Bloggen är vad som finns i mitt huvud
Jag känner att risken är stor att denna blogg blir en "sjuk"-blogg. Hur min resa mot en diagnos och hur jag ska se på mig själv när "kampen" är över, blir bloggen. Men ni har ju varit med under IVF-resan, under graviditeten och hur vi klarade livhanken (jag och barnen) med en hårsmån. Ni har varit med i min rosa bubbla det första året med mina bebisar och de följande åren med tilltagande värk. Mina tankar kring moderskap och sjukdom, min ångest och mitt nervsystem som fått nog. Och ni vet ändå inte hälften av alla symptom, alla mediciner och all sorg det innebär att finna sin begränsning i form av en vägg av ångest. Ni har ju varit med, även om jag inte skrivit rakt ut vad som är fel på mig, och det här har aldrig varit en renodlad föräldra-blogg eller feminist-blogg eller sjuk-blogg utan en blandning av allt som är jag. Allt som gör mig glad, sorgsen, arg och fly förbannad. Jag blandar självömkande inlägg med genus, politik och filosofi. Tids nog ska jag vara tydlig med mina fysiska krämpor. Ni ska få svar ni också. Just nu är läkarna och jag en diagnos på spåren. När jag vet och känner mig bekväm kommer ni också att få veta och följa med på den resan. Bloggen är jag, mitt liv, mina tankar inte vad jag hoppats eller bestämt att den ska vara. Inte vad som drar flest läsare eller lockar kommentarer (även om jag älskar när ni tycker till) utan vad som försigår i mitt huvud.
Just nu ligger jag och vilar medan barnen är med farmor och farfar. På senaste tiden har jag börjat tuppa av istället för att somna när det blivit lite för mycket så jag ska avsluta nu, innan mitt ansikte träffar tangenterna, och luta mig bakåt i soffan.
På återseende!!
Ett så blandat inlägg att jag inte kom på nån rubrik...
Skrivet annandag påsk:
Asså Jesus Christ (passar kring påsk) vilken resa den senaste veckan varit. Det låter helt sjukt när man berättar det. Hur kan så många oturligheter drabba samma person? Är det hitte-på och lur alltihop?
I´m sorry to say: No. Jag har haft jättesvårt att kissa vilket resulterade i en kateter... Jag är 30+ inte 60+ men hur som helst: katetern skavde och gjorde sår i blåsan så jag kunde inte sitta, stå eller gå. Sedan började det göra misstänkt ont över blåsan och ut mot ryggen. Några dagar senare stog jag inte ut längre.... det blev akuten på påskafton. Svar: ja, de hade en del att göra där. Urinvägsinfektion konstaterades samt den skavande katetern. Eftersom ingen sade ETT ord om hur katetern skulle skötas första gången blev det lite akwaaaard för personalen. Nu är jag hemma, utan kateter, kan sitta gå och stå OCH KISSA!!! Men jag har ont och äter antibiotika... Efter påskafton har jag känt mig mer och mer som en människa. Sociala aktiviteter fanns inte på kartan som jag mådde men idag ska vi på familjemiddag med min pappa + familj. Jag känner mig tillbaka. Nu återstår att säga:
"Vad var det jag sa-a" *med retsam melodisk röst* till alla läkare som satt ut smärtmedicin och ångestdämpande utan resultat. Jag har hela tiden hävdat att jag tror det är psykologiskt i kombination med smärta som gjort att jag inte kunnat slappna av och kissa. Jag har fått rätt. Äter i princip inga mediciner och blev ändå så dålig att kateter var det enda alternativet. Min kissning hade helt enkelt gått i baklås...
Skrivet Onsdag:
Well, ytterligare komplikationer tillstötte på påskmiddagen, akuten, smärta och "vad var det jag sa-a" fick vänta till ett senare tillfälle. Har inte orkat så mycket i början av veckan annat än att diskutera, med min vän M, på facebook huruvida han liknar Gustaf Wasa eller inte SAMT huruvida Wasa retucherat sitt skägg (på målningar) i samma utsträckning som han enligt min mening retucherade historien. Jag hävdar att båda är sant samt att Mr M ska ta åt sig av mitt kungliga smicker. Ett rött skägg, som M har, får mig alltid att tänka på killen på tusenlappen eller möjligen hans son (som dog av ärtsoppa så det lämnar vi raskt!) Dessutom fanns en tid då yours truly ville ha rött skägg. Min pappa har det (låter det dock inte växa) och under en period som barn ville jag också ha ett "koppar-skägg". Nu är jag rätt glad att jag slipper. Ni vet, normer och så... jag nöjjer mig med stubb på benen :) Dessutom mörkt sådant.
På tal om metall (koppar, inte så snygg övergång - i know) så har staden jag bor i vunnit Guld... i en sport. Sur-tant som jag är lever jag icke i lycko-rus eller post-guld-deppression utan tycker att det hela, med hyllandet och hjälte-rubrikerna, är aningen... larvigt. *Hela staden drar förolämpade efter andan* "Hur kan hon?", "Det är bra för schtaaan!" osv osv etc etc Snaaaaaaaaaaaaark! Det är en sak att kunna uppskatta när någon/några är bra på sin sport (vilket jag kan yey... mini-snark) och att tillägna det så mycket uppmärksamhet och idolisering så att vi glömmer att det är en sport, en lek, ett spel. Inte Läkare Utan Gränser eller rädda regnskogen liksom. Jag är inte en surtant som tycker att allt som inte handlar om regnskogs-räddande är dåligt eller fånigt, NEJ. Jag efterlyser bara lite perspektiv på det omfång och det utrymme det får i media. Hockey är säkert skoj... snark!
Skrivet Torsdag:
Konstigt inlägg det här... varför postar jag inte bara inläggen dagligen? Jag skyller på värkhjärna och det faktum att jag var ute med mina barn på stan för att prova skor igår. Vi hade trevligt men jag fick mig en omgång. Sedan när vi kom hem fick de leka ute utan att byta om till gallonisar... Försök tvinga två nästan-tre-åringar att gå in och byta om INNAN utelek när ni redan är ute - det finns omöjliga saker och så finns det så omöjliga saker att en inte ens försöker. Så jag hojtade: "Smutsa ned er och lek hur mycket ni vill!!"... sand + lera +rulla i löv + lera + sand osv osv etc etc. Tre timmar höll de på så idag kan jag knappt gå eller lyfta armarna. Men det var det värt!!
Igår på förmiddagen när jag pratade i telefon med (insert valfri vårdinstans) så kom mina barn på att de skulle laga sin trasiga bil. Deras lösning på trasiga saker, vare sig det är trasiga bananer, leksaker eller kläder, är LIM. Alltid LIM! Nu är det ett tag sedan jag hade vett att gömma min limpistol så den kom de inte åt. Istället bröt de sig in i tvättstugan, klättrade som babianer upp på skötbordet och stal en flaska barnolja. När jag pratat färdigt i telefon hade de använt allt "LIM" (läs: barnolja) och det var inte bara bilen som utsats för LIMMET utan golvet, soffan, bordet, textilier och barnen själva. OBS! Inget barn, förälder, soffa eller leksak kom till skada.
Så har min vecka sett ut så långt!
Whats up with you?
Inga kommentarer | AliasLillaMy funderar..., Gorm,vrål,tjut &gnäll, LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar), Lull-lull & Rosa Fluff | Startsidan
Om att inte vilja vs inte kunna SKAFFA barn
Jag tänkte skriva om ett både känsligt ämne men ett som ligger nära mitt hjärta: Barnlöshet.
Det går sällan en dag som jag inte tänker på någon av aspekterna. För det finns ju så många.
En del väljer det, vilket jag har den största respekten för, de bryter en norm i vårt samhälle
som säger att vill du inte (speciellt om du är kvinna, ve dig!) så är det något fel på dig. Jag tänker att det finns otaliga, bra skäl att inte skaffa barn, men det bästa måste väl ändå vara att man inte vill.
Och att inte vilja har förmodligen lika många orsaker som det finns människor som inte vill ha barn.
Men tänk vad svårt folk/vi har att acceptera att andra inte vill ha barn. Vi tänker att de ska ändra sig, att de inte fattat hur härligt det är eller att de är skyldiga sina föräldrar det. Allt det jag räknat upp är ju egentligen skitsnack. Sånt folk säger när de inte förstår ett beslut som bryter normen. Vi är aldrig riktigt bekväma med de som bryter normen. Ofta ställs två grupper mot varandra som inte alls borde stå mot varandra: Vi som inte KAN få barn och de som INTE vill. Låt mig säga för prottokollet att jag inte provoceras av att människor inte vill ha barn. Att skaffa barn gör man av egoistiska skäl. För sin egen skull. För att uppfylla rollen, drömmen eller bara följa strömmen. Ingen skaffar barn i någon slags missriktad välvilja mot barnen för det kan knappast finnas en mer missriktad välvilja eller ett dåligare skäl att skaffa barn. Vill man inte så ska man inte och ingen, ofrivilligt barnlös eller ej, har rätt att skuldbelägga det beslutet. Ni och jag, barnlösa och ofrivilligt barnlösa står inte mot varandra. Vi borde kunna förstå varandra bara genom lite vanlig hederlig empati.
"Men barn SKAFFAR man inte, de får man. De är en gåååååva...!" (FNYS!)
Tillåt mig anföra motsatt åsikt. Vissa får barn. De ligger med varandra och VIPS, utan att någon vet vad som hände så får de barn. Men vi som är/var barnlösa eller som har svårt att få barn vi SKAFFAR dem. Vi ligger med varandra med ett mål i sikte, vi provar med ägglossningsstickor och vi surfar runt efter huskurer a´la "drick hostmedicin och stå på huvudet efter samlag". Vi betalar doktorer pengar för att de ska odla våra ägg, plocka ut dem, ta vår sperma, sammanföra dem för befruktning och återinsätta det befruktade embryot i livmodern. Om inte det är att skaffa barn så vet jag inte hur definitionen skulle se ut. Men en sak är säker: Ingen har GETT mig mina barn som gåva. Jag har gått igenom blod, svett, tårar, nålar långa som underarmar och fruktansvärd ångest i väntan på resultat. Lägg till det att det kostat oss våra besparingar och lite till. Vi har skaffat våra barn.
Jag kommer säker att skriva mer i ämnet. Det finns ju så många vinklar. Men låt mig vara en smula personlig. Jag VAR ofrivilligt barnlös. Nu har jag barn men jag kan fortfarande inte få fler. Inte utan att ruinera oss och slita på min kropp ohyggligt mycket. DET ÄR EN SORG. Jag har det bättre än de ofrivilligt barnlösa som inte blivit föräldrar än. Jag har solarna i mitt liv. Men för en som drömt om en stor familj hela sitt liv är det en sorg att vara infertil. Det är en sorg att inte bli gravid efter en vinflaska och lite tända ljus. Det är också en skamm. Jag skäms för min kropps tillkortakommanden. Jag biter mig i kinden när folk är tanklösa, håller tillbaka tårarna när folk tror att de är roliga och sörjer att mina barn kanske inte får syskon. Men jag kommer aldrig att ta illa upp för att någon annan inte VILL ha barn. För mig har de två grupperna frivilligt- och ofrivilligt barnlösa aldrig stått emot varandra. Jag förstår affekten som kommmer när någon som KAN få barn inte vill, när jag som VILL inte kan. Men det är två fristående beslut, scenarior, händelseförlopp som vi inte bör ställa mot varandra.
Lika lite provoceras jag av andras aborter. Vill man inte så ska man inte behöva och INGEN får använda mig, som infertil, som ett slagträ för att begränsa aborter!! Men det är en fråga för ett eget inlägg.
Puss på er!
2 kommentarer | LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar) | Startsidan
Solskenshistorien
Man tänker inte på det. Man dricker, blir kissnödig och kissar. Vad kan vara enklare?
Well, för mig har det visat sig vara betydligt besvärligare än så. Jag är så spänd av
värk och ångest att hela systemet har gått i baklås. Jag kan vara hur kissnödig som helst
men si att kissa det går inte! FRUSTRERANDE. Pissigt (om man har galghumor, vilket jag har).
Min teori är värk och ångest som gjort mig spänd och svårt att slappna av i kombination med att det låst sig mentalt efter flera misslyckanden. Det är tydligen också farligt att inte kissa...
Min läkare är säker på att det beror på mediciner. Alla smärtlindrare har varit bortplockade sedan länge men nu ska även medicin för ångesten sättas ut. Inte trappas ut, utan "cold turkey" slutas med för att jag sedan utan problem ska kissa... Jag är skeptisk men eftersom de vägrar skriva remiss till urolog innan detta är testat så måste jag göra det. Vad gör man inte för att få kissa liksom??
Jag lever i ett kaos av symptom och nu kan även detta läggas till listan.
Jag och min skruttiga gamla kropp...
Dagens solskenshistoria från allas eder favoritbloggare!
Yey....
Förmodligen världshistoriens bästa tweet
En stilla undran: Har det någonsin författats en bättre tweet i världshistorien. (Jag kan inte ett skit om twitter, vet inte hur man länkar till twitter men om ni klickar på WDF´s tweet så kommer ni till en vass blogg.) MUSTIG, vass och alldeles... alldeles UNDERBAR! På tal om att gilla arga kvinnor så är jag också ett stort fan av mustigt, bildligt språk. Jag skrattar nästan så jag kissar på mig när hon ger trollen på pälsen. Underbara människa!
Vilka är dina hyss?
Vi har alla våra "hyss". Hyss för mig innebär en särskild förkärlek för en
viss sorts mat, frisyr, glass, aktivitet. Ni vet hur en del gilla att klämma
pormaskar medan andra gärna går naken hemma och städar. De små sakerna
vi älskar att älska utan en nödvändigtvis uppenbar anledning. När det kommer till
mat och godis är jag periodare. Ni minns kanske min "gott&blandat-fas" som gick
över i en "Jellybean-fas" för att nu vara en slags "zoo-fas" (godiset alltså inte djur i bur, hua!)
Jag gillar också glipa mellan framtänderna (på andra, har ingen själv), stora tatueringar
(planerar en egen sleve), rockmusikens fantastiska röster och psalmer i sopran utan krusiduller.
Jag gillar selleri, superhjältar, vampyrer, varulvar och Sherlock Holmes.
En annan sak jag gillar är muskler. Inte på det sättet ni tror kanske. Jag gillar alla muskler, små, stora, spända, avslappnade och dallriga. Jag har jobbat som massageterapeut i flera år (haft min egen mottagning och samarbete med flera spa-anläggningar/företag osv) och jag skulle vilja påstå att varje muskel behöver en viss sorts massage. Ibland missbedömmer man, ibland gör man en "godkänd" massage men ganska ofta är jag/var jag på kornet. Kände mig för och försökte förstå vad den muskeln behövde och bearbetade den utifrån det. Jag fick hjälpa andra, jobba med händerna (och ibland armbågarna) men ingen rygg/nacke/axel var den andra lik. I ett sammanfattande ord är det jag beskriver: Lyhördhet, för varje individ och muskel.
Jag gillar också ARGA kvinnor. Jag ser gärna att ilskan riktas mot någon annan än mig men annars ger arga kvinnor mig en varm känsla i hjärtat, hopp och lite dj*vlar anamma! Jag älskar att läsa texter skrivna av kvinnor i affekt. Andras ilska kanske validerar min egen men det är mer än så. Arga kvinnor är så starka, så starkt lysande och inte helt vanliga. Vem ser inte minst en arg man under ett dagsverke?
Men arga kvinnor behövs, våra röster behövs och det är så frigörande med ilska. Ilska gör mig konstruktiv, tydlig och brilliant. Utan ilska skulle jag sitta här och skaka av smärta och ångest, istället skriver jag blogg om saker jag älskar. För jag älskar kvinnor, ilska och i synnerhet arga kvinnor.
Ikväll ska jag göra något annat jag gillar: Titta tv-serier i soffan!
Vad gillar ni??
Något att bita i
Sååå, lägesuppdatering...
Om ni kunde se mig skulle ni se en kvinna som ironiskt vickar handen fram och tillbaka och sprängfylld med ironi säger "medel". Som alltid med vården "ska man vara frisk för att vara sjuk", man får kämpa mot en mur och väl igenom den kan man finna lite trygghet. Jag forcerade inte muren själv... Hell No. Men en make på krigsstigen och en mamma, med kontakter och som kan formulera sig lagom ilsket för att sätta lite fart på processen. Men mitt i denna härdsmälta av oro för nästa dag, panikångest och muskelkramper har jag varit tvungen att välja. Fråga vilken pharmacept som helst. Vissa mediciner går inte ihop. Jag har en nära vän inom yrket som jag kan fråga. Valet stod mellan att medicinera ångest och att lindra värk. Jag är en stor flicka, jag kan ta vuxna beslut, och det här var egentligen a no brainer: Jag väljer smärta och väljer att medicinera ångest. Smärtan blir med ens oviktig i sammanhanget.
Jag får ta tag i den sedan. Nu måste mitt nervsystem få en chans.
Men för att hålla mig så ångestfri som möjligt lider både mitt bloggande och mitt bloggläsande.
Jag pallar inte många doser "En vanlig dag i patriarkatet", utan väljer de mer lättsmälta ämnena. Jag har många inlägg i utkastmappen men ångesten får mig att ifrågasätta mig själv. Gårdagens inlägg om Heterosexuell kärlek gav mig massiv ångest att publicera. Jag filade inte på det och lämnade det i "utkast-mappen" utan blundade och tryckte på "publicera" och medan jag gjorde det såg jag alla felstavningar, alla tvära kast och den röriga sammansättningen av texten. Men jag måste skriva något så om ni har skarp kritik att rikta mot eder favoritbloggare - linda in den fint i lite socker innan ni trycker på "publicera". Ni fattar. jag är känslig, hudlös men kan inte låta bli att skriva. Så man kan kanske säga att jag är tillbaka. Det återstår att se. kanske visar jag bilder på påsk-pynt, gulliga barn och sticker emellan med något att bita i.
Over and out!
Konstiga sms-konversationer...
Gårdagens sms-konversation med... håll i er... min mamma. Enjoy:
Ifall ni händelsevis undrar vem som är vem, så är allas eder MyMamma de gröna pratbubblorna.
Min mamma träffade alltså Herr Rapace, i kolt, nykter (vilket hon iofs alltid är) UTAN att hångla upp honom. Varför? Oklart...
Heterosexualiteten och dess inbyggda problem
Jag brukar säga att det svåraste för en feminist är att leva med en man.
Men det är lite för enkelt. Mest för att det osynliggör de som inte lever med en man och de privilegier de missar genom andra levnadssätt. Det osynliggör också andra grupper så härmed, och fortsättningsvis, kommer jag att säga att det svåraste en vit, medelklass, heterosexuell cis-kvinna och feminist kan göra är att leva med en man. Kasta sedan in random antal barn och situationen kan explodera eller åtminstone bli akut.
Jag tänker inte hårklyva med er om huruvida det är själva heterosexualiteten som är problemet eller de normer som det för med sig. En sexuell läggning är ju inget valt och därmed är det kanhända inte heterosexualiteten i sig som ska kölhalas (i brist på bättre, mycket bättre, ord). Men eftersom heterosexualiteten varit alenarådande (här kommer min frikyrkliga dialekt in) NORM, så länge så skulle jag vilja påstå att den har ett antal problem som är "inbyggda". Många av dem subtila, andra vrålar ut sin närvaro och ytterligare några är så tätt sammanflätade med vår självbild att det blir en kognitiv krock när de utmanas. Kanske tycker du att du lever i en jämställd heterosexuell relation? Jag vill inte ta ifrån dig din upplevelse, den är din och inget jag har rätt till. Men jag har aldrig stött på en sådan eller själv levt i en. Det finns så många sätt för en relation att vara ojämställd och den kan vara det på så många plan att jag (med risk för att uppfattas elitstisk) skulle vilja säga att det är en fråga om kunskap. Ju fler plan av en heterosexuell relation du har koll på desto större är risken att du uppfattar den som förtryckande. Jämställdheten stannar inte vid städning och snöskottning, inte vid vem som planerar/projektleder och vem som har koll på bemärkelsedagar, inte heller stannar det vid ekonomisk makt och vem som vårdar relationen eller vem som känslomässigt tar hand om barnen och vem som planerar så att de har kläder i rätt storlek. Vissa av oss lyckas på något/några plan men vi är smärtsamt medvetna om att vi kanske aldrig kan nå målet även om vi jobbar som om det vore möjligt.
För en del är det oerhört svårt. För mig är den största krocken att jag har traditionellt kvinnliga intressen. Intressen som jag inte är intresserad av att lägga på hyllan. Jag anser nämligen att även det vore att förhålla sig till förtrycket. Jag tänker inte leta traditionellt manliga intressen bara för att de jag har nedvärderas i ett patriarkalt samhälle. Men jag måste vara vaksam på vad jag gör av eget intresse och vad jag gör av vana. Jag måste också vara vaksam så att jag inte låter någon trampa eller nedvärdera mina intressen till mindre viktiga än min mans. Jag är intresserad av färg och form, inredning och att skapa med händerna. I folkmun verkar samlingsnamnet för detta vara "pyssel" och inte mig emot om inte själva ordet "pyssel" är laddat på ett sätt som antyder att det inte är till gagn för vårt liv. Mina "pyssel" handlar lika mycket om att tapetsera, måla och planera. Sådant som gör vårt hem till VÅRT HEM.
Men hemligheten för att komma någon vart med sin heterosexuella relation, och jämställhet, är i mitt fall ödmjukhet. Inte gentemot mannen (gudbevars) utan mot mig själv och mina meningsfränder. Jag lever inte jämställt. Hur ska jag kunna göra det i en ojämställd värld? Men jag slutar aldrig kämpa! Jag lever i min relation för att jag råkar älska mannen. För att han, jag och barnen är värda denna kamp som vi för tillsammans. Därför provoceras jag inte när någon påpekar att jag inte byter däck på bilen. Jag har värk och det vore djävligt "ovärt" att slösa min energi på det. Jag har tagit ut merparten av föräldrapenningen och det går inte att försvara. Jag kan visa er vår ekonomi och plädera för att något annat hade varit omöjligt. Men vi vet alla att omöjligt är ett för starkt ord. Vi hade fått byta boende osv men omöjligt hade det inte varit. Jag konstaterar krasst att vi gjorde ett ojämställt val och tänker ödmjukt att jag är för delad föräldraförsäkring - självklart, TROTS att jag inte orkade leva upp till den åsikten då, i stundens hetta. Ibland rakar jag benen för att jag inte orkar stå ut med mina mörka strån på sommaren men det betyder inte att jag anser att jag gjort det för min egen skull. Nej, jag konstaterar ödmjukt att jag inte alltid orkar stå emot bilden av hur en kvinna ska se ut.
Jag kallar mig MyMamman och jag är feminist och har rätt till de åsikterna även om jag inte lever jämställt i min heterorelation. Jag har aldrig blivit anklagad av andra feminister för de områden där jag inte räcker till. De enda som gärna påpekar mina rakade ben eller oförmåga att byta däck är anti-feminister och/eller allmänt okunniga. Jag har vuxit upp och levt mitt liv i ett patriarkat och jag når ibland inte hela vägen men jag ser problemen, strukturerna, som nästlar sig in i min kärleksrelation. Som är inbyggda i den heterosexuella kärleken och förfinats genom årtusendena.
Min poäng är inte att ge upp, nöja sig eller leva med "nästan jämställt". Min poäng är att det är svårt och vi måste våga erkänna det. Vi får kritisera/störta patriarkatet även om vår egen relation inte tål att nagelfaras med förstoringsglas. Jag får älska min man även om samhället säger mig att han är mer värd eller om vi faller i en ojämställd fälla av gammal vana.
UPP TILL KAMP! Men visa dig själv lite ömhet för dina tillkortakommanden.
Kämpa för våra barn, för deras barn, nyttja dina demokratiska rättigheter men akta dig för att bli din egen slagpåse enbart utifrån att din heterosexuella relation inte kan bli jämställd idag eller imorgon. Den heterosexuella kärleken har varit ett patriarkalt redskap i årtusenden, det ändras inte på en kvart. Den har problemen inbyggda i sig. Att vara feminist och leva med en man är svårt.
Allt ansvar kan inte läggas på individen, då kommer förändringarna för långsamt, utan som i fallet med delad föräldraförsäkring så måste det privata vara politiskt. Den måste delas. Vi måste lyfta frågan från individnivå till strukturell nivå. Jag ser igen annan väg.
Axplock
Så mycket har hänt på sista tiden och som vanligt har jag inte dokumenterat allt men här kommer några axplock:
- Otta slängde en våffla med grädde och sylt på famor här-om-dagen.
- Jag snubblade över en felparkerad Bobbycar och slog halv ihjäl mig
- Barnen blir numera så arga när mn inte förstår var de menar att de studsar
av ilska och därmed studsar av stolar mm, gör sig illa och blir ännu argare
- Vi fick en ny dammsugare av svärfar och svärmor idag. Jag blev jätteglad.
Nu sliper vi släpa vår 11år gamla mellan våningsplanen och min kropp sparas
lite onödig värk
- Barnen har fått varsin balanscykel av "Moo" vilket på deras språk betyder morfar
-Efter mycket funderande på ev diagnos har jag bestämt mig för att acceptera den
och är, hör och häpna (svimma inte nu!), lite peppad på att träna för att se om det hjälper.
-Som motvikt till den förra punkten kan jag meddela att mitt "måste ha"-godis just nu
stavas JellyBeans. Ni som följt mig vet att jag är periodare på godis.
Må gott på er