Nu har jag i tre dagar fått samma behandling. Plus ögondroppar som kommit till, och minus gheedrycken som inleder behandlingen varje dag. Tyvärr kände jag dag tre redan på väg till ayurvedacentret (30 sek promenad) att jag inte skulle klara av att behålla det i magen.

Doktorn träffade mig en stund. Jag har nu alltså träffat doktorn en stund varje dag. Dom frågar hur det är, om behandlingen är bra, om jag bajsat, om jag sover och har aptit. Sedan tar dom blodtryck och kollar pulsen. Det ni.

Mina behandlingar är mitt på dagen. Skit också, tänkte jag, som såg min dag upphackad och timmarna vid havet färre. Jag försökte boka om det hela men, då sade den milde herre som har den stora loggboken för behandlingar att nej, nej, nej, då skulle jag ju missa mitt yogapass. Just det.

En timmes yoga på nybörjarstadium före behandlingen. Helveeeetet vad min kropp protesterar, men hallååååå så skönt (ni förstår motsägelsen?) det är! Jag ser ju att dom andra typ viker ihop sig och bryter lemmarna hit och dit mycket bättre men vad gör det. Jag viker, bryter och sträcker så gott jag kan. Skulle behöva en nivå under nybörjare dock. Minst. Och hen drar över! Typ en och en halv timme långsamt, lågmält, extremt välinstruerat. Inhale, exhale, put your feet together, bend over backwords. Ja, ja jag gör så gott jag kan och hur orkar hen hålla på så länge och långsamt med nybörjarklantar som jag? Ingen skulle märka om det hoppades över och skyndades på men icke! Tvärt om. Det tar den tid det tar tydligen.

I receptionen för ayurvedabehandlingar står en skylt ”silence please”. Eftersom alla går barfota blir det verkligen tyst. Dom talar lågt, snabbt och otydligt. Visar med små otydliga gester var jag ska gå. Håller mig vid armen, bjuder på herbal water. En kryddstark och varm dryck som verkar vara en sådan där grej som bara måste vara nyttig, som den smakar.

Jag undrar, hur har dom det, dom här kvinnorna som arbetar här? Min terapeut gör två till tre behandlingar varje dag och det måste vara ett hästjobb. Herregud så hon jobbar. Och det känns som lite kärlek faktiskt. Får hon bra betalt? Vad har en auyrvedabehandlare för status?

Nu är det eftermiddag hemma hos er och hos mig är klockan typ halv åtta på kvällen och det är dags att äta middag. Stor buffe, tror jag ska räkna rätterna idag så får ni höra i morgon.

The Mummy

The Mummy

Nu är jag i Indien sedan ett dygn. Jag har köpt ett paket med ayurvedabehandlingar varje dag, mest på kul. Tänkte att det skulle vara ett sätt att hålla min rastlöshet i schack, att gå på behandling varje dag.

Vilken chock jag fick! Dom här mänskorna är superseriösa! Möjligen är det turistifierat och förpackat i paket, men i så fall inte i meningen ”göra det så lättsamt som möjligt för både säljaren och köparen”.

Första dagen gick jag för att boka ett möte med min doktor. Jag fick tid en halvtimme senare och fick fylla i ett flera blad långt formulär om allt möjligt. Dom var två, undersökte och donade och kom fram till att jag lämpligen skulle äta av pita, vatha- maten i buffen samt lade upp en behandlingsplan efter min typ och mina besvär. Jag sade som vanligt att jag mår bra och att min kropp som vanligt uppför sig funktionellt. Det har varit lite mycke (oxymoron) men annars …..

Lite astma, lite torra fläckar på huden, lite sår i ögonvrårna, lite svamp på tånaglarna, sover si så där, men annars …….

Första behandlingen startade en timme efter läkarbesöket. I bara mässingen fick jag omsorg som bestod av:

1.      En superäcklig varm dryck med ghee, ett slags fett. Typ medicin för mig.

2.      Sittande massage i skalp, nacke och överkroppen med varm olja som redan nu rann i floder ner på golvet. Jag undrade hur håret skulle gå redan ut efteråt.

3.      Liggande massage på alla fyra sidor efter varandra. Även i framstupa sidoläge båda sidor alltså, varm olja (litervis!)

4.      Pounding massage på fram och baksida, armar och ben, varm olja. (Hen doppade en trasa med något tungt i, i olja och dunkade och strök, kändes som en skön peeling).

Sedan vek hon upp de tyg jag låg på och bäddade in mig som en kåldolm. Därefter:

5.      Ansiktsmassage med olika klägg.

6.      Viftade över ansiktet med varma tygbitar, vet inte varför.

7.      Näsdroppar

8.      En smörja på tånaglarna.

9.      Avtorkning – det värsta av all olja togs bort.

10.  Påklädning i trasa över håret som var oljigt och trassligt, och en grön bomullsrock.

11.  Ledning vid armen (var lite mör) till relaxavdelning där jag fick cocosdryck direkt ur frukten.

”Min” behandlare, som jag kommer att träffa i två timmar varje dag så länge jag är här, arbetade i 2 timmar oavbrutet! Mörkt i rummet, bara ett ljus. Rökelse. Väggar ett par meter upp men öppet uppåt det höga taket av palmblad som vilar över hela centret. Tyst, bortsett från havet och fåglarna.

När jag låg där somnade jag tidvis men när jag var vaken funderade jag så här. Varför sa jag inte att jag sedan ett par veckor haft ett ryggskott som varit mer och mindre besvärande? Det gjorde sig påmint under behandlingen och jag kunde knappt komma upp efteråt. Blev också väldigt medveten om var kroppen var öm och ond och var den domnade av. Kära, kära kropp. Jag är så tacksam för att du är så medgörlig trots att du vanligen får så lite omsorg.

Sedan var det dags att gå till restaurangen i den gröna rocken, bara och endast, och äta lunch. Dusch är inte lämpligt förrän en timme efter behandlingen. Där fanns också andra i samma skick, oljiga, långsamma med sömniga ögon och omakeupade. Ingen fåfängans marknad direkt.

Om jag inte tog ayurvedan på särskilt stort allvar från början så inser jag att det gör mina älskvärda behandlare! Detta mina vänner är så otroligt ANNORLUNDA!

Mer i morrn!

The Mummy

Är barn mänskor och bör de lyssnas på och respekteras? Det finns hyllmeter att läsa i detta ämne, eller i alla fall i typ det här ämnet. Hur vi ska/kan förhålla oss till barn och på alla möjliga och omöjliga sätt vara bra föräldrar. Det finns ofantligt mycket man kan köpa redan till mycket små barn för att dom ska ha det allra, allra bästa. Ändå hävdar jag att barn inte är prioriterade i vårt samhälle. Några funderingar ur högen kan vara att de ofta har en både fysisk och psykisk arbetsmiljö som vuxna inte skulle acceptera. I skolan. Ni som inte vill sitta i kontorslandskap kan ju fundera över barnens situation.

Än värre, vi vet idag att skolornas mobbingplaner inte hjälper. Det är beforskat. Vi vuxna lyckas inte garantera en trygg vardag för våra barn. Det finns så oändligt många exempel på hur lågt prioriterade barn är, och jag har ändå inte börjat tala om förskolan.

Och lyssnar vi på barn? Njet. Ett exempel är när jag i mitt jobb träffar de duktiga flickorna. När de inte längre orkar gå till skolan har de ofta en längre tid talat om varför, men få lyssnar.

Men idag, idag vill jag tala om ungdomarna. Den mobbade gruppen.

I min lilla stad kunde man en dag läsa över hela mittuppslaget i lokalblaskan att -: ”Hur fina ungdomar du än har, lita inte på dem!”. Jag minns kanske inte helt ordagrant och citationstecknen är kanske ohemula men, andemeningen var tydlig. Fältassistenter och poliser som uttalade sig så, ville kanske inte tala om för oss att alla ungdomar super och ljuger men inte var det långt ifrån. Ungdomar är snart den enda grupp man kan uttala sig kränkande om utan att någon reagerar. Ungdomar är si, ungdomar är så och daagens ungdomar!

Sätt in romer, eller kvinnor eller vilken annan grupp som helst i sammanhanget så får ni höra hur det låter.

Och, vad ville dom egentligen säga? När jag tänker efter var jag nog för snäll i mitt omdöme. Dom sade uttryckligen att man inte kan lita på ungdomar. Dom försöker alltså ta bort alla incitament att uppföra sig på ett bra sätt. Relationen till de som betyder något, och som motiverar snart sagt alla människor, stör man ut genom att säga ”lita inte på dina barn”. Det lönar sig då inte heller att vara en skötsam ung mänska. Man kommer hur som helst att misstänkas för både det ena och det andra, helt oavsett.

Detta förhållningssätt gör mig så rasande så att jag inte kan se rakt.

När jag varit på föräldramöte och föräldragruppen har velat driva fram gruppregler för klassens ungdomar, tider att vara inne på osv, har jag varit beredd. Eftersom det är förutsägbart har man en fördel.

Saken är den att våra ungdomar är olika! Surprise! Dom är olika mogna och har olika förutsättningar för att ta ansvar för olika saker. En del lever livets glada dagar, andra är ledsna och arga. En del kämpar i skolan och med det sociala samspelet, medan andra är nyfikna och populära. Vi kan inte behandla dem lika.

Slutsatsen är att man behöver känna sitt barn. Sorry, men det kräver engagemang, tid och ibland inte så lite kamp. Det går inte att rationalisera hanteringen av ungdomar till gruppregler som ska gälla alla i klassen så att föräldrarna kan referera till detta i stället för att ta reda på vilka förtroenden den unga mänskan är mogen för och kan hantera.

Jag möter så många och de är så fantastiska!

The Mummy

Idag har jag sålt min lägenhet för att flytta in i myhuset på det nya året. Det känns fint men den praktiska knölen känns som ett smärre berg. Sortera, slänga, packa, bära, städa. Tur att vi är många som bryr oss om varandra och hjälps åt.

De senaste åren har varit som ett reningsbad.  Förändringens starka, för att inte säga vilda flöde, har fört mig långt bort från det liv jag levde och de föreställningar jag hade om framtiden för några år sedan. Tack Gud! Jag har aldrig känt det som att jag ska drunkna. Det finns något slags centerbord som håller mig på rätt köl.

Nu blir jag också renad från ytterligare en massa överflödiga saker och ställer in siktet ännu lite mer mot det angelägna i livet. Det blir på rikt, det här med att sakerna betyder så lite.  Fast det är långt till de som bara får äga en skål och en sked, eller till dom som sitter med en pappmugg utanför systembolaget.

I veckan som vara träffade jag en av många fantastiska kvinnor i västerbottens inland. Vi resonerade kring männen i vår ålder. Dom som vill spela golf och vistas i varmare länder under vintern. Dom som suckar när man vill tala värdegrund och genusfrågor eller över huvud taget tala om angelägna och lite trixiga saker. Dom som tycker att dom förtjänat att slippa det svåra och krävande i livet och som bara vill njuuta när dom nu arbetat ihop till det. Denna vältaliga kvinna sa helt enkelt som så.

”- Så osexigt”.  Jäpp, då var det sagt.

Det är inte viktigt att livet är bekvämt, det är viktigt att man sysslar med det som är angeläget. Make every day count. Tycker jag. 

The Mummy

Det finns folk som reagerar på slöjor och det finns folk som reagerar på kepsar. Det finns dom som tycker att flickor och pojkar, män och kvinnor, bör ha olika typer av kläder och färger för att allt ska vara i sin ordning. Turbaner är snyggt tycker jag. Och stora skägg.

Idag vill jag skriva om offerkoftan, det förbjudna plagget.

Det är så viktigt för så många, även feminister, att tala om att man minsann inte är ett offer.  Som om man kunde välja eller bestämma det. Som om detta att vara ett offer är något man kan ta på sig som en kofta , eller ta av sig för den delen. Om man är utsatt för övergrepp eller brott av annat slag är man per definition ett offer punkt.

Om det inte finns några offer, finns det några förövare då?

Att vara ett offer säger däremot ingenting om den drabbades karaktär eller personlighet. Offer är inte per definition skakande, snyftande, brutna mänskor. De är inte heller per definition självömkande, passiva  eller negativa mänskor som sitter fast i det förflutna.

Offer är man om man utsatts för övergrepp eller andra brott/kränkningar, punkt igen.

Om man inte godtar att man är ett offer vill man kanske inte heller tala om det man utsatts för av rädsla för att bli betraktad som en av dom där jobbiga, gnälliga mänskorna. Det gagnar förövarna. Dom lever på offrens skam och tystnad. Nej, basunera ut det för tusan! Hen slåss, hen ljuger, hen utnyttjar allt och alla som kommer i hens väg, hen kränker och förtrycker.

Man kan inte välja om man är offer eller inte. Kan man välja om man tycker synd om sig själv ellerl inte? Kanske. Det är ju ett mer subjektivt koncept. Det är i alla fall superduperförbjudet. Mänskor som av olika anledningar har det svårt säger ofta i samma andetag som de berättar om sitt lidande att de minsann inte tycker synd om sig själva, och, att de minsann inte heller vill att någon annan ska tycka synd om dem. De aaavskyr självömkan. Varför det frågar jag? Att det är synd om en mänska säger inte mer om den än om den råkar vara ett offer. Bara att något är svårt.

Det händer nu och då, när jag träffar dessa mänskor, att jag säger att jag förbehåller mig rätten att tycka synd om dem, även om de nu inte tycker synd om sig själva. Jag gör väl hur jag vill och det är  viktigt för mig att jag kan tycka synd om andra.

Jag tycker gott man kan tycka synd om sig själv också om det behövs och kanske ibland också när det bara mest känns som om det behövs. Man behöver ju inte lägga sig ner och dö för det. Man kan svära, skaka näven mot det jävliga och bli konstruktiv. Man kan också gråta och dra sig tillbaka en tid för att läka. Man kan behöva andra. Behöva tröst.

Nej, upp offer i alla länder! Låt oss tycka synd om varandra och oss själva som bara den. Det kan vara befogat. Men låt oss också exponera förövarna . Högljutt!

The Mummy

Namn har en alldeles särskild kraft. Kan man nämna trollets namn spricker det. Man får makt över demoner när man nämner dess namn.

Våra namn är inte bara kombinationer av bokstäver och ljud, de är en viktig del av vår identitet. Någon som älskar oss har valt åt oss ett namn någon gång. Det finns inga samhällen i världen där människorna inte har namn.

En av mina söner heter Boas. Vackert tycker jag, runt och varmt som en liten såndär kattsäng med ett svängt tak och med teddytyg på insidan. Ett bo, ett varmt och tryggt bo. Alla mina barn har fått vackra namn för att jag älskar dom.

Inget av mina barn har kallat mig vid mitt namn. Jag heter för dem mamma. En stor betydelsefull del av min identitet. Det är ok så klart. Min mamma har ett väldigt vacker namn. Ragnhild. För mej är hon mamma.

Idag hände något alldeles nytt. Mina barnbarn lekte i angränsande rum. De ville påkalla min uppmärksamhet för att jag skulle rädda dem från ett hål de ramlat ner i (!?!). Och, dom ropade Månika! Månika!

Detta blir det första av mina inlägg som refererar till de tolv år av mitt liv som jag utsattes för övergrepp. Ni förstår, det är viktigt att tala klarspråk. Övergrepp. Jag gick till kvinnojouren av en enda anledning. Att dom skulle tala om för mig, i klarspråk, att det var övergrepp jag varit utsatt för och att jag skulle/fick kalla den som utsatt mig för förövare. Det manipulativa våldet är svårt att se, beskriva och förstå. Desto viktigare är det att sätta ord på det. Det är avgörande att känna till demonens namn.

Dom sa.

Det du varit utsatt för är våld och övergrepp.

Dom sa också.

Vi känner igen din berättelse, det sker på samma sätt i olika kulturer och samhällsklasser.

Dom sa.

Han är en förövare och ska kallas vid sitt rätta namn.

Jag sa.

Tack, jag behöver ingenting med av er.

Tack.

Benämningar. Övergrepp. Förövare.

Under tolv år blev jag aldrig tilltalad med mitt namn. Aldrig. Inte nästan aldrig utan på riktigt aldrig som i inte en enda gång.  Jag blev heller inte tilltalad med något internt smeknamn eller öknamn som Monkan eller dylikt.  Inte med något mer allmänt smeksamt som älskling, gumman eller någonting ditåt. Aldrig. Aldrig som i inte en enda gång.

Namnlös.

Följaktligen blev jag heller aldrig presenterad. Det skulle ju ha krävt att han uttalat mitt namn eller på något annat sätt benämnt mig. Månika, min fru, kärringen, min kära eller vad som helst. Aldrig. Inte med en blick, gest eller med den minsta antydan i kroppsspråket kunde man utläsa att vi hörde ihop när vi kom till ett sammanhang som bestod av hans bekanta. Jag var helt bortkopplad och överlämnad till min egen förmåga att knyta kontakt och orientera i nya sammanhang. Så det gick väl bra kan man säga. Jag pratade med folk jag tyckte var trevliga. Det hände att jag diskuterade genusfrågor, tog mer plats ibland, mindre ibland, men satt aldrig ledsen i ett hörn.

Det var inte uppskattat. Till min förvåning blev jag upplyst om att vi inte längre kunde umgås med hans bekanta eftersom jag skrämt dem och eftersom de inte tyckte om mig. Blixt från en för mig klar himmel.

När dom namnlösa börjar ta plats är allt uppåt väggarna. Börjar finnas. Blir sedda. Kanske till och med blir uppskattade.

Det manipulativa våldet är svårt att se, beskriva och förstå. Vi har bara börjat. Men följ med om du vill, och känner du igen dej, hör av dej!

The Mummy

Som ni säker märkt blandar jag med nöje engelska i mitt språk. Det är larvigt och kan ifrågasättas, särskilt när det mest rör sig om uttryck som oh yeah och sånt trams!

Men det är av någon konstig anledning så att mina språkinställningar inte är så stabila. Det har hänt att jag vaknat med engelska som defaultläge och då har det hänt jätteweirda saker. (Man kan blanda också).

Jag är ingen poet. Verkligen inte. Har aldrig vare sig kunnat eller längtat efter att uttrycka mig medels poesi.  Men vid ett tillfälle vaknade jag med en färdig liten dikt i mitt huvud. På engelska! Det känns nästan som att vara besatt av någon entity helt väsensskild från mig, the host. Mer då på grund av poesin än på grund av språkinställningen.

Man kan väl ifrågasätta den konstnärliga kvaliteten antar jag, men för mig var det som ett smärre under! Så här gick den.

Company

Tread carefully in the shrine of my inner garden.

Mind de daisies.

Lower your voice.

There´s plenty of space in the shadow of the willow.

Att bli liten igen tillsammans med sina barnbarn är en förmån och ett under. Vi möter enkla vardagliga saker som tidigare passerat utan att beröra med (för min del aningen överdriven) förundran och nyfikenhet. Löven ramlar ner från träden! Huh! Man kan sätta en post-it lapp på näsan och ser då ut som en anka, hilarious! Vi smakar oss genom kylskåpets alla burkar och tuber, messmör, saltgurka, kolasås, creme fraiche, korvbit. Oh! Ah! Blä!

Vi hittar också småkryp överallt. Nån konstig en i fönsterposten, en sömnig fluga i fönstret. Dom får mycket uppmärksamhet. Vi undrar var dom bor, vad dom äter och hur dom har det.

I söndags åkte vi till affären för att köpa bullgrejer. Saffran, smör, mandelmassa, russin, jäst mm. Ingenting som egentligen kan passera för mat och nyttigt. Utanför dörren till affären satt en människa. Med en filt över benen och en pappmugg i handen.

Vad är jag känner när jag som ensam vuxen relativt ofta väljer att gå förbi med snabba steg och bortvänd blick. Det är övertydligt. Skam!

Dom sitter utanför bolaget också. När jag ska köpa min mellandyra whiskey för en 400 spänn sitter dom där och behöver. Fan! Inte undra på att skammen bränner.

Men värst av allt. När jag har med mig barnen kan jag inte, går det inte, att visa dom att man bara kan gå förbi en medmänniska utan att bevärdiga den med en blick. Det går inte. Vi som tittat på myror och små skalbaggar och minimala små figurer i fönsterposten, undrat vad som äter och var dom bor och låtsats bry oss. Nu bara går det inte att visa de små oskyldiga barnen att man kan göra det fulaste som finns mot en annan människa. Inte se. Som om dom inte fanns. Till intet göra. Göra till intet. Klart som tusan att dom ser att det sitter en farbror på marken. Undrar, varför sitter han där, fryser han mm.

Så, jag vuxnar upp mig, ser personen i fråga i ögonen, säger hej, ger lite pengar. När dom små ställer ifrån sig de små varuvagnarna får dom ta ut femkronan och ge den till farbrorn som sitter på marken. Dom säger hej. Självklart och spontant. Han säger hej. Ett möte uppstår. Han vinkar när vi går.

I bilen kommer det ena knyttet på att han gett bort en peng. Han säger lite lamt, min peng? Jag förklarar att farbrorn kanske behövde mat.

Hur i helsicke ska detta gå att förstå? Mitt försök till vuxet förhållningssätt räcker inte på ljusår till. Varför får han inte äta hos oss? Varför har vi pengar och inte han? Hur kan det vara att vi köper mandelmassa när han behöver mat? Och whiskeyn!

Jag tröstar mig, fast inte på riktigt, med att vi i alla fall försökte se en människa. Inte tillintetgöra. Göra till intet, till ingenting. Så pass i alla fall. Egentligen skäms jag.

Vi kommer säkert att prata med om dessa obegripligheter längre fram. Jag bävrar. (By the way. En del av vår interna kultur består av de felsägningar som gjorts av barn och mindre språkligt begåvade vuxna i vår krets genom åren. Det blir så integrerat i språket att man till slut nästan glömmer hur det ska vara på rikt. Jag får tex riktigt tänka efter på vilken vilket fenomen som beskrivs av murken respektive purken sedan en kär familjemedlem introducerat purkna stubbar i min värld.)