Min bror
Jag ägnade kvällen igår åt att prata med min lillebror. Det var välbehövligt.
Det skiljer ett år mellan oss och vi har alltid varit tajta, liksom vi är med vår
gemensamma lillebror men livet ser idag så olika ut för oss att vi behöver sitta
ned och prata då och då. Han är singel, bor i centrala stan och partajar ofta.
Jag är småbarnsförälder, ofrivillig nykterist och har ett stort hus att oroa mig för.
Jag kommer att ha mycket att betala tillbaka om han blir småbarnspappa.
Han ställer alltid upp, skjutsar, leker med barnen och lyssnar. I hemlighet
(eller inte så hemligt eftersom jag säger det rakt ut till honom) önskar jag att
han skulle hitta någon. Någon att dela livet med. Det är liksom en konstant
i en storasysters liv. oron för syskonen. Önskan om att de ska ha ett liknande liv
som en själv för att det är svårt att förstå att andra inte längtar efter samma
saker. I alla fall inte nu. men han verkar nöjd med livet och det måste jag respektera.
Min oro är min att bära och alla liv följer inte samma kronologi som mitt eller
innehåller inte samma drömmar och önskningar.
Poängen med detta inlägg, dedikerat till min fantastiska lillebror är att uttrycka min oerhörda glädje i att dela femenismen och genus-intresset med ett syskon. Igår handlade hela samtalet om det i någon mening och jag blir faktiskt rörd. Det är fel av mig att bli så till mig över det (varför skulle inte en man kunna ha dessa tankar likaväl som jag?) men det är en sådan oerhörd lättnad i att dela sina åsikter och funderingar OCH MÄNNISKOSYN med sin bror. Jag blir hoppfull varje gång vi pratat och jag LÄR mig nya saker. Hans perspektiv blir annorlunda per automatik eftersom han är uppfostrad i mansrollen och med samma syn på genus blir diskussionerna intressanta. Det som gör mig mest glad är att JAG inte behöver ta upp detta ämne. det ligger lika nära till hands för honom och jag behöver aldrig känna mig som den tjatiga storasystern. det är jag tacksam för. Som feminist är en alltid obekväm och tjatig i mångas ögon och att kunna prata avslappnat med ett syskon är så mycket värt. Han är klok utan att slå sig för bröstet eller ta för mycket plats och tolkningsföreträde och han uttrycker samma glädje som jag över att vi kan samtala om detta. Min make är också uttalad feminist och en sak de har gemensamt är det problematiska i att hitta någon att prata med utanför vår familj. Hur förklarar man att man har problem och funderingar kring något som andra inte ens kategoriserar som ett problem?? Jag tänker ofta att de är tur att de har varandra i den mån de hinner träffas mellan bajsblöjor och partaj. Skilda världar med en gemensam frågeställning.
Jag drömmer om att skapa en feministisk träffpunkt bland mina nära-och kära men också för intresserade främlingar. kanske en bokcirkel där vi träffas och diskuterar med en bok eller text som utgångspunkt? Kanske kan vi bjuda in människor med olika perspektiv att berätta om sin vinkel eller bara prata över ett glas vin eller en kopp kaffe (te-drickarna diskrimineras...näärå, jag ba skoja). Jag tror att just en bokcirkel skulle kunna vara en bra början för att skapa ramar för samtalet då det lätt blir att det annars glider över i annat. kanske ska medlemmarna välja en bok i månaden var. En bok med någon sorts feministiskt perspektiv eller genus-perspektiv som vi sedan kan tala om...
Eller skulle en kunna tänka sig att vi ser en film??
Med den lilla ork och tid som jag faktiskt har känns detta ibland som bara drömmar men jag tror att det skulle vara viktigt. Något värt att lägga tid på istället för tv´n eller slösurfande...det tål att tänkas på!
Slutligen: tack, lillebror för att du finns och för att du tar dig tid för mig och min familj!
Ah men det skulle vara hur roligt som helst! Jag hoppas verkligen att du räknar med oss om ni skulle köra igång med något sådant :)
Svar:
aliaslillamy
Hanna
Vilken toppenidé! Hoppas en rätt så "nybörjar-feminist/genusmänska" får vara med, skulle ju vara sjukt lärorikt (och sjukt trevligt)!
Svar:
aliaslillamy
Oxhen