggande rådet räknar med att så lite som 10-20% av alla sexualbrott anmäls (LÄNK). Bland dessa räknas visserligen sexualbrott mot män in samt alla sorters sexualbrott, men ni fattar. 98% av de misstänkta i de brott som anmäls är män.
- Om du har oturen att bli anmäld är risken att det blir åtal, i runda slängar 20%.
- Väl åtalad kan du alltid hävda dumhet, hänvisa till "femtio nyanser av honom" eller till alla de kvinnor som faktiskt VILL bjuda måtstånd. Om du har våldtagit en kvinna med en flaska kan du hävda att det existerar kvinnor som gillar det (hur ska du kunna veta att just denna kvinna inte vill bli penetrerad med en flaska av flera män trots att hon håller ihop benen?)
- Min poäng här är att om du har ett uns av "spelare" i dig kan du snabbt räkna ut oddsen för att begå våldtäkt och komma undan med det.
- Enlig min mening finns ett stark samband mellan att nedvärdera kvinnor, objektifiera dem (inte bara som en kropp, objekt - utan som en kroppsdel), köpa och konsumera dem i vardagen och sedan chansa på att våldta om de inte är sugna på sex. Med lite god vilja och en advokat som gärna pratar mode kan du t.o.m. få det till att "hon såg sugen ut" utan att egentligen bevisa det eller definiera det.
"Qvinnan såsom liten och dum och derför elak, såsom mannens bihang och påhäng skall qväsas till såsom barbaren eller tjufven. Hon är endast behöflig såsom vår äggstock och lifmoder, allra bäst dock som slida!" August Strindberg (I ett brev till Verner von Heidenstam 1888)
Kvinnohat och objektifiering i ett klassiskt paket. men inte var Strindberg kvinnohatare inte! Han dyrkade dem också...
- Att vi måste börja beväpna oss för i princip alla fall kan du anklagas för att inte ha gjort tillräckligt med motstånd eller inbjudit till att bli ett offer, känns verkningslöst då de flesta inte blir regelrätt överfallna i en mörk gränd. Rättsväsendet underkänner mäns förmåga till empati och vanligt sunt förnuft. Någonstans där skaver det. Gör det inte det för er män?
- Vårt samhälle har inte bara uppfostrat våldtäktsmän. det har uppfostrat de som inte tror offren, de som inte åtalar, de som skriver lagar och de som inte fäller. Det har uppfostrat människor som talar om hur offren ska vara istället för att rikta sig till potentiella förrövare och som alltid har en förebråelse till övers för offret. Det enda vapen mot detta, än feminism och ett nytt sätt att uppfostra pojkar, för det vi gör nu fungerar inte.
Kvinnor i historien, del 1
Brunheten (länk) skriver om hur hon läste historia och hur lite den traditionella historieundervisningen beskriver kvinnor och deras levnadsförhållanden. det tyckte jag också och TYCKER fortfarande. Vid historiska universitetsstudier är man duktig på att ständigt påpeka detta. Vid varje föreläsning påpekas, för att ha ryggen fri, att detta naturligtvis till största del är männens historia. man lägger också in ett antal föreläsningar som speciellt tar upp "undantagen", dvs de kvinnor som trots massivt förtryck lyckades göra sig så hörda att eftervärlden kan lära av dem och om dem. Några föreläsningar handlar också om deras levnadsvillkor, det lilla vi vet, och om den gängse, missogyna, synen på kvinnan som vi vet mycket om. Nästan alla stora tänkare har något nedvärderande att säga om kvinnor. Tvärtom, mot vad man kan tro (och det här är min egen uppfattning som styrks av ganska omfattande studier) så blev det inte bättre och bättre för kvinnor. Man kan till exempel styrka att det blev MINDRE frihet för renässansen kvinnor än det var på medeltiden, överlag. De som höjde sina röster till kvinnans försvar var få liksom de kvinnor som alls hördes och som vi har kvar källtexter ifrån. För texter är trots allt den säkraste vägen vi historiker har att tolka historien. I perioder har kvinnan som symbol idealiserats, jag tänker på tex Dante´s Beatrice som fick agera symbol för dygd och moral. Men även med dessa strömningar så förändrades kvinnors villkor inte nämnvärt och att idealiseras i litteratur är långt ifrån det erkännande som kvinnor behövde. Snarare förstärktes "Hora/madonna"-myten mer.
Under upplysningens frihets och jämlikhets tankar där varje individ hade okränkbara rättigheter visade det sig snart att det egentligen bara gällde vita, europeiska, medelklassmän som var medborgare.
Rousseau, en av den tidens mest hyllade tänkare slår fast att kvinnan visserligen är själsligt jämlik mannen men att hon har andra plikter och bland de främsta "att behaga mannen" och hålla samman familjen. Därför ska man, i kvinnans uppfostran, alltid ta hänsyn till mannen...
Visst blir man matt?
Innan jag tar upp ett av mina "favorit undantag" vill jag poängtera att dessa kvinnor ÄR undantag. Historiens förtryck mildras inte av att vissa kvinnor höjde sin röst mot alla odds.
Mary Wollstonecraft är en intressant feministisk tänkare (även om feminism vid denna tid är en anakronism). Hon var oerhört produktiv och skrev filosofiska verk, politisk historia, om pedagogik, romaner, essäer och en mängd brev och recensioner. Hon fanns bland de radikala kretsarna i London och försörjde sig på sitt skrivande. Hon sympatiserade med den franska revolutionens grundläggande idéer och är mest känd för eftervärlden genom "A vindication of the rights of woman" 1792
Hon föreslog revolution i kvinnornas värld. Med förnuftet som ledstjärna skulle kvinnor få samma utbildning som män (hon föreslog att pojkar och flickor gick i samma skola oavsett klasstillhörighet.)
I förbigående nämner hon också, som en självklarhet att kvinnor ska vara representerade i politiska organ och vara med och styra staten. Hon framhäver moderskapets glädje men ser det problematiska och anser att både män och kvinnor ska slippa göra valet mellan utbildning och familjeliv. Hon var inte elitist och ville inte argumentera några få kvinnors betydelse mot alla odds utan arbetade för goda villkor för flertalet. Hon var för tiden sexuellt frispråkig i sina brev och värderade förnuftet över passionen, vänskap före erotisk dragning. Passionen kom dock att spela en avgörande roll i hennes liv då hon blev en ensamstående mamma, depprimerad och gjorde flera självmordsförsök. Hon kom dock att gifta sig med en lika radikal man och föda en dotter. Själv dog hon vid barnets födelse och sörjdes djupt av sin make.
Hon var i någon mån religiös men om det stod mellan förnuft och tro så vann förnuftet alla gånger. Hon använde dock religionen som ett argument i sin kamp för kvinnan:
"Om man tillstår att kvinnan har en odödlig själ måste man även tillstå att hennes uppgift i livet är att utveckla sitt förnuft"
Det finns mycket att skriva om denna kvinna, jag skrapar här på ytan. Men jag jobbar på en tenta som inte låter vänta på sig där denna formidabla kvinna är en väsentlig del. Håll till godo!
Jag tycker vi borde bli MER arga
Att vara feminist innebär en konstant självransakan. En slags pilgrimsfärd in i egna invanda mönster och en kamp att hålla dörren öppen för andra icke-priviligerade grupper och alternativa vinklar. Jag ska erkänna att den debatt som gjort mest ont i mig, det senaste året, är en intern debatt. Debatten om internkritik och god ton. Folk ropar till alla som vill lyssna att det finns vettiga och ovettiga feminister. de som tar avstånd från de mer radikala kan på så sätt skaffa sig en plattform med allmänhetens gillande. Ingen tar till sig av kritik framför med ilska... sägs det. Jag håller inte med. Jag har problem med att feminister som faller inom ramen för radikalfeminism klassas som hatiska. Att sparka uppåt är lika fel som att sparka nedåt. Jag undrar i mitt stilla sinne hur det gått med apartheid om man låtit bli att sparka uppåt, jag undrar hur det gått med den kvinliga rösträtten och homosexuellas rätt att vigas och bli äkta par i samhällets ögon (något de fortfarande får sparka uppåt för att uppnå i stora delar av världen) om de inte riktat kängan uppåt?
När faan blev det kutym att icke-priviligerade grupper ska hålla god ton??
När började vi avfärda de som drar det tyngsta lasset i hopp om patriarkatets söndefall som hatiska och okonstruktiva? Sedan när har minoriteter och förtryckta grupper vunnit mark utan ilska? Och sedan när är ilska synonymt med hat och ett svartvitt tänkande. Jag far illa av detta. Jag tycker vi borde bli argare, inkludera fler i kampen och lära oss att med lätthet växla perspektiv och ta till oss kritik. relevant kritik. Att diskutera med ett normalt mått respekt är något annat än god ton. Respekt är viktigt. Att inte kränka någon. Men "god ton" poppar upp så fort någon höjer sin röst över mängden, så fort priviligerade grupper pekas ut som priviligerade och så fort någon uttrycker ilska.
Kritikerna säger sig ofta kritisera alla de tycker har fel oavsett kön.
Tillåt mig gapflabba *på ett sorgsett sätt som fastnar i halsen*
För varje kvinna och feminist som vi kritiserar finns ett antal män som är lika fel ute.
Söker vi upp alla dem och, i god ton, förklarar varför de beter sig som rövhattar?
Nej, kvinnor är inte normen och det är så oerhört enkelt att kritisera dem ofta på ett
sätt som gör det omöjligt för dem att göra rätt. Tar de till sig av kritiken är de kappvändare
och argumenterar de emot är de dåliga på att ta kritik. Den interna kritiken ska ha ett syfte
högre än att plocka isär någons text/uttalande i hopp om att hitta något onyanserat.
Självklart är kvinnor inte imuna mot kritik. Men det är inte vi radikalfeminister som sätter agendan
och styr samtalet utan en stor massa som inte skaffat sig adekvat kunskap eller som inte vill se sin egen roll i samhället som förtrycker oräkneliga grupper. Det är ingen räkmacka att vara feminist idag.
Näthat, hot och smutskastningskampanjer är vardagsmat för våra största ikoner.
Så när en kritiserar en feminist, och själv kallar sig feminist, så bör kritiken ha ett syfte, en önskan
om samförstånd och en önskan att lära mer. God ton är övereklamerat. God ton försäkrar inte de inblandade mot påhopp, insinuationer och rena angrepp i den goda tonens namn.
Jag tvivlar att vi fått vår rösträtt 1921 om dåtidens feminister annamat god ton. Tanken framkallar skrattanfall som bara tystnar när jag inser att "god ton"-argumentet finns på riktigt och används mot oss och mot alla grupper som försöker skapa ett mer jämställt samhälle.
Jag passar mig djävligt noga för att kritisera en annan feminist bland uttalade anti-feminister. För risken jag löper då är att stämplas som en av de "vettiga" feministerna i motsats till de "ovettiga" och smaken av det smickret äcklar mig. Hur fel jag än tycker hen har så tänker jag inte göra mig populär i antifeminist-kretsar på bekostnad av de som vågar dra frågorna till sin spets. Rätt eller fel så gör dig sig själva till måltavlor för massiva angrepp, angrepp en liten bloggare som jag slipper. kritiken jag kan tänka mig ge ska ha som syfte att förstå eller lyfta min vinkel på det hela och det görs bäst i en fredad zon där de krafter som tjänar på "tvisten" inte får möjlighet att höja sin agenda på internkritikens altare.
Det finns folk som slutar lyssna om talaren låter arg, provocerar eller är för radikal men min erfarenhet är att dessa inte skulle lyssna i alla fall. Rättfärdig ilska är det som varit effektivast historiskt sett. I ett samhälle där de rika, heterosexuella, vita männen har allt för mycket att förlora på jämställdhet har "god ton" begränsad verkan och på sikt är det de på barrikaderna som ska ha vår tacksamhet när tidvattnet vänder. Jag är ABSOLUT INTE för våldsam revolution, med det sagt måste jag också acceptera att den kamp jag/vi för kommer att ta tid. Vill vi förändra utan en egentlig revolution så kommer det att ta tid. jag kommer aldrig att få se ett samhälle där kön, hudfärg eller sexualitet inte spelar någon roll. Att bemöda sig om god ton mot en förtryckande struktur är i mina ögon bara slöseri med tid jag inte har. Tid mina barn inte har.
Det pratas om huruvida vi ens lever i ett patriarkat eller om vi BARA lever i ett samhälle med patriarkala strukturer. Spelar det verkligen någon roll?? Verkligen?? Har vi inte samma mål, att krossa dessa strukturer? Eller ska vi nöja oss nu när vi bara lever i ett samhälle med partiarkala strukturer??
"Så länge vi inte lever i ett patriarkat så kan vi luta oss tillbaka, jamen dåså!" Så enkelt och publikfriande att förespråka god ton. Så enkelt att ta avstånd från de mer radikala.
Men vad förändrar du med den bekväma platsen som du karvat ut åt dig själv??
Jag förändrar heller inte mycket. jag skyr stora läsarskaror, är rädd för det hat de för med sig. Omger mig gärna med ja-sägare och meningsfränder. Men jag slår bakut när min kamp ska begränsas av folks antagande att ilska är okonstruktiv. Att min lilla kamp ska bli mindre arg. Min kamp är så djävla arg den vill, kan jag meddela, eftersom den springer ur en högst personlig smärta. Män som vill förändra är konstruktiva, har pondus, är eldsjälar, har engagemang. När jag vill förändra avfärdas jag rätt och slätt som arg och som grädde på moset påpekas att ingen lyssnar på argument framförda med ilska. Min kamp för jämställdhet, som jag för för mina söners skull avfärdas som hatisk och onyanserad. Jag gissar att maken sällan möter detta när han, i egenskap av feminist, diskuterar dessa frågor... Men det är bara en gissning baserad på erfarenhet.
Den provocerande färgen rosa...
Jag fick ju min, underbara, bubbelgumsrosa kaffebryggare.
Jag gladdes! Men jag undrar om jag blivit förolämpad...?
En person som såg den sa:
"Det passar ju bra.... till en FEMINIST!"
"Jaa" hojtade jag stolt men så här i efterhand undrar jag om det egentligen var en förolämpning. Hen som fällde kommentaren var helt klart ute efter det eftersom hen i stort ser feminismne som en destruktiv kraft, mitt problem är bara vari förolämpningen ligger?
Som feminist skulle jag aldrig nedvärdera något som anses "typiskt kvinnligt". Rosa är en färg som fler, om de gillar den, skulle våga ha och jag undrar lite om kaffebryggaren skulle ha passat mig bättre om de haft en piercing och varit svart? Gärna med lite articifiell kroppsbehåring... Är det där skon klämmer? Att en feminist inte kan gilla rosa och isåfall varför?? Feminismen har kommit en lång väg från att sky rosa, blommor och rakade ben. Vi ifrågasätter att flickor ska slussas in i rosa utan hänsyn till de egna preferenserna men mer än så är det inte. JAG som feminist vill snarare peka på det typiskt kvinnliga kan bli en press, något vi gör för andras skull för att anses attraktiva. Jag ifrågasätter rosa/raka kroppsbehåring och cupcakes som NORM, inte i det enskilda fallet. Så jag vet att jag blev förolämpad men står frågande när det kommer till HUR.... Jag älskar rosa! En oförtjänt bespottad färg om ni frågar mig. Annars skulle jag inte klä mina barn i den färgen så ofta som jag gör.
Vad trist att försöka sätta ditt någon när den som ska provoceras inte fattar varför denne borde bli provocerad.
Eller är det jag som är trög? isåfall är det nog, för fridens skull, bäst om jag fortsätter vara det :)
Årskrönikan
Gott nytt år!!
Japp, även eder självutnämnda radikalfeminist har firat in det nya året på bästa tänkbara sätt.
Med traditionsenlig nyårsbrunch i sällskap av syskon med respektive och mamma samt nyårsmiddag med kära, kära vänner och surr ända till morgonen. Det var första året på tre år som vi inte firade kvällen ensamma så för oss var det festligt värre. När barnen var bebisar somnade vi själva kring tio-rycket och vaknade arga av omgivningens eviga raketskjutande och smällande. I år hade vi inga egna smällare, och såg inga heller men vi var inte vresigt nyvakna utan uppåt , fesltiga och glada. Vi fick dessutom fira tolvslaget på stenåldern då vårt internetuppkppling dog (lagades idag) varpå både nyårstal på Tv´n och grevinnan och betjänten halkade av menyn. Vi fick vända oss tillen gammal klassiker: Samtalet.
Gudrun puttrar fram kaffe och jag borde studera arslet av mig men klurar på en årskrönika...
2013 var året då mina barn fyllde två år, blev vänner av ordning och på allvar började styra sin familj med järnhand (med varierande resultat, vilket innebär att de får som de vill beroende av föräldrarnas ork och energi). Överlägset vanligaste tv-programmet var "Fåret Shaun" tätt följt av "Timmy Time". I vuxenkatergorin sågs det "Almost Human", "New Girl", "Luther", "Awake", sista säsongen av "Dexter" och of course: "Supernatural". 2014-års tv-tittande torde innehålla mer av vissa av de ovanstående men också "Down Town Abbey", "Dracula" och min personliga favorit "Sherlock" som drar igång sin tredje säsong i dagarna. 2013 insåg jag inte bara att jag blivit med värk utan också att jag skulle behöva stångas för varje steg mot svar på varför och vad jag kan göra åt det. Primärvården hamnade på utelistan och att slippa vara beroende av dem ett mål i sig när jag trampar upp alternativa vägar för att förstå min egen kropp. Barnen hann både börja och sluta på förskola. De flesta förstod och hejjade på vårt val och en del så oss som de "jobbiga, hippie-föräldrar" vi förmodligen är och tyckte att vi skulle sänka kraven. Efter två månader skrapade vi ihop all integritet vi kunde uppbåda och tog hem ungarna och med dem en hel del framtidsångest. För... 2013 var året jag började studera och året vi gjorde slut på föräldradagarna. Jag behövde både en inkomst och barnen behövde en förälder som var med dem på heltid.
2013 började jag så smått med små små kreativa projekt, de flesta bara i tanken, och det började sparas till tapeter. 2014 SKA bli året då jag får mina älskade tapeter. Förra året både stressade jag över och gladde mig åt mina studier. Jag frossade i Sokrates, Platon och Christine De Pisan. Jag började också sova dåligt, fick dåliga blodvärden och blev behandlad som de flesta kvinnor med värk blir av vården: med obefintlig entusiasm och en gryende misstro. Jag hann ifrågasätta mig själv ett trettiotal gånger och däremellan stod jag stark i övertygelsen om att även jag förtjänar hjälp, vård och svar. Jag reste till min moster och pustade ut, shoppade och pratade av mig. Jag gladde mig åt mina samtal med min bror och önskade mer tid med mina vänner. Jag träffade Oxhen som visade sig vara en klok, behaglig och skarp kvinna. Hon gav mig hopp om liv för den lilla norrländska stad jag bor i men pekade också, med självförtroende och känsla på roten till så mycket ont: OBJEKTIFIERING, och för det älskar jag henne. Jag blev sämre på att skriva samhällskritiskt men lovar mig själv att bli bättre igen. Jag lovade också mig själv en feministisk bokcirkel som jag ämnar slutföra i början av det nya året.
Jag längtade efter fler barn och sörjde min egen längtan och svårigheterna att uppfylla det jag längtar mest efter. Jag blev nykär i min make, jag bråkade med honom och han med mig utan att jag någonsin kände att vårt gemensamma liv var i fara. Barnen började samtala med mig, och jag med dem, de började leka självständigt och fick ett dockhus av sin morfar. De var mycket sjuka vilket smittades till resten av familjen och bitvis, under 2013, satt vi i karantän... jämt.
Jag brukar bara ge ett löfte vid nyår och det ser alltid likadant ut: Att göra något snällt för en person som inte förväntar sig det... En gåva, en hjälpande hand eller en kväll då de får prata av sig. Jag lyckas inte varje år men för det mesta. 2014 ska jag göra något oväntat snällt.
Vilket löfte brukar ni ge?
Jag vet inte. Men själva uttrycket "det finns inga dumma frågor" känner jag mig tämligen säker på att vi kan skrota. Kan vi göra det?
Privilegier, de flesta har några, en del har inga och ytterligare en klick har många eller ibland alla.
Men en tanke skaver i mitt huvud. den gäller både de vita privilegier jag och mina närmaste har men också de privilegier vi har för att vi lever i heteronormen.
Det är det här med dumma frågor. Vita heterosexuella cis-personer vill gärna hävda att det inte finns dumma frågor.
Att en måste få fråga för att kunna bli bättre, öppnare och mindre fördomsfull. Jag tycker helt enkelt att vi vilkorar vår medkänsla och öppenhet. Visst vi är rädda att göra fel (speciellt om en lever under den sten som heter Norrländsk småstad) och vi vill förstå, all is well liksom, men jag ser två problem.
1. Att vi ställer dumma frågor som har noll bäring på huruvida vi kan behandla människor med den respekt och den öppenhet som de förtjänar. Ett exempel är den eviga frågan till transsexuella om "vilken toalett de nyttjar?" Folk ställer den oftare än en tror och det har intet att göra med att kunna bemöta en trans-person respektfullt. Visst får en vara nyfiken men ingen ställer en likvärdigt personlig fråga till en heterosexuell. Frågan gör ingen annan nytta än att stilla en nyfikenhet och får en mot förmodan svar på frågan så kan det svaret ändå inte överföras på transsexuella generellt. (Rätta mig om jag har fel, vill inte tala för en grupp jag inte tillhör.) Frågan ursäktas och försvaras som om vi BEHÖVDE fråga för att kunna acceptera människan ifråga och med villkor kommer värderande och positionernade. Vi har ingen djävla rätt att ställa frågor och vi bör kunna bete oss respektfullt utan att stilla vår nyfikenhet. Frågor som spelar roll för den respekt vi vill förmedla KAN vara okej men även där måste vi respektera att människor inte vill svara. Frågan kanske ställdes klumpigt och då gäller det att lägga sig platt, be om ursäkt och bättra sig. "Vilket land kommer du ifrån?" är ett annat exempel. Det är sällan den informationen behövsi ytliga möten OCH framförallt: Det finns oerhört många Svenska som får den frågan. Människor som är FRÅN Sverige men får frågan utifrån sitt utseende. (Jag hade en kollega en gång som ofta fick frågan och svarade lite vasst: "Från fittan, durå´?")
ATT BERÄTTA INTIMA DETALJER OM SIG SJÄLV KAN ALDRIG VARA ETT VILKOR FÖR ATT VISA RESPEKT.
2. Med dessa frågor TAR VI PLATS. Och belive me, de med privilegier tar allt som oftast mer plats än de utan. Som kvinna, och feminist, önskar jag alltid att män kunde släppa kränktheten, sänka garden och lyssna. Som vit, heterosexuell, cis-kvinna bör jag lyssna på de som fortfarande ses som normbrytande utan att ta tillsägelser med kränkthet. DET ÄR SVÅRT och jag känner ingen som känner sina egna privilegier så bra att de aldrig misslyckas, men poängen är att lämna plats! För kränkthet är också att ta plats. En behöver inte låta sig trampas på eller ta obefogad skit men linjen mellan kränkthet vid tillsägelse och kränkthet av respektlöst beteende är hårfin och att bedömma det själv, i stundens hetta är jättesvårt. Folk berättar gärna om sig själva om en lämnar utrymme för det.
Så, ur detta resonemang (och jag hoppas innerligt att mitt exempel inte kränkt någon. Bloggande är att ta plats och i viss mån lägger jag ord i icke-priviligerades mun, jag är medveten om det och är beredd att lägga mig platt om någon punkterar resonemanget) kommer då några slutsatser om ni är med mig så här långt:
- Det är dags att börja filtrera sina frågor till personer i förtryckta grupper utifrån varför en ställer frågan, vilken nytta den gör och skulle jag ställa samma fråga till en priviligerad person?
- Det är dags att backa, ge tolkningsföreträde och bortse från egen nyfikenhet. Svar på personliga frågor är inte en rättighet.
- Det är dags för mig att jobba på att koppla bort ryggmärgs-pronomen som hon, han, flickan osv.
Samt att vid osäkerhet fråga vad folk vill bli benämda som. "Personen" är en personlig favorit :)
Fy faan vad jobbigt det känns att posta detta. tar jag för mycket plats? Lägger jag ord i människors munnar? Jag vet inte. Men själva uttrycket "det finns inga dumma frågor" känner jag mig tämligen säker på att vi kan skrota. Kan vi göra det?
Jag ser ingen annan väg om mina barn ska bli hela
Jag vet inte vad det är med julen som gör att könsroller prackas på barn, till synes, ännu mer frenetiskt än vanligt. Det krävs oerhört mycket intigritet av föräldrar att styra vad som hamnar i paketen när släkt och vänner köper leksaker/kläder som känns fel. Jag klarar det inte alltid. Istället brukar jag jobba för att jämna ut det med det jag köper och att balansera lekarna. Barnens bilar både pussas, kramas och blir glada att se varandra när jag är med och leker. Men det räcker inte. Inte för mig. För varje dag för mina söner närmare mansrollen - den där som jag kämpar så förtvilat med att hålla borta. Den som, om den implemiteras, berövar mina barn på hälften av... jaa, världen. Deras intressen formas tills vi inte vet om de valt det själva eller blivit styrda. Inte heller barnen kommer att veta om de verkligen valt när de står där med sitt bilintresse eller sportintresse om 15år. Om de väljer att bryta normen kommer vi att veta det men inte om de väljer att följa den. Och hur hårt jag än kämpar för att de ska bli hela människor så kommer världen att säga sitt: det är töntigt att plugga, boys will be boys, vissa kvinnor kan man se som objekt medan vissa kvalar in som verkliga personer att respektera, rosa går bort liksom glitter och blommor, män behöver inte visa omsorg om sina nära - det sköter deras mammor/systrar/partners (om de visar sig vara heterosexuella). Det gör ont att tänka på och det är en hård kamp. För inte ser jag ett fotbollsintresse som ett misslyckande OM de VALT det men jag kommer att se det som ett misslyckande om mina barn blir känslomässigt handikappade och om de nedvärderar det kvinnliga. Om de är halva personer utan tillgång till den halva som förbehålls kvinnor.
Och visst kan man argumentera att det inte handlar om vad det är i de där paketen under granen. Riktigt så enkelt är det inte men visst spelar det roll. Men det som spelar mest roll är vi vuxna och vårat bagage. Hur vi ser på barnen när de leker norbrytande (ger vi varandra blickar?), hur vi reagerar på det som finns i paketen (vad uppmuntrar vi och vad uppmuntrar vi inte?) hur är vi själva klädda och hur reagerar vi på barn som inte skyltar med sitt kön via kläderna? Hur leker vi med dem och gör vi en grej av att kön är viktigt (säger vi han, hon eller hen? Eller kan vi kanske säga barnet?).
Jag håller med, det handlar inte om kläder/leksaker egentligen men om vi är ärliga mot oss själva och ser att vi inte KAN vara neutrala kring våra barn så kan det vara så mycket enklare att helt enkelt kompensera. Att styra intaget så att säga genom att bryta normer när vi handlar och försöka styra innehållet i paketen. Inte för att flickor inte ska få leka med dockor utan för att pojkar också ska få det. Inte för att pojkar inte får spela fotboll utan för att flickor också ska uppmuntras till det. För att försöka ge våra barn hela världen istället för (i bästa fall) halva. Låta dem göra sina val och inte värdera. Jag har inget problem med rosa på flickor, tvärtom, jag tycker att det typiskt kvinnliga ska uppvärderas. Ingen far illa av en rosa klänning om den inte kommer med förväntningar på uppförande och intressen.
Rosa är en stark färg som alla skulle ha tillgång till om de gillar den. Däremot har jag problem med det mörka, hårda och otillgängliga som vi prackar på våra söner. Jag vill gråta när jag tänker på att mina barn kommer att möta de förväntningarna.
Men vi måste vara vaksamma på så mycket mer än könsrollerna. Hur många böcker i barnbokshyllan beskriver annat än heterosexuella vuxenrelationer?? Hur många av huvudpersonerna är något annat än vita?? Finns det, alls, människor som inte identifierar sig med det kön det fötts med i mediavågen som sköljer över våra barn?? Jag kan fortsätta i oändlighet för det vi matar våra barn med på regelbunden basis, må det vara tv, böcker eller spel, är i stort sett normen. det finns undantag men inte i en utsrtäckning som motsvarar andelen människor som inte passar in i normen.
Jag blir matt.
Jag konstaterar att alla de små delarna (som folk ständigt påpekar inte gör skillnad) är HELA skillnaden. Vi är människor och vi gör vårt bästa. Det gör ont att det inte kommer att räcka (åtminstone inte fullt ut) men vi slutar inte för vi har inte något val. JAG har åtminstone inget val. Förändringen måste ske och många av oss har varken ork eller möjlighet att förändra något på nationell, intenationell eller ens samhällelig nivå. Vi måste börja i vår egen vardag. Vi måste börja med leksakskatalogerna, barnavdelningarna på klädaffärer, oss själva och med det som finns under granen.
Jag vill ge mina barn variation så att de själva kan välja och så länge de valen helt styrs av vad jag (och andra) köper till dem så måste jag moderera i julklappssäcken så att de inte bara får spindelmannen, angrybirds, bilar och bollar i mörka färger.
Jag ser ingen annan väg om mina barn ska bli hela.
genusmotståndare gå och dra något gammalt över er!
Den trötta genus-soldaten
P.J.U.H! Jag är en överlevare. Jag har klarat av hostiga, snoriga ungar, sjukhusbesök, feberkramper, matvägran, gråt. ilska, dålig sömn och min egen känsla av hopplöshet. Japp! Idag är maken hemma med sjuka barn, sjuk fru och sjuk "sig själv". Vi planerar julklapppar, dricker kaffe och jag slappnar av och låter tröttheten komma. Komsi komsi! Jag har sovit ut, ätit ett par kalla, överblivna våfflor och nu tar jag mig en stoor kopp kaffe +två gröna geleråttor och loggar in på bloggen. Här är allt välkänt och harmoniskt. Här kan jag skriva av mig, få tips och inspireras av kloka kvinnor.
Några förfrågningar:
- Det är ingen som råkar sitta på ett teletubbiehus som ni vill sälja?
Jag kan tänka mig pynta ett par hundringar (tre om ni pressar mig)+ frakt
- Jag är även intresserad av Byggare Bob fordon, gärna duplo + figurer
- Barnen är väldigt intresserad av doktorn och sjukhus just nu. Lyssnar andäktigt
när doktorn pratar och sträcker ut tungan när hen vill titta i halsen. Vet någon vart
en kan köpa mindre "rappliga" doktornsgrejor typ stetoskåp å sånt som inte är i
tunn plast...?
På skyltsöndag åkte vi med mormor och morfar för att titta på tomten och köpa billig, rapplig julklapp för 30kr. Den första tomten vi stötte på hade tydliga skyltar som talade om att de blå paketen var till pojkar och de röda till flickor. Allas eder genus-soldat var inte på humör att sprida mitt budskap (trött och vresig var jag) men mormor tog gärna fighten och morfar fick något nervöst i blicken men vi gick dit. Morfar betalade. tomten skrämde ungarna och jag valde med omsorg två röda paket som såg ut att innehålla samma sak (orkade inte med något bråk). När jag gav paketen till barnen (och det är här normer blir så outhärdligt tydliga), räckte det tydligen inte med stora skyltar utan tomten och övriga farbröder hojtade: "Visst tog ni rätt paket? De röda är till flickor!" och tillade misstänksamt: "Är det flickor?" Eftersom ungarna är lika som bär men klädda olika blev det för mycket för herrarna från Lions. Jag ville bara därifrån men erkände att det var en Otto och en Vilgot. Mormodern påpekade att vi tyckte att de var omoderna och frågade om det var vapen i de blå paketen och dockor i de röda. Sedan flydde vi och mycket riktigt när vi öppnade paketet låg där en docka, sminkad till tänderna. Barnen blev glada. Sedan fikade vi kaffe och muffins och drog hem. The end.
Det måste gå att förstå att amning inte är möjlig eller önskvärd för alla
Jag tänkte skriva om den heta potatisen: Amning vs ersättning.
Med tanke på att en ny lag gått igenom och gör att tillverkarna av
ersättning inte får informera direkt till kund utan måste gå via
sjukvården. Vidare ska paketen förses med varningstext av typen
"Ge inte detta till ditt barn utan att samråda med sjukvårdspersonal,
bröstmjölk är det bästa alternativet för ditt barn". Jag har inte lusläst
lagen men jag tror att jag fångat andemeningen:
Mammor som inte orkar, inte kan eller inte vill amma ska tänka
till några extra gånger innan de tar det ödesdigra beslutet att ge
ersättning. Havererar amningen på en helg ska en vänta tills
BVC finns tillgängliga och de ska lita på att sköterskan är uppdaterad
med alla förändringar i produkten. Framförallt ska de veta att de väljer ett
sämre alternativ till sina barn. Jag är inget fan av Néstle & Company.
Jag ser inte reklam som något bra i något läge men denna lag kan
mycket lätt tolkas som att information blir olaglig. prova ringa och
fråga om produkten. Enligt min erfarenhet kommer de att hänvisa till
sjukvården. MEN denna lag har dragit igång amningsdiskussionen IGEN.
Jag fattar att många älskar att amma. Att det är mysigt och att en knyter an samtidigt som barnet får en skräddarsydd måltid. Kort sagt: amning är bra. Problemet är att amning inte fungerar för alla. En del har inte tillräckligt med mjölk, en del får komplikationer och trasiga bröstvårtor, en del äter medicin som gör amning omöjlig och ytterligare några vill inte.
Jag har läst igenom flera kommentarsfält i ämnet och ganska ofta ifrågasätts dessa mammor av andra mammor som haft lätt och uppskattat amningen. SKA DET VARA SÅ SVÅRT ATT SE BORTOM SINA EGNA ERFARENHETER OCH HA EMPATI MED ANDRA SOM INTE HAR DET LIKA LÄTT? Är det verkligen så svårt att ha empati med andra?? Eller handlar det om något annat?
Jag upplever att när en som mamma ammar sina barn, lagom länge och inte offentligt, så blir en hyllad. Inom ramen för mammarollen blir dessa kvinnor "de priviligerade". Jag var en sådan mamma. När en hyllas för något och anses duktig på något kan det vara svårt när detta privilegium ifrågasätts.
Det är lätt att klamra sig fast vid sin upplevelse och anta att andra kan komma dit om de bara vill...
Problemet blir att en hyllas för något som en, i liten utsträckning, kan påverka med att vara duktig. Har en för lite mjölk så kan en inte påverka det genom att vara duktig. Därmed skuldbeläggs mammor som ger ersättning och nu försvåras det i.o.m. denna lag. Varje gång de handlar så får de veta att de valt ett sämre val till sina barn. Varningstexter finns, vad jag vet, för övrigt bara på tobak och alkohol vilket får detta att framstå som än mer befängt. Svenska kvinnor amma sina barn mycket jämfört med många andra länder. Vi riskerar inte att sluta med det för att information om ersättning finns tillgänglig på ett enkelt sätt och för att vi inte VARNAR. Det enda som händer är att de som inte kan eller vill amma mår ännu sämre.
Vad tror ni är bättre för en bebis och bebisens familj: Att mamman sitter och gråter, med trasiga bröstvårtor, eller en mysig stund med flaska som båda föräldrarna kan utföra? Och på vilket sätt hjälper vi dessa mammor när vi gör beslutet om att sluta amma så mycket svårare? varför är det så provocerande att ifrågasätta amning? Vi talar inte om ett tvång eller ens argument för ersättning utan om information. Alla ni som hade/har fungerande amning kan fortsätta så. Vi talat bara om att skuldbelägga kvinnor lite mindre.
Hela "mammarollen" är späckad med fällor. En ska genomgå graviditeten med glädje, föda vaginalt och utan smärtlindring och amma sitt barn lagom länge och i skymundan. Alla som faller utanför ramen skuldbeläggs mer eller mindre. Jag pumpade bröstmjölk i åtta månader (2-3 liter/dygn, ni ser: inte ens jag som ifrågasätter normen kan låta bli att påpeka min egen insats) och det var några månader för länge. Min kropp orkade inte... egentligen. Men jag ville så gärna vara lite duktig, något jag inte varit varken under graviditeten eller förlossningen. Jag behövde få ett av de privilegium som mammarollen erbjuder de som har tur. Så jag kämpade. Runt omkring mig fanns 5-6 kvinnor som alla gjort allt rätt. Tänk om informationen kring ersättning varit mer tillgänglig. Kanske hade beslutet varit lättare att ta. Att inte amma är ett beslut som har lika många anledningar som det finns kvinnor som inte ammar. Det är inte förbjudet att låta bli. en kvinnas kropp är alltid en kvinnas kropp MEN man gör det mycket svårt att låta bli. Nu blir det ännu svårare.
Jag tycker denna lag luktar unket.
Låt oss vädra ut den unkna doften av skuld och försöka ha förståelse för att mammarollen, som samhället vill att den ska se ut, inte passar alla. Jag skulle välja flaska framför månader av lidande om jag hamnade i den situationen. Det måste gå att förstå det.
Det är inte feministiskt eller ofeministiskt att amma. Antingen fungerar amningen eller så gör den inte det.
Inga kommentarer | AliasLillaMy funderar..., Feminism, LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar) | Startsidan
Brutalt
Just nu är livet brutalt. Jag har haft en riktigt dålig vecka men nu börjar vi på en ny och kanske blir den bättre. En måste våga hoppas. Idag har vi varit på sjukhuset med ett av barnen som blivit både förkyld och därmed mycket dålig i astman. Han sitter som en liten, liten säck med hö i famnen och snorar och hostar.
Idag börjar vi ge mer medicin och hoppas att vi ska få sova bättre alla fyra. han hostar så han kräks och nu är han så rädd för att hosta att han börjar grina. Lilla gulle-unge. Att detta sammanfaller med att jag mår sämre fysisk någonsin är ingen hit men jag hoppas det ljusnar.
Jag märker att jag nästan måste skydda mig själv just nu. jag kan inte titta på Tv-serier som är för "tunga", inte heller sådana filmer och jag försöker att inte titta på nyheter eller läsa allt för många feministiska inlägg. Inte för att de inte är bra utan för att jag far så illa. Det är som om när kroppen mår som sämst så blir huden tunn och motståndskraften för hemskheter nästan noll. Men jag försöker att inte projicera detta på andra. Medan jag tar lite andrum finns ju så många andra som orkar ta fighten.
Titta runt i min länklista om ni saknar fight. Alla dessa underbara kvinnor som är så oerhört skarpa!
Jag funderar dock, nästan konstant, på bokcirkeln. Jag tänker mig att vi kanske ska börja lite försiktigt. tar vi någon tung bok som både ska köpas in och hinna läsas kanske många inte hinner med och blir mindre peppade. Kanske ska jag skicka ut en samling articklar och texter som en snabbt läser igenom och så får vi lägga energin på att fundera och prata om dem? Jag tänker mig ett genomgående tema för texterna men med lite olika författare och vinklar.
Ikväll ska jag in med en rapport som inte ens är påbörjad så håll tummarna :)
Puss på er!
Spretigt inlägg om "Deth by glasstrut", sjukskrivning, skrivkramp och bokcirkel
Det känns som om jag mest beskriver för er hur mycket jag sitter i skiten just nu...
Jag tänker mycket på feministiska frågor men orkar inte skriva ned dem riktigt. Istället
förklarar jag frånvaron av dessa inlägg med ett inlägg om hur jag inte orkar... snurrigt.
Jag är student och förälder på heltid som blivit sjukskriven på 50%. Men det finns inga
pengar att söka för min make som då behöver vara hemma på halvtid... SÅ mycket i skiten
sitter vi. Jag har alltså noll nytta av att vara sjukskriven förrutom att jag inte behöver låna
pengar av csn för halva tiden... Inte oviktigt men heller inte relevant om en anser att jag
på något sätt ska klara av min vardag - ja, ni fattar: "I SKITEN" sitter jag och jag måste
använda denna ventil för att pysa ut något av all den frustration jag känner.
Men vet ni va? På något sätt kommer det att gå. Frustrationen ligger snarare i att inte kunna utnyttja en sjukskrivning som den är tänkt - till att vila, men ingen kommer att dö och ingen katastrof att inträffa. Det kommer bara att bli tufft. och vad värre är: jag tror jag har förätit mig på mina älskade strutar eller fått avsmak för att jag så när strök med när jag satte en bit av struten i halsen och trodde min sista stund var kommen!! Det är meningen att vara rolig och ha galghumor. Ni får skratta åt rubriken:
"MyMamma död då hon satte glassen hon stulit av barnen i halsen"
Men tillbaka till det usla bloggandet: Snääääääälla sluta inte komma hit. Jag vill blogga!! jag vill ha er här och jag vill inte känna press över bloggen för då låser det sig. Kan jag få vara lite trivial, lull-lullig och skiva om oviktiga saker ett kort tag tills jag hittat tråden igen??? Jag försökte skriva några rader om feminism för någon dag sedan och blev så fundersam över mina egna ord att jag tog bort det. Jag får inte till det just nu. Världen och vårt samhälle kommer åt mig och jag känner mig både sårbar och lättretad.
MEN jag blir glad att folk vill vara med i min Feministiska bokcirkel. Vi kör igång efter helgerna och jag tänker mig en träff var 6:e eller var 8:e vecka så att folk kan planera och hinner läsa. Första träffen vid mitt köksbord sedan kan vi flytta runt om det finns någon med lika stort bord :) Jag återkommer med ett inlägg om själva formen, för jag tänker att det till en börja behövs lite former för att vi ska komma igång, och annan information. Jag ska fundera över böcker och annat också. Ni som bor i min stad och är intresserade kan väl se till att jag har mailadresser som stämmer så skickar jag ut info under december någon gång.
Jag känner mig så peppad att: NU KÖR VI FÖR FAAN!
I mitten av Januari drar det igång!!
Puss på er!
Min bror
Jag ägnade kvällen igår åt att prata med min lillebror. Det var välbehövligt.
Det skiljer ett år mellan oss och vi har alltid varit tajta, liksom vi är med vår
gemensamma lillebror men livet ser idag så olika ut för oss att vi behöver sitta
ned och prata då och då. Han är singel, bor i centrala stan och partajar ofta.
Jag är småbarnsförälder, ofrivillig nykterist och har ett stort hus att oroa mig för.
Jag kommer att ha mycket att betala tillbaka om han blir småbarnspappa.
Han ställer alltid upp, skjutsar, leker med barnen och lyssnar. I hemlighet
(eller inte så hemligt eftersom jag säger det rakt ut till honom) önskar jag att
han skulle hitta någon. Någon att dela livet med. Det är liksom en konstant
i en storasysters liv. oron för syskonen. Önskan om att de ska ha ett liknande liv
som en själv för att det är svårt att förstå att andra inte längtar efter samma
saker. I alla fall inte nu. men han verkar nöjd med livet och det måste jag respektera.
Min oro är min att bära och alla liv följer inte samma kronologi som mitt eller
innehåller inte samma drömmar och önskningar.
Poängen med detta inlägg, dedikerat till min fantastiska lillebror är att uttrycka min oerhörda glädje i att dela femenismen och genus-intresset med ett syskon. Igår handlade hela samtalet om det i någon mening och jag blir faktiskt rörd. Det är fel av mig att bli så till mig över det (varför skulle inte en man kunna ha dessa tankar likaväl som jag?) men det är en sådan oerhörd lättnad i att dela sina åsikter och funderingar OCH MÄNNISKOSYN med sin bror. Jag blir hoppfull varje gång vi pratat och jag LÄR mig nya saker. Hans perspektiv blir annorlunda per automatik eftersom han är uppfostrad i mansrollen och med samma syn på genus blir diskussionerna intressanta. Det som gör mig mest glad är att JAG inte behöver ta upp detta ämne. det ligger lika nära till hands för honom och jag behöver aldrig känna mig som den tjatiga storasystern. det är jag tacksam för. Som feminist är en alltid obekväm och tjatig i mångas ögon och att kunna prata avslappnat med ett syskon är så mycket värt. Han är klok utan att slå sig för bröstet eller ta för mycket plats och tolkningsföreträde och han uttrycker samma glädje som jag över att vi kan samtala om detta. Min make är också uttalad feminist och en sak de har gemensamt är det problematiska i att hitta någon att prata med utanför vår familj. Hur förklarar man att man har problem och funderingar kring något som andra inte ens kategoriserar som ett problem?? Jag tänker ofta att de är tur att de har varandra i den mån de hinner träffas mellan bajsblöjor och partaj. Skilda världar med en gemensam frågeställning.
Jag drömmer om att skapa en feministisk träffpunkt bland mina nära-och kära men också för intresserade främlingar. kanske en bokcirkel där vi träffas och diskuterar med en bok eller text som utgångspunkt? Kanske kan vi bjuda in människor med olika perspektiv att berätta om sin vinkel eller bara prata över ett glas vin eller en kopp kaffe (te-drickarna diskrimineras...näärå, jag ba skoja). Jag tror att just en bokcirkel skulle kunna vara en bra början för att skapa ramar för samtalet då det lätt blir att det annars glider över i annat. kanske ska medlemmarna välja en bok i månaden var. En bok med någon sorts feministiskt perspektiv eller genus-perspektiv som vi sedan kan tala om...
Eller skulle en kunna tänka sig att vi ser en film??
Med den lilla ork och tid som jag faktiskt har känns detta ibland som bara drömmar men jag tror att det skulle vara viktigt. Något värt att lägga tid på istället för tv´n eller slösurfande...det tål att tänkas på!
Slutligen: tack, lillebror för att du finns och för att du tar dig tid för mig och min familj!
jag sitter i en fälla, specialdesignad för kvinnor
Jag har ägnat en stor del av mitt liv åt mitt kropp. Mest att klanka på mig
själv men också på att "spela spelet" på köttmarknaden, piffa, fixa, noppa, raka,
sminka, banta, träna, färga, forma och packa in. Nu när jag trivs med både tigerränder
och kurvor, ärr, lösaktig mage (pun intended) samt tuttar som inte ständigt pekar uppåt
har jag hamnat i en annan fälla. Något nytt att skämmas för, något typiskt kvinligt och
jag smusslar, förminskar och undviker att prata om det. Det nya "skämmiga" är värk.
En typisk kvinnlig åkomma. Något som sällan utreds och som ständigt misstros av vården, närstående och staten. Jag har något som alla läkare suckar åt och inte vet vad de ska göra av.
Jag har jobbat som massör i fem år och det var damer som mig själv som mest låg på bänken. Jag kunde känna stressen i deras kroppar och oron för att inte bli trodd. När en masserat ett antal hundra kroppar börjar en kunna känna igen en kropp i stress men också ofta om den är långvarig, ilsken eller lättretad. Speciellt om kunden är en stammis. jag utvecklade ett alldelens särskilt förhållande till deras muskler.
"oops! Vad du var irriterad idag då. Då tar vi det lugnt. vad tror du om det här? Bättre va´?
Nu ska jag sköta om dig och lugna ned dig, såja, sååååååja - luuuugn och fin"
Men jag svor också själv att aldrig hamna där (som om en gör det frivilligt). För jag vet hur vi andra pratade om dem, hur vi speckulerade i om det var psykiskt och de medlidsamma ögonen vi riktade mot dem. Men nu har jag värk och fastän den inte är diagnosticerad vet jag hur synen på kvinnors värk ser ut och jag skäms. Ett av de vanligaste, och mest fnysta åt, värktillstånde är Fibromyalgi. Länge ansett inbillat. Men nu vet man bättre... ibland forskare och specialläkare. Nu har man konstaterat att det inte är psykosomatiskt men det är också konstaterat att ångest gärna följer dessa sjukdomstillstånd. En slags biverkning när en är fånge i sin kropp.
Men det vore väl konstigt om en hade jätteont, misstroddes och baktalades som lat och INTE fick ångest.
Trots att man idag vet att många värktillstånd inte är psykosomatiska så ligger stigmat kvar. "Värktant", "Gnäll-sjukan" och "arbetsskygg" är vanliga epitet. Och detta drabbar kvinnor i mycket högre grad än män. Detta betyder också att det inte forskas lika mycket på dessa tillstånd och att det är något en skäms för. Jag har hört otaliga historier om kvinnor som efter år av kamp äntligen blir trodd, äntligen får en diagnos och äntligen utreds samt får den hjälp de behöver. Men många får vänta många, många många år på den hjälp som en man skulle ha fått ganska omgående.
Jag har ingen diagnos. jag tror själv att mina sju månader som gravid (då jag kräktes 20ggr om dagen och hade svåra smärtor) fuckade upp min kropp. Försatte den i ständig stress som gör att den nu signalerar smärta ständigt. Men jag vet inte och jag driver inte frågan som jag borde för jag är en "värktant". Jag har fått sagt till mig att det inte är någon idé att utreda, att jag aldrig kommer att få vara sjukskriven (vilket jag inte vill men den dagen kan komma då jag måste) och att jag måste "ta hand om mig" så löser sig allt.
Ni vet när människor säger att de har så ont att de inte tar sig upp ur sängen? Så känns det för mig varje morgon. Men smärta är subjektivt och något som några ser på som en krämpa ser andra som ett handikapp. Vi tål smärta olika bra. vad jag vet är att jag, fram tills efter graviditeten, tålde mycket smärta. Jag kände mig robust och stark även om jag hade ont. Nu känner jag mig så uttröttad av smärta att jag inte längre har några preferensramar kring hur ont jag har. Jag har bra och dåliga perioder. En dålig spiral medför mer smärta och slutligen ångest: "Ska det alltid vara så här?"
Så tar jag mig samman, undviker att prata om det, säger att läget är okej, pratar och skrattar när jag är bland folk, biter ihop när det är något roligt på gång och betalar priset dagen/dagarna efter. Jag tänker att "den där kroppen med värk inte är jag". Den är någon annan och jag är en frisk och glad person. Sådär som alla vill vara.
Men jag har ont. Jag sitter i en fälla specialdesignad för kvinnor och med den omedelbara följden att jag skäms. Gör mig mindre och förklarar bort. Det finns defenitivt folk som har det värre men det är en replik som sällan används mot män. Vi pusslar för att få vår vardag att gå ihop. För att ge min kropp det minimum av vila som den måste ha, för att det inte ska gå ut över barnen och för att ekonomin ska gå ihop hjälpligt.
Så låt oss tänka till när vi värderar människors lidande och fundera över hur vi skulle ha tänkt om det var en man eller oss själva. Kvinnors smärta har alltid varit en del av könsrollspaketet. Vi ska inte gnälla över menssmärtor, skutta glatt igenom graviditeter med lite extra lyster och föda utan bedövning. De kvinnor som självmant utsätter sig för smärta är duktiga. De som vill undvika smärta är smitare. De som ammar trots blödande bröstvårtor är duktiga och de som går direkt på flaskan är sämre mödrar. de som smärtlindrar sig eller sjukskriver sig under mensen är veka. "jag är minsann ingen pillertrillare" hojtas det hurtigt men P-piller räknas inte. de är ju trots allt till för männen också...
Tänk på mig som hulken
Åh, jag har så mycket i skallen just nu. Många tankar och resonemang som vill komma ut.
Men jag riktar in mig på den senaste debatten om "god ton" inom feminismen och fördelarna
vs nackdelarna med att vara arg och provokativ.
För det första: Jag är inte arg, provokativ eller hård i tonen med någon agenda. Lika lite som jag är mild, ömsint och empatisk med någon agenda. När jag är arg skriver jag det. Punkt. Ilskan är det som håller min blogg från att bli en trevlig liten blogg om familj och barnkläder. Ilskan driver mig i feminism, klassfrågor, avsky mot rasism och heteronormen. Ilska är inte något jag väljer för att publikfria. Arg är något jag är oavsett hur "pedagogiskt" det är. Ilskan kommer ur en sorg och egna erfarenheter såväl som strukturer och en allmän önskan om ett vettigare samhälle.
En gång, för flera år sedan, fick jag en kommentar kring ett resonemang om feminism (minns inte vilket) då jag uttryckte att jag blev arg:
"Så onödigt att bli arg, det hjälper ju inte. Bättre att bemöta med vettiga argument"
Ehum...well, arg är sällan ett val i förstaläget av typen:
"Få se nu... ännu en våldtäktsman friad. Hmmm, ska jag bli arg? nej men så onödigt! jag väljer att vara pedagogisk. Det blir ju så mycket trevligare ton då..."
Utöver min oförmåga att välja mina känslor/affekter så har jag heller ingen önskan. Vilka grupper har genom historien nått framgång och fått det bättre genom pedagogik? Vilken revolution, våldsam eller ej (och jag är verkligen inte ett fan av krig och våld) har lyckats utan ilska? Om själva förtrycket i sin natur är odemokratiskt är det bara högljudda, arga protester som fungerar och även då är det svårt. det finns en punkt då varje revolutionär måste sätta sig ned med förtryckaren och förhandla och då kan ren affekt vara en nackdel men ilska är en nödvändighet för att förändra saker. Frågor jag inte känner för tenderar att bli underordnade.
Men FINE, det finns människor som kan föra kampen med en mild bestämdhet. Good for them, liksom.
Men förminska inte andras insatser genom att kalla det "pajkastning". Ingen av oss skulle ha rösträtt om kvinnor vid sekelskiftet höll sig till "god ton". Jag tycker själv att det är jättebra att andra för kampen på andra sätt och därmed når andra grupper men att feminismen i sverige ska behöva fundera över "god ton"... Really?!? Fördelarna med mild pedagogik är solklar! Vissa behöver höra om feminismen från milda röster MEN FEMINISMEN som ideologi har inte problem med för mycket ilska. Jag kan inte se det så. Jag får nästan panik, själv, över att feminister ska ägna tid åt att fundera över det ISTÄLLET för att kritisera patriarkatet. Jag tror att vi feminister står inför ett utnötnings-"krig". Folk ovänds inte av varken mildhet eller ilska utan över tid, när vi nött in budskapet. HUR vi då väljer att föra diskussionen blir då underordnat att vi faktiskt för diskussionen med de som ännu inte ser patriarkatet.
Jag kan vara både nyanserad, praktisk, pedagogisk OCH arg. Ilska ointetgör inte nyansering utan tvärtom, den kan vara den drivkraft som vi behöver för att våga vara obekväma, ifrågasätta och diskutera. Tänk på mig som hulken (i Avengersfilmen):
- Hemligheten till att kontrollera sin ilska är att alltid vara arg -
Att umgås med feminister är som att andas ut
Idag (peppar peppar, en vet ju aldrig med småbarnsföräldrar) ska tre feminister mötas.
Två bloggare och en "soon to be"-bloggare, alla tre med ett alldelens specifikt hat mot
objektifiering av kvinnor och faiblesse för att peta i det variga sår som är patriarkala strukturer
och samhälle. Tre norrländska rödstrumpor träffas över kaffe... det borde slå gnistor!
Jag upplever ofta själv att det största hotet mot enskilda feminister är känslan av att vara
obekväm, obekväm för samhället och obekväm i samhället, men mest obekväm och ensam.
I en värld där alla tycker att en borde nöja sig, borde fokusera på det positiva eller bara chilla så är möten med andra feminister livsviktigt. Att vara bland medsystrar är som att andas ut. I tonåren kände jag mig oerhört ensam som feminist och när jag väl träffade någon blev jag nervös. Tänk om hen tycker att jag är en dålig feminist, tänk om hen tycker att jag gör för lite eller kastar sten i glas hus? Tänk om hen märker att jag bryr mig om mitt utseende, tänk om hen inte tycker att jag är smart nog och rapp nog?
Och visst, jag kan fortfarande vara nervös i mötet med andra feminister men framförallt slappnar jag av på ett sätt som jag sällan gör annars. Till skillnad mot vad folk i allmänhet verkar ha för bild av oss så är de feminister jag känner djävligt bra på både självransakan, internkitik och har högt i tak när det kommer till frågan vad varje enskild orkar och klarar av i sin vardag. Vad jag menar med det är att du inte behöver bränna bh:ar på fritiden för att passa in utan jag ofta finner en tolerans för nya tankegångar och mycket lite dömande i femenistiska kretsar. Det är ju som regel strukturer, inte enskilda, som femenister kritiserar. Kort sagt: Jag är aldrig så mycket JAG som när jag är bland andra femenister.
Vi behöver varandra. Ibland när jag orkar tänka på annat än potträning och falukorv spånar jag på ett litet bloggfika för framtiden. Ni känns ofta så nära med era uppmuntrande kommentarer och det känns som en förlust att inte känna var och en av er.
Men för att kickstarta helgen ska jag nu njuta av en barn-fri kväll med en ny bekanstskap IRL.
Pöss på er!