Jag tycker vi borde bli MER arga
Att vara feminist innebär en konstant självransakan. En slags pilgrimsfärd in i egna invanda mönster och en kamp att hålla dörren öppen för andra icke-priviligerade grupper och alternativa vinklar. Jag ska erkänna att den debatt som gjort mest ont i mig, det senaste året, är en intern debatt. Debatten om internkritik och god ton. Folk ropar till alla som vill lyssna att det finns vettiga och ovettiga feminister. de som tar avstånd från de mer radikala kan på så sätt skaffa sig en plattform med allmänhetens gillande. Ingen tar till sig av kritik framför med ilska... sägs det. Jag håller inte med. Jag har problem med att feminister som faller inom ramen för radikalfeminism klassas som hatiska. Att sparka uppåt är lika fel som att sparka nedåt. Jag undrar i mitt stilla sinne hur det gått med apartheid om man låtit bli att sparka uppåt, jag undrar hur det gått med den kvinliga rösträtten och homosexuellas rätt att vigas och bli äkta par i samhällets ögon (något de fortfarande får sparka uppåt för att uppnå i stora delar av världen) om de inte riktat kängan uppåt?
När faan blev det kutym att icke-priviligerade grupper ska hålla god ton??
När började vi avfärda de som drar det tyngsta lasset i hopp om patriarkatets söndefall som hatiska och okonstruktiva? Sedan när har minoriteter och förtryckta grupper vunnit mark utan ilska? Och sedan när är ilska synonymt med hat och ett svartvitt tänkande. Jag far illa av detta. Jag tycker vi borde bli argare, inkludera fler i kampen och lära oss att med lätthet växla perspektiv och ta till oss kritik. relevant kritik. Att diskutera med ett normalt mått respekt är något annat än god ton. Respekt är viktigt. Att inte kränka någon. Men "god ton" poppar upp så fort någon höjer sin röst över mängden, så fort priviligerade grupper pekas ut som priviligerade och så fort någon uttrycker ilska.
Kritikerna säger sig ofta kritisera alla de tycker har fel oavsett kön.
Tillåt mig gapflabba *på ett sorgsett sätt som fastnar i halsen*
För varje kvinna och feminist som vi kritiserar finns ett antal män som är lika fel ute.
Söker vi upp alla dem och, i god ton, förklarar varför de beter sig som rövhattar?
Nej, kvinnor är inte normen och det är så oerhört enkelt att kritisera dem ofta på ett
sätt som gör det omöjligt för dem att göra rätt. Tar de till sig av kritiken är de kappvändare
och argumenterar de emot är de dåliga på att ta kritik. Den interna kritiken ska ha ett syfte
högre än att plocka isär någons text/uttalande i hopp om att hitta något onyanserat.
Självklart är kvinnor inte imuna mot kritik. Men det är inte vi radikalfeminister som sätter agendan
och styr samtalet utan en stor massa som inte skaffat sig adekvat kunskap eller som inte vill se sin egen roll i samhället som förtrycker oräkneliga grupper. Det är ingen räkmacka att vara feminist idag.
Näthat, hot och smutskastningskampanjer är vardagsmat för våra största ikoner.
Så när en kritiserar en feminist, och själv kallar sig feminist, så bör kritiken ha ett syfte, en önskan
om samförstånd och en önskan att lära mer. God ton är övereklamerat. God ton försäkrar inte de inblandade mot påhopp, insinuationer och rena angrepp i den goda tonens namn.
Jag tvivlar att vi fått vår rösträtt 1921 om dåtidens feminister annamat god ton. Tanken framkallar skrattanfall som bara tystnar när jag inser att "god ton"-argumentet finns på riktigt och används mot oss och mot alla grupper som försöker skapa ett mer jämställt samhälle.
Jag passar mig djävligt noga för att kritisera en annan feminist bland uttalade anti-feminister. För risken jag löper då är att stämplas som en av de "vettiga" feministerna i motsats till de "ovettiga" och smaken av det smickret äcklar mig. Hur fel jag än tycker hen har så tänker jag inte göra mig populär i antifeminist-kretsar på bekostnad av de som vågar dra frågorna till sin spets. Rätt eller fel så gör dig sig själva till måltavlor för massiva angrepp, angrepp en liten bloggare som jag slipper. kritiken jag kan tänka mig ge ska ha som syfte att förstå eller lyfta min vinkel på det hela och det görs bäst i en fredad zon där de krafter som tjänar på "tvisten" inte får möjlighet att höja sin agenda på internkritikens altare.
Det finns folk som slutar lyssna om talaren låter arg, provocerar eller är för radikal men min erfarenhet är att dessa inte skulle lyssna i alla fall. Rättfärdig ilska är det som varit effektivast historiskt sett. I ett samhälle där de rika, heterosexuella, vita männen har allt för mycket att förlora på jämställdhet har "god ton" begränsad verkan och på sikt är det de på barrikaderna som ska ha vår tacksamhet när tidvattnet vänder. Jag är ABSOLUT INTE för våldsam revolution, med det sagt måste jag också acceptera att den kamp jag/vi för kommer att ta tid. Vill vi förändra utan en egentlig revolution så kommer det att ta tid. jag kommer aldrig att få se ett samhälle där kön, hudfärg eller sexualitet inte spelar någon roll. Att bemöda sig om god ton mot en förtryckande struktur är i mina ögon bara slöseri med tid jag inte har. Tid mina barn inte har.
Det pratas om huruvida vi ens lever i ett patriarkat eller om vi BARA lever i ett samhälle med patriarkala strukturer. Spelar det verkligen någon roll?? Verkligen?? Har vi inte samma mål, att krossa dessa strukturer? Eller ska vi nöja oss nu när vi bara lever i ett samhälle med partiarkala strukturer??
"Så länge vi inte lever i ett patriarkat så kan vi luta oss tillbaka, jamen dåså!" Så enkelt och publikfriande att förespråka god ton. Så enkelt att ta avstånd från de mer radikala.
Men vad förändrar du med den bekväma platsen som du karvat ut åt dig själv??
Jag förändrar heller inte mycket. jag skyr stora läsarskaror, är rädd för det hat de för med sig. Omger mig gärna med ja-sägare och meningsfränder. Men jag slår bakut när min kamp ska begränsas av folks antagande att ilska är okonstruktiv. Att min lilla kamp ska bli mindre arg. Min kamp är så djävla arg den vill, kan jag meddela, eftersom den springer ur en högst personlig smärta. Män som vill förändra är konstruktiva, har pondus, är eldsjälar, har engagemang. När jag vill förändra avfärdas jag rätt och slätt som arg och som grädde på moset påpekas att ingen lyssnar på argument framförda med ilska. Min kamp för jämställdhet, som jag för för mina söners skull avfärdas som hatisk och onyanserad. Jag gissar att maken sällan möter detta när han, i egenskap av feminist, diskuterar dessa frågor... Men det är bara en gissning baserad på erfarenhet.
Men så jäkla mycket WORD på den här texten!! Löv it :)
Svar:
aliaslillamy
Fröken Bella
Ja men så klart! Jag tycker att vi är alldeles för tysta i det här landet, längtar tillbaka till Kroatien ibland, där folk verkligen vågar vara obekväma. Fram för mer "arga" diskussioner, säger jag!
Svar:
aliaslillamy
Oxhen