Hyperemesis Gravidarum - Joo, en kan bli sjuk av att vara gravid! Fortsättning "tvillingmamman berättar" del 3
Länk till del 1 HÄR
och del 2 HÄR
Jag tvekar att fortsätta skriva. Den här serien känns mest som en "Gnäll-krönika" i flera delar. Att stapla hemskheter på varandra. Men tanken är att om någon i min situation googlar på "Hyperemesis" eller "svårt gravidillamående" så ska de hamna här. Jag hade uppskattat att hitta till någon som genomgått detta, som kunde ge råd om hur en ska tackla vården och bara förstå det en genomgår. I USA är de duktiga på Hyperemesis. (Iaf till dem som har råd med vård, fy faan) De har en organisation som heter "Help HER" som upplyser och sprider historier och forskningsrön. Boken "Beond Morningsickness" finns att köpa på amazon. Har inte läst den själv men den står på läsa-listan. På Help HER hemsidan (LÄNK) finns tips, kriterier för sjukdommen och information för närstående, vilket är nog så viktigt. För närstående kan det verka både orimligt och ofattbart, på gränsen till omöjligt, att någon kan ha det som en har det med Hyperemesis Gravidarum. De kan tom börja tvivla på att en talat sanning (det hände inte mig men många har det så). Så här i efterhand vet jag att det finns Hyperemesis-trådar på familjeliv. Hade jag orkat sitta vid datorn och söka hade jag nog haft hjälp av det. Vården är olika i olika kommuner, likaså kunskapen om medeciner. Att få tips och råd av andra kan göra mycket.
Var var vi då?? JO! Jag var väääldigt gravid, spydde som en räv 20ggr om dagen och hade precis fått veta att det bodde två små troll i magen. Jag spydde och var glad och spydde. Det värsta var inte kräkandet. I början. Det var det fruktansvärda pirrandet i benen. Jag provade alla huskurer och vitaminer, magnesium osv. Jag höll på att bli tokig. Jag var så trött men så fort jag satt ned så pirrade det så jag ville ta en vass gaffel och klia I benen. Låter jag morbid? Yes, så illa var det. Men ganska snart blev kräkningarna det större problemet för hälsan åtminstone. Att benen pirrade gick ju inte att göra något åt och jag tror inte att någon fattade att jag led. Istället tog MVC tag i kräkningarna.
När jag blev för dålig, matt och slutade kissa fick jag åka in och få dropp. Jag hatade de dagarna. Så här i efterhand tycker jag att jag borde ha tyckt att det var skönt. För när en har Hyperemesis så blir många (inkl. mig) bättre av att helt avstå mat och dryck och istället få dropp. Magen får vila och illamåendet/kräkningarna lindrades. Men jag hade ju mina pirrande ben och en sprirande ångest över hur USEL jag var på att BLI gravid och sedan på att VARA gravid. Jag kände mig onormal, gnällig och FEL. Innan jul det året, kring vecka 10-11 någonting fick jag ny medicin mot illamåendet och tog jag den tillsammans med den gamla hjälpte det liiite, men tillräckligt för att ge lite hopp. Båda hade trötthet och muskelryckningar som biverkning och tillsammans i höga doser blev jag så trött och håglös att jag inte orkade bry mig, faktiskt. Julen blev således bättre än förväntat med tanke på kräkningarna (och med bättre menar jag 5-10 gånger om dagen) men jag blev mer nedstämd.
En kväll kring nyårshelgen, samtidigt som vi gick in i vecka 12, fick jag så satans ont i magen. Jag blev inte rädd utan förutsatte att det hade med förstoppning och tabletter att göra. Men efter ett tag trodde jag att jag skulle dö. Det kom i attacker med några minuters vila emellan och efter ett tag började jag kräkas våldsamt. Jag låg på toagolvet på nedervåningen och maken sov uppe. Jag tog mig inte upp och vi hade sovgäst så jag ville inte vråla för full hals. Tillslut lyckades jag ringa till maken som hjälpte mig in i bilen och skjutsade till akuten. Vid det laget visste jag att det handlade om gallstenar eller irriterad galla (hade haft det ett par gånger i tonåren) och kunde förklara symptomen samt be om att de kollade hur bebbsen i magen mådde. Jag fick smärtstillande sprutor och skickades hem helt groggy. Dygnen som följde åkte vi in flera gånger och de skrev ut smärtstillande stolpiller. Mina kräkningar och tomma mage hade skapat kristaller i gallan då den inte utsöndrade normalt. Resten av graviditeten var en kamp att hålla gallanfallen nere med så lite smärtstillande som möjligt då det ju kan föra med sig risker. Det pratades till och med om operation men snart var det försent. Är en gravid så måste det göras tidigt i graviditeten.
I Januari åkte jag in och ut för galla och för att få dropp. Blev tjenis med alla sköterskor på förlossningen. Förutom våldsamma kräkningar och gallanfall led jag av:
*Förlamande trötthet
*Förstoppning
*Fruktansvärd foglossning
* Restless leggs
*Vissa stunder kunde jag inte stå upp för det kändes som att jag skulle svimma.
*Ont i underlivet
(Var så öm i underlivet att jag skek när jag skulle torka mig då jag kissat, ingen aning om varför.)
(Var så öm i underlivet att jag skek när jag skulle torka mig då jag kissat, ingen aning om varför.)
*Svår huvudvärk/migrän
*ÅNGEST grande!
(Jag visste ju aldrig vilken nästa krämpa var och jag hade inte ens klarat hälften av graviditeten.)
(Jag visste ju aldrig vilken nästa krämpa var och jag hade inte ens klarat hälften av graviditeten.)
Ibland när jag låg på sjukhuset kunde jag få ren och skär dödsångest. Jag kunde fantisera om hur jag dog och barnen överlevde, utan mig. Att jag aldrig fick se dem. Samtidigt kände jag mig fånig som att det var MIN svaghet som gjorde att jag mådde dåligt. Det kändes som om alla krämpor var overkliga. Att det egntligen inte var så farligt... inbillade jag mig?? Ibland oroade jag mig för psykiska men, efter att barnen fötts. Skulle jag kunna knyta an? Skulle jag bli deprimerad? Men värst var tanken på att varje dag var så vidrig och en och en var det genomlidbart. Men tanken att jag hade så många kvar skrämde skiten ur mig!! Och hur skulle jag orka föda?? Jag som behövde hjälp att duscha. Var skulle jag hämta kraften?
Jag var sjukskriven. I mina papper stod det att jag hade "Svår Hyperemesis Gravidarum" men ingen förklarade vad det var eller att jag inte var ensam. Idag vet jag att ca 2% drabbas och bland tvillinggravida är det mycket vanligare. Sjukdommen sträcker sig från "lättare" problem till dem som inte kan få ned en tesked med vatten. Ett av tecknen är att en tappar 5% av sin kroppsvikt. Jag hade vid den tiden tappat 15% från utgångsvikten. En del måste sondmatas medan andra (som jag) får behålla vätska ibland och slipper. Min oro över viktnedgång och kräkningar viftades bort med att jag ju "hade en del att ta av". Och det hade jag ju men det var inte mindre jobbigt. Vården uttryckte hela tiden hur konstigt det var att jag hade så många problem. Och jag kände mig konstig... kanske inbillade jag mig? kanske kunde jag rycka upp mig. I efterhand kan jag tycka att nästan alla mina problem kan kopplas till kräkningarna. gallan, huvudvärken, ångesten och svimningarna. Alla som haft magsjuka vet ju att en blir väldigt allmänpåverkad av bara några dagar. Jag hade det så i totalt 7 månader. Det kändes som att alla (olika) läkare såg varje symptom för sig och inte att de var en helhet av en extrem situation. Kanske hade jag onormal ångest som påverkade kroppen negativt?
Själv tycker jag inte att ångest är en så konstigt reaktion på min situation.
På kvällen släppte ångesten lite för då hade jag ju en hel natt av vila framför mig, och på morgonen var den som värst när jag hade en hel dag att överleva. Ångesten blev bara värre. Tillslut ringde jag psykjouren och de hjälpte mig att andas och kontrollera andningen. samtidigt skickades en remiss från MVC till psyket. Jag fick träffa en underbar människa som inte tyckte att jag var "galen" utan tyckte att det varit konstigt om jag INTE fått ångest. Samtidigt mobiliserades alla hjälp familjen kunde uppmana. De turades om att promenera, korta stunder med mig, för att dämpa ångesten. Jag lärde mig mindfullness och djupandning. Jag gjorde scheman för varje dag för att de skulle kännas mindre oändliga. Jag kunde knappt gå och det var mitt i smällkalla vintern men , minst, tre gånger om dagen tog jag på mig en skoteroverall (svar ja, jag såg förmodligen jätterolig ut) och fick sällskap på en 20minuters promenad. Sakta blev ångesten bättre och dagarna gick att uthärda.
Så, en dag, lade jag av med medicinen mot illamående. För en del hjälper det (för mig en period) och en ska absolut prova men jag hade på känn att mina pirrande ben hade med medicinen att göra. (den biverkningen drabbar inte alla) och ju mer jag läste på detso klarare stod det att långvarig användning, i hög dos, kunde vara problemet. Pirrandet blev bättre (oklart varför) och jag kräktes ju i alla fall så det blev ingen skillnad utan den. Att slippa mina "Restless leggs" var den sista pusselbiten till att få ångesten under kontroll. Den var en ständig följeslagare men blekare och under kontroll. Så här i efterhand vet jag att det, i vår kommun, finns psykologer kopplade till MVC. Jag har gått hos dem EFTER graviditeten och fått veta att jag hade kunnat använda dem i kontakt med vården. Om jag kände att de inte trodde mig hade jag kunnat använda dem för att förklara att det fysiska kom före ångesten och att ångest i min situation inte var något konstigt. En kunskap jag tar med mig i framtiden. Om du är i en liknande situation och rekomenderas kontakt med psykolog så är det inte BARA bra för ditt eget mående, du kan också be denne hjälpa dig i kontakten med vården.
Jag blev så bra att vi chansade och åkte... till IKEA...?!? Jag spydde som en räv och maken fick skutsa mig på en vagn men den trippen var det enda jag lyckades göra, som förberedelse för ungarnas födelse. Allt annat, före IKEA och efter, gick bort på grund av ork, kräkningar, huvudvärk och gallproblem. Hade vi inte åkt hade vi inte ens hunnit fixa sängar åt ungarna. För ganska snart efter den resan blev jag inlaggd på sjukhus tills barnen föddes, utan permiss eller möjlighet att lämna sängen. Under denna, den värsta tiden var maken mellan jobb och vi tackade vår lyckliga stjärna att det var så. Jag hade aldrig klarat att vara hemma ensam mitt i ångesten och fysiskt oförmögen att ta hand om mig. Men så, veckan efter den ökända IKEA resan, började maken på ett nytt jobb. Ännu något att glädjas åt! Solen började titta fram och jag hade klarat den första halvan av graviditeten. Om ni tittar bakåt i bloggen var saker mer positivt vi denna tid. Egentligen spydde jag inte mindre men jag försökte leva på näringsdryck och det hjälpte. kräkningarna blev mindre våldsamma. Det var lättare att gå mina promenader när temperaturen blev högre och jag gick morgon, lunch och middagspromenader. Saaaakta med min lilla ivriga vovve i koppel. Varje träd var en kräknings-station och att hindra vovven från att bli nedspydd det största problemet. jag kunde le lite åt mig själv. Jag hade tappat totalt 15kg men fått en enorm mage. INGEN jacka rymde den. Folk som inte visste trodde att jag var färdig att föda när jag i själva verket hade tre månader kvar.
Jag kände mig VACKER. magen var så rund och blank, tuttarna utomjordiskt stora och spända och håret tjockt och glansigt. Och först då började jag samla på mig vätska i fötterna. Jag mådde fruktansvärt dåligt i min kropp men har aldrig känt mig så snygg.
Vännerna anordnade en Babyshower. En dag stod alla bara i vårt kök med mat, bakverk och presenter. jag kunde njuta och jag hade inte orkat träffa vänner på så länge att jag blev helt rörd av all omtanke. Jag klämde mig i en fin mamma-klänning jag fått ärva av en bloggläsare och njöt av en bra dag. Jag försökte sitta ute i vårsolen och vila. jag blev förkyld och fick en vansinnig hosta. Då var det som om kroppen inte orkade med att både vara förkyld och kräkas. Så länge förkylningen höll i sig kräktes jag mindre. Samtidigt drabbades stora delar av vår stad av Kryptosporidium (tror jag det hette) vilket innebar att vi blev tvungna att koka allt vatten pga bakterier. Det blev bökigt.
Så blev det påsk och jag var i vecka 27. Det var jättevarm och solen lyste. Jag solade och hostade. På kvällen den sista dagen på påskhelgen hostade jag våldsamt vilket framkallade kräkningar. När sprang på toan för att kräkas kände jag att jag kissade ned mig. Det rann varmt nedför benen och jag kände mig eländig och äcklig. När jag spytt fortsatte det att rinna och jag tog av mig för att duscha av allt kiss. Då insåg jag att det var blod. Som fortsatte rinna nedför benen. Jag hade haft mini-blödningar tidigare och det hade inte varit någon fara men det här var en strid ström av blod.
Jag ropade på maken och min mamma som bodde hos oss då. Maken ringde ambulans och fick rådet att lägga ner mig på golvet. Jag låg på golvet, blödande och naken på underkroppen när ambulansen kom. Min vovve ylade i panik och allt gick snabbt. Jag kände livliga sparkar från småtrollen i magen och det höll mig lugn. Jag började känna kramper i magen. De var intensiva en liten stund för att sedan försvinna och återkomma med kortare mellanrum. De körde mig till förlossningen. Jag kunde inte tro att det var på riktigt. Jag trodde de skulle tycka att vi åkt ambulans i onödan och skicka hem oss. Istället var rummet fullt av sköterskor och läkare. De gjorde ett akut ultraljud och antog att moderkakan börjat blöda. Kanske hade en liten bit lossnat...?
De fick stopp på blödningarna, gav mig kortison för bebbarnas lungor (ifall de skulle bestämma sig för att komma ut) och det tittades, mätades och togs prover. I all hast. Jag var säker på att snart få åka hem. Men kramperna kom tätare med bara några minuter emellan. Så kom läkaren in. Hen förklarade att problemet just nu var att ungarna ville ut. Skulle de ha kvar mig i vår lilla stad, som inte var rustad för så tidiga barn men bättre rustad än en ambulans, eller chansa på att skicka mig till Umeå, där de är väl rustade för prematura barn men en förlossning i ambulansen var katastrofal.
Jag var lugn. Det kändes fortfarande överdrivet, som om jag överdrev...
De gav mig medicin som skulle dämpa värkarna och skickade mig med ambulansen.
Maken körde bil efter. På väg till umeå började jag fatta att det var allvar. Stämningen
i ambulansen var nervös. Barnmorskan som satt bredvid mig pratade lugnt men kollade värkarna hela tiden. Ambulansförarna var stressade, frågade hur det gick? Jag lät barnmorskan berätta historier och svarade på frågor om mig själv, jag lät dem lugna mig och varandra. En och en halv timme tog det innan vi var framme. Helikoptern hade inte varit på plats så det hade tagit lika lång tid att vänta på den och då valde man ambulans istället. Väl framme fick de stopp på värkarna. Maken fick sova i en fotölj (han var van efter alla nätter på akuten) och jag låg vaken. Kände mig fast. Jag som utvecklat en avsky för sjukhus! Men kanske skulle människorna i Umeå tycka att det var larvigt och skicka hem mig... Jag hoppades. Morgonen efter gjordes ett ultraljud för att hitta anledningen till blödningen. De hittade tre saker: Pigga och friska barn, en moderkaka som helt blockerade födelselkanalen och att par ordentliga kärl som också låg i vägen. Jag hade aldrig överlevt att föda vaginalt. Jag hade varit på massor med ultraljud och ingen hade sett detta. Plötsligt kändes det som ren tur att vi var där vi var och tryggt att veta hur detta skulle bli. Det skulle bli snitt. De skulle vänta så länge som möjligt och sedan boka tid för snitt. Ju längre jag kunde hålla dem inne, desto bättre.
Jag fick order om sängvila. Det enda jag fick gå ur sängen var för att gå på toan. Annars rullades jag dit jag skulle. Jag var sur. Foglossningen som plågade mig blev bara värre och att ligga stilla var oerhört smärtsamt. Jag hade ont hela tiden. Dessutom var de rädda att jag börjat läka fostervatten (vilket skulle innebära akutsnitt) så det skulle utredas. Jag fick ha operationsdukar i trosorna och då och då kom en sköterska in och LUKTADE på dukarna. Tydligen känns fostervatten på lukten. Jag kände mig livegen. Alla min kroppsfunktioner skulle kollas ingående och min kropp utsattes för undersökningar, gång på gång. För min kropp var inte min längre. Barnen var i fokus, jag var behållaren. En del av undersökningarna var smärtsamma och gjordes många gånger. Det var bara att hacka i sig. Ingen vill vara mamman som får panik av undersökningar som är FÖR BARNENS SKULL.
Instrument efter instrument stacks in i underlivet och någon hävde sig på magen för att se om det läckte. Jag bet ihop men skrek rakt ut när "något" kom i kläm bland alla instrument. De frågade VAR det gjorde ont men jag kunde inte förklara mer än att det gjorde ont "där inne". Undersökningarna fortsatte. Luktproverna likaså och snart ville de ha mitt bajs oxå. Jag sa ja, men skyllde sedan på förstoppning. Min lilla seger var att de aldrig fick mitt bajs. Jag bestämde det. Men det var också det enda.
Läkarna började inse att jag aldrig fick behålla någon mat, duh! Alla tjatade, kom med tips och specialmat lagades. Men jag fick inte behålla annat än vätska. Åtta gånger per dygn fick jag tabletter mot blödning, värk och illamående och på det sprutor med blodförtunnande för att slippa proppar.
Två gånger om dagen spändes band kring magen och det kunde ta timmar att få bra kurvor då ungarna började leva rövare så fort banden drogs åt. Jag började hata maskinen de rullade in och banden om magen. Jag blev helt slut av sparkandet och ibland kunde jag se konturerna av en liten fot genom huden (det var iof coolt). När någon hälsade på åt jag. Det var så mycket lättare att äta när jag blev distraherad. Att jag alltid spydde efteråt gjorde inte så mycket. Men annars åt jag inte. Jo lite glass och näringsdrycker. Jag orkade inte försöka äta. Jag gjorde något försök då och då men tillslut gav jag upp. De provade ge mig sprutor mot illamåendet. Samma medicin som ges till cancersjuka vid cellgiftsbehandlingar, men det var en dyr medicin och när den inte hjälpte gav de upp. Det var ju bara några veckor kvar...
Under våra fem veckor på förlossningen i Umeå hade jag flera akuta blödningar. Jag hade konstant värk och spydde upp ALL fast föda. Men nu ska jag berätta vad jag inte hade: HALSBRÄNNA - världens mest kända gravidkrämpa. Haha! Sköterskorna trodde inte sina ögon när jag hävde 2 liter juice om dagen. De varnade mig varje gång: "Du som spyr hela tiden kommer att få världens halsbränna!"
HAHA!! NÄR jag väl åt så valde jag alltid kryddstark mat, chillicheese från MAX var en favorit. Om det inte brände i munnen gick det inte ned. Men som sagt: Efter ett tag gav jag upp all form av mat.
Jag insåg att jag skulle bli galen om jag inte fick ett slutdatum. Jag KRÄVDE ett datum för snittet. Jag kände mig som världens sämsta mamma som längtade efter att barnen skulle komma. Det var ju för tidigt men jag var så trött att jag inte orkade längre. Att ha ett mål att kämpa mot kändes som det enda som kunde få mig att kämpa lite till. Så efter fyra veckor på sjukhus fick jag ett datum, drygt, två veckor senare. De skulle födas på min födelsedag!! Då gick luften ur mig. Jag gick in i mig själv, orkade inte prata med vårdpersonalen och stirrade mig igenom dagarna. Vi fick information kring kejsarsnitt och prematura barn. Med tanke på mina barns storlek skulle vi förvänta oss att stanna på sjukhuset, åtminstone, åtta veckor.
Barnen hetta vid det här laget Otto och Vilgot. Vi pratade med dem och jag skällde på dem när de sparkade mot revbenen. Vi tyckte att vi kände deras personligheter. De var varsin liten individ med temperament och olika roligheter. jag kunde be Otto att inte väcka Vilgot. Han gjorde aldrig som jag sa men det kändes mysigt. På ett ultraljud stannade personalen upp. Runt våra bebisars huvuden glittrade det vackert och personalen sa att de hade ovanligt mycket hår på sina huvuden. Håret glittrade nämligen. Häftigt!! Jag såg framför mig två ungar med mörkbrun kalufs och bruna ögon. Jag kunde inte föreställa mig något annat. JAG var ju så mörk.
Så kom en stor blödning, exakt en vecka innan snittet. Värkarna satte igång. Vi var vana hela proceduren. En värk-stoppande spruta och sedan ilfart till ett förlossningsrum. Kurvor på barnens hjärtslag och mina värkar hela natten. Det enda som skiljde var att jag också fick kateter som skavde.
Jag visste ju att snittet skulle bli en vecka senare så jag trodde bara att jag skulle behöva plågas fram till morgonronden och sedan skulle jag få rulla tillbaka till vårt rum. Istället verkade alla inställda på något annat. Helt kort fick vi veta, på morgonen, att "katt-och-råtta-leken" var slut. Nu skulle de akutsnitta inom en timme.
Jag fick fruktansvärt dåligt samvete för jag blev överlycklig!! Inte orolig, inte nervös, bara lycklig.
Vi ringde runt till familj och vänner! Nu skulle ungarna ut!! Vi skulle få träffas. Ungarna sparkade upprymt. Vi bara grät och skrattade. Vi gjordes i ordning. Jag fick ryggmärgsbedövning. I operationssalen var det fullt ös. Maken fick filma så länge han inte var i vägen :D Ganska snart var vi igång. På något sätt kände både jag och maken att vi var i en bubbla. det här hände liksom inte. Vi kunde bara titta på och hoppas att allt gick bra. Mitt snitt var väldigt harmoniskt och brutalt. Innan barnen tittade ut kom en fontän fostervatten. Alla inblandade fick blöta fötter efter att 9 liter fostervatten sprutade ut ur magen. Jag fick pussa deras kladdiga små huvuden innan de bars ut och ett helt team av, flera, läkare och ännu fler sköterskor tog hand om dem. maken följde med barnen. jag förlorade en hel del blod och blev ganska dimmig ett tag (och trött i flera veckor). Efter någon timme fick jag ett par hårdmackor och kände direkt att dessa skulle jag få behålla!! På eftermiddagen fick jag träffa Otto och Vilgot. 1,8 och 2.0 kilo vägde de och låg i kuvös med slangar och maskiner runt sig.
Men de mådde bra och jag fick hålla dem, försiktigt, för första gången. Små och bräckliga och alldeles underbara. De var i så gott skick att vi fick åka tillbaka till vår stad och vårt sjukhus, bara två dagar efter att de fötts. En läkare och två sköterskor i varsin ambulans. Om jag någonsin gnällt över skatter innan (vilket jag inte har) så förstod jag nu varför en betalar skatt. Alla resurser som lades på mig och mina barn... Det går inte att fatta att vi "fick" allt det.
Nästa (och sista, jag lovar) inlägg blir om tiden efter att Otto och Vilgot kom till oss!!
2 kommentarer | AliasLillaMy funderar..., LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar) | Startsidan
Tack Julia för att du delar med dig. Jag gråter, skrattar och minns.
Svar:
aliaslillamy
Matilda
Herregud vilken tid det var! Nu kände jag ett enormt "måste-träffa-Otto-och-Vilgot-begär", kanske en titt i veckan?
Bästaste, starkaste, superkvinnan: vad du berör! Jättebra att du skriver om detta så att andra i liknande situationer kan få hjälp.
Puss
Svar:
aliaslillamy
Alex