Jag vet inte. Men själva uttrycket "det finns inga dumma frågor" känner jag mig tämligen säker på att vi kan skrota. Kan vi göra det?
Privilegier, de flesta har några, en del har inga och ytterligare en klick har många eller ibland alla.
Men en tanke skaver i mitt huvud. den gäller både de vita privilegier jag och mina närmaste har men också de privilegier vi har för att vi lever i heteronormen.
Det är det här med dumma frågor. Vita heterosexuella cis-personer vill gärna hävda att det inte finns dumma frågor.
Att en måste få fråga för att kunna bli bättre, öppnare och mindre fördomsfull. Jag tycker helt enkelt att vi vilkorar vår medkänsla och öppenhet. Visst vi är rädda att göra fel (speciellt om en lever under den sten som heter Norrländsk småstad) och vi vill förstå, all is well liksom, men jag ser två problem.
1. Att vi ställer dumma frågor som har noll bäring på huruvida vi kan behandla människor med den respekt och den öppenhet som de förtjänar. Ett exempel är den eviga frågan till transsexuella om "vilken toalett de nyttjar?" Folk ställer den oftare än en tror och det har intet att göra med att kunna bemöta en trans-person respektfullt. Visst får en vara nyfiken men ingen ställer en likvärdigt personlig fråga till en heterosexuell. Frågan gör ingen annan nytta än att stilla en nyfikenhet och får en mot förmodan svar på frågan så kan det svaret ändå inte överföras på transsexuella generellt. (Rätta mig om jag har fel, vill inte tala för en grupp jag inte tillhör.) Frågan ursäktas och försvaras som om vi BEHÖVDE fråga för att kunna acceptera människan ifråga och med villkor kommer värderande och positionernade. Vi har ingen djävla rätt att ställa frågor och vi bör kunna bete oss respektfullt utan att stilla vår nyfikenhet. Frågor som spelar roll för den respekt vi vill förmedla KAN vara okej men även där måste vi respektera att människor inte vill svara. Frågan kanske ställdes klumpigt och då gäller det att lägga sig platt, be om ursäkt och bättra sig. "Vilket land kommer du ifrån?" är ett annat exempel. Det är sällan den informationen behövsi ytliga möten OCH framförallt: Det finns oerhört många Svenska som får den frågan. Människor som är FRÅN Sverige men får frågan utifrån sitt utseende. (Jag hade en kollega en gång som ofta fick frågan och svarade lite vasst: "Från fittan, durå´?")
ATT BERÄTTA INTIMA DETALJER OM SIG SJÄLV KAN ALDRIG VARA ETT VILKOR FÖR ATT VISA RESPEKT.
2. Med dessa frågor TAR VI PLATS. Och belive me, de med privilegier tar allt som oftast mer plats än de utan. Som kvinna, och feminist, önskar jag alltid att män kunde släppa kränktheten, sänka garden och lyssna. Som vit, heterosexuell, cis-kvinna bör jag lyssna på de som fortfarande ses som normbrytande utan att ta tillsägelser med kränkthet. DET ÄR SVÅRT och jag känner ingen som känner sina egna privilegier så bra att de aldrig misslyckas, men poängen är att lämna plats! För kränkthet är också att ta plats. En behöver inte låta sig trampas på eller ta obefogad skit men linjen mellan kränkthet vid tillsägelse och kränkthet av respektlöst beteende är hårfin och att bedömma det själv, i stundens hetta är jättesvårt. Folk berättar gärna om sig själva om en lämnar utrymme för det.
Så, ur detta resonemang (och jag hoppas innerligt att mitt exempel inte kränkt någon. Bloggande är att ta plats och i viss mån lägger jag ord i icke-priviligerades mun, jag är medveten om det och är beredd att lägga mig platt om någon punkterar resonemanget) kommer då några slutsatser om ni är med mig så här långt:
- Det är dags att börja filtrera sina frågor till personer i förtryckta grupper utifrån varför en ställer frågan, vilken nytta den gör och skulle jag ställa samma fråga till en priviligerad person?
- Det är dags att backa, ge tolkningsföreträde och bortse från egen nyfikenhet. Svar på personliga frågor är inte en rättighet.
- Det är dags för mig att jobba på att koppla bort ryggmärgs-pronomen som hon, han, flickan osv.
Samt att vid osäkerhet fråga vad folk vill bli benämda som. "Personen" är en personlig favorit :)
Fy faan vad jobbigt det känns att posta detta. tar jag för mycket plats? Lägger jag ord i människors munnar? Jag vet inte. Men själva uttrycket "det finns inga dumma frågor" känner jag mig tämligen säker på att vi kan skrota. Kan vi göra det?
