Årskrönikan
Gott nytt år!!
Japp, även eder självutnämnda radikalfeminist har firat in det nya året på bästa tänkbara sätt.
Med traditionsenlig nyårsbrunch i sällskap av syskon med respektive och mamma samt nyårsmiddag med kära, kära vänner och surr ända till morgonen. Det var första året på tre år som vi inte firade kvällen ensamma så för oss var det festligt värre. När barnen var bebisar somnade vi själva kring tio-rycket och vaknade arga av omgivningens eviga raketskjutande och smällande. I år hade vi inga egna smällare, och såg inga heller men vi var inte vresigt nyvakna utan uppåt , fesltiga och glada. Vi fick dessutom fira tolvslaget på stenåldern då vårt internetuppkppling dog (lagades idag) varpå både nyårstal på Tv´n och grevinnan och betjänten halkade av menyn. Vi fick vända oss tillen gammal klassiker: Samtalet.
Gudrun puttrar fram kaffe och jag borde studera arslet av mig men klurar på en årskrönika...
2013 var året då mina barn fyllde två år, blev vänner av ordning och på allvar började styra sin familj med järnhand (med varierande resultat, vilket innebär att de får som de vill beroende av föräldrarnas ork och energi). Överlägset vanligaste tv-programmet var "Fåret Shaun" tätt följt av "Timmy Time". I vuxenkatergorin sågs det "Almost Human", "New Girl", "Luther", "Awake", sista säsongen av "Dexter" och of course: "Supernatural". 2014-års tv-tittande torde innehålla mer av vissa av de ovanstående men också "Down Town Abbey", "Dracula" och min personliga favorit "Sherlock" som drar igång sin tredje säsong i dagarna. 2013 insåg jag inte bara att jag blivit med värk utan också att jag skulle behöva stångas för varje steg mot svar på varför och vad jag kan göra åt det. Primärvården hamnade på utelistan och att slippa vara beroende av dem ett mål i sig när jag trampar upp alternativa vägar för att förstå min egen kropp. Barnen hann både börja och sluta på förskola. De flesta förstod och hejjade på vårt val och en del så oss som de "jobbiga, hippie-föräldrar" vi förmodligen är och tyckte att vi skulle sänka kraven. Efter två månader skrapade vi ihop all integritet vi kunde uppbåda och tog hem ungarna och med dem en hel del framtidsångest. För... 2013 var året jag började studera och året vi gjorde slut på föräldradagarna. Jag behövde både en inkomst och barnen behövde en förälder som var med dem på heltid.
2013 började jag så smått med små små kreativa projekt, de flesta bara i tanken, och det började sparas till tapeter. 2014 SKA bli året då jag får mina älskade tapeter. Förra året både stressade jag över och gladde mig åt mina studier. Jag frossade i Sokrates, Platon och Christine De Pisan. Jag började också sova dåligt, fick dåliga blodvärden och blev behandlad som de flesta kvinnor med värk blir av vården: med obefintlig entusiasm och en gryende misstro. Jag hann ifrågasätta mig själv ett trettiotal gånger och däremellan stod jag stark i övertygelsen om att även jag förtjänar hjälp, vård och svar. Jag reste till min moster och pustade ut, shoppade och pratade av mig. Jag gladde mig åt mina samtal med min bror och önskade mer tid med mina vänner. Jag träffade Oxhen som visade sig vara en klok, behaglig och skarp kvinna. Hon gav mig hopp om liv för den lilla norrländska stad jag bor i men pekade också, med självförtroende och känsla på roten till så mycket ont: OBJEKTIFIERING, och för det älskar jag henne. Jag blev sämre på att skriva samhällskritiskt men lovar mig själv att bli bättre igen. Jag lovade också mig själv en feministisk bokcirkel som jag ämnar slutföra i början av det nya året.
Jag längtade efter fler barn och sörjde min egen längtan och svårigheterna att uppfylla det jag längtar mest efter. Jag blev nykär i min make, jag bråkade med honom och han med mig utan att jag någonsin kände att vårt gemensamma liv var i fara. Barnen började samtala med mig, och jag med dem, de började leka självständigt och fick ett dockhus av sin morfar. De var mycket sjuka vilket smittades till resten av familjen och bitvis, under 2013, satt vi i karantän... jämt.
Jag brukar bara ge ett löfte vid nyår och det ser alltid likadant ut: Att göra något snällt för en person som inte förväntar sig det... En gåva, en hjälpande hand eller en kväll då de får prata av sig. Jag lyckas inte varje år men för det mesta. 2014 ska jag göra något oväntat snällt.
Vilket löfte brukar ni ge?
Men tack fina du, jag ser verkligen fram emot att få träffas igen! Kram <3
Svar:
aliaslillamy
The Mummy
Mitt nyårslöfte är att jag inte på några villkor ska åka vasaloppet i år. Heller.
Svar:
aliaslillamy
Oxhen