Tack alla ni snälla som kommenterat mig. Jag känner mig omfamnad och välkommen och fattar nu att jag så klart behövt, inte bara läsa er, utan också ha kontakt mer er!

Jag har uppfattat att flera feministbloggare känner sig trötta och kanske uppgivna. Det är ju begripligt i allra högsta grad. Det har runnit som en underström i hela mitt liv sedan det feministiska uppvaknandet i tonåren. Först smärtan och förvirringen, varför gör det så ont och hur hänger det ihop? Sedan medvetenhetens konstanta molvärk, att älska, arbeta och leva med insikten.

Besvikelserna när närstående män och kvinnor inte haft ens rygg. De egna inre motsägelserna, impulserna att söka bekräftelse som kvinnlig könsvarelse och att rasa mot sin egen svaghet. Den kognitiva dissonansen.

Att härda ut med överseende småleenden, grymma skämt och förminskande som en del av vardagen.

Kanske är det delvis något annat att bli trött i just bloggandet men jag gissar att det någonstans hör ihop.

Gör som jag, maila Gudrun.

När SVT sände sin dokumentär som ställde frågan om feminismen gått för långt och som samlade ihop alla varianter av mer eller mindre medvetna missförstånd, okunskap, dumhet och svek gick jag för en stund ner för räkning. Och, jag mailade Gudrun. Hon svarade. Samma dag. Under pågående valrörelse. Lugn. Saklig. Trygg. Hoppfull. Och, som jag uppfattade henne, glad!

Om hon orkar så orkar jag också. Jag menar, bara det att hon är ett levande exempel på att det är möjligt gör det möjligt. För mej. Kanske också för dej.

Jag menar nu inte att man ska fortsätta blogga om man behöver vila eller göra annat. Att blogga är inget självändamål så klart. Jag bara vet att ni betytt så oerhört mycket för mig. Att jag kunnat fylla på lite när jag läst och förstått att ni finns därute. Att ni lärt mig viktiga saker. Att jag inte är ensam.

Visst finns det kärlek i världen – jag älskar er!