Jag kräver min tid tillbaka - föräldraskap och längtan

Jag skrev senast om min föräldrastrategi. Idag skriver jag om var jag känner misslyckande.
Jag känner mig usel när jag inte kan springa och tävla med barnen, när jag tackar nej till fotboll och när utflykter är allt för slitsamt. Jag får dålgt samvete när jag följer med på utflykt för att jag vet hur jag kommer att må nästa dag. Dagen efter (utflykt) känner jag mig alltid som världens sämsta mamma. Jag ligger, jag sitter och jag stönar. Jag hatar när jag missar saker för att jag måste spara mig. Jag hatar att inte orka bära dem när de vill och inte kan springa efter dem när de cyklar.
 
Idag känner jag mig extra usel. Ville har hostat så han kräks, liksom flera nätter innan, och jag blir så sliten och tycker så synd om honom. Jag kan inte sova utan vill bara gråta för det låter så hemskt när han hostar och gråter. Vi har varit hos doktorn och provat allt. Nu är det bara att vänta ut skiten. Planen är att sitta och sova med honom sittande i knät för att han ska slippa kräkas av allt slem...
 
Jag vet att ingen kan vara en supermamma men jag vill ändå vara det. Jag kan inte låta bli att önska att jag kunde vara en lite mer allround-mamma. Inte bara mys-gos- och lugna mamman. Jag vill flyga omkring, baka och ordna. Varje dag är det målet och varje dag faller jag på vägen eller innan jag ens börjat.
 
Nu gnäller jag och ställer orimliga krav på mig själv men ibland behöver sådana önskningar ventileras inte bara viftas bort. Barnen är små så kort stund och jag missar allt. Jag har svårt att tro att jag någonsin kan få fler och mina älskade barn är snart stora. jag hatar tiden för att den springer ifrån mig. Jag vill ha tillbaka tiden när barnen var små och jag blev sjuk. Varje sjukhusvistelse, varje dag i sängen eller hos läkare - jag vill ha tillbaka all tid som förlorats
 
Nu när jag ventilerat ska jag ta mig samman och acceptera att jag inte kan och inte borde ställa dessa krav på mig. Jag ska gå vidare och göra så gott jag kan. Snälla säg att jag inte är ensam när jag önskar att jag var supermum?

   3 kommentarer | AliasLillaMy funderar..., Ehler Danlos och min skruttiga kropp, Gorm,vrål,tjut &gnäll, LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar) | Startsidan


Jag vill vara lugnet i stormen - föräldraskap

Jag gör förmodligen oräkneliga fel med mina ungar. Det gör nog alla/många men en sak som jag inte gör är att skrika, skälla, skambelägga eller ens höja rösten. Jag gör det bara inte. Jag får sällan ens impulsen. Från början var det inte alltid enkelt men som ni vet så är den mänskliga hjärnan fantastisk. Om du ler blir du gladare. Om jag väljer att avleda, lirka och resonera trots att impulsen är att vråla, från botten av mammahjärtat, (som en björn med sanpapper i arslet), så sjunker också den impulsen undan.
Jag reserverar skrik-rösten för tillfällen som faktiskt är farliga eller hotfulla. Om de cyklar full fräs mot vägen, svingar sig i gardinerna som apor på PCP eller andra potentiellt farliga situationer. Jag har en sträng röst som kommer fram om de är elaka, missunsamma eller våldsamma men den är lugn trots att rösten fått en betydligt skarpare ton. Alla har naturligtvis inte samma lynne som jag men jag tänker så här:
 
Hur tycker jag att det är okej att behandla människor? Människor. Om jag tycker att det är fel att skrika, gorma eller vara sarkastisk mot långa människor så måste det vara lika fel att göra det mot korta människor. Och nej, vuxna och barn är inte samma sak. Barn är mindre, oerfarna, känsligare och har full tillit till mig som förälder. Med den logiken borde det vara mindre lämpligt att gorma på dem än på en vuxen. Jag vet hur jag mår när någon skäller på mig, jag vet hur jag mådde som barn och jag vägrar göra det mot mina barn. Det fantastiska är att mina ungar får konstant beröm av förskolan trots att jag aldrig faller in i det obligatoriska gormandet. Jag tjatar dock. Jag försöker att inte falla in i slentrianmässigt tjatande men det är inte lika lätt. Drömmen är att alltid lyckas resonera, ställa frågor och avleda från oönskat beteende men det är långt ifrån alltid jag lyckas. Jag försöker också att inte vara för kritisk så att det blir dumgörande. Jag tänker att det är skillnad på att säga "jag vill att du äter med gaffel, annars blir det så kladdigt" (då säger jag åt dem vad jag önskar att de ska Göra) och "Sluta kladda med händerna, så där gööör man INTE" (då jag istället talar om för dem att de redan gjort bort sig och betett sig dumt). Jag skulle tro att jag lyckas en mycket liten procentandel men det är mitt mål.
Ett annat mål är att begränsa antalet nej på en dag samt att välja VAD jag kritiserar. Jag märker nämligen att barnen VILL göra rätt.
 
Ofta kommer de till mig och frågar om den sko de tänkt ta på sig på en viss fot blir rätt. Då talar jag om vilken fot skon är tänkt till. Men om de tagit på sig skorna på fel fot eller till och med tagit på olika sorters skor på fötterna så låter jag det vara. Varför skulle jag påpeka att de gjort fel när de gjort SÅ mycket rätt. De har bestämt sig för att klara något, de har plockat fram skorna och tagit på sig dem själv. Dessutom är de glada och stolta med sin prestation och för en 4-åring ÄR det en prestation. Varför ska jag ta ned dem på jorden? För vem är det viktigt att skorna sitter på rätt fot? De utvecklas så fort och lär sig nya saker varje dag samt förfinar sina kunskaper. Jag har mycket svårt att tro att de kommer att ha fel sko på fel fot tills de blir 15år. Visar det sig att de fortsätter länge till med ihopblandade skor så får jag väl ta en lärostund då vi INNAN de försökt själva visar vilken fot skorna ska sitta på. Att låta dem pröva och i sin mening lyckas bara för att sedan kritisera är bara onödigt
 

Som sagt alla har olika lynne och de flesta föräldrar vill sina barn väl. Mer än så vi vill dem allt gott och inget ont. Men en viktig punkt för mig är att JAG inte ska drabba dem, få dem att känna sig dumma, skamsna eller ensamma. Tids nog kommer någon att tala om för dem allt som (i deras ögon) är fel. Varför ska jag sälla mig till dessa individer? Jag vill lära dem utan kritik. Istället vill jag göra det med lek, bus och bygga upp dem.
 
Jag inser att man inte ska prata om sitt föräldraskap. Man ska inte skapa dåligt samvete eller framhäva sig själv. Jag debatterade med mig själv om att skriva detta inlägg. Men detta är något jag funderar oerhört mycket på. Att inte skambelägga när de inte gör något elakt eller farligt. Att barn är människor som vill och kan så mycket. Dessutom är det enklare för mig att ta den vägen - det blir väldigt få utbrott, bråk och tårar. Jag vore ju dum om jag gjorde det svårare, istället för lättare, att komma iväg till förskolan, gå och lägga sig eller äta mat. Ungarna får utbrott ändå, rätt ofta, för de får sannerligen inte göra vad som helst (och de är envisa/trotsiga som sin mamma) men stämningen är betydligt trevligare överlag. Jag tycker inte att folk/föräldrar behöver mer dåligt samvete men jag tycker att en del kan behöva ge sig själv tillåtelse att släppa vissa fighter. Att hålla sitt eget lugn så att situationer inte urartar. Jag har tagit tid och mitt sätt vinner tidsmässigt mot den höljudda varianten. Hur lång tid det än tar att lirka, avleda och busa/leka sig till ett resultat så går det ALLTID fortare än att bråka. För bråken spiller alltid över i andra aktiviteter och företaganden. Om jag skällt och bråkat på dem ytterkläderna så blir det svårare att få in dem i bilen eller att lämna dem på förskolan. Lirkande och lek är alltid välinvesterad tid.
Och jag har ändå två 4-åringar att lirka med :)
 
Jag vet inte i närheten av allt om föräldraskap och jag vill inte påstå att jag kan mer än någon annan. Jag vill bara skriva av mig om mina tankar om förldraskap och dela med mig av mina trix som får vardagen att flyta bättre, mig att få mindre dåligt samvete och barnen att uppföra sig bättre. 
 
För mig är det viktigt att vara lugnet. Lugnet som barnen kan luta sig mot när affekterna drar iväg med dem. Att utföra en uppgift är inte så lätt om båda är i affekt. Barn förtjänar också, i mina ögon, minst lika mycket respekt och vänlighet som vuxna och att vara respektfull och vänlig betyder inte att hemmet är laglöst eller i kaos hela tiden.

   Inga kommentarer | AliasLillaMy funderar..., LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar) | Startsidan


Ormtårta, lejontårta, tigertårta och sjuka ungar

Idag är ungarna sjuka och fick vara hemma. Vi har myst, lekt och busat. Nu på kvällen blev det mycket gnälligt och mycket riktigt har de fortfarande feber. Jag får alltid dåligt samvete när barnen är sjuka eftersom min man alltid måste vabba. Han klagar inte men jag vet att han har det oerhört stressigt på jobbet. Jag är så pass sjuk att det inte fungerar att jag tar hand om dem när de är sjuka och det skapar dåligt samvete... Dåligt samvete är som en del av min sjukdom. Jag kan inte bortse från det, det är handikappande och det är alltid närvarande även om jag vet att jag inte har något val. Jag borde inte ha dåligt samvete för att jag är sjuk men jag blir så frustrerad.
 
Jag tänkte uppmuntra mig själv med lite tårtbilder från kalaset. Barnen önskade tårta. Vilgot önskade en Orm-tårta och Otto önskade en tiger- alt. lejontårta (det var lite oklart. Vi hade många gäster så endast en del av tigertårtan blev kvar. Bra jobbat på tårtätarfronten! Önskningarna gav dock en del huvudbry: Hur skulle jag lyckas med önskningarna och något som åtminstone liknade en tiger-/ormtårta? Jag är dock nöjd med resultaten! Ni får skratta...
 
 Tigertårta med chokladbotten och kolaglasyr. Nosen är gjord i sockermassa och choklad.
 
Lejontårta med choklad och kolaglasyr
 
 
Ormtårta med jordgubbsmos, grädde och färska jordgubbar
 
Ormtårta med jordgubbsmos, grädde och kiwi. Ögonen på alla djuren är marshmallows 
och choklad. Lejon och tiger hade också noblesse till ögonen. Tungorna är jordgubbsremmar.
 
 

   1 kommentar | Ehler Danlos och min skruttiga kropp, Fula men goda, LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar), Lull-lull & Rosa Fluff | Startsidan


Tacksam

Så, partyt är över och det gick bra. Jag blir rörd över alla som kom, med presenter och lekte på vår går. Tack ni som kom och gjorde det till en fantastisk dag!!
 
Jag lever just nu ett liv där mina drömmar och det jag lngtar efter är väldigt basic. Jag längtar inte efter att resa, jag längtar efter en stund med en god vän. Jag längtar inte efter att gå på krogen, jag längtar efter att gå en runda på stan och jag längtar efter att titta på lite kläder till mig och barnen.
 
Så, min vän Alex bjöd mig på lunch och skjutsade mig runt i rullstolen.
För mig är det en drömdag!! Jag var helt exhalterad och sjukt peppad. Äntligen!
 
Såå, det blev en del shopping. Barnen har frågat efter en klänning. De har önskat sig en klänning att "springa runt i när det är varmt och kunna kissa när de vill". Som genus-mamma ville jag gärna tilmötesgå detta. Vi hittade dessutom ett halva-reapriset-ställ på barnavdelningen så det blev lite mer...
 Rosa yjamasar med puffärm, kepsar, tröjor.
 Klänningar med fåglar och jordgubbar, strumpor
 

Sedan kom jag hem och fann ett paket från min moster med jättefina sandaler och "foppa"-skor. Pojkarna blev lyriska och provade genast för att se om de var "snabba". De sprang runt runt och sladade i kurvorna. Tack snälla moster! Med min ansträngda ekonomi så är det en välsignelse att ha en moster som bryr sig och skickar så fina födelsedagspresenter! Tack!
 
Nu har mina barn allt de behöver denna sommar!
Tack Alex för att du tog med mig på stan, jag har längtat i månader efter en dag som denna.
Nu ska jag sova men jag återkommer! Puss
 
 

   Inga kommentarer | LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar), Lull-lull & Rosa Fluff | Startsidan


Uteleksaker, tips och bilder

Imorgon är det kalas och jag tänkte att jag skulle dela vad jag köpt i födelsedagspresent. Jag har nämligen köpt mest uteleksaker och tänkte tipsa om vad som finns därute. Jag har nämligen surfat ett antal timmar för att hitta roliga saker. Allt från små "rappliga"saker som barn älskar och föräldrar hatar till lite större saker. Det ska dessutom, helst, vara sådant som de kan leka med själva. Man ska kunna sätta igång leken och slå sig till ro. Till varandra fick de köpa varsin vattenspruta i skumgummi som de kan fylla själva, ser inte ut som ett vapen och medför liten risk för skada på medmänniska eftersom de är mjuka. Sprutorna är inte med på bild men de finns på rusta för 25kr. Alla andra vattenpistoler osv måste jag fylla (och det hatar jag) med dessa behöver jag bara tillhandahålla vatten i lilla barnpoolen så sköter det sig själv. Risken för att själv bli BLÖT är dock överhängande.
 
 Det är ett lektält, en vattenbana, en frisbe, två brand-båtar som sprutar vatten, ett bollspel klassiskt, två mackapärer som skjuter iväg andra mackapärer (barnen älskar dem men de går sönder), blomman sätter man på trädgårdsslangen och den sprutar vatten planlöst med sina armar. Vi ska bara komplettera med en ny plaskpool så de kan leka med allt detta. Speciellt vattenbanan rekomenderas. Den kan byggas ut i oändlighet då det finns många tillsatser. Förskolan har en stor sådan och barnen leker i timmar med att öppna gångar och skapa strömmar. Blomman kostar under hundralappen och är ett alternativ till vattenspridare då den är oberäknelig och sprutar vatten på olika sätt. Alla leksaker är köpta på Stor&Liten´s webshop eller på Ellos ifall någon är intresserad. De ska också få varsin håv som de önskat sig för de är mkt intresserade av insekter och är mkt försiktiga är de studerar dem och släpper ut dem i det fria när de stillat sin nyfikenhet.
 
Bara utegrejer alltså och det behövs för om mina barn fick välja så är de ute dygnet runt. Vår gård är 4500m2 så det finns massor att utforska. Dessa saker är roliga och gör det lätt att vara förälder. Jag vet var de är och de an roa sig själva. Bra om man inte kan gå.
 
Vi köpte också en triologi med böcker som vi älskar. Vi såg filmatiseringen av en av dem, av en slump på svt, och föll pladask för ilustreringarna och all vänlighet i storyn. Normalt försöker jag köpa böcker med flickor i huvudrollen för att väga upp allt vi fått ärva (hundra böcker minst) med 100% pojkar i hjälteroller men denna vänliga och mjuka pojken förälskade jag mig i. Har bara kommit i kontakt med en av böckerna i triologin och ser fram emot att läsa de andra många kvällar framöver. Ska köpa filmerna också om de kommer ut på svenska på köp-dvd. En pojke hittar en pingvin med en resväska på trappen. Han försöker bli av med pingvinen på alla sätt trots att han är väldigt ensam. Såklart blir de vänner och ger sig iväg på en lång resa för att föra pingvinen hem. Boken är rörande trots att ingen av huvudpersonerna säger ett ord.
 
 
 
Barnen får några grejer som blir deras egna och resten får de tillsammans. Än så länge går det bra men jag tänker att det kommer att bli viktigare och viktigare med egna prylar och kanske, såsmåningom, firar vi dem på varsin dag. Det får de bestämma. Att de blir egna personer och känner sig själva utan den andra är oerhört viktigt. Men de fyller fyra så vi får fundera vidare nästa år. Nu är de nöjda med att dela. Oftast... De gånger de är missnöjda blir de oerhört högljudda.
 
Jag har gjort massor med små special-grejer till imorgon (kalaset) som jag fotar och lägger upp framöver som små godbitar. Nu ska vi vila för att orka stiga upp och sjunga kring sjusnåret imorgon-
Godnatt och puss!
 
 
 
 
 

   1 kommentar | AliasLillaMy funderar..., LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar), Lull-lull & Rosa Fluff | Startsidan


Ett så blandat inlägg att jag inte kom på nån rubrik...

Skrivet annandag påsk:
 
Asså Jesus Christ (passar kring påsk) vilken resa den senaste veckan varit. Det låter helt sjukt när man berättar det. Hur kan så många oturligheter drabba samma person? Är det hitte-på och lur alltihop?
I´m sorry to say: No. Jag har haft jättesvårt att kissa vilket resulterade i en kateter... Jag är 30+ inte 60+ men hur som helst: katetern skavde och gjorde sår i blåsan så jag kunde inte sitta, stå eller gå. Sedan började det göra misstänkt ont över blåsan och ut mot ryggen. Några dagar senare stog jag inte ut längre.... det blev akuten på påskafton. Svar: ja, de hade en del att göra där. Urinvägsinfektion konstaterades samt den skavande katetern. Eftersom ingen sade ETT ord om hur katetern skulle skötas första gången blev det lite akwaaaard för personalen. Nu är jag hemma, utan kateter, kan sitta gå och stå OCH KISSA!!! Men jag har ont och äter antibiotika... Efter påskafton har jag känt mig mer och mer som en människa. Sociala aktiviteter fanns inte på kartan som jag mådde men idag ska vi på familjemiddag med min pappa + familj. Jag känner mig tillbaka. Nu återstår att säga:
"Vad var det jag sa-a" *med retsam melodisk röst* till alla läkare som satt ut smärtmedicin och ångestdämpande utan resultat. Jag har hela tiden hävdat att jag tror det är psykologiskt i kombination med smärta som gjort att jag inte kunnat slappna av och kissa. Jag har fått rätt. Äter i princip inga mediciner och blev ändå så dålig att kateter var det enda alternativet. Min kissning hade helt enkelt gått i baklås...
 
Skrivet Onsdag:

Well, ytterligare komplikationer tillstötte på påskmiddagen, akuten, smärta och "vad var det jag sa-a" fick vänta till ett senare tillfälle. Har inte orkat så mycket i början av veckan annat än att diskutera, med min vän M, på facebook huruvida han liknar Gustaf Wasa eller inte SAMT huruvida Wasa retucherat sitt skägg (på målningar) i samma utsträckning som han enligt min mening retucherade historien. Jag hävdar att båda är sant samt att Mr M ska ta åt sig av mitt kungliga smicker. Ett rött skägg, som M har, får mig alltid att tänka på killen på tusenlappen eller möjligen hans son (som dog av ärtsoppa så det lämnar vi raskt!) Dessutom fanns en tid då yours truly ville ha rött skägg. Min pappa har det (låter det dock inte växa) och under en period som barn ville jag också ha ett "koppar-skägg". Nu är jag rätt glad att jag slipper. Ni vet, normer och så... jag nöjjer mig med stubb på benen :) Dessutom mörkt sådant.
 
På tal om metall (koppar, inte så snygg övergång - i know) så har staden jag bor i vunnit Guld... i en sport. Sur-tant som jag är lever jag icke i lycko-rus eller post-guld-deppression utan tycker att det hela, med hyllandet och hjälte-rubrikerna, är aningen... larvigt. *Hela staden drar förolämpade efter andan* "Hur kan hon?", "Det är bra för schtaaan!" osv osv etc etc Snaaaaaaaaaaaaark! Det är en sak att kunna uppskatta när någon/några är bra på sin sport (vilket jag kan yey... mini-snark) och att tillägna det så mycket uppmärksamhet och idolisering så att vi glömmer att det är en sport, en lek, ett spel. Inte Läkare Utan Gränser eller rädda regnskogen liksom. Jag är inte en surtant som tycker att allt som inte handlar om regnskogs-räddande är dåligt eller fånigt, NEJ. Jag efterlyser bara lite perspektiv på det omfång och det utrymme det får i media. Hockey är säkert skoj... snark!

 
Skrivet Torsdag:

Konstigt inlägg det här... varför postar jag inte bara inläggen dagligen? Jag skyller på värkhjärna och det faktum att jag var ute med mina barn på stan för att prova skor igår. Vi hade trevligt men jag fick mig en omgång. Sedan när vi kom hem fick de leka ute utan att byta om till gallonisar... Försök tvinga två nästan-tre-åringar att gå in och byta om INNAN utelek när ni redan är ute - det finns omöjliga saker och så finns det så omöjliga saker att en inte ens försöker. Så jag hojtade: "Smutsa ned er och lek hur mycket ni vill!!"... sand + lera +rulla i löv + lera + sand osv osv etc etc. Tre timmar höll de på så idag kan jag knappt gå eller lyfta armarna. Men det var det värt!!
 
Igår på förmiddagen när jag pratade i telefon med (insert valfri vårdinstans) så kom mina barn på att de skulle laga sin trasiga bil. Deras lösning på trasiga saker, vare sig det är trasiga bananer, leksaker eller kläder, är LIM. Alltid LIM! Nu är det ett tag sedan jag hade vett att gömma min limpistol så den kom de inte åt. Istället bröt de sig in i tvättstugan, klättrade som babianer upp på skötbordet och stal en flaska barnolja. När jag pratat färdigt i telefon hade de använt allt "LIM" (läs: barnolja) och det var inte bara bilen som utsats för LIMMET utan golvet, soffan, bordet, textilier och barnen själva. OBS! Inget barn, förälder, soffa eller leksak kom till skada.
 
Så har min vecka sett ut så långt!
Whats up with you?

   Inga kommentarer | AliasLillaMy funderar..., Gorm,vrål,tjut &gnäll, LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar), Lull-lull & Rosa Fluff | Startsidan


Om att inte vilja vs inte kunna SKAFFA barn

Jag tänkte skriva om ett både känsligt ämne men ett som ligger nära mitt hjärta: Barnlöshet.
Det går sällan en dag som jag inte tänker på någon av aspekterna. För det finns ju så många.
En del väljer det, vilket jag har den största respekten för, de bryter en norm i vårt samhälle
som säger att vill du inte (speciellt om du är kvinna, ve dig!) så är det något fel på dig. Jag tänker att det finns otaliga, bra skäl att inte skaffa barn, men det bästa måste väl ändå vara att man inte vill.
Och att inte vilja har förmodligen lika många orsaker som det finns människor som inte vill ha barn.
 
Men tänk vad svårt folk/vi har att acceptera att andra inte vill ha barn. Vi tänker att de ska ändra sig, att de inte fattat hur härligt det är eller att de är skyldiga sina föräldrar det. Allt det jag räknat upp är ju egentligen skitsnack. Sånt folk säger när de inte förstår ett beslut som bryter normen. Vi är aldrig riktigt bekväma med de som bryter normen. Ofta ställs två grupper mot varandra som inte alls borde stå mot varandra: Vi som inte KAN få barn och de som INTE vill. Låt mig säga för prottokollet att jag inte provoceras av att människor inte vill ha barn. Att skaffa barn gör man av egoistiska skäl. För sin egen skull. För att uppfylla rollen, drömmen eller bara följa strömmen. Ingen skaffar barn i någon slags missriktad välvilja mot barnen för det kan knappast finnas en mer missriktad välvilja eller ett dåligare skäl att skaffa barn. Vill man inte så ska man inte och ingen, ofrivilligt barnlös eller ej, har rätt att skuldbelägga det beslutet. Ni och jag, barnlösa och ofrivilligt barnlösa står inte mot varandra. Vi borde kunna förstå varandra bara genom lite vanlig hederlig empati.
 
"Men barn SKAFFAR man inte, de får man. De är en gåååååva...!" (FNYS!)
 
Tillåt mig anföra motsatt åsikt. Vissa får barn. De ligger med varandra och VIPS, utan att någon vet vad som hände så får de barn. Men vi som är/var barnlösa eller som har svårt att få barn vi SKAFFAR dem. Vi ligger med varandra med ett mål i sikte, vi provar med ägglossningsstickor och vi surfar runt efter huskurer a´la "drick hostmedicin och stå på huvudet efter samlag". Vi betalar doktorer pengar för att de ska odla våra ägg, plocka ut dem, ta vår sperma, sammanföra dem för befruktning och återinsätta det befruktade embryot i livmodern. Om inte det är att skaffa barn så vet jag inte hur definitionen skulle se ut. Men en sak är säker: Ingen har GETT mig mina barn som gåva. Jag har gått igenom blod, svett, tårar, nålar långa som underarmar och fruktansvärd ångest i väntan på resultat. Lägg till det att det kostat oss våra besparingar och lite till. Vi har skaffat våra barn.
 
Jag kommer säker att skriva mer i ämnet. Det finns ju så många vinklar. Men låt mig vara en smula personlig. Jag VAR ofrivilligt barnlös. Nu har jag barn men jag kan fortfarande inte få fler. Inte utan att ruinera oss och slita på min kropp ohyggligt mycket. DET ÄR EN SORG. Jag har det bättre än de ofrivilligt barnlösa som inte blivit föräldrar än. Jag har solarna i mitt liv. Men för en som drömt om en stor familj hela sitt liv är det en sorg att vara infertil. Det är en sorg att inte bli gravid efter en vinflaska och lite tända ljus. Det är också en skamm. Jag skäms för min kropps tillkortakommanden. Jag biter mig i kinden när folk är tanklösa, håller tillbaka tårarna när folk tror att de är roliga och sörjer att mina barn kanske inte får syskon. Men jag kommer aldrig att ta illa upp för att någon annan inte VILL ha barn. För mig har de två grupperna frivilligt- och ofrivilligt barnlösa aldrig stått emot varandra. Jag förstår affekten som kommmer när någon som KAN få barn inte vill, när jag som VILL inte kan. Men det är två fristående beslut, scenarior, händelseförlopp som vi inte bör ställa mot varandra.
Lika lite provoceras jag av andras aborter. Vill man inte så ska man inte behöva och INGEN får använda mig, som infertil, som ett slagträ för att begränsa aborter!! Men det är en fråga för ett eget inlägg. 
 
Puss på er!

   2 kommentarer | LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar) | Startsidan


Det måste gå att förstå att amning inte är möjlig eller önskvärd för alla

Jag tänkte skriva om den heta potatisen: Amning vs ersättning.
Med tanke på att en ny lag gått igenom och gör att tillverkarna av
ersättning inte får informera direkt till kund utan måste gå via
sjukvården. Vidare ska paketen förses med varningstext av typen
"Ge inte detta till ditt barn utan att samråda med sjukvårdspersonal,
bröstmjölk är det bästa alternativet för ditt barn". Jag har inte lusläst
lagen men jag tror att jag fångat andemeningen:
Mammor som inte orkar, inte kan eller inte vill amma ska tänka
till några extra gånger innan de tar det ödesdigra beslutet att ge
ersättning. Havererar amningen på en helg ska en vänta tills
BVC finns tillgängliga och de ska lita på att sköterskan är uppdaterad
med alla förändringar i produkten. Framförallt ska de veta att de väljer ett
sämre alternativ till sina barn. Jag är inget fan av Néstle & Company.
Jag ser inte reklam som något bra i något läge men denna lag kan
mycket lätt tolkas som att information blir olaglig. prova ringa och
fråga om produkten. Enligt min erfarenhet kommer de att hänvisa till
sjukvården. MEN denna lag har dragit igång amningsdiskussionen IGEN.
 
Jag fattar att många älskar att amma. Att det är mysigt och att en knyter an samtidigt som barnet får en skräddarsydd måltid. Kort sagt: amning är bra. Problemet är att amning inte fungerar för alla. En del har inte tillräckligt med mjölk, en del får komplikationer och trasiga bröstvårtor, en del äter medicin som gör amning omöjlig och ytterligare några vill inte.
 
Jag har läst igenom flera kommentarsfält i ämnet och ganska ofta ifrågasätts dessa mammor av andra mammor som haft lätt och uppskattat amningen. SKA DET VARA SÅ SVÅRT ATT SE BORTOM SINA EGNA ERFARENHETER OCH HA EMPATI MED ANDRA SOM INTE HAR DET LIKA LÄTT? Är det verkligen så svårt att ha empati med andra?? Eller handlar det om något annat?
Jag upplever att när en som mamma ammar sina barn, lagom länge och inte offentligt, så blir en hyllad. Inom ramen för mammarollen blir dessa kvinnor "de priviligerade". Jag var en sådan mamma. När en hyllas för något och anses duktig på något kan det vara svårt när detta privilegium ifrågasätts.
Det är lätt att klamra sig fast vid sin upplevelse och anta att andra kan komma dit om de bara vill...
Problemet blir att en hyllas för något som en, i liten utsträckning, kan påverka med att vara duktig. Har en för lite mjölk så kan en inte påverka det genom att vara duktig. Därmed skuldbeläggs mammor som ger ersättning och nu försvåras det i.o.m. denna lag. Varje gång de handlar så får de veta att de valt ett sämre val till sina barn. Varningstexter finns, vad jag vet, för övrigt bara på tobak och alkohol vilket får detta att framstå som än mer befängt. Svenska kvinnor amma sina barn mycket jämfört med många andra länder. Vi riskerar inte att sluta med det för att information om ersättning finns tillgänglig på ett enkelt sätt och för att vi inte VARNAR. Det enda som händer är att de som inte kan eller vill amma mår ännu sämre.
 
Vad tror ni är bättre för en bebis och bebisens familj: Att mamman sitter och gråter, med trasiga bröstvårtor, eller en mysig stund med flaska som båda föräldrarna kan utföra? Och på vilket sätt hjälper vi dessa mammor när vi gör beslutet om att sluta amma så mycket svårare? varför är det så provocerande att ifrågasätta amning? Vi talar inte om ett tvång eller ens argument för ersättning utan om information. Alla ni som hade/har fungerande amning kan fortsätta så. Vi talat bara om att skuldbelägga kvinnor lite mindre.
 
Hela "mammarollen" är späckad med fällor. En ska genomgå graviditeten med glädje, föda vaginalt och utan smärtlindring och amma sitt barn lagom länge och i skymundan. Alla som faller utanför ramen skuldbeläggs mer eller mindre. Jag pumpade bröstmjölk i åtta månader (2-3 liter/dygn, ni ser: inte ens jag som ifrågasätter normen kan låta bli att påpeka min egen insats) och det var några månader för länge. Min kropp orkade inte... egentligen. Men jag ville så gärna vara lite duktig, något jag inte varit varken under graviditeten eller förlossningen. Jag behövde få ett av de privilegium som mammarollen erbjuder de som har tur. Så jag kämpade. Runt omkring mig fanns 5-6 kvinnor som alla gjort allt rätt. Tänk om informationen kring ersättning varit mer tillgänglig. Kanske hade beslutet varit lättare att ta. Att inte amma är ett beslut som har lika många anledningar som det finns kvinnor som inte ammar. Det är inte förbjudet att låta bli. en kvinnas kropp är alltid en kvinnas kropp MEN man gör det mycket svårt att låta bli. Nu blir det ännu svårare.
 
Jag tycker denna lag luktar unket.
Låt oss vädra ut den unkna doften av skuld och försöka ha förståelse för att mammarollen, som samhället vill att den ska se ut, inte passar alla. Jag skulle välja flaska framför månader av lidande om jag hamnade i den situationen. Det måste gå att förstå det. 
Det är inte feministiskt eller ofeministiskt att amma. Antingen fungerar amningen eller så gör den inte det.
 
 
NINA skriver jättebra om detta och har inspirerat detta inlägg!!
 
 
 

   Inga kommentarer | AliasLillaMy funderar..., Feminism, LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar) | Startsidan


Barnmat

 Vi sitter och har lite frdagsmys. Det krashar så mysigt mellan ungrnas tänder när de äter pepparkaka.
Det låter gott och de kan verkligen konsten att njuta och liksom mumsa i sig
de saker de gillar. Vi tvingar aldrig barnen att äta något och har helt slutat med ultimatum
och konstiga taktiker som bara dumgör oss som föräldrar när de ändå vägrar.
Istället serverar vi alltid grönsaker och ibland äter de och ibland inte. men förekomsten av
grönsaker har definitivt gjort att vi inte missat de gånger de behagat äta grönsaker.
Vill de äta bara korv till middag så får de det. Ibland äter de bara makaronerna och vi
försöker uppmuntra till att smaka allt. Vill de inte äta alls så försöker jag att inte nojja
utan kompensera med ett matigare mellis. men det är svårt för en vill ju så gärna att
avkomman ska äta. När de vägrar vill jag bara skrika:
 
"Hallåååååå! Ni måste äta, tanterna och farbröderna på sjukhuset vet att vi tog hem er och vi förväntas göda er! Ät, föritusan, ÄT!!"
 
Men det fungerar ju ändå inte (jag har försökt) istället försöker jag ta det med ro och hoppas att de tar igen det ett annat mål och över tid upplever jag att det är så. de gör sig ett skråvmål till lunch och petar i maten vid middagen eller tvärtom. De växer ju som de ska och följer sin egen viktkurva även om de är lite små jämfört med andra barn. jag försöker tänka till innan maten. Vad är okej, vad kan jag locka med och vad ska jag INTE hota med eller ställa till det så att det låser sig. Matglädje framför ätnings-plikt, liksom.
 
De äter alltid mycket av:
Blodpudding
Våfflor
Korv
Kycklingnuggets
Pommes frittes
Yoghurt
Glass
Palt
Soppa
 
Konstigt. I know! men jag försöker sprida ut de saker de säkert äter över veckan (Förrutom skräpmaten det blir mer sällan) och se till att locka med banan och yoghurt mellan målen så att de får i sig något. Men inga pekpinna (utom det uppenbara som att inte kasta mat), de får äta med händerna om maten är möjlig att "gräva" i sig och de behöver inte äta upp om de inte vill. det är mycket jobb med att lära tvillingar bordsskick och när en hjälper den ena kladdar den andra så jag har helt enkelt gett upp och kallar det "Matglädje" :)  Men jag lagar ingen specialmat om det inte är något extra barn-ovänligt som vankas och de äter både oliver, starka såser och olika ostar. Vi försöker helt enkelt vara avslappnade. Hur gör ni? har ni några tips? Vad gillar era ungar?

   Inga kommentarer | LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar) | Startsidan


Potträning på schemat

Älskade gulleungar! Idet Myiska huset pågår potträning...
Belive me, det är inte jag som initierat det. Inte för att jag 
inte vill att barnen ska pottränas utan för att hag inte skulle ha
orkat sätta igång ett sådant projekt just nu.
MEN, jag sätter inte käppar i hjulet nu när UNGARNA
intresserar sig för pottan på ett, närmast, överentusiastiskt sätt.
Så nu pottränas det och eftersom de valt det själva så behövs
inte något tjat eller belöning. De får gå på pottan när de själva kommer
ihåg (vilket är ganska ofta) och däremellan har de blöja.
Men eftersom detta projekt kommit igång med sådan entusiasm
så ska jag köpa in potträningsbyxor.
 
MEN, det är jobbigt för en lat/värkig/trött mamma. När maken är hemma har han ansvar för alla visiter på pottan. Vi har två pottor vilket innebär två barn som sitter på pottan samtidigt, hoppar upp från pottan samtidigt, vill tömma i toan samtidigt och spola samtidigt. Det blir lite snärjigt för att minimera spill och olyckor. men numera säger de ofta till när de är bajsnödiga, alternativt EFTER att de bajsat och då blir de så besvikna... Vi ränner in och ut på toan mest hela tiden på dagarna. Vissa dagar är de mer fokuserade än andra. Det verkar dock som att alla förståsigpåare hade rätt i att barn ofta visar när de är redo för pottan men det som vi har gjort för att komma hit är: Att läsa böcker om blöjor, pottor och bajs (jättekul för föräldrar med prutthumor), skaffat en liten potta till dockor och mjukisdjur samt låtit dem leka med pottorna en längre tid och öva på att sätta sig. Numera har vi också en liten hög med barnböcker på toan så att de sitter lite längre och förhoppningsvis "levererar". Snacka om gullig bild alltså: Två små människor som sitter på varsin potta och "läser" böcker oerhört noga. Jag avhåller mig från att lägga upp en bild av rädsla för eventuella trauman i framtiden av typen: "Mammaaaaaaaa, hur KUNDE du lägga upp en så pinsam bild!!!"
 
Har ni några tips för potträning?

   Inga kommentarer | LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar), Lull-lull & Rosa Fluff | Startsidan


Tur att de är bra på annat...

Mina barn suger på två saker:
- Hålla hemligheter
- Leka kurragömma
När vi slår in farsdagspresenten springer de och uppmuntrar, jaa till och med kräver att pappan ska komma och tjuvkika... Sedan när den är inslagen snor de presenten och rusar iväg till pappan. Då har jag ändå grundligt förklarat poängen med presenter och hemligheter...
 
När pappa och ungar leker kurragömma gömmer de sig medan pappan räkna och på tio, då han räknat klart, rusar de fram och gapskrattar. Dessutom tjuvkikar de medan pappan gömmer sig alternativt bestämmer vart han ska gömma sig...
 
Tur att de är så bra på så mycket annat...

   Inga kommentarer | LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar), Lull-lull & Rosa Fluff | Startsidan


Barnlöshet

Jag tänkte skriva lite om barnlöshet. Under en period skrev jag mycket om det men så kom barnen och frågan blev något smärtsamt som jag gärna gömde i det mörkaste hörnet av min hjärnas soprum. Men så aktuelliseras det ganska ofta genom andra bloggare och skribenter, ibland medvetet och ibland omedvetet.
 
Jag tillhör inte skara som tycker att ni, som behöver en flaska vin och ett ligg för att få barn, ska hålla käften. Om jag resonerade så skulle jag inte kunna skriva om mina barn för det finns ju alltid någon som kan ta illa upp. Vi som är ofrivilligt barnlösa (jaa, jag räknar mig till dem trots att jag har barn eftersom jag inte KAN FÅ barn utan en massa hjälp) är inte gjorda av glas och vår sorg är inte viktigar än andras glädje. Vi har helt enkelt inte tolkningsföreträde utan får tolka som vi vill men det betyder inte att andra MÅSTE ta hänsyn. Däremot är jag alltid tacksam när hänsyn ges.
 
Vad som gör ont i mig har många komponenter. En är att det är viktigt för människor att påpeka att jag inte vet hur det är att föda (pojkarna kom med akutsnitt). Ibland skojar jag om något som "känns som att föda" helt medveten om att jag inte kan veta. Detta måste, nästan alltid, gnuggas in lite mer. Varför vet jag inte.
 
En annan komponent är alla dessa "min man behöver bara vifta med kalsongerna så blir jag gravid" kommentarerna. Jag får alltid en bild i huvudet av en man som viftar med kalsongerna när det ska göra barn och hoppar över själva liggandet. Detta sägs inte sällan som något att vara stolt över (vilket de givetvis har rätt att vara) men det är liksom ingen prestation att bli gravid lätt. Antingen har ens kropp lätt för det eller inte. En kan inte vara mer eller mindre duktig på att vara fertil.
 
Jag vet, intelektuellt, att jag inte behöver skämmas eller må dåligt för att min kropp inte fungerar som jag vill. MEN DET ÄR ÄNDÅ DET JAG GÖR. Jag skäms. Det blir (och detta är inte hitte på) inte lättare av alla jävla välmenta råd. Så länge du inte är fertilitets-expert och läkare skiter jag högaktningsfullt i dina tips. Hur barn blir till är oerhört komplext och kan inte avhjälpas med att stå på huvudet, äta tallkottar eller fisa nationalsången. Nu spetsar jag till det men jag har fått tips, i all välmening, som haft samma effektivitetspotential.
 
Att min kropp inte kan bli gravid är idag av ringa betydelse för omgivningen. Jag tar den tekniska hjälp jag kan få och på ett eller annat sätt kan jag få/har fått barn. Men hade jag levt för några hundra år sedan hade jag fått bära en högst offentlig skam. Jag hade varit en usel hustru och ingen skulle ha anklagat min man om han gick vidare. Hade detta hänt för trettio år sedan hade jag varit barnlös men jag hade också, om jag varit gravid med mina barn, dött tillsammans med dem vid födsel eller tidigare. Det behövdes ett oerhört avancerat ultraljud för att slå fast att en vaginal födsel skulle ha dödat oss.
 
Men tillbaka till skammen. Den sitter där som en djävul på axeln och säger mig att jag inte är en "riktig kvinna" (detsamma händer även frivilligt barnlösa kvinnor men då är det deras beslut som skulle göra dem okvinliga vilket naturligtvis är helt galet). Omgivningen vill så gärna trösta men i sin iver i att trösta blir många så gråtmilda att jag får bära både min skam/sorg plus deras.
 
Att inte kunna bli med barn "av mig själv" tillsammans med min make är mitt livs största sorg. En sorg som påverkar mig dagligen. Jag uppfattar ibland att jag inte har rätt till den, enligt vissa, eftersom jag redan har två barn. Men sorgen i att vara biologiskt oförmögen ÄR stor och långt ifrån bearbetad.
Att få barn via IVF är plågsamt och långdraget och ångestfyllt. Det är inget en gör lite spontant.
(Som klargörande: Vi har inget barn på väg!) jag har aldrig haft storslagna drömmar. Min dröm har varit ett enkelt svenssonliv med tid över till familjen. Jag drömmer inte om att resa, göra karriär och jobba med något oerhört prestigefyllt. Min dröm är att jag och maken ska kunna jobba deltid och lägga resten på familj, hus och varandra. Allt annat är liksom så långt bort när en inte kan få barn lätt. Men det är också en del av min personlighet. Det handlar om vad jag värdesätter och kämpar för. Om jag skulle ha fått bestämma så skulle huset vara fullt av ungar. Jag älskar bäbistiden och småbarnsåren även om de driver mig till vansinne. Att andra vill ha både barn och karriär och ett eget liv är bara bra. Vi är olika och lär våra barn olika saker. Mitt sätt och min inställning är inte bättre än någon annans men det är mitt och jag kräver samma respekt för mina drömmar som andra får som satsar på karriären. Där stöter jag på patrull. Min dröm avfärdas som mindre kreativ eller typiskt kvinnlig eller som en dröm sprungen ur barnlöshet. Men den är min, den har alltid funnits och kan inte göras mindre giltig för att jag inte kan bli gravid så enkelt. Men drömmar som mina leder lätt till ojämställdhet något jag ständigt måste förhålla mig till och försöka väga upp. Där hjälper inte min värk som gör att vissa sysslor i och omkring vårt hus är omöjliga. 
 
Men (återigen) skammen. Den är så komplex då den triggas av andras lycka och och allt prat om barn vare sig det handlar om abort (som jag är 100% för, inga anledningar är dåliga) till den lull-lulliga iden om den gravida kvinnan och den madonna-lika modern. Allt detta tillsammans med den sjukt långa tradition vi har i världen: att värdera kvinnor utifrån fertilitet.
Att man är extra kvinnlig och duktig om man: blir gravid lätt, har en lätt och skimrande graviditet, föder utan smärtlindring, föder vaginalt, ammar sina barn länge (men inte för länge) har mycket mjölk och är rosa-fluffigt glad genom hela processen. Sedan ska en glatt lämna sina barn på förskola och med liv och lust kasta sig ut i karriären (men inte hämta sent på förskola!) hela bilden av modern är skev, ofta ojämställd och passar ett litet fåtal. Vissa dagar av föräldrapenningen kallas fortfarande PAPPADAGAR av försäkringskassan. Jag smäller av!! Alla lesbiska par och alla par som vill dela lika osynliggörs av att vissa dagar, i teorin, är knutna till kön!! Sjukt och skevt. Heteronormen är inte bara allrådande och osynliggör, den är också jävligt svår att leva upp till även om en är heterosexuell.
 
Jag tycker inte att det är lätt att veta om jag ska publicera inlägg av en så personlig art. Sådant finns i arkiven i denna blogg och kanske verkar det tjatigt eller negativt. Samtidigt tror jag att detta, som alla andra sorger, behöver pratas om och tjatas om. För gruppen infertila verkar öka. Det är inte längre självklart att man kan peka menande på någons mage och fråga när ungarna ska börja komma bara för att någon har varit tillsammans länge. Där är det lätt att trampa fel. Vi har många grupper som har olika syn på detta och olika behov. Homosexuella behöver inseminationer eller adopterar och samtidigt osynliggörs deras föräldraskap på regelbunden basis, infertila går igenom sorgliga och jobbiga processer och en del vill inte ha barn och skuldbeläggs för det. En familj är inte längre ett begrepp som betyder mamma, pappa, barn utan kan betyda mamma, mamma barn lika väl som pappa, mamma, hund eller som i familjen jag växte upp i mamma, pappa, bonusföräldrar, halvsyskon, helsyskon, fostersyskon och styvsyskon. 
 
Det här blev lite spretigt och med många stickspår men som en röd tråd genom alla mina tankar finns skammen som är lika abstrakt som tydlig. Allt annat än normen bär med sig ett osynliggörande och hos en del skam. Låt oss utmönstra kärnfamiljsbegreppet och ersätta det med FAMILJ. För oss infertila önskas också förståelse och liiiite smidighet.
Kram på er!

   1 kommentar | AliasLillaMy funderar..., LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar) | Startsidan


Tankar kring mitt eget lekande

Jag försöker jobba med, och leka MED barnen med dockor.
Varför? Joo, för att bilar behärskar de redan eftersom det är så lätt
att leka med bilar. De finns ju överallt omkring dem och låter på ett
sätt som är lätt att härma. Det har också medvetet eller omedvetet
förstärkt/uppmuntrats av alla i deras omgivning inklusive mig.
när de leker för första gången uppmuntrar en ju det och bilar är ju LÄTTA
att leka med. Kräver ingen introduktion eftersom de ser dem, och har sett
dem sedan bebisåldern. Dockor däremot behöver introduktion och lite hjälp.
Inte med det självklara som att krama dem och mysa med dem. Det har de
fattat av sig själva. Men att sköta om dem och LEKA omtänksamhet och
aktiviteter kring dockor och mjukisdjur. Lek är ju en förberedelse för livet
och dockor en del av att rollspela sig som vuxen och öva omtanke och omvårdnad.
I förlängningen empati.
 
Det är svårt att "tvinga" sig till att leka. Speciellt för mig som inte lekte med
dockor, som barn, i någon särskild utsträckning. Men jag tror det har en poäng.
För lekarna jag initierar med dockor blir både långvarigare, än med bilarna, och
kreativare. Om jag initierar lek med docka och vagn så vill de klä både sig och dockan.
Då kommer frågan om dockan bajsat och behöver ny blöja, sedan går tankarna och
fantasin till mat och dryck och sedan till vilken plats promenaden ska gå. Innom vårt hems
väggar besöker de hästarna (gunghästen eller My Little Ponnies uppstälda på fönsterbrädan)
de går till 4H-gården och besöker djuren (mjukisdjuren) och de går och köper glass.
De vinkar glatt hejdå till mamman och travar iväg ut i hallen och via den kan de gå runt, runt mellan hall, kök, lekrum och antingen hallen igen eller vardagsrummet. Tur att vi har stort hus!
 
De bearbetar också saker som gjort ont, ett fall från en stol, eller saker de inte får göra som att
klättra på border eller ta vatten ur toastolen. Allt detta "gör" dockan och blir bestämt tillsagd eller tröstad när den gör illa sig. Om och om igen. Dockan som fantasifullt döps till dockan (är två trasdockor de fått av farmor) bajsar ovanligt mycket för att vara tygdocka och busar oerhört mycket.
 
Jag ska inte påstå att jag är bra på att leka med barnen. Men det är både en nödvändighet (när de är sjuka och blir uttråkade) och viktigt, speciellt för pojkar. De blir så glada och så påhittiga när leken är både mer abstrakt (än med bilarna) men också rymmer så många möjligheter jämfört med mer "låsta" leksaker som fyller endast en funktion. Leken med dockan blir också ett startskott för att leka med de andra leksakerna mer kreativt. Jag har aldrig tyckt om att leka med leksaker, ens som barn (jag var helt fokuserad på rollekar) men jag upptäcker att, ju mer jag "tvingar" mig till det, ju mer uppskattar jag det själv. Lekens alla möjligheter och alla scenarior en kan bygga upp för att föra leken framåt.
 
Min bror är oerhört bra på just scenario-delen av leken. han kan bygga upp en detaljrik och flexibel värld och verkar tycka det är roligt själv när jag ser honom leka med barn. Det är en gåva för honom men något jag själv får lära mig eftersom. Initierad lek är inte det enda vi gör. För det mesta får de leka själva men de behöver ständigt kommentarer och vill ha mig med i leken så jag försöker ta mig tid då och då.
 
En kan tro att en inte är en "lek-förälder" men vet egentligen inte för än en prövat. Jag vet, nu när jag prövat, att jag inte är en "lek-förälder" men det betyder ju inte att jag inte kan välja att göra det då och då. Jag kan tänka mig att de rollen behövs mindre om en har barn i olika åldrar som kan lära varandra. Men det är svårt att ta miste på glädjen hos barn när föräldrar är med och leker. DET minns jag från min egen barndom. Mina barn har svårt att koncentrera sig någon längre stund på tv´n (och det är väl som det ska, en försöker ju begränsa tv-tittandet) men jag märker skilnade då jag tar mig tid att faktiskt TITTA med dem och inte ständigt blippa på telefonen (vilket jag oxå gör). När jag kommenterar, förklarar och är aktiv kan de hålla fokus betydligt längre och tycker att det blir betydligt roligare. Dessutom kan vi föra samtal under tiden, som kan bli ganska roliga, om det som händer och de känslor figurerna har. När jag är aktiv blir ungarna mer harmoniska och fixar att leka själva mer då de faktiskt FÅR leka med mig ibland. Jag har dock fördelen att ha både mor-och farföräldrar + våra syskon här ofta och de fyller deras lek-konto till bredden med vuxenlek. Då blir min del i lekandet inte lika pressande.

   1 kommentar | AliasLillaMy funderar..., LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar) | Startsidan


Tankar kring egentid och möjligheten att "skapa" tid

Min familj har flera omständigheter som samverkar till att vi båda vuxna får ganska lite
egentid. Om en bortser från tiden då de somnat då det oftast finns möjlighet att göra det en vill
och längtar efter. Vi har två barn i samma ålder (vilket är både fördel och nackdel men det tar
energi), mamman i familjen har ett värktillstånd (som påverkar hela tiden) samt att pappan
i familjen reser i jobbet (Vissa veckor inte alls och vissa veckor hela tiden). På det har vi ett stort hus,
en stor trädgård (4500m2) som ständigt får sitt minimum av skötsel och renovering.
 
Förstå mig rätt: Vi har valt flera av dessa faktorer. Jag försöker inte säga att vi inte kan påverka vår situation utan vi har valt det. Och med dessa val kommer begränsningar i livet.
 
En kanske kan tycka att makens resor INTE skulle påverka hans egentid, för att det är just jobb-resor.
Men det beror ju på om en räknar möjligheten till egentid ur barnens perspektiv eller ur förälderns.
Självklart är jobbresor inte den egentid maken skulle välja, men i vår familj räknar vi timmar borta från barnen. Tid som de inte får vara med sin pappa och ur den aspekten ligger han ofta back på kontot. Dessutom är de nätter, kvällar och morgnar som han är borta tid då han får äta ifred (och slipper laga mat), han får gå på toan och duscha ifred och han får sova ostört. Så även ur ett perspektiv där en jämför med mig så måste de räknas som åtminstone halv egentid. Han tittar efter jobb utan resor och resorna är något vi som familj valt för att vi verkligen behövde hans inkomst när jag var gravid och inte kunde försörja mig.
 
Värken är svår att påverka ännu. Mönstren för hur och när det är problem är osäkra och jag påverkas dagligen men på olika sätt. Nu ska jag ju plugga heltid och det borde rimligen göra att den fysiska belastningen minskar och tid till rehab-träning ökar. Pluggandet är ett val i rätt riktning på många sätt.
 
Sist så har vi våra barn. De är inte jobbiga i någon speciell mening och säkert inte mer än andra som har barn i olika åldrar men vad som händer när en har tvillingar är att en har barn som tvingas dela (i princip) ALL uppmärksamhet. De får aldrig full uppmärksamhet även om vi båda är hemma. Så det som går före vuxen egentid när det kommer till faktorn barn är DERAS egentid med en eller båda vuxna. Har en en barnvakt så kanske en ibland vill utnyttja barnvakten till att vara med ena ungen så att den andra får monopol på pappa och mamma.
 
För att knyta ihop all denna information vill jag skriva följande: Egentid som vuxen, förälder, är viktigt för att fylla på sin egen energi men den kommer i mån av tid. Den är inte en rättighet när en har våra omständigheter utan ett stort plus i kanten när det är möjligt. Dessutom ser vi, i vår familj, på energi som en total "familje-reserv" med energi. Vi räknar alltså inte timmar egentid utifrån vem som hade det senast utan utifrån hur mycket energi och ork familjen som enhet har eftersom det tar på den reserven så fort en vuxen ska ha egentid. VAD det är som är egentiden är ofta sekundärt utan vad som spelar roll för att det ska bli av är hur hela familjen påverkas och hur mycket familjetid vi lyckats få mellan resor, värk-stunder och uppmärksamhet till barnen.
 
Dessutom finns det faktum att vi lever "ojämställt" när det kommer till makens karriär vs min, men mest när det kommer till makens tid med barnen. Det är där, angående makens tid med barnen, som det alltid behövs kompenseras. Därför blir det heller inte "orättvist" att han får mindre egentid. Han behöver all tid med barnen som han kan få och de behöver all tid med sin pappa som de kan få.
 
 
Ofta hamnar jag i samtal kring egentid och hur vi måste göra tid för den. Det enkla svaret i ett sådant samtal är att en inte kan "göra" tid om den inte finns. Lika lite som vi kan skapa energi när nivån är låg i familjen och framför allt: Barnen måste gå först i alla fall som inte är akuta eller har speciella omständigheter. Nu när barnen går på "föris" kommer det INTE att frigöra extra tid i den meningen att tiden borta från barnen blir mindre men det kommer, förhoppningsvis, att frigöra energi och påverka faktoren "mammans värk" i positiv riktning och familjen som enhet kommer att kunna unna oss fler saker som kostar energi.
 
För det är det som allt kring egentid kretsar kring för oss. Vad kostar egentiden och hur mycket finns i reserven? jag har svårt att se att jag och maken kommer att sitta på ålderns höst och ångra att vi spenderade så mycket tid med familjen. jag har svårt att se att vi skulle ångra att vi inte lade mer tid på att förverkliga oss själva. Tid för det kommer.
 
Jag tycker att det är fantastiskt att andra kan skapa tid för egentid. Underbart för dem. Vi har alla dessa faktorer att ta hänsyn till och måste anpassa vårt liv, aningen, efter dem. För mig är det ingen uppoffring, det är ju nu livet händer och jag njuter i fulla drag.
 
 

   Inga kommentarer | AliasLillaMy funderar..., LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar) | Startsidan


Höstgarderob och loppis-tips

Jag är ju som bekant en manisk jägare av barnkläder på rea och värsta förespråkaren för loppis och tradera. Inte bara för miljön (som ju inte gynnas av reafynd men loppis är ju bra ur den aspekten) utan för att jag har två barn som inte kan ärva av varandra, en ickeexisterande föräldrapeng samt ett gigantiskt hus som kräver alla slantar. På rea, liksom på loppis, försöker jag köpa rejäla grejer av hög kvalite som vanligtvis kostar skjortan för jag inbillar mig att saker som kostar vad de "ska" kosta är en indikator på att ingen (förhoppningsvis) blir lidande i processen. Om alla gjorde som jag (dvs väntade ut halva-rea-priset) så skulle de ju inte kunna ha högre kvalite eller rimliga arbetsförhållanden så någonstans biter jag mig ju i rumpan, men jag mår något bättre iaf. Loppis eller tradera är förståss bäst. Då kan en hålla sig med bra grejer till samma pris som de kostar på lågpriskedjorna men till en billig penning och köper jag något lite dyrare lägger jag ut det på tradera när det fyllt sin funktion för att någon annan (förhoppningsvis) ska tänka som jag.
 
Ungarna har inför hösten regnkläder (didriksson och pop), vinteroveraller (Katvig, nypris 1200kr/st), Tvådelat vinterställ från didriksson (nypris 1300kr/st), mössor (pop och elodie details) och en uppsjö vantar av olika tjocklek och vattenavstötning. Till det innetofflor, både crocs och filttofflor från pop, ullunderställ från pop (tjocka och tunna), ullstrumpor som är hemstickade samt en färgglad garderob med mjuka och lekvänliga kläder.
Jag oroar mig inte för smuts och slitage då allt kostat ca 25% av vad de kostat mig nytt (trots att allt är i nyskick).
 
Det enda jag fortfarande saknar är vinterskor. Förra året hade båda ungarna eco-skor i goretex inropade på tradera men de var lite smala i modellen och mina ungar har både breda fötter samt hög vrist. På det vill jag kunna få i en ullstrumpa i skon och förra årets skor blev snabbt för små. I år siktar jag på kuoma vinterstövlar. Jakten har börjat! De ser likosm strechiga ut, verkar ha bra grepp och vara både varma och vattentåliga. Jag övervakar tradera och loppisar men måste jag kommer jag att köpa dem nya, för en bra sko är ett måste för mina vattenpölshoppande, ute-ungar. Planerar att besöka stans skoaffärer för att prova ut storlek och sedan hitta dem bättre begagnat på nätet.
 
Mina Loppis-tips för skoköp är följande:
* Köp inte gummistövlar om du inte anar att de är relativt nya.
Äldre gummistövlar av vissa kvaliteer torkar och kan spricka.
 
* Mät ungarnas fötter innan du ger dig ut på skojakt. Många anger
innermått på nät-auktioner men vet du bara märket är det lätt att
googla.
 
* Köp alltid med MINST 2cm växmån men lite mer än så är inte fel (typ 3cm).
Rätt vad det är är skorna för små.
 
* Kolla undersökningar om "Bästa vinterskon för barn" på nätet. Dyrast är
inte alltid bäst. Vissa år har coops vinterkängor fått mkt bra test värden.
 
* vattenavstötande är inte vattentätt. (Gäller även kläder.)
 
* Fundera över vilken funktion skon ska ha. -30 c och slask är en omöjlighet.
Kanske ska du ha en ofodrad goretexsko och ha strumpa i när det blir kallt,
eller är en fodrad gummistövel OCH ett par varmfodrade skinnkängor bäst?
 
* Är det jättebilligt - våga chansa. Men våga också lägga en extra slant om
det är något du verkligen vill ha. Ibland går bra grejer ur produktion och
då kan de t.o.m kosta nypris när de hamnar på loppis eller tradera.
 
* Kom ihåg att begagnade skor kan behöva impregneras om eller smörjas
innan de kan användas i skarpt läge.
 
* kardborreband är bra men slits fort. är du beredd att lägga jobbet på att
byta dem eller ska du satsa på en sko utan kardborre? Ingen gillar hängande
kardborreband att snubbla på.
 
Ni har inte bett om några tips. det är jag medveten om. detta är bara för att jag själv är inne i jakten och ägnar mycket tankeverksamhet åt detta ämne. jagar nästa fynd! Hurrar när bytet är nedlagt.
Jag är sjukligt intresserad. Är ni inte det så skrolla vidare. Jag skriver ibland om annat :D
Har ni några tips?

   1 kommentar | LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar), Lull-lull & Rosa Fluff | Startsidan


Jag tar en ruta choklad till och pustar ut

Jag tänkte göra bort handlingen tidigt idag för då är det lite folk och trevligt att strosa.
Yupp! Så jag packade ungar, skötväska och , typ, tiotusen pryttlar. Sprang till busshållplatsen
(för självklart ville ungarna, som älskar att åka vagn, inte åka precis då utan hittade sjuttioelva anledningar att inte klättra upp i vagnen såsom, myror, pinnar, stenar, två jordklumpar och en vattenpöl.)
Väl där insåg jag att det var sommartid och bussarna börjar gå först en timme senare.
Kallsvett bröt fram - skrikfesten blir inte nådig om det inte vankas bussåkning...
Paaniiiiik!! Pjuh, pjuh... andas MyMamman, andas!! What to do??
Ungarna knorrade hotfullt när jag styrde kosan hemåt. "Tänk, för faan, snabbt!!" Vrålade mitt inre!
Då kläckte min hjärna den utomordentligt usla idén att vi skulle cykla till affären...
Ungarna slutade pipa hotfullt och övergick till att hojta glatt.
Lite luft i däcken sket jag i. Pumpen är trasig och ställa in vid det laget fanns liksom inte.
Så jag packade in ungarna i cykelvagnen, spände fast och satte på hjälmar.
Försent upptäckte jag att ungarna smugglat in två nävar sand, var, i vagnen men jag orkade inte tjata.
Vi cyklade iväg och genast insåg jag att det var vääldigt lite luft i däcken. Jag ignorerade det.
"Fuck you cykel!" tänkte jag och stretade vidare. Jag har ju en elcykel som ger lite skjuts när jag trampar så det gick bra ändå. Vad det gjorde med mina hjul orkade jag inte reflektera kring. "Fuck you cykel!!"
 
Väl där så gjorde ungarna sitt första rymningsförsök när jag släppte ut dem ur vagnen men jag fångade in dem, letade fram mynt till kundvagn och lastade i ungarna. En i sittsen, tänkt för barn, och en sittande i kundvagnen. Ungarna drabbades omedelbart av teleskåparmar, skriksjukan (dock glada tjut) samt snatteriåkomman (försökte smuggla med så mycket de fick tag i). Vi handlade och varje gång jag lade något i vagnen så försökte Vilgot (som satt där) öppna förpackningarna. Jag svettades ymnigt, drabbades av hysterisk röst samt tjatade oavbrutet.:"Sluta tugga på mjölpaketet", "Ge tusan i att kasta kexpaket" och "Näe, vi ska inte köpa all glass". I kassakön insåg jag att det inte fanns pengar på kortet. Craaaaaaap! Förbannade satans... Tur att jag har en bank-app på telefonen! Pjuh! Medan jag förde över pengar och svetten sprutade bestämde sig Otto för att försöka smita ur vagnen (varför utrustas de inte med säkerhetsbälte?!) och Vilgot lade ut alla mejeriprodukter vi köpt och stampade på dem. Upp med allt på bandet i hopp om att inget gått sönder av den omilda behandlingen. barnen hojtade hej till alla i närheten. Betala, betala, betala!! packa i kassar!! Äntligen fick man åka hem...
En av tre kassar går sönder och jag får heroiskt med mig sakerna ut till cykeln och packar de saker, vars kasse gått sönder, i cykelvagnen. packar in ungar, på med hjälmar. Pjuh...!
 
På väg hem går den andra kassen sönder och jag stoppar i fickor, cykelkorg och i barnsadeln på pakethållaren. Förbannade kassdjävel!! Högröd i ansiktet kommer vi hem. Barnen börjar genast leka medan jag bär, som en första klassens packåsna, in alla grejer medan jag ber ungarna att följa med.
De ignorerar mig och börjar packa grus i fickorna. Otto tappar en sko och Ville har satt sig i en vattenpöl.
jag brölar åt dem att komma in. Efter tio minuter är vi inne och jag försöker packa in varorna innan ungarna försöker spela bowling med mjölkpaket och melon... Otto biter Vilgot och Vilgot blir förtvivlad.
Mamman tröstar och försöker vara pedagogisk men Otto blir galen då han fastnat med sin trehjuling och börjar grina han med. Mamman överväger självmord men inser att det finns en stor chokladkaka i en av kassarna och "skriktrår" i sig 100 gram mjölkchoklad samt förser ungarna med lite russin och placerar dem framför Byggare Bob...
 
Mamman bloggar om sin förmiddag medan ungarna äter russin.
Hon luktar svett, blossar i ansiktet samt lider av en blodsockertopp som skapar illamående.
Dessutom har hon mensvärk och en lätt huvudvärk. Hon tar en ruta choklad till och pustar ut.

   Inga kommentarer | Gorm,vrål,tjut &gnäll, LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar) | Startsidan


Hyperemesis Gravidarum - Joo, en kan bli sjuk av att vara gravid! Fortsättning "tvillingmamman berättar" del 3

Länk till del 1 HÄR
       och del 2 HÄR
 
Jag tvekar att fortsätta skriva. Den här serien känns mest som en "Gnäll-krönika" i flera delar. Att stapla hemskheter på varandra. Men tanken är att om någon i min situation googlar på "Hyperemesis" eller "svårt gravidillamående" så ska de hamna här. Jag hade uppskattat att hitta till någon som genomgått detta, som kunde ge råd om hur en ska tackla vården och bara förstå det en genomgår. I USA är de duktiga på Hyperemesis. (Iaf till dem som har råd med vård, fy faan) De har en organisation som heter "Help HER" som upplyser och sprider historier och forskningsrön. Boken "Beond Morningsickness" finns att köpa på amazon. Har inte läst den själv men den står på läsa-listan. På Help HER hemsidan (LÄNK) finns tips, kriterier för sjukdommen och information för närstående, vilket är nog så viktigt. För närstående kan det verka både orimligt och ofattbart, på gränsen till omöjligt, att någon kan ha det som en har det med Hyperemesis Gravidarum. De kan tom börja tvivla på att en talat sanning (det hände inte mig men många har det så). Så här i efterhand vet jag att det finns Hyperemesis-trådar på familjeliv. Hade jag orkat sitta vid datorn och söka hade jag nog haft hjälp av det. Vården är olika i olika kommuner, likaså kunskapen om medeciner. Att få tips och råd av andra kan göra mycket.

Var var vi då?? JO! Jag var väääldigt gravid, spydde som en räv 20ggr om dagen och hade precis fått veta att det bodde två små troll i magen. Jag spydde och var glad och spydde. Det värsta var inte kräkandet. I början. Det var det fruktansvärda pirrandet i benen. Jag provade alla huskurer och vitaminer, magnesium osv. Jag höll på att bli tokig. Jag var så trött men så fort jag satt ned så pirrade det så jag ville ta en vass gaffel och klia I benen. Låter jag morbid? Yes, så illa var det. Men ganska snart blev kräkningarna det större problemet för hälsan åtminstone. Att benen pirrade gick ju inte att göra något åt och jag tror inte att någon fattade att jag led. Istället tog MVC tag i kräkningarna.
 
När jag blev för dålig, matt och slutade kissa fick jag åka in och få dropp. Jag hatade de dagarna. Så här i efterhand tycker jag att jag borde ha tyckt att det var skönt. För när en har Hyperemesis så blir många (inkl. mig) bättre av att helt avstå mat och dryck och istället få dropp. Magen får vila och illamåendet/kräkningarna lindrades. Men jag hade ju mina pirrande ben och en sprirande ångest över hur USEL jag var på att BLI gravid och sedan på att VARA gravid. Jag kände mig onormal, gnällig och FEL. Innan jul det året, kring vecka 10-11 någonting fick jag ny medicin mot illamåendet och tog jag den tillsammans med den gamla hjälpte det liiite, men tillräckligt för att ge lite hopp. Båda hade trötthet och muskelryckningar som biverkning och tillsammans i höga doser blev jag så trött och håglös att jag inte orkade bry mig, faktiskt. Julen blev således bättre än förväntat med tanke på kräkningarna (och med bättre menar jag 5-10 gånger om dagen) men jag blev mer nedstämd.
 
En kväll kring nyårshelgen, samtidigt som vi gick in i vecka 12, fick jag så satans ont i magen. Jag blev inte rädd utan förutsatte att det hade med förstoppning och tabletter att göra. Men efter ett tag trodde jag att jag skulle dö. Det kom i attacker med några minuters vila emellan och efter ett tag började jag kräkas våldsamt. Jag låg på toagolvet på nedervåningen och maken sov uppe. Jag tog mig inte upp och vi hade sovgäst så jag ville inte vråla för full hals. Tillslut lyckades jag ringa till maken som hjälpte mig in i bilen och skjutsade till akuten. Vid det laget visste jag att det handlade om gallstenar eller irriterad galla (hade haft det ett par gånger i tonåren) och kunde förklara symptomen samt be om att de kollade hur bebbsen i magen mådde. Jag fick smärtstillande sprutor och skickades hem helt groggy. Dygnen som följde åkte vi in flera gånger och de skrev ut smärtstillande stolpiller. Mina kräkningar och tomma mage hade skapat kristaller i gallan då den inte utsöndrade normalt. Resten av graviditeten var en kamp att hålla gallanfallen nere med så lite smärtstillande som möjligt då det ju kan föra med sig risker. Det pratades till och med om operation men snart var det försent. Är en gravid så måste det göras tidigt i graviditeten.
 
I Januari åkte jag in och ut för galla och för att få dropp. Blev tjenis med alla sköterskor på förlossningen. Förutom våldsamma kräkningar och gallanfall led jag av:
*Förlamande trötthet
*Förstoppning          
*Fruktansvärd foglossning
* Restless leggs
*Vissa stunder kunde jag inte stå upp för det kändes som att jag skulle svimma.
*Ont i underlivet
(Var så öm i underlivet att jag skek när jag skulle torka mig då jag kissat, ingen aning om varför.)
*Svår huvudvärk/migrän
*ÅNGEST grande!
(Jag visste ju aldrig vilken nästa krämpa var och jag hade inte ens klarat hälften av graviditeten.)
 
Ibland när jag låg på sjukhuset kunde jag få ren och skär dödsångest. Jag kunde fantisera om hur jag dog och barnen överlevde, utan mig. Att jag aldrig fick se dem. Samtidigt kände jag mig fånig som att det var MIN svaghet som gjorde att jag mådde dåligt. Det kändes som om alla krämpor var overkliga. Att det egntligen inte var så farligt... inbillade jag mig?? Ibland oroade jag mig för psykiska men, efter att barnen fötts. Skulle jag kunna knyta an? Skulle jag bli deprimerad? Men värst var tanken på att varje dag var så vidrig och en och en var det genomlidbart. Men tanken att jag hade så många kvar skrämde skiten ur mig!! Och hur skulle jag orka föda?? Jag som behövde hjälp att duscha. Var skulle jag hämta kraften?
 
Jag var sjukskriven. I mina papper stod det att jag hade "Svår Hyperemesis Gravidarum" men ingen förklarade vad det var eller att jag inte var ensam. Idag vet jag att ca 2% drabbas och bland tvillinggravida är det mycket vanligare. Sjukdommen sträcker sig från "lättare" problem till dem som inte kan få ned en tesked med vatten. Ett av tecknen är att en tappar 5% av sin kroppsvikt. Jag hade vid den tiden tappat 15% från utgångsvikten. En del måste sondmatas medan andra (som jag) får behålla vätska ibland och slipper. Min oro över viktnedgång och kräkningar viftades bort med att jag ju "hade en del att ta av". Och det hade jag ju men det var inte mindre jobbigt. Vården uttryckte hela tiden hur konstigt det var att jag hade så många problem. Och jag kände mig konstig... kanske inbillade jag mig? kanske kunde jag rycka upp mig. I efterhand kan jag tycka att nästan alla mina problem kan kopplas till kräkningarna. gallan, huvudvärken, ångesten och svimningarna. Alla som haft magsjuka vet ju att en blir väldigt allmänpåverkad av bara några dagar. Jag hade det så i totalt 7 månader. Det kändes som att alla (olika) läkare såg varje symptom för sig och inte att de var en helhet av en extrem situation. Kanske hade jag onormal ångest som påverkade kroppen negativt?
Själv tycker jag inte att ångest är en så konstigt reaktion på min situation.
 
På kvällen släppte ångesten lite för då hade jag ju en hel natt av vila framför mig, och på morgonen var den som värst när jag hade en hel dag att överleva. Ångesten blev bara värre. Tillslut ringde jag psykjouren och de hjälpte mig att andas och kontrollera andningen. samtidigt skickades en remiss från MVC till psyket. Jag fick träffa en underbar människa som inte tyckte att jag var "galen" utan tyckte att det varit konstigt om jag INTE fått ångest. Samtidigt mobiliserades alla hjälp familjen kunde uppmana. De turades om att promenera, korta stunder med mig, för att dämpa ångesten. Jag lärde mig mindfullness och djupandning. Jag gjorde scheman för varje dag för att de skulle kännas mindre oändliga. Jag kunde knappt gå och det var mitt i smällkalla vintern men , minst, tre gånger om dagen tog jag på mig en skoteroverall (svar ja, jag såg förmodligen jätterolig ut) och fick sällskap på en 20minuters promenad. Sakta blev ångesten bättre och dagarna gick att uthärda.
 
Så, en dag, lade jag av med medicinen mot illamående. För en del hjälper det (för mig en period) och en ska absolut prova men jag hade på känn att mina pirrande ben hade med medicinen att göra. (den biverkningen drabbar inte alla) och ju mer jag läste på detso klarare stod det att långvarig användning, i hög dos, kunde vara problemet. Pirrandet blev bättre (oklart varför) och jag kräktes ju i alla fall så det blev ingen skillnad utan den. Att slippa mina "Restless leggs" var den sista pusselbiten till att få ångesten under kontroll. Den var en ständig följeslagare men blekare och under kontroll. Så här i efterhand vet jag att det, i vår kommun, finns psykologer kopplade till MVC. Jag har gått hos dem EFTER graviditeten och fått veta att jag hade kunnat använda dem i kontakt med vården. Om jag kände att de inte trodde mig hade jag kunnat använda dem för att förklara att det fysiska kom före ångesten och att ångest i min situation inte var något konstigt. En kunskap jag tar med mig i framtiden. Om du är i en liknande situation och rekomenderas kontakt med psykolog så är det inte BARA bra för ditt eget mående, du kan också be denne hjälpa dig i kontakten med vården.
 
Jag blev så bra att vi chansade och åkte... till IKEA...?!? Jag spydde som en räv och maken fick skutsa mig på en vagn men den trippen var det enda jag lyckades göra, som förberedelse för ungarnas födelse. Allt annat, före IKEA och efter, gick bort på grund av ork, kräkningar, huvudvärk och gallproblem. Hade vi inte åkt hade vi inte ens hunnit fixa sängar åt ungarna. För ganska snart efter den resan blev jag inlaggd på sjukhus tills barnen föddes, utan permiss eller möjlighet att lämna sängen. Under denna, den värsta tiden var maken mellan jobb och vi tackade vår lyckliga stjärna att det var så. Jag hade aldrig klarat att vara hemma ensam mitt i ångesten och fysiskt oförmögen att ta hand om mig. Men så, veckan efter den ökända IKEA resan, började maken på ett nytt jobb. Ännu något att glädjas åt! Solen började titta fram och jag hade klarat den första halvan av graviditeten. Om ni tittar bakåt i bloggen var saker mer positivt vi denna tid. Egentligen spydde jag inte mindre men jag försökte leva på näringsdryck och det hjälpte. kräkningarna blev mindre våldsamma. Det var lättare att gå mina promenader när temperaturen blev högre och jag gick morgon, lunch och middagspromenader. Saaaakta med min lilla ivriga vovve i koppel. Varje träd var en kräknings-station och att hindra vovven från att bli nedspydd det största problemet. jag kunde le lite åt mig själv. Jag hade tappat totalt 15kg men fått en enorm mage. INGEN jacka rymde den. Folk som inte visste trodde att jag var färdig att föda när jag i själva verket hade tre månader kvar.
Jag kände mig VACKER. magen var så rund och blank, tuttarna utomjordiskt stora och spända och håret tjockt och glansigt. Och först då började jag samla på mig vätska i fötterna. Jag mådde fruktansvärt dåligt i min kropp men har aldrig känt mig så snygg.
 
Vännerna anordnade en Babyshower. En dag stod alla bara i vårt kök med mat, bakverk och presenter. jag kunde njuta och jag hade inte orkat träffa vänner på så länge att jag blev helt rörd av all omtanke. Jag klämde mig i en fin mamma-klänning jag fått ärva av en bloggläsare och njöt av en bra dag. Jag försökte sitta ute i vårsolen och vila. jag blev förkyld och fick en vansinnig hosta. Då var det som om kroppen inte orkade med att både vara förkyld och kräkas. Så länge förkylningen höll i sig kräktes jag mindre. Samtidigt drabbades stora delar av vår stad av Kryptosporidium (tror jag det hette) vilket innebar att vi blev tvungna att koka allt vatten pga bakterier. Det blev bökigt.
 
Så blev det påsk och jag var i vecka 27. Det var jättevarm och solen lyste. Jag solade och hostade. På kvällen den sista dagen på påskhelgen hostade jag våldsamt vilket framkallade kräkningar. När sprang på toan för att kräkas kände jag att jag kissade ned mig. Det rann varmt nedför benen och jag kände mig eländig och äcklig. När jag spytt fortsatte det att rinna och jag tog av mig för att duscha av allt kiss. Då insåg jag att det var blod. Som fortsatte rinna nedför benen. Jag hade haft mini-blödningar tidigare och det hade inte varit någon fara men det här var en strid ström av blod.
Jag ropade på maken och min mamma som bodde hos oss då. Maken ringde ambulans och fick rådet att lägga ner mig på golvet. Jag låg på golvet, blödande och naken på underkroppen när ambulansen kom. Min vovve ylade i panik och allt gick snabbt. Jag kände livliga sparkar från småtrollen i magen och det höll mig lugn. Jag började känna kramper i magen. De var intensiva en liten stund för att sedan försvinna och återkomma med kortare mellanrum. De körde mig till förlossningen. Jag kunde inte tro att det var på riktigt. Jag trodde de skulle tycka att vi åkt ambulans i onödan och skicka hem oss. Istället var rummet fullt av sköterskor och läkare. De gjorde ett akut ultraljud och antog att moderkakan börjat blöda. Kanske hade en liten bit lossnat...?
De fick stopp på blödningarna, gav mig kortison för bebbarnas lungor (ifall de skulle bestämma sig för att komma ut) och det tittades, mätades och togs prover. I all hast. Jag var säker på att snart få åka hem. Men kramperna kom tätare med bara några minuter emellan. Så kom läkaren in. Hen förklarade att problemet just nu var att ungarna ville ut. Skulle de ha kvar mig i vår lilla stad, som inte var rustad för så tidiga barn men bättre rustad än en ambulans, eller chansa på att skicka mig till Umeå, där de är väl rustade för prematura barn men en förlossning i ambulansen var katastrofal.
 
Jag var lugn. Det kändes fortfarande överdrivet, som om jag överdrev...
De gav mig medicin som skulle dämpa värkarna och skickade mig med ambulansen.
Maken körde bil efter. På väg till umeå började jag fatta att det var allvar. Stämningen
i ambulansen var nervös. Barnmorskan som satt bredvid mig pratade lugnt men kollade värkarna hela tiden. Ambulansförarna var stressade, frågade hur det gick? Jag lät barnmorskan berätta historier och svarade på frågor om mig själv, jag lät dem lugna mig och varandra. En och en halv timme tog det innan vi var framme. Helikoptern hade inte varit på plats så det hade tagit lika lång tid att vänta på den och då valde man ambulans istället. Väl framme fick de stopp på värkarna. Maken fick sova i en fotölj (han var van efter alla nätter på akuten) och jag låg vaken. Kände mig fast. Jag som utvecklat en avsky för sjukhus! Men kanske skulle människorna i Umeå tycka att det var larvigt och skicka hem mig... Jag hoppades. Morgonen efter gjordes ett ultraljud för att hitta anledningen till blödningen. De hittade tre saker: Pigga och friska barn, en moderkaka som helt blockerade födelselkanalen och att par ordentliga kärl som också låg i vägen. Jag hade aldrig överlevt att föda vaginalt. Jag hade varit på massor med ultraljud och ingen hade sett detta. Plötsligt kändes det som ren tur att vi var där vi var och tryggt att veta hur detta skulle bli. Det skulle bli snitt. De skulle vänta så länge som möjligt och sedan boka tid för snitt. Ju längre jag kunde hålla dem inne, desto bättre.
 
Jag fick order om sängvila. Det enda jag fick gå ur sängen var för att gå på toan. Annars rullades jag dit jag skulle. Jag var sur. Foglossningen som plågade mig blev bara värre och att ligga stilla var oerhört smärtsamt. Jag hade ont hela tiden. Dessutom var de rädda att jag börjat läka fostervatten (vilket skulle innebära akutsnitt) så det skulle utredas. Jag fick ha operationsdukar i trosorna och då och då kom en sköterska in och LUKTADE på dukarna. Tydligen känns fostervatten på lukten. Jag kände mig livegen. Alla min kroppsfunktioner skulle kollas ingående och min kropp utsattes för undersökningar, gång på gång. För min kropp var inte min längre. Barnen var i fokus, jag var behållaren. En del av undersökningarna var smärtsamma och gjordes många gånger. Det var bara att hacka i sig. Ingen vill vara mamman som får panik av undersökningar som är FÖR BARNENS SKULL.
Instrument efter instrument stacks in i underlivet och någon hävde sig på magen för att se om det läckte. Jag bet ihop men skrek rakt ut när "något" kom i kläm bland alla instrument. De frågade VAR det gjorde ont men jag kunde inte förklara mer än att det gjorde ont "där inne". Undersökningarna fortsatte. Luktproverna likaså och snart ville de ha mitt bajs oxå. Jag sa ja, men skyllde sedan på förstoppning. Min lilla seger var att de aldrig fick mitt bajs. Jag bestämde det. Men det var också det enda.
 
Läkarna började inse att jag aldrig fick behålla någon mat, duh! Alla tjatade, kom med tips och specialmat lagades. Men jag fick inte behålla annat än vätska. Åtta gånger per dygn fick jag tabletter mot blödning, värk och illamående och på det sprutor med blodförtunnande för att slippa proppar.
Två gånger om dagen spändes band kring magen och det kunde ta timmar att få bra kurvor då ungarna började leva rövare så fort banden drogs åt. Jag började hata maskinen de rullade in och banden om magen. Jag blev helt slut av sparkandet och ibland kunde jag se konturerna av en liten fot genom huden (det var iof coolt). När någon hälsade på åt jag. Det var så mycket lättare att äta när jag blev distraherad. Att jag alltid spydde efteråt gjorde inte så mycket. Men annars åt jag inte. Jo lite glass och näringsdrycker. Jag orkade inte försöka äta. Jag gjorde något försök då och då men tillslut gav jag upp. De provade ge mig sprutor mot illamåendet. Samma medicin som ges till cancersjuka vid cellgiftsbehandlingar, men det var en dyr medicin och när den inte hjälpte gav de upp. Det var ju bara några veckor kvar...
 
Under våra fem veckor på förlossningen i Umeå hade jag flera akuta blödningar. Jag hade konstant värk och spydde upp ALL fast föda. Men nu ska jag berätta vad jag inte hade: HALSBRÄNNA - världens mest kända gravidkrämpa. Haha! Sköterskorna trodde inte sina ögon när jag hävde 2 liter juice om dagen. De varnade mig varje gång: "Du som spyr hela tiden kommer att få världens halsbränna!"
HAHA!! NÄR jag väl åt så valde jag alltid kryddstark mat, chillicheese från MAX var en favorit. Om det inte brände i munnen gick det inte ned. Men som sagt: Efter ett tag gav jag upp all form av mat.
Jag insåg att jag skulle bli galen om jag inte fick ett slutdatum. Jag KRÄVDE ett datum för snittet. Jag kände mig som världens sämsta mamma som längtade efter att barnen skulle komma. Det var ju för tidigt men jag var så trött att jag inte orkade längre. Att ha ett mål att kämpa mot kändes som det enda som kunde få mig att kämpa lite till. Så efter fyra veckor på sjukhus fick jag ett datum, drygt, två veckor senare. De skulle födas på min födelsedag!! Då gick luften ur mig. Jag gick in i mig själv, orkade inte prata med vårdpersonalen och stirrade mig igenom dagarna. Vi fick information kring kejsarsnitt och prematura barn. Med tanke på mina barns storlek skulle vi förvänta oss att stanna på sjukhuset, åtminstone, åtta veckor.
 
Barnen hetta vid det här laget Otto och Vilgot. Vi pratade med dem och jag skällde på dem när de sparkade mot revbenen. Vi tyckte att vi kände deras personligheter. De var varsin liten individ med temperament och olika roligheter. jag kunde be Otto att inte väcka Vilgot. Han gjorde aldrig som jag sa men det kändes mysigt. På ett ultraljud stannade personalen upp. Runt våra bebisars huvuden glittrade det vackert och personalen sa att de hade ovanligt mycket hår på sina huvuden. Håret glittrade nämligen. Häftigt!! Jag såg framför mig två ungar med mörkbrun kalufs och bruna ögon. Jag kunde inte föreställa mig något annat. JAG var ju så mörk.
 
Så kom en stor blödning, exakt en vecka innan snittet. Värkarna satte igång. Vi var vana hela proceduren. En värk-stoppande spruta och sedan ilfart till ett förlossningsrum. Kurvor på barnens hjärtslag och mina värkar hela natten. Det enda som skiljde var att jag också fick kateter som skavde.
Jag visste ju att snittet skulle bli en vecka senare så jag trodde bara att jag skulle behöva plågas fram till morgonronden och sedan skulle jag få rulla tillbaka till vårt rum. Istället verkade alla inställda på något annat. Helt kort fick vi veta, på morgonen, att "katt-och-råtta-leken" var slut. Nu skulle de akutsnitta inom en timme.
 

Jag fick fruktansvärt dåligt samvete för jag blev överlycklig!! Inte orolig, inte nervös, bara lycklig.
Vi ringde runt till familj och vänner! Nu skulle ungarna ut!! Vi skulle få träffas. Ungarna sparkade upprymt. Vi bara grät och skrattade. Vi gjordes i ordning. Jag fick ryggmärgsbedövning. I operationssalen var det fullt ös. Maken fick filma så länge han inte var i vägen :D Ganska snart var vi igång. På något sätt kände både jag och maken att vi var i en bubbla. det här hände liksom inte. Vi kunde bara titta på och hoppas att allt gick bra. Mitt snitt var väldigt harmoniskt och brutalt. Innan barnen tittade ut kom en fontän fostervatten. Alla inblandade fick blöta fötter efter att 9 liter fostervatten sprutade ut ur magen. Jag fick pussa deras kladdiga små huvuden innan de bars ut och ett helt team av, flera, läkare och ännu fler sköterskor tog hand om dem. maken följde med barnen. jag förlorade en hel del blod och blev ganska dimmig ett tag (och trött i flera veckor). Efter någon timme fick jag ett par hårdmackor och kände direkt att dessa skulle jag få behålla!! På eftermiddagen fick jag träffa Otto och Vilgot. 1,8 och 2.0 kilo vägde de och låg i kuvös med slangar och maskiner runt sig.
Men de mådde bra och jag fick hålla dem, försiktigt, för första gången. Små och bräckliga och alldeles underbara. De var i så gott skick att vi fick åka tillbaka till vår stad och vårt sjukhus, bara två dagar efter att de fötts. En läkare och två sköterskor i varsin ambulans. Om jag någonsin gnällt över skatter innan (vilket jag inte har) så förstod jag nu varför en betalar skatt. Alla resurser som lades på mig och mina barn... Det går inte att fatta att vi "fick" allt det.
 
Nästa (och sista, jag lovar) inlägg blir om tiden efter att Otto och Vilgot kom till oss!!

   2 kommentarer | AliasLillaMy funderar..., LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar) | Startsidan


Så nu kan ni slappna av och leva ert liv igen!

Alltså. Jag fattar ju att ni sovit dåligt i natt. Ni somnade frammåt småtimmarna.
Vaknade med ett ryck och slängde i er frukosten innan ni tog ett tigersprång bort till
datorn och loggade in med darrande händer. Den fråga som plågat era huvuden är:
"Hur har det gått för Otto och russinet?"
 
Recap: (Läses med den där dramatiska rösten som brukar prata i trailers till actionfilm)
Otto blev ju så arg på mig igår, när blodpuddingen var slut, att han (med flit) petade
in ett russin i näsan. Direkt efteråt blev han ju ledsen. Han ville ju egentligen äta russinet...
Dessutom skavde det förmodligen för han rynkade lill-näsan på olika sätt hela tiden.
Det visade sig att man bör åka till tant doktor och ta ut saker som barn petat in i näsan.
Who new?!? Inte jag men nu vet ni!
 
Maken tog med Otto till Tant doktor och han var så in i helvete duktig. Vi pratar om en unge som gråter hejdlöst om mamman försöker peta honom i näsan, spraya näsan eller tvätta näsan. Denne unge lät tant doktor hålla upp näsan med en tång och lysa med en lampa OCH gräva efter russinet. Men sedan sprayade hon honom i näsan med avsvällande spray, och råkade även spruta honom i ögat (!), och då tog det hus-i-helvete! Men vem kan klandra honom. Nu är russinet ute och föräldrarna slipper oroa sig för att russinet skulle vandra upp i hjärnan och utsöndra socker i tid och otid. Hade varit mycket olämpligt!
 
Så nu kan ni slappna av och leva ert liv igen!
Både unge och russin överlevde utan större men.
Carry on!

   1 kommentar | LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar), Lull-lull & Rosa Fluff | Startsidan


Hyperemesis Gravidarum = Svårt graviditetsillamående. Fortsättning "Tvillingmamman berättar" Del 2

Så blev det tillslut dags för vårt femte IVF-försök. Sommaren var skuggad av misslyckandet efter det fjärde försöket och ångesten rykte ur öronen. Flera kilon hade jag gått upp och hoppet var ute. Hade vi inte betalat för detta försök så skulle vi redan ha påbörjat vår adoptionsprocess. Men vi fick inte ställa oss i kö om det fanns en risk att jag skulle bli gravid. Vi blev, vänligt men bestämt, avrådda från att påbörja processen innan vi gjort klart alla IVF-försök. Jag har alltid varit av åsikten att biologi inte spelar någon roll och kände att OM vi ställde oss i kö och ställde in oss på adoption och sedan BLEV gravida (och därmed utsparkade ur kön) så skulle det barn som var TÄNKT till oss inte få komma till (oss) sina föräldrar. Tanken gjorde mig hemskt upprörd. Kanske är jag ologisk men i min (känslo)värld så fanns det ett barn där ute tänkt till oss om vi ställde oss i kö. Att tvingas avbryta adoptionsprocessen (bara) för att det barnet skulle få ett syskon (om jag blev gravid) kändes som en känslomässig berg-och dalbana jag inte tänkte hoppa på. Så vi skulle göra de kvarvarande försöken som vi betalt för och sedan ta tag i adoptionen. Så var planen. (Vi betalade förresten alla IVF-försöken och fick inget via landstinget.)
 
Så vi åkte till Uppsala. Igen. Smärta och ångest förstås.
När de satt in ett litet, fint embryo, passade läkaren på att skälla ut mig för att jag gått upp i vikt under sommaren. I sak hade han ju rätt. Det är aldrig bra att gå in i en graviditet överviktig. Jag ifrågasätter inte det faktumet. Jag ifrågasätter bemötandet. Samme man som haft hundrasjuttioelva verktyg i min snippa och satt in ett litet embryo valde att skälla då jag var som mest sårbar. Dessutom kom han ju inte med några nyheter. Jag var förkrossad på vägen hem. Fullständigt tillintetgjord.
 
Sedan kom den värsta delen av hela processen: VÄNTAN.
Jag hade tidigare haft som regel att inte graviditetstesta innan
mensen blev sen. Inget gott kan komma ur att man får ett negativt
svar INNAN man börjar blöda. Proppfull med hormoner gick jag
hemma och vältrade mig i ångest. Bakade som en galning för att ge
mig själv något annat att tänka på. Men så, två dagar innan mensen,
flög faan i mig. Jag kände väl att jag inte kunde må sämre ändå.
Så jag kissade på en sticka och bestämde mig för att inte titta på den
före tiden för testet gått ut. Men jag han inte ens lägga ned den
på handfatet innan ett lysande blått plus framträdde inom någon sekund!
Jag hade aldrig brutit mot mina egna regler förut.
Jag övervägde alla överraskningssätt som jag skulle kunna iscensätta
när jag skulle berätta för maken men jag kunde inte hålla mig. Jag ringde.
Han blev så glad och rörd att han la på luren...
Sedan ringde han upp och vi skrattade och grät.
Min mamma kom förbi (och hon kan mina regler) så hon frågade inte ens om jag testat.
Men så lade jag testet framför henne och hon blev så hjärtans glad. Vi firade med god mat och svag-cider på kvällen och ÄNTLIGEN var jag gravid!! Men så kom några veckor till av ångest. Jag blödde lite dagligen och fick panik varje gång. Fullständig panik. Det kändes så osannolikt att detta skulle få gå vägen. En lång väntan till vecka 12 började. Den magiska gränsen då risken för missfall minskar drastiskt.
 
Men jag behövde inte vänta så länge för att bli lugnad. I vecka 5, en Måndags kväll, började jag må illa så jag ställde en hink vid sängen ifall jag skulle behöva kräkas. På Tisdag morgon vaknade jag och kaskadspydde. Gissa om jag var glad!! Ett tecken på att allt stod rätt till!! Spyan visade att jag kanske skulle få en normal graviditet i alla fall. Jag gick till jobbet stolt som en tupp och spydde ytterligare tio gånger under förmiddagen. På eftermiddagen spydde jag lika mycket till men var glad som en lärka. Jag hade läst någonstans att ju bättre embryot fäster desto mer illa kan man må. Och jag hade ju kroppen fullproppad med hormoner, sedan IVF-försöket, så det kändes rätt logiskt att hormonerna skulle leva rövare ett tag. Men från jobbet blev jag hemskickad. Jag kunde inte hjälpa kunder av rädsla att spy på deras skor och folk som hörde mig kräkas trodde att jag hade vinterkräksjukan och flydde hals-över-huvud. Dessutom blir en ju aningen matt och svimfärdig när en kräks så intensivt.
 
Jag köpte alla ingefärskapslar och vitaminer jag kunde hitta på apoteket. Jag åt frukost i sängen, köpte åksjukearmband och åt lergigan (receptbelagd tablett) för illamåendet. Men inget hjälpte.
Jag provade alla sorters mat för att hitta något som jag fick behålla men gick bet. Vätska var det enda som kunde få stanna i magen... Ibland. men det var ju också lätt att spy upp så jag vågade dricka. jag drack och drack. Längtade ständigt efter lättmjölk, läsk och saft. Jag försökte äta men så fort det var fast föda så kräktes jag gång på gång. Min kropp Vägrade behålla ett uns mat. När jag väl började få upp galla kunde det bli lugnt en stund men jag mådde konstant illa.
 
Jag började föra listor på föda som var "lätt-spydd" och tuggade tvångsmässigt när jag åt för att få en lättare spy-period när det var dags. Efter ett par veckor av konstant kräkande hörde jag av mig till MVC och de tog mig på allvar. De ville lägga in mig men jag var ju så glad och benhård på att jag skulle få vara "normal". Att ligga på sjukhus i vecka sju kändes INTE normalt. Så jag gick runt hemma och drack mjölk. Tabletterna mot illamående hjälpte inte men jag åt dem och blev så himla trött och slö.
Men GLAD! Överlycklig!! Men framförallt övertygad om att detta helvete skulle ta slut vid vecka 12.
 
I vecka åtta åkte vi på ultraljud i Luleå. Ett tidigt ultraljud ingick i IVF-behandlingen men bara i vissa städer så vi fick åka två timmar för att få det. Men det gjorde vi så gärna. Julen närmade sig och vi planerade att göra lite julklappsinköp när vi ändå var i en annan stad med roliga affärer.
Vi fick stanna flera gånger på vägen dit för att jag skulle få spy. Jag hade spypåsar med mig men ganska snart var de slut och då fick vi stanna på var och varannan rastplats. På ultraljudet var jag beredd på att äntligen få se ett hjärta slå. Vi tittade varandra djupt i ögonen och njöt av stundens storhet. Maken smygfilmade med sin telefon. Så fick vi se ett litet hjärta slå. Ögonen tårades. Allt var perfekt. Så får läkaren en svårtolkad blick och tittar intensivt på skärmen. Jag blev kall.
Tills hon visade på ett hjärta till och frågade om vi blev glada eller rädda. Jag satt i gynstolen och önskade mig en trumpet! Jag ville spela, dansa och sjunga. Ropa från taken. INGEN kunde vara så glad som jag just då. Jo en till VAR lika glad: Min make!! Efteråt försökte vi julshoppa men jag var så svag och vi kunde inte prata om något annat än våra tvillingar och vi kunde inte vänta med att berätta. Vi ringde runt men ingen svarade. Så jag spydde och sedan åkte vi hem. Hela vägen hem pratade vi i telefon och berättade nyheten. Vi åkte direkt till mitt jobb och berättade för min pappa, min bror och resterande kolleger! Vi åkte hem till våra vänner som precis fått bebis och för alla som ville titta visade vi filmen med två hjärtan som slog. ETT embryo hade blivit TVÅ små foster. Helt plötsligt var det inte så konstigt att jag spydde som en räv. Dubbelt illamående stod det att läsa i alla information om tvillinggraviditeter. Just då kändes det som att jag skulle klara vad som helst.
BRING IT ON!! DO YOUR WORST!! JAG VAR URSTARK!!
Men det skulle bli såå mycket värre.
 
Men det är ett annat inlägg. Fortsättning följer...
 
(Del 1, om barnlöshet finns att läsa HÄR )

   4 kommentarer | Gorm,vrål,tjut &gnäll, LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar), Lull-lull & Rosa Fluff | Startsidan


Kan ni föreställa er att få två bäbisar lika lite som jag kan föreställa mig en?

Då och då funderar jag på hur det är att få sitt första barn. Barn som i ETT barn, singular.
Men det går inte. Jag kan inte föreställa mig att få ett. Varje gång någon jag känner till blir gravid
så ser jag henne framför mig med två. För mig så får man två barn när man föder.
Intelektuellt VET jag ju att det är jag som är "ovanlig" men i min värld är det ju två
som är den enda referenspunkten. Att vänner, släkt och till och med min mamma fött
barn ett och ett spelar ingen roll nu när jag fick två. Två är normen i mitt huvud.
 
Vad ska folk göra med sin lediga arm när de får ett barn?
Vad gör man med det andra bröstet?
Och vad ska partnern göra när den andre håller ungen?
 
(Nu skriver jag ju om förstagångsföräldrar, ni som fått fler med tiden vet ju hur det är att dela tiden mellan ungarna även om det liksom ställs på sin spets när båda är... i samma fas.)
 
Min högsta önskan är ju fler barn och jag har ingen aning om den kommer att slå in men jag kan liksom inte föreställa mig att föda ett. Nu är ju folk rätt bra på att påpeka att jag inte heller kan föreställa mig att föda alls (eftersom jag "födde" med akutsnitt) men det är en fråga för en annan dag även om det förvånar mig hur noga folk är med just den delen. Det är liksom viktigt att jag vet att jag inte har en aning. (Vilket i sig är en sanning med modifikation, men som sagt...*tar ett djupt andetag*... en annan dag.)
 
MEN till saken. Jag får ofta höra om att människor inte kan föreställa sig min värld. Att ha två.
Ibland när jag känner mig på ett martyriskt humör vill jag säga: "Som det är med ett, fast dubbelt upp".
Men det är inte sant. Det är min fasta övertygelse att man har fullt upp oavsett hur många ungar man fött.
Det blir ju inte fler timmar på dygnet bara för att man fått tvillingar utan man gör så gott man kan på den tid man har. Alla föräldrar har fullt upp och gör sitt yttersta för att hinna det man måste. Punkt.
 
- Jag oroar mig för att de inte får tillräckligt med uppmärksamhet
* Det gör även föräldrar till ett barn
 
- Jag får slut energi och tror att jag ska få en stroke
* Av vad jag förstått så känner en-barnsföräldrar likadant då och då
 
- Jag lyckas med nöd och näppe få till en fungerande vardag
* Likadant för föräldrar till ett barn
 
Människan är anpassningsbar och eftersom jag inte vet något annat så skulle jag inte säga att jag har det stressigare än andra. Jag är helt övertygad om att jag skulle ha stressat upp mig likvärdigt om jag hade en unge. De har liksom den effekten på en. Ungar alltså. En kan inte jämföra vedermödor, stress och känslor av otillräcklighet. En kan jämföra en unge som sover hela natten med en som har kolik och komma fram till att den sovande ungens förädrar har det bättre. MEN när en förälder till ett barn känner att de inte orkar längre så är den känsla precis lika relevant som när en trillingmamma känner så. Jag, ni, vi har rätt till våra känslor oavsett om någon annan har en tyngre situation på papperet.
Poängen med denna tirad är att jag inte vill att människor ska låta bli att klaga till mig. Om du som förälder säger dig vara utslut och vill sälja din unge på blocket så kommer jag inte att spela tvilling-kortet. Det är inte ett relevant kort. Vi gör alla vårt bästa med den tid vi har.
 
Hur tänker ni?
Kan man mäta vem som har det jobbigast (om vi bortser från stora katastrofer och sjukdommar)?
Kan ni föreställa er att få två bäbisar lika lite som jag kan föreställa mig en?
 

   1 kommentar | AliasLillaMy funderar..., LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar) | Startsidan

Tidigare inlägg

P R E S E N T A T I O N
    Jag är kvinnan i den gula villan med den vildvuxna gården. Mitt i stan fast på landet. Jag är konflikträdd och rädd i största allmänhet men också modig ibland.

    Jag är gift med mitt livs kärlek och tillsammans har vi, efter många om och men, fått våra tvillingsöner Otto och Vilgot. De är ofattbart älskade och solarna i mitt liv. De går klädda i loppisfyndade kläder. Själv går jag klädd i klänning och med en stor "LillaMy"-knut på huvudet.

    Jag tror på genuspedagogik, är feminist och kämpar dagligen med mig själv, min självbild, mitt föräldraskap och samhällets normer. Till detta praktiserar jag "No Poo" vilket innebär att jag inte använder kemikalier i hud- och hårvård.

    Glad, kurvig, hardcore-feministisk tvillingmamma som älskar männen i mitt liv men strider mot patriarkat och förlegade könsroller. Jag försöker leva så miljövänligt som jag kan och orkar (speciellt när plånboken tjänar på det). Jag bakar och inreder yvigt och passionerat med egna infall och påhitt.

    Du har kommit till en kul, feministisk mammablogg med tydliga inslag av delikata bakverk! Skratta, gråt och vråla tillsammans med mig!

K A T E G O R I E R

A R K I V

B L O G G K Ä R L E K

{ STARTSIDAN }     { LAYOUT }     { BLOGLOVIN' }