Vad jag lärt mig - Feminism
Jag hade lovat mig själv att skriva en feministisk text i veckan. Även om den bara blir en upprepning, spretig eller osammanhängande. Det känns viktigt att göra det även om orden likson snubblar fram med rollator och hjärnan känns långsam och seg. Here goes:
När jag började blogga gjorde jag det anonymt. Ingen läste och ingen visste att det var jag.
Men jag började komunicera med de feministiska bloggar som jag kunde hitta då och jag
läste religöst. Efter en ganska kort tid "kom jag ut" som feministisk bloggare.
Det här var långt innan "god-ton-debatten", långt innan F! var vad de nu är och lång innan
någon ens uttalat ordet "Intersektionalitet". Jag skrev och skrev. Andemeningen står jag för men
mycket skulle jag inte skriva idag. För jag var hård och kompromisslös men jag ser många
ursäkter och mycket löjliga kompromisser. Jag lade tid på att skälla på kvinnor som jag
tyckte "svek" i någon mening. Kvinnor som ställde sig tydligt emot det jag stod för.
Dagens jag skulle sitta ned med mig själv och förklara.
Jag tror nämligen inte att "det finns en särskilld plats i helvetet för kvinnor som inte hjäper varandra". Jag tror inte att kvinnor som inte står för mina värden är varken sämre eller bättre än de män som tänker likadant. Möjligen, om jag trodde på ett helvete i dess klassiska bemärkelse, tror jag att det finns platser bokade för MÄNNISKOR som inte hjälper varandra. (Obs! Tror ej på helvetet i dess klassiska bemärkelse.)
Varje gång jag får en impuls att kritisera en kvinna som jag tycker "inte fattat" frågar jag mig själv hur många män jag redan släppt förbi idag.
För det gör mer ont när en kvinna inte ser mönster och normer men det betyder inte att det är väl använd tid att ge sig på Anna And(?). Jag undvek att ge mig på *Insert random snubbe* enbart för att de åsikterna förväntas av honom. Jag tyckte att hon borde förstå för att hon råkade ha en snippa... Och blev mer upprörd utifrån det. Lät alla dessa män stå oemotsagda varje dag i tidningar, på Tv, på sociala medier och i sportens värld, men när Blondinbella uttryckte oförståelse för feminismen så högg jag som en kobra. Självklart tycker jag INTE att en ska låta kvinnor stå oemotsagda för att de är kvinnor. Det jag har problem med (med mitt eget skrivande) är att siktet liksom var inställt på de kvinnor som blivit symboler för motståndet, inte på roten till problemen.
Jag gjorde också ursäkter för hatet som, då, kom vällande mot oss men som nu är vardagsmat för varje feminist som vågar sticka ut hakan. Jag skrev saker som att "för att vissa feminister hatar män så tror folk att det är det feminismen handlar om". Idag tänker jag att jag aldrig träffat på dessa hatare. Dessa feminister som hatar män och vill förinta alla penisbärande varelser. Som tror att ALLA män, utan undantag, våldtar. Har aldrig träffat eller sett någon uttrycka liknande åsikter i media. Jag ser myten om den "hatande feministen som förstör för alla andra feminister" som något som uppfunnits av motståndare till jämställdhet. En nidbild som möjligen finns i verkliga livet men som knappast skulle få något mediautrymme, ever. Men då var det viktigt att skilja ut sig och jag kände ett behov av att förklara och visa att mitt budskap inte handlade om hat.
Idag tänker jag att vi förväntar oss för lite av män och vi måste våga se att mansrollen, som den ser ut i vårt samhälle, för med sig mycket förstörelse och smärta. Siktet bör vara brett och inkluderande, det finns många stora problem, men jag tror med hela min varelse att fokus måste ligga på den problematiska mansrollen. Den HATAR jag och jag när det hatet, för jag har ett par små ungar som snart kommer att bli varse hur hård och stram den ramen är.
Det nya livet
Mitt Nya liv skulle starta i Måndags men som vanligt blir det inte som en tänkt när ens hjärna tagit semester mer än lovligt länge. Efter en harmonisk och tidig morgon skjutsades barnen iväg till en mörk och igenbommad förskola. Gudförbannade helvetes apanus! Vi försökte alltså lämna barnen en vecka för tidigt. En flytt kan få en mamma att tappa förståndet och glömma de mest välsmidda planer...
Men jag och barnen har det bra. Jag försöker ta det så lugnt jag kan men riktigt som ensam-vila blir det inte när en är så hönsig som jag. Positiv som jag åter blivit fick jag för mig att barnen skulle klippas eftersom grannarna börjar undra om det är barn eller pudlar jag fött upp. En lyckad utflykt senare var barnen klippta och fullmatade med glass eftersom de suttit så stilla. Jag mutar mina barn. Ofta.
Därefter provade vi något som jag fruktat. Helt utan anleldning. Färdtjänst.
Har sett det som sista utposten innan jag officiellt tappat blivit så handikappad som jag i verkligheten varit länge. Vilken lättnad! Så smidigt! Som vanligt kommer hjälpen som en lättnad när jag accepterar läget.
Läget, kort och gott, ser ut som så här: Mår bättre psykiskt än på mycket länge och sämre fysiskt någonsin. (Nästa inlägg blir några fler rader om läget. Hoppas över för er som inte orkar med.)
Piece out!
Vad jag lärt mig
Idag hade jag tänkt börja blogga igen. Som en liten terapi, som en krycka... typ.
Men utan press förstås...
Nooou pressure alls... bara att börja .
Börjar utan press att skriva efter, vad som känns som tidsåldrar, och undertrycker (inte) instinkten att skriva: Hamsterpitt, romansallad, plåttermos, glassfot och fisrumpa!!!!
...i panik. Fnissar lite åt mig själv och min briljanta bloggstart som fullständigt demolerat alla anspråk på ordentlighet och ära.
Jag startar upp en lovande karriar med ett inlägg som snarast bör betraktas som rappakalja.
Nu: Brygga kaffe så att min första morgonblogg blir sådär harmonisk som andras blir.
Ni vet? Med paprikan exakt på sne, honungen på youghurten är perfekt ringlad och allt på udda porslin med en ångande tekopp i synfältet.
Jag älskar de frukostbilderna ;)
......................
Pjuh! Kaffebryggen är på och frukosten kirrad! Gott! Varmt! Hemtamt!
Det behövs idag.
Jag har lärt mig så mycket sedan sist jag skrev. Låt mig påtvinga er ett axplock:
Jag har lärt mig att två ungar låter så att öronen gråter, att inte bära en potta (till brädden fylld med kiss) med smör på händerna, jag har börjat upptäcka att världen är lika fuckad som innan jag gick och dukade under för depression och jag har lärt mig att kvinnor som haltar fram som Quasimodo (ni vet, i Notre Dame..!) inte ska bo i hus som är uppdelat på två våningar SPECIELLT om den plejset också innefattar 4500m2 gård...
Det gula huset med den jobbiga trappan och det gudabenådade köket, drömmen, säljs idag.
I skrivande stund sitter jag i ett gulligt litet tegelhus med typ 400m2 gård och en liten boyta at hantera.
Vi fick det perfekta huset men lämnar det som var en drömm. Lycka och olycka blandas som alltid och idag tar de nya över det gula huset. De har, som jag hade, drömmande ögon och massor med energi. De är friska och drömmande och jag vet att deras barn kommer att älska vår gård lika mycket som mina älskade har. Men de älskar också den nya gården, lekparken som är granne och närheten till barn.
Jag har lärt mig att EN katt inte är djävulens seriemördande utsände demon, här för att infiltrera våra hem i kattskepnad... När jag var som mest deprimerad i höstas gjorde jag något djärvt och bokade en sibirisk kattunge, hoppade på ett plan till stockholm, umgicks med älskad bror ett dygn, hämtade katt på arlanda och introducerade Buffy, i vårt hem.
Buffy ligger just nu och ammar/diar fem nya små underverk som eventuellt heller inte kommer att vara satans utsände. Vi vet inte än. De har nyss öppnat ögonen och är särdeles söta. Deras mor är okej men deras pappa vet vi inget om. Jag tänker mig en romeo-lik vildkatt som...
Väljer dock att se det som en jungfrufödsel varje gång jag kommer så långt i tanken.
Mer om vad jag lärt mig snart!
Great to be back people/person!
Over and out!
Tuffar på
Barnen är på förskolan igen efter den senaste förkylningen. Peppar peppar!
Låt oss ha fyllt vår kvot!
Min mamma, min man och mina barn har varit exeptionellt förkylda och nu avslutar jag denna omgång med en redig öroninflammation. Jag sitter och väntar på att sköterskan från HälsoCentralen ska ringa upp och lyssna till mina klagomål. Jag gruvar mig. Jag hatar att ta kontakt m vården. Jag är så oerhört utledd på mina egna krämpor att jag vill kräkas när jag tänker på att söka hjälp. Men det är ju barnsligt. Jag kan ju inte äventyra min hörsel genom att ignorera problemet men jag känner mig så otroligt liten, ledsen och i vägen varje gång jag tvingas ta kontakt. Om de visste hur hög tröskeln är så tror jag att många skulle låta mildare på rösten, om människan i andra änden visste hur mycket ångest det ger mig att vara "till besvär".
Som alltid är det som att falla fritt att helt plötsligt ha tyst och lugnt omkring mig. Vad ska jag göra med mig själv när intrycken inte smattrar mot nervsystemet? Jag börjar fundera över vad jag kan göra för nytta, tar mig an för stora projekt och avslutar med att få noll gjort eftersom ångesten smög sig på och depressionen gjorde mig seg och obeslutsam.
Smärta är inte det svåraste att hantera, istället är intryck: känsel, hörsel, syn det som stressar mig mest och gör mig mest trött. Det är som om kampen mot EDS, och med vården, har gett som konsekvens att min hjärna gått sönder. Vem kan jag stämma?
Jag växlar mellan att tycka synd om mig själv och att skämmas eftersom så många har det så mycket värre. Som deprimerad hör det liksom till. Inte nog med att jag isolerar mig och gråter, jag ska också skämmas över att jag gråter för min egen skull. Saker känns hopplöst även när så inte är fallet, mat slutar smaka, sömn blir ett problem åt det ena eller andra hållet, saker som förr var roliga är en källa till oro: Tänk om det blir fel eller någon blir sur, bättre att backa ur det jag bokat...
Men jag kämpar på! Idag var mitt mål att:
1. Inte sova bort dagen
2. Baka något till kaffet
3. Ta det lugnt men ändå stimulera hjärnan
Så jag: Steg upp, bakade en PERFEKT sockerkaka (det enda recept som fortfarande sitter i ryggmärgen) och skriver ett blogg inlägg. Sockerkakan blev underbar. I bake a mean spungecake!
I helgen tisslades det och tasslades bland hanarna i min familj. De hade en hemlis! Pokalen till bästa make åt deprimerad går till min make och hans tvilling-sidekicks!
Bad, rosenblad, ny duschcreme, ny bok, champagne, ljus och en stund i lugn och ro för mig och Lisbeth Salander. Bakom fotografen (mig) sitter ett barn och bajsar "för säkerhets skull" eftersom mamman nu ska ockupera badrummet ett tag. Lyxigt, ingen make eller ungar i världshistorien har någonsin tappat upp ett mer uppskattat bad. Puss puss puss
Inga kommentarer | AliasLillaMy funderar..., Gorm,vrål,tjut &gnäll, Lull-lull & Rosa Fluff | Startsidan
Gnällerier
Jag smiter emellan med ett inlägg för att förklara varför jag peppade igång på bloggen för att försvinna. Jag vet att alla har ett vabb-helvete denna tid på året men det är anledningen. Mina barn har haft så hög som 42 graders feber men aldrig under 38,5. De kräks, hostar konstant, gurglar slem, har haft 6 dygn i sträck utan att gå under 40 grader. Ett barn vaknar var trettionde minut och gråter av magknip och de har inte ätit mer än enstaka skedar de senaste fyra dygnen. De dricker bra. I höst har de gått EN hel vecka på förskolan vilket innebär i praktiken att fyra dagar i sträck är höstens förskole-rekord. De senaste 30 dagarna skulle jag tro att de gått 4 dagar...
Jag är sjukskriven, nyopererad och är fortfarande sliten/utbränd. Mitt minne fungerar inte, inte logiken heller och att skriva kräver en slags energi som jag saknar. Energi/ork att planera, strukturera och komma över tröskeln. Det är otäckt för jag hinner aldrig återhämta mig mellan operationer, vabb-veckor och storhelger. Min utbrändhet och de symptom som följer blir bättre så otroligt sakta när jag fortfarande bränner ljuset i båda ändarna. Jag sover lite, får i mig mindre mat och har ganska mycket smärta och ångest/oro för framtiden. Maken får ta all vabb men det påverkar ganska mycket ekonomiskt. Jag går snart in på mitt tredje år utan ersättning/inkomst. När operationerna är klara kan jag äntligen söka "sjukpension" (eller vad det heter) men tills allt är klart finns inga pengar som jag har rätt att söka.
Med världen i lågor och Donald Trumph som vill vrida klockan 75år tillbaka i tiden känns det så dåligt att deppa pga pengar eller fysiska krämpor, men det är svårt att låta bli.
För att muntra upp oss försöker vi vila i skift på dagen, spela super mario och äta godsaker.
Jag har köpt de flesta klapparna nu och huset är pyntat. Det är bra.
Har tagit lite bilder som jag ska försöka visa er för att inspirera.
Återkommer så snart jag kan med dem. Puss!
Ljuvliga Juligheter By Julia
Julia´s Ljuvliga Juligheter är tillbaka med dunder och brak!!
Ibland undrar jag om beslutet att fortsätta blogga springer ur det
faktum att julen är på antågande och kategorin "Julias Juligheter"
lockade pysselfingrarna. Well, håll i er!
Vanligtvis sparkas mina julförberedelser igång under Augusti månad då julklappar och scheman börjar undersökas... Vem ska fira vars, hur ska timmarna fördelas under årets mest älskade högtid? Jag brukar sätta igång samtalet för då behöver min organiserande del av hjärnan få börja planera. Vid den tiden händer det sig också att julklappar iköps och det betyder (tyvärr) för vissa av er att era önskelistor är värdelösa för vi har redan handlat (Sorry in advance!).
Julen sparkas igång när alla julmagasin kommer och man konkret kan planera alla inköp från julklappar till vad årets pyntbudget (200kr) ska användas till. Vad behövs och vad gick sönder förra året? Vissa år spenderas budgeten till att ersätta klassiker som kastat in handduken medan andra år går budgeten till något galet, KITCHIGT pynt. Det beror på läget.
Ett par veckor innan advent brukar jag börja fysiskt göra saker, koka godis, pynta osv. (Förrutom julklapparna de inköps när jag springer på något eller mot slutet när jag MÅSTE hitta något och köper första bästa. Båda har hänt!) Då, när pyntet åkt upp känner jag att julen börjar men de flesta håller nog på att Julen börjar i advent och ingen annan gång! Själv anser jag att det är när huset doftar saffran och/eller citrus, kanel, hyacint eller granbarr och när hundra el-ljus sprider sitt varma, gula, miljö-ovänliga sken. Det senare jobbar jag på att byta ut mot en miljövänlig julkänslo-framkallare om det går,
Nu känner jag julen närma sig!
I Lördags åkte jag på skattjakt (även kallad loppis-runda) och fann flera retro, kitchiga, julsaker. Julstjärnan är favoriten som för endast 40kr (plus byte av elkontakt hemma) kom att pryda sin plats i köksfönstret. Vårt Nygamla retro-köks vackraste prydnad.
Återkommer med mer julpynt och bilder för i år har jag tagit i en aning :)
Piece out!
Länge Leve Buffy
Måhända blåser jag upp saker men ingen ska behöva undra, jag har alltid hatat katter. Så kom depressionen och rädslan för långa dagar utan sällskap. Förstå mig rätt, jag vill inte ha sällskap men jag hatar att vara ensam, om det går att förstå. Så jag satte allt mitt hopp till en vovve. Förra gången jag mådde uselt var det en vovve som räddade mig. Inget stort eller snabbt hund-djur utan en liten, smart och lat hund var min önskan. Dock var själförtroendet för stukat för att jag skulle kunna driva igenom min räddningsplan (av mig själv). Så föddes tanken på en kamrat som krävde mindre men jag stod emot för jag gillar inte katter. Ändå kollade jag upp en del om allergivänliga kattsorter.
Jag blev deppigare och deppigare och tillslut blev det en kissekatt.
Hon heter Buffy (what else, liksom) och är ca 20 veckor. Hon är en sibirisk kisse och fäller inte päls. Hon tillhör de mest allergivänliga katterna men alla allergiker klarar dem inte. Dock klarar hela min superallergiska familj av henne. Hon är extremt barnvänlig och låter dem leka med henne och bära runt henne hela tiden. Vi har inte haft några toalett-olyckor alls och hon verkar trivas med oss. Barnen samsover med oss och det gör även kissekatt. Hon lägger sig på min höft när jag sover på sidan och sedan sover hon där tills jag behagar vända på mig.
Jag gillar DEN HÄR kissekatten men omvärderar inte min åsikt om katter generellt även om jag vet att det bara handlar om barnslig envishet.
Buffy gör dagarna mindre ensamma.
Hon ligger och lurpassar vid dörren för att smita vid lämpligt tillfälle så jag tog på henne en sele och tog med henne ut... För att lära henne en läxa om att det är kallt och blött ute och ingen plats för små katter.
Vi kan nog säga: Lesson learned! Ingen katt har längtat in mer än min kisse. Hoppas hon håller sig långt borta från dörren i framtiden. Nu ligger hon i fönstret och kontemplerar sin plan för världsdominans...
MyMamman AKA "crazy cat-lady" lägger nu upp sina första kattbilder av en kisse som ångrar sig gruvligt. Peace out!
Mindre galen kisse i husses famn
P.s. Länge leva Tv-serien "Buffy The Vampyre Slayer" också. Viktigt att inte glömma... Viktigt. D.S
Pekpinnar har bara en fördel - de brinner bra! /MyMamman
Jag vet inte varför jag plötsligt börjar skriva utan förvarning eller riktning men en kommentar från en speciell person tillsammans med en övermannande känsla av att tappa kontrollen gör att jag nu försöker strukturera mig runt bloggen. Jag är så mycket just nu:
Opererad, knäckt, orolig och deprimerad. Min tanke var att svara Regina som lämnade kommentaren och försöka bena ut hur jag kan ta tillbaka kontrollen över bloggen, livet, tiden och vad jag matar mig med. Ett steg är att återta kontakten med omvärlden. Jag är en del av ett samhälle och med det följer att bry sig om sin omvärld.
Problem: Depression, ensamhet, sorg och smärta
Lösning: Rutiner, ett schema, ett mål och vardagslyx för att försöka bli vän med mig själv och kroppen.
(Innan ni tipsar om mediciner osv vill jag tillägga att jag äter stämningshöjande och ångestdämpande men med min sjukdom, EDS, följer att jag svarar mkt lite på tabletter. Jag har inget emot mediciner, tvärtom tror jag många skulle ha nytta av dem, men jag kan inte luta mig så mycket på dem. Tro mig, jag har provat det mesta.)
Jag kommer inte att vara helt, utelämnande ärlig men poängen med att uttrycka sig i skrift är att vara sann mot sig själv. Så vad kommer bloggen att handla om??
Låt mig ösa axplock över er, jag kommer att reflektera kring:
Sjukdom, handikapp, vardagslyx, psykisk hälsa, feminism, klagande över sakernas tillstånd,
hur man använder rutiner för att hitta meningen i vardagen. Ni kommer att få bevittna recept och tips för vardagslyx på en nivå som en sjuk tvillingmamma klarar av. Ni kommer att se hur jag kämpar för att hitta hopp, reflekterar över andlighet, hur jag med våld tvingar pusselbitarna att passa i livspusslet som är fyllt av snor, vabb, hett kaffe, mycket snus och en och annan stark drink.
Jag har mening. Jag har mina barn och de ger all mening i världen men jag tror att det vore klokt av mig att försöka hitta en egen mening utanför barnen. Det är inte rättvist mot varken mig eller barnen att jag lever för barnen till 100%. Jag hatar att vara klyschig men jag försöker fantiskt hitta mig själv... igen.
De senaste veckorna har jag kämpat med att hålla näsan över vattenytan. Maten smakar inget, jag sover illa, jag oroar mig för att andra tycker illa om mig helt utan anledning. Mitt i detta finns skulden och skammen över att inte bidra tillräckligt till familjen. Jag har jobbat sedan jag var 14år och betalat skatt sedan jag var 16år. Nu sitter jag mellan stolarna och går nu in på mitt ANDRA år utan ersättning. Varje krona jag spenderar ger mig dåligt samvete och pga min situation så har familjen svårt att få ihop det ekonomiskt. Tur att min mamma har flyttat in och bor med oss.
Jag vill också snabbt beröra att en mkt nära anhörig gick bort hastigt och totalt oväntat. Hon som inte längre finns med oss är en del av mitt liv som jag vill hålla privat men självklart spelar detta en stor roll i hur jag mår. Jag önskar att jag kunnat vara en större hjälp för henne, att jag varit en bättre medsyster.
Jag ska förklara allt. Vad och varför jag är opererad och varför jag väntar på minst en operation till. Jag ska förklara varför jag hamnat mellan stolarna och jag ska förklara varför jag driver ett "case" med patientnämden. Jag är inte rättshaverist men med tanke på hur ont och svårt jag haft det helt i onödan så behöver jag att någon åtminstone får svara på varför ingen trodde mig. De senaste årens smärta är en av anledningarna till att min hjärna nu mår dåligt. Den klarar inte av för mycket intryck och att skriva detta inlägg får svetten att rinna ut för ryggen. Jag har jättesvårt att fokusera och driva igenom. Det känns som om jag bränt ljuset i bägge ändar på tok för länge och nu behövs ingenting för att sätta igång ångest och smärta. Jag känner mig trasig och erbjuder dig att följa mina försök att visa ömhet mot mig själv, kroppen och min omgivning. Jag ska sakta men säkert hitta tillbaka.
Kanske är du också ångestdriven, deprimerad, på väg att bli deprimerad eller har bara svårt att stanna upp och njuta. Kanske vill du tillsammans med mig börja sköta om dig själv och reflektera kring varför vi driver oss själva så långt. Eller så vill du flina åt mina skämt och är nyfiken på vilka kreativa grepp jag, pyssel-tanten, ska ta nästa gång.
Men nu kör vi. Jag ska upp ur hålet och jag håller mig själv ansvarig genom att skriva om tankar, planer och ideér.
Planen är att må bättre fysiskt och psykiskt men vill ni följa en bantare så har ni kommit fel.
Planen är att bli gladare, orka mer och hitta inspiration. Målet är att bli hungrig och sugen igen. Att längta efter mat och se på det som något annat än ett nödvändigt ont. Därför kommer det att handla om mat men bara om mat på ett positivt sätt utan att fokusera på vikt. Tips mottages gärna men pekpinnarna har bara en fördel - de brinner bra!
Sommarlov
Godagens! Idag är sista dagen innan barnens sommarlov. Den senaste veckan har barne varit sjuka så det blev en veckas sjukdom och två dagar på förskola innan sommaren tar vid. Idag är det dessutom första morgonen som vi har någon sommarkänsla utifrån temperatur och vindstyrka. Hoppas vi får lite mindre vind och moln framöver. Jag anser inte att "dåligt"väder nödvändigtvis innebär usel semester men jag tycker det är jobbigt när det blåser kuling.
Jag har längtat till barnens sommarlov men haft en gryende ångest kopplad till den nalkande dagen. Hur ska jag orka och varför orkar jag inte? Jag vet det officiella svaret men kan ändå inte låta bli att undra vad det är för fel på mig. När jag får ont blir jag trött och på det kommer oro och ångest att inte vara den bästa föräldern jag kan vara. Det är en enda röra i mitt huvud. Som tur är behöver jag inte mer än få en mysstund med barnen för att känna att allt är bra och som det ska. Vi har också en plan för sommaren för att jag ska orka. Vi ska äta frukost tillsammans på morgnarna och sedan ska jag vila/sova ett par timma för att sedan orka med en massa lek. Hoppas vi kan få det att fungera.
Vi har haft en massa halfärdiga planer för sommaren: Djurpark, tivoli mm mm. Häromdagen pratade Ville om "när sommaren kommer" och sa: "I sommar längtar jag mest efter att kasta stenar, kasta stenar i vatten"...
Det slår mig att det är viktigt att fundera på för VEM man planerar för. Det är inget fel med att planera för sig själv som förälder. För att man njuter av att se ungarna uppleva saker. Men för mig är det viktigt att jag har klart för mig att jag planerar för mig själv så jag inte blir besviken när ungarna vill hem för att de är trötta eller längtar efter andra lekar.
Det är mina tankar idag. Medan jag skrev blev det mulet och blåsigt...
Men vem bryr sig: Det är sommarlov.
Mörka hemligheter
Jag vill skriva något allvarligt och ledsamt om sjuka barn och känslan att vara fånge i sitt hem MEN jag tänker göra motsatsen. För tillfället iaf. Jag ligger i sängen och vilar och funderar på vad jag kan roa mig med medan musklerna skärper sig. Jag tänkte dela en hemlighet så mörk att jag rodnar när jag sätter ord på den. Jag vill vara tydlig med att jag INTE försvarar mitt beteende och att det finns aktiviteter som kunde vara uppbyggligare men det skiter jag i.
Jag har en väldit tydlig och förfinad Tv-tittarsmak. Jag ser många tv-serier men få faller mig på läppen. Favoriter som "Sherlock", "Dr Who" och "Supernatural" visar vilken smak jag har. MEN dagar när jag behöver lättsam uppmuntran tittar jag ibland på något helt annat. Något som inte borde uppmuntra. Som handlar om att simma runt i andras elände och fnissa åt deras dåliga omdömme att fläka ut det inför miljontals tittare. När jag behöver lättsam uppmutran och ingen är här för att dömma mig tittar jag på...
(*Jag klarar knappt av att yppa det för jag kommer att bli dömd...!!!)
...Dr. Phil.
Jag tittar på stackars jenkare som har allsköns perversa problem och en självgod mustach-nisse som ska lösa dem. Ibland har han en poäng eller t.o.m. kloka åsikter men när det kommer till genus, tex, så har han tankar åt rätt håll men ack så många egna privilegier som har behöver checka. Vit, medelålders, heterosexuell, amerikansk cis-man... Med mustach! Ändå återkommer jag till honom gång på gång och gläds åt att han mejjar ned diverse självgoda galningar. JAG UNDERHÅLLS enormt... och skäms. Herregud visst har jag bättre smak? Jag smusslar och myglar för jag kan inte, verkligen inte, stå för det. Jag är öppen för attack, gör ert bästa!
Inte nog med att jag gillar Mr mustach-nisse och hans floskler, jag tittar också på andra amerikanska program som är tvivelaktiga. "To catch a predator". HUR kan det vara underhållning? Ändå underhålls jag extremt. I detta program går man online i tonårings skepnad och sexchattar med män. (I USA är det på måna håll olagligt för män att sex-chatta med med underåriga med intentionen att träffas och ha sex. Det är också ett brott att skicka nakna bilder och det gör nästan alla män... skickar bilder på sin snopp till tonåringar.) Tillslut gör lockbetet upp om en date med mannen i fråga som tror att han chattar med en tolvåring och tillslut dyker han upp. När han dyker upp i hopp om att träffa en tonåring som är ensam hemma konfronteras han av en programledare och nekar naturligtvis varpå han konfronteras med chat-loggen och allt han skrivit samt bilderna han skickat. Han får då veta att allt filmats och att bevisen kommer att hamna hos polisen. Ofta får han också en chans att berätta hur han tänkte och en del gör det medan andra springer för sitt liv. Oavsett om de springer eller släntrar ut ur huset så tacklas de omdelbart av ett antal poliser med dragna vapen och arresteras. Allt filmas. Deras liv är förstört och ändå är det kittlande underbart att se dessa män (dessa gifta, respekterade småbarnsfäder) skämmas, försöka bortförklara och sedan springa för sitt liv för att sedan brutalt tas in till förhör. Något i mig jublar och tänker att världen är bättre. Det kanske inte är konstigt men det känns nästan perverst att njuta så av så snaskig tv... Jag tycker absolut inte synd om männen (som dykt upp för att ligga med en trettonåring) men jag tycker inte att det är särskillt sunt att underhållas av deras undergång.
Nu behöver jag tips! Inte på respektabla tv-program om kultur, politik eller natur, nej. Jag behöver tips på fler tvivelaktiga program som jag kan njuta av medan sjukdom härjar i mitt hem. Vilka sorts program njuter ni av i hemlighet? Är det bara jag som har ett mörkt, hemligt tv-begär eller finns det fler och isåfall VAD tittar ni på och VARFÖR?? Släpp tyglarna och berätta och tipsa! Jag vill veta: om ni ska unna er tv-skräpmat och inte tv-grönsaker, vad unnar ni er då?? och låt oss komma överens om att inte dömma varandra va!? Och ja, Topmodel räknas ;)
Fantasi
Mina barn har ett stort mått fantasi. De behövde en "Frank- skördetröska" (från "Bilar"-filmen) till sin lek. Så de byggde en egen "frank". Jag ger er "Frank-skördetröska" Otto-och Vilgot style:
...och den tråkiga disney-versionen:
Jag kräver min tid tillbaka - föräldraskap och längtan
Jag skrev senast om min föräldrastrategi. Idag skriver jag om var jag känner misslyckande.
Jag känner mig usel när jag inte kan springa och tävla med barnen, när jag tackar nej till fotboll och när utflykter är allt för slitsamt. Jag får dålgt samvete när jag följer med på utflykt för att jag vet hur jag kommer att må nästa dag. Dagen efter (utflykt) känner jag mig alltid som världens sämsta mamma. Jag ligger, jag sitter och jag stönar. Jag hatar när jag missar saker för att jag måste spara mig. Jag hatar att inte orka bära dem när de vill och inte kan springa efter dem när de cyklar.
Idag känner jag mig extra usel. Ville har hostat så han kräks, liksom flera nätter innan, och jag blir så sliten och tycker så synd om honom. Jag kan inte sova utan vill bara gråta för det låter så hemskt när han hostar och gråter. Vi har varit hos doktorn och provat allt. Nu är det bara att vänta ut skiten. Planen är att sitta och sova med honom sittande i knät för att han ska slippa kräkas av allt slem...
Jag vet att ingen kan vara en supermamma men jag vill ändå vara det. Jag kan inte låta bli att önska att jag kunde vara en lite mer allround-mamma. Inte bara mys-gos- och lugna mamman. Jag vill flyga omkring, baka och ordna. Varje dag är det målet och varje dag faller jag på vägen eller innan jag ens börjat.
Nu gnäller jag och ställer orimliga krav på mig själv men ibland behöver sådana önskningar ventileras inte bara viftas bort. Barnen är små så kort stund och jag missar allt. Jag har svårt att tro att jag någonsin kan få fler och mina älskade barn är snart stora. jag hatar tiden för att den springer ifrån mig. Jag vill ha tillbaka tiden när barnen var små och jag blev sjuk. Varje sjukhusvistelse, varje dag i sängen eller hos läkare - jag vill ha tillbaka all tid som förlorats
Nu när jag ventilerat ska jag ta mig samman och acceptera att jag inte kan och inte borde ställa dessa krav på mig. Jag ska gå vidare och göra så gott jag kan. Snälla säg att jag inte är ensam när jag önskar att jag var supermum?
3 kommentarer | AliasLillaMy funderar..., Ehler Danlos och min skruttiga kropp, Gorm,vrål,tjut &gnäll, LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar) | Startsidan
Jag vill vara lugnet i stormen - föräldraskap
Jag gör förmodligen oräkneliga fel med mina ungar. Det gör nog alla/många men en sak som jag inte gör är att skrika, skälla, skambelägga eller ens höja rösten. Jag gör det bara inte. Jag får sällan ens impulsen. Från början var det inte alltid enkelt men som ni vet så är den mänskliga hjärnan fantastisk. Om du ler blir du gladare. Om jag väljer att avleda, lirka och resonera trots att impulsen är att vråla, från botten av mammahjärtat, (som en björn med sanpapper i arslet), så sjunker också den impulsen undan.
Jag reserverar skrik-rösten för tillfällen som faktiskt är farliga eller hotfulla. Om de cyklar full fräs mot vägen, svingar sig i gardinerna som apor på PCP eller andra potentiellt farliga situationer. Jag har en sträng röst som kommer fram om de är elaka, missunsamma eller våldsamma men den är lugn trots att rösten fått en betydligt skarpare ton. Alla har naturligtvis inte samma lynne som jag men jag tänker så här:
Hur tycker jag att det är okej att behandla människor? Människor. Om jag tycker att det är fel att skrika, gorma eller vara sarkastisk mot långa människor så måste det vara lika fel att göra det mot korta människor. Och nej, vuxna och barn är inte samma sak. Barn är mindre, oerfarna, känsligare och har full tillit till mig som förälder. Med den logiken borde det vara mindre lämpligt att gorma på dem än på en vuxen. Jag vet hur jag mår när någon skäller på mig, jag vet hur jag mådde som barn och jag vägrar göra det mot mina barn. Det fantastiska är att mina ungar får konstant beröm av förskolan trots att jag aldrig faller in i det obligatoriska gormandet. Jag tjatar dock. Jag försöker att inte falla in i slentrianmässigt tjatande men det är inte lika lätt. Drömmen är att alltid lyckas resonera, ställa frågor och avleda från oönskat beteende men det är långt ifrån alltid jag lyckas. Jag försöker också att inte vara för kritisk så att det blir dumgörande. Jag tänker att det är skillnad på att säga "jag vill att du äter med gaffel, annars blir det så kladdigt" (då säger jag åt dem vad jag önskar att de ska Göra) och "Sluta kladda med händerna, så där gööör man INTE" (då jag istället talar om för dem att de redan gjort bort sig och betett sig dumt). Jag skulle tro att jag lyckas en mycket liten procentandel men det är mitt mål.
Ett annat mål är att begränsa antalet nej på en dag samt att välja VAD jag kritiserar. Jag märker nämligen att barnen VILL göra rätt.
Ofta kommer de till mig och frågar om den sko de tänkt ta på sig på en viss fot blir rätt. Då talar jag om vilken fot skon är tänkt till. Men om de tagit på sig skorna på fel fot eller till och med tagit på olika sorters skor på fötterna så låter jag det vara. Varför skulle jag påpeka att de gjort fel när de gjort SÅ mycket rätt. De har bestämt sig för att klara något, de har plockat fram skorna och tagit på sig dem själv. Dessutom är de glada och stolta med sin prestation och för en 4-åring ÄR det en prestation. Varför ska jag ta ned dem på jorden? För vem är det viktigt att skorna sitter på rätt fot? De utvecklas så fort och lär sig nya saker varje dag samt förfinar sina kunskaper. Jag har mycket svårt att tro att de kommer att ha fel sko på fel fot tills de blir 15år. Visar det sig att de fortsätter länge till med ihopblandade skor så får jag väl ta en lärostund då vi INNAN de försökt själva visar vilken fot skorna ska sitta på. Att låta dem pröva och i sin mening lyckas bara för att sedan kritisera är bara onödigt
Som sagt alla har olika lynne och de flesta föräldrar vill sina barn väl. Mer än så vi vill dem allt gott och inget ont. Men en viktig punkt för mig är att JAG inte ska drabba dem, få dem att känna sig dumma, skamsna eller ensamma. Tids nog kommer någon att tala om för dem allt som (i deras ögon) är fel. Varför ska jag sälla mig till dessa individer? Jag vill lära dem utan kritik. Istället vill jag göra det med lek, bus och bygga upp dem.
Jag inser att man inte ska prata om sitt föräldraskap. Man ska inte skapa dåligt samvete eller framhäva sig själv. Jag debatterade med mig själv om att skriva detta inlägg. Men detta är något jag funderar oerhört mycket på. Att inte skambelägga när de inte gör något elakt eller farligt. Att barn är människor som vill och kan så mycket. Dessutom är det enklare för mig att ta den vägen - det blir väldigt få utbrott, bråk och tårar. Jag vore ju dum om jag gjorde det svårare, istället för lättare, att komma iväg till förskolan, gå och lägga sig eller äta mat. Ungarna får utbrott ändå, rätt ofta, för de får sannerligen inte göra vad som helst (och de är envisa/trotsiga som sin mamma) men stämningen är betydligt trevligare överlag. Jag tycker inte att folk/föräldrar behöver mer dåligt samvete men jag tycker att en del kan behöva ge sig själv tillåtelse att släppa vissa fighter. Att hålla sitt eget lugn så att situationer inte urartar. Jag har tagit tid och mitt sätt vinner tidsmässigt mot den höljudda varianten. Hur lång tid det än tar att lirka, avleda och busa/leka sig till ett resultat så går det ALLTID fortare än att bråka. För bråken spiller alltid över i andra aktiviteter och företaganden. Om jag skällt och bråkat på dem ytterkläderna så blir det svårare att få in dem i bilen eller att lämna dem på förskolan. Lirkande och lek är alltid välinvesterad tid.
Och jag har ändå två 4-åringar att lirka med :)
Jag vet inte i närheten av allt om föräldraskap och jag vill inte påstå att jag kan mer än någon annan. Jag vill bara skriva av mig om mina tankar om förldraskap och dela med mig av mina trix som får vardagen att flyta bättre, mig att få mindre dåligt samvete och barnen att uppföra sig bättre.
För mig är det viktigt att vara lugnet. Lugnet som barnen kan luta sig mot när affekterna drar iväg med dem. Att utföra en uppgift är inte så lätt om båda är i affekt. Barn förtjänar också, i mina ögon, minst lika mycket respekt och vänlighet som vuxna och att vara respektfull och vänlig betyder inte att hemmet är laglöst eller i kaos hela tiden.
Inga kommentarer | AliasLillaMy funderar..., LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar) | Startsidan
Omtanke, färg och form bär mig denna födelsedag!
Hurra! Vilken härlig morgon jag haft! Jag tror jag har världens finaste familj!
Subjektivt, jag vet, men jag måste få skrika ut det från taken!
Barnen smög iväg (och med det menar jag: krälade över mig) sedan kom de upp för trappen med nybakade croissanter (man köper smördegen färdig och smackar in dem i ugnen med nutella i),
flera paket och totalt slaktade "Ja må hon leva" på ett sätt som bara mina killar kan slakta en sång. En vuxen mans röst, två pipiga 4-års röster och en total blandning av tonarter och strofer.
Sedan pillrade vi iväg ungarna till föris och maken åkte på jobb. Hemma fanns jag, en kopp kaffe och överblivna bakverk. Jag tittar på tv, snusar och telefonen piper av grattis-rop från omgivningen.
I mitt vuxna liv har jag aldrig kännt mig så firad, någonsin. Min födelsedag har inte kännts så här fnissigt härlig som den känns just nu. Vad är det som är så speciellt med idag, denna födelsedag?
Jag vet inte om det är ungarnas pipiga "grattis mamma, du är en kissema-mamma (kissekatt) idag och jag är kissema-otto/vilgot" eller makens genomtänkta presenter eller den lugna morgonen med alla glada grattishälsningar... Det känns, för första gången sedan barndomen, riktigt roligt att bli äldre.
Jag vet att jag låter materialistisk när jag pratar om presenterna men ni måste förstå att jag inte har någon inkomst och som familj vänder vi på varje krona. Därför känner jag mig så speciell när familjen (maken/barnen) lägger slantar på presenter. Färgglada presenter och roliga presenter.
Låt mig visa ett par saker som jag fått för jag är barnsligt glad. Precis lika glad som jag var som barn när jag fick de röda tretorn stövlarna (som jag använder än idag)!
Efva Attlings fina fjärilssmycke
Sommar hatt grande - underbar och praktisk om det regnar. Alla ryms
under min hatt!!
Somrig, pastelli vattentank som jag ska ha som safttank och låta den stå ute på altanen
full med äppelsaft så att barnen kan ta själva!!
Jag ska försöka att inte bara spamma er med lull-lull och rosa fluff men just nu måste jag. Jag måste tänka bort de värkande benen, de instabila fotlederna och det sprängande huvudet. Jag vill fokusera på de små ytliga sakerna som får mig att fnissa. Jag vill gräva och hitta allt som kan få mig att känna kreativ glädje så att jag kan börja vara kreativ. Jag vill glädjas åt färger, former och solsken!
I eftermiddag tar jag elopeden och hämtar ungarna. De får åka med på elopeden och vi styr mot en lekpark de spanat in. Efter det kommer min pappa och lill-syrra med middag och på lördag bjuder min mormor mig och barnen på cirkus. Ännu något att glädjas åt. Jag har levt i sådan kris hela början på detta år så jag tänker haka på när bra saker händer mig och när andras omtanke bär mig och inspirerar mig! Puss!
Mordsdag, vilodag och födelsedag
Jag och mina bröder fyller år samma vecka, samma vecka som morsdag och i år är det endast en dag mellan morsdag och min trettiotredje fördelsedag (idag). Maken har hemlighetsmakat hela dagen och prasslat ed inslagningspapper. Morsdag var fantastisk. Maken och barnen "överraskade" med tårta på säng till mig och mormor och han hade sett ut smycken till oss båda. Jättefina örhängen till mormor och ett Efva Attling-halsband till mig "Miss Butterfly Pendant". Normalt är fjärilar långt ifrån min grej men det stilrena och enkla silverhalsbandet var verkligen jag. Jag gillar få smycken men allt av Efva Attling. Jag blev överlycklig såklart!!
sedan var mordsdag en enda parad av god mat, kramar och härlig utelek. Barnen övade på sina cyklar och jag körde elopeden. Vi hade tävlingar på vår grusväg och barnen "vann" alla race... :)
Idag har jag mens vilket alltid betyder att EDS gör sig extra påminnt. Jag har legat stora delar av dagen i smärtor och illamående. Nu är det bättre och jag ser fram emot födelsedagen!!
Dags att krypa till kojs för att orka låtsas sova imorgon. Yey!!!
puss
Dagens outfitta
Jag tänkte att jag skulle börja visa er min garderob. Den är varken moderiktig (till min 16-åriga syrras förtret), speciell eller rolig. Men jag känner ändå att den borde visas upp. Bara för att visa mer av mig själv. Det mesta är loppis eller halvareapriset. Jag har inte en outfit över 500-lappen och kasnke kan någon annan utan inkomst få lite inspiration av en glad, handikappad, plussize småbarnsmamma med en förkärlek för prickar, blommor och ränder. Jag älskar klänningar och börjar därför med en boho-inspirerad loppis-klänning i marinblått och vitt. Jag matchar med ett reabälte och (för ovanlighetensskull) lillamy-knut. Allt som allt kostade outfittan cirkus 70 riksdaler:
Puss!
Kroniskt Compartment - nu blir det operation...
...eller om ett halvår. Specialisten jag träffade angående mina ben var vänlig, tydlig och (verkade) kompetent. Det tog tjogo minuter och han sade att ha sällan sett så höga värden (jag var ju och mätade trycket i mina underben för några veckor sedan) och att operation var givet... om jag ville. OM jag ville? yes sir, det vill jag. Om jag kan bli 10% bättre eller få tillbaka någon del av funktionen så är det värt det. Jag var orolig för några saker. Nummer ett var bedövning vs narkos. Bedövning fungerar aldrig 100% på mig. Jag har blivit sydd ett antal gånger och bedövningen har aldrig hållit hela vägen, inget man önskar sig när de pratar om att klyva mina muskelhinnor från knä till fot. Den oron försvann direkt när han förstod att jag var orolig och sa att det självklart görs under narkos. Narkos är inte roligt det heller (har provat några gånger) men det är faan så mycket bättre än en halvusel lokalbedövning. Det andra jag funderade på var om jag kunde få operera båda benen samtidigt och slippa återhämtningen gånger två. Tyvärr såg han mina armar och förstod hur svårt min hud har att läka, annars hade jag kunnat ta bägge benen, och konstaterade att vi måste prova på ett för att undvika risken att bägge blir infekterade tex. Jag måste ju ge honom rätt, med min galna kropp så är två infekterade ben varken otroligt eller något man riskerar, så det blir ett i taget. I tredje hand hoppades jag att slippa vänta så länge på operation. Även om det är sommar och tråkigt att bli än mer stilla än jag vanligtvis är så hade det varit värt det eftersom jag inte kan söka ersättning (pengar) för än det är gjort och vi vet hur bra jag kan bli. Varför jag inte har någon ersättning/inkomst? Det är en låång historia som kräver sitt eget inlägg men med risk för att tråka ihjäl er med försäkringskassans vansinniga regler så lämnar jag det. Iallafall för tillfället. Tyvärr blir jag utan pengar även det närmaste året (har varit utan även det gångna. Joo, det kan hända i sverige. Jag hamnade pladask mellan stolarna) eftersom operationen kan bli så sent som November. Läkaren som ska operera är specialist som har forskat länge på compartment och gjort massor med operationer, därför är också kön som den är. Jag vill inte heller byta nu när jag hittat en läkare jag känner mig trygg med. Men jag står på återbudslistan och hoppas inneligt att någon får förhinder av ett trevligt slag så att jag utan dåligt samvete för henom kan bli opererad snart.
Överlag var det ett av de trevligare mötena med vården jag erfarit och då var hen ändå bara normal-trevlig. Så dåliga erfarenheter har jag. Nu ska jag äta lite chips och spela ett brädspel med min make.
Puss!
Ville och jag
Godmorgon! Otto är frisk men Ville har feber, "ögon-snuva" (mitt ord för ögoninfektion) och är hes. Jag hade en fysiskt jobbig dag igår vilket resulterade i hög feber, illamående och svårt att gå. Precis som jag förväntat mig - ingen ovanlig reaktion för att vara jag. Det ovanliga med dagens situation var att Otto deklarerade att han skulle gå på förskolan och leka med sina kompisar. Vanligtvis får båda vara hemma om en är sjuk eftersom den friska blir så förtvivlad om den andra får vara hemma. Förskolan rekomenderar att vi inte tvingar den friska att gå. Men idag föreslog han det själv och skuttade glatt iväg medan Vilgot var så spak att han bara hängde i soffan. Så jag sjönk ned i soffan med honom och nu har vi det mysigt.
Jag tänkte att vi skulle ta elopeden och åka till affären. pojkarna fick en slant av sin snälla Tant Malin så jag har lovat dem en pool. Därför åker vi och tittar på en sådan och förmodligen äter vi lunch. Ville påstår att han vill ha plättar och jag orkar inte ställa mig och steka så det blir nog plättar för honom och en chai latte för mig på affären.
Elopeden är perfekt för utflykter för mig och barnen. De ryms att sitta i mitt knä och eftersom den bara har en maxfart på 17km så är det inga risker med att sakta rulla till affären med ett barn i knät i gåfart. Jag brukat skjutsa dem till förskolan eller till lekparker med den. Då har jag med en skön sittplats iom elopeden och kan följa dem runt i lekparken (elopeden kan köra på gräs, grus och ganska oländig terräng).
Elopeden har möjliggjort mycket mer utetid med barnen.
Just nu tittar Ville på roliga kattfilmer på youtube. Jag bloggar och vi båda pimplar juice. Det är så häftigt att umgås med ETT barn. Känns helt overkligt, trevligt och enkelt.
Helgen lär bestå av en massa vila då veckan varit galet tuff och min kropp reagerar som den alltid gör: uppför sig som att den tänker dö eller åtminstone hamna i koma.
Avsluat med en bild från häromdagen då regnet öste ned som en syndaflod och barnen bestämde sig för att det var sommar...
Inga kommentarer | AliasLillaMy funderar..., Ehler Danlos och min skruttiga kropp, Lull-lull & Rosa Fluff | Startsidan
Operation, Compartment, EDS
Förra våren, för över ett år sedan, blev jag remiterad till ortopeden i min stad för eventuellt "kroniskt compartment syndrom". Det betyder att muskelhinnorna kring musklerna i smalbenen (i mitt fall) är för trånga och varje gång jag anstränger mig för att gå så sväller muskeln. För mig känns det som att ha för trånga skridskor på sig för jämnan. En sprängande, dunkande smärta som gör det besvärligt att gå.
Ortopeden jag träffade hade inte läst remissen utan började surra om mina gallproblem... När han förstod varför jag var där klämde han på benen någon sekund och jag fick gå några meter varpå han misstroende frågade om jag verkligen inte kunde gå bättre. Jag sa nej och han förklarade att det inte kunde vara compartment då det drabbar idrottsmän och att det mest troligt inte fanns något problem men jag kunde ju vara värd att remiteras för en koll av blodtrycket i benen. (Några månader senare sa kirurgen som skulle undersöka det att mina gallproblem OCH smärta i benen mest troligt hade med psykisk störning att göra och rekomenderade yoga...) Nedslagen åkte jag hem från ortopeden och slog hela tanken på coppartment ur huvudet. Till saken hör att EDS och compartment ofta hör ihop (och att yoga är bland det sämsta man kan göra som EDS´are.
Ett år senare när jag hade ett vansinnigt dåligt period frågade min, nya, läkare om jag funderat på compartment. Han hade nämligen flera patienter med EDS som opererats. Jag berättade vad som hänt och han blev arg och remiterade till ett annat sjukhus för test. För någon månad sedan åkte jag och gjorde testet som innebär slangar i underbenets muskler och en promenad, på band, tills jag inte stod ut längre. Jag hade ingen tanke på att det faktiskt skulle kunna visa något. Jag ville inte ens åka av rädsla att bli utskrattad och kränkt. Men personalen var vänlig och fnös åt det tidigare bemötandet: så som min förre ortoped uttalat sig tänkte man för 30 år sedan...
Testet visade, utan tvekan, att jag hade compartment i båda benen. Min doktor remiterade direkt till ortopeden i en annan stad så jag skulle slippa de männisor som kränkt och idag har jag ett möte för att diskutera operation. Efter operationen planerar mina anhöriga att anmäla de instanser som missat detta samt kränkt mig. Jag orkar inte bry mig men uppskattar att de orkar bry sig. Jättemycket!
Jag är rätt nervös inför dagen. Jag har nästan inga goda erfarenheter av vården men jag måste försöka få hjälp. Operationen innebär inte att jag blir frisk men den kan göra mitt liv bättre. Förhoppningsvis mycket bättre. Eds har jag kvar men compartment kan opereras med goda resultat och ortopeden jag ska träffa imorgon ska vara expert. Jag har många frågor men hoppas på goda besked imorgon. Återkommer med mer information! Puss!
Ormtårta, lejontårta, tigertårta och sjuka ungar
Idag är ungarna sjuka och fick vara hemma. Vi har myst, lekt och busat. Nu på kvällen blev det mycket gnälligt och mycket riktigt har de fortfarande feber. Jag får alltid dåligt samvete när barnen är sjuka eftersom min man alltid måste vabba. Han klagar inte men jag vet att han har det oerhört stressigt på jobbet. Jag är så pass sjuk att det inte fungerar att jag tar hand om dem när de är sjuka och det skapar dåligt samvete... Dåligt samvete är som en del av min sjukdom. Jag kan inte bortse från det, det är handikappande och det är alltid närvarande även om jag vet att jag inte har något val. Jag borde inte ha dåligt samvete för att jag är sjuk men jag blir så frustrerad.
Jag tänkte uppmuntra mig själv med lite tårtbilder från kalaset. Barnen önskade tårta. Vilgot önskade en Orm-tårta och Otto önskade en tiger- alt. lejontårta (det var lite oklart. Vi hade många gäster så endast en del av tigertårtan blev kvar. Bra jobbat på tårtätarfronten! Önskningarna gav dock en del huvudbry: Hur skulle jag lyckas med önskningarna och något som åtminstone liknade en tiger-/ormtårta? Jag är dock nöjd med resultaten! Ni får skratta...
Tigertårta med chokladbotten och kolaglasyr. Nosen är gjord i sockermassa och choklad.
Lejontårta med choklad och kolaglasyr
Ormtårta med jordgubbsmos, grädde och färska jordgubbar
Ormtårta med jordgubbsmos, grädde och kiwi. Ögonen på alla djuren är marshmallows
och choklad. Lejon och tiger hade också noblesse till ögonen. Tungorna är jordgubbsremmar.
1 kommentar | Ehler Danlos och min skruttiga kropp, Fula men goda, LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar), Lull-lull & Rosa Fluff | Startsidan