The mummy älskar att dansa. Kroppen liksom jublar när en får ta ut svängarna och får till ett intuitivt utbyte med en danspartner som skapar känslan av att vi troligen dansat tillsammans i flera andra liv och parallella universa. 

 

(En får erkänna att sällskapsdans ändå ofta är en upplevelse av att man aldrig dansat tillsammans eftersom man kommer från olika galaxer, tillhör olika spieces och därmed har olika många och i relation till varandra olämpligt placerade, extremiteter. Det verkar också troligt att man i en del andra galaxer inte körde stuffa som en del i undervisningen i högstadiet. Det finns stort utrymme för eventualiteten att en verkligen god dansör i en annan galaktisk kontext mer eller mindre ”råkar ut” för mig. Jag har inga illusioner om att mina egna extremiteter är av rätt antal eller särskilt lämpligt placerade).

 

Dansmiljön är en inte helt okomplicerad historia och jag väljer bara att dansa när jag känner mig onödigt positiv och tror att jag för en kväll kan avstå från att bli provocerad av allehanda dumheter som slinker ur mina danspartners de där trettio sekunderna mellan låtarna. Kanske är sammanhanget en smula erotiskt laddat och förväntningarna på kontakten med danspartners en aning spetsade, för knasigt kan det bli.

 

När jag ska dansa får det också gärna vara sommar, då en gärna känner sig sådära lättsam ni vet.  Som en liten trudelutt helt enkelt. En trudelutt utan samhälle och sammanhang som bara upplever renodlad kroppsglädje.

 

Jag får erkänna att kroppsglädjen numer är mer att likna vid ett kroppsminne. Det känns som om det finns en massa akrobatik i kroppen men den vill liksom inte hinna med, böja sig och i största allmänhet orka som den gjorde förr.

 

Nåväl, en kväll denna sommar erbjöds jag att åka med en man till en dansloge några mil bort. Jag tänkte att, vad sjutton, det måste väl gå att miljövänligt och billigt dela på en resa utan att självklart bli uppflirtad. Det vore väl kanske att smickra sig själv att avstå från erbjudandet utifrån föreställningen att mannen i fråga hade för avsikt att kurtisera.

 

Vi hade tidigare samtalat under någon paus under en danskväll och osökt kommit in på, ja gissa. Jag menar verkligen osökt då jag helst avstår från vettiga samtal i dansmiljö utifrån att jag bedömer förutsättningarna som varandes typ zip.

 

Men, ibland går det som bara inte. Jag hade artigt svarat på frågor om mina intressen och då avslöjat en faiblesse för genusfrågor och feminism.

 

Det visade sig att mannen hade förberett sig för vårt möte. Då han samlar på fiffiga små talesätt hade han sammanställt ett helt A4 med underfundigheter om män och kvinnor som tex ”en kvinna kan göra sin man gråhårig på en natt och sig själv rödhårig på en timme”. Jag avstår från att citera fler aforismer då ni säker förstår. Ett A4 med teckensnitt typ 10! För min skull! Hur är det möjligt att missförstå mig så ända inåt helvete?

 

Nu undrar ni vilken respons jag gav på detta. Svaret är zip, zilch, nada. Försök själva får ni se hur lätt det är att svara vettigt vid ett sådant tillfälle. Rådbråka er hjärna för att se om ni ens efter generöst tilltagen betänketid kan producera något användbart.

 

Hur som helst. När vi återvände och jag skulle kliva ur bilen hände detta. Jag knäppte av mig säkerhetsbältet, så gjorde ock nämnde man. När han påbörjade en vridande rörelse som för att avsluta kvällen med en kram eller så, slank jag snabbt ur bilen.

 

Vad tror ni? Föreligger någon risk för att the mummy ska träffa någon man i sin ålder som hon hellre vill leva med än att bo i ett generationsboende och få träffa sina barnbarn varje dag?