Inga planer på att sluta
Hej på er! Jag kämpar på! Jag har fått en diagnos av "deppigare" sort men sorgen blandas med att vissheten har ett värde i sig. Att veta är bättre än att inte veta. Jag mår bättre psykiskt nu, när jag vet, än när jag famlade i blindo och fick noll hjälp av vården. Jag försöker läsa på men ord som "smärtsam", "progressiv" och "kronisk" skrämmer och när jag får mina "trött-il" och somnar, i princip, stående så känns det för sorgligt. Finns lagligt "uppåt-tjack" om vi bortser från de jag redan provat såsom: Kaffe, snus, socker och träning? Jag tror inte det. Synd. Vill ha. Jag vill känna mig pigg igen!!! Annars tar jag det i den takt jag orkar så bloggen blir det nog både lite hit och dit med. Men jag har inga planer på att sluta. Bara så ni vet! Puss!
VI förtjänar bättre
Ni förtjänar bättre. Jag förtjänar också bättre, by the way, men min kropp är sjuk och det
har påverkat, ja till och med handikappat mig, de senaste veckorna. Jag hade en vecka då mina ben och fötter ej fungerade, kliniska fynd gjordes och jag väntar på en tid hos ortopeden för en bedömning. Jag har bytt doktor, provar en ny smärtmedicin och sover något bättre. För tillfället kan jag också gå, tack vare nya skor och att mina "skov" alltid når kulmen för att sedan bli bättre ett tag. Jag ska till neurologen om två veckor och ångesten blir bättre av flera orsaker. Jag sover bättre, undersökningar görs i ganska hög takt OCH med en specifik diagnos i sikte. En hemsk diagnos men också en som skulle förklara problem jag haft hela mitt liv samt varför det blivit akut dåligt efter graviditeten. Diagnosen är kronisk och får jag den kommer mycket att handla om träning/sjukgymnastik, medicin och hur jag förhåller mig till min smärta. Det senare är där jag vill lägga mest krut: att njuta av livet trots smärta och njuta extra när jag är i mina bättre perioder. Sommaren torde kunna bli en sådan.
Men snart stundar barnkalas och morsdag på samma dag samt en radda med födelsedagar inklusive min egen!
Hurra! Puss på er!
Sömnen
Satt uppe i natt till 04.45 och försökte distrahera mig från att fötterna värkte.
Jag har haft dåliga nätter i någon vecka nu men det här är något i hästväg.
Smärtan har brytit igenom sömnen och gjort allt surt och att jag vaknat vid
varje vändning och att jag drömt att jag torterats... men att sitta uppe för
att man inte klarar av att ligga still, för att kroppen är en fiolsträng som dras åt
och för att paniken växer för varje minut... Inte för att förlora sömn, oh no, det
är jag redan låångt förbi. Nej jag får panik för att det gör ont och för att jag blir
rädd för att kroppen försämras så snabbt. Dessutom har den ju börjat svimma vid
för stor smärta så det är jag också rädd för. Det får bli kryckor idag, tror jag.
Jag låter gärna bli dem eftersom mina handleder far så illa men idag måste fötterna
och framförallt tårna sparas. I går gick vänster "ringtå" ur led och började krångla.
Jag "knixade" den på plats så den slutade peka åt skogen men resten av tårna värkte
lika glatt ändå... Oh, well: Dagens gnälldos BUHUHU!!!
Imorgon går jag till både läkare och sjukgymnast. Hade jag inte haft de tiderna hade jag slängt mig på telefonen och gormat mig till någon mirakelspruta eller så... Tror ni det finns sådana ;) haha! Det värsta i kråksången är att jag vet att HELT smärtfri blir jag inte, jag hoppas bara på något som kan kapa topparna så att jag kan gå och i framtiden träna för att bygga upp min kropp. OCH så jag kan sova, annars kanske jag blir galen på riktigt.
Det blev vist lite mer BUHUHUHU men det är det jag har att bjuda just nu. Hjärnan behöver sömn för att producera ord som inte är gnälliga till sin karraktär. Återkommer när jag fått mig lite!!
Det som är värt det
Jag önskar att ni visste hur lång tid det tar att skriva ett inlägg. Jag har ibland så mycket värk att jag ser suddigt, tappar ord och ibland kontakten med verkligheten. Varje mening jag skriver dubbelkollar jag för jag vet att där saknas ord eller bokstäver och ändå vet jag också att jag missar mycket. Att ni ser hur stavning (hur det nu kan gå till) blir sämre, inläggen spretiga och långt emellan dem.
Jag är varken döende eller på väg att ge upp. Jag har bara mer svårigheter än jag velat erkänna för er, för min omgivning och mig själv. Jag har ont och har haft det länge och hjärnan påverkas av detta. Allt går långsammare. Jag gör saker "som är värt det" och sedan betalar jag priset. Då kan jag ha ont och tycka att det var värt det! Det är så jag överlever just nu.
Imorgon tar jag en roadtripp med en god vän för att träffa en doktor i en annan stad. Vi får se vad det kan ge men jag vet att jag får trevligt med min äldsta vän. Hon som alltid funnits där. Vi ska försöka njuta av ostörd tid för varandra! Puss på er!!
Självklart förtrycks tjocka människor... av smala
Jag har tänkt mycket på det här med att vara tjock. Plussizemodeller ser ut som vanligt folk, skådespelerskan Jennifer Lawrence anses vara en överviktig skådespelerska och de flesta barn
med snippa och hygglig läsförståelse funderar på bantning. Ur led är tiden. Bloggerskan och twittraren
When Darkness Falls drunknade i kränkta kommentarer a´la "Buhuhu, påpeka inte våra privilegier för vi har det inte heller så djävla lätt" när hon startade #-tagen #Smalaförtrycker (startad i syfte att ge tjocka ett forum för att dela med sig av sina historier av förtryck). Folk blev som vetvillingar på LSD.
"Du ska ha djävligt klart för dig att jag inte förtrycker en djävel, kom ihåg det när du tagit dig upp ur skoskaften jag tryckt ned dig i"
och jag överdriver givetvis en smula men folk blir generellt så kränkta när deras smärta inte är i fokus att de tappar både empati och vanligt, djävla, hyfs. Peka ut ett förtryck... exempelvis mäns förtryck av kvinnor (och det faktum att män står för 98% av sexuellt våld) och någon djävel ska alltid påpeka att hen känner en man som blivit våldtagen/slagen osv som om det motbevisar statistik och den överliggande strukturen.
Tjocka människor blir förtryckta. Där skulle jag vilja sätta punkt för det som följer är en sådan djävla självklarhet, men måste sägas: de blir inte förtryckta ur tomma intet och relativt sällan av andra tjocka (även om det förekommer någonstans mellan "försumbar" och "fullständigt ointressant djävla anomali" i statistiken) nej, de förtrycks av smala/normalviktiga. Inte av alla hela tiden men i mina ögon tillräckligt för att kvala in som förtryckt grupp och smala i gruppen förtryckare i samma mening som vita förtrycker People of Coulor elller heterosexuella förtrycker homosexuella/bisexuella/transsexuella m.fl. På gruppnivå och inte sällan på individnivå därför att smala är normen. Och genom att vara det, åtnjuter de privilegier som tjocka inte har, men mer än det, tjocka utsätts för förakt, "humor", spott och spe, kommentarer och kränkningar. Om det är svårt (och det är det verkligen) att vara ett kvinnligt våldtäktsoffer i kort kjol, så chansar jag vilt på att det är svårare att bli trodd som kvinnligt våldtäktsoffer i kort kjol med en rejäl övervikt. Ätstörningar är en del/konsekvens av objektifiering av kvinnokroppar, det ska stoppas, men förtrycket av tjocka är andra sidan av samma mynt: objektifiering av kvinnokroppen och avsky mot allt som inte faller inom normen. Ibland/ofta är de till och med samma sak, dvs att tjocka människor lider av ätstörningar vilket gör det ännu galnare att påstå att detta är en hatkampanj mot ätstörda eller ofrivilligt magra. Smala har sina sorger som alla andra men strukturellt anser jag att de sitter på privilegier!
Vad som händer är följande (och det händer hela tiden, vart en än tittar): Privilegier och makt påpekas av de utan och de som sitter på dessa går basurkas! För ett djävla liv, hånar, provocerar, påpekaar bättre sakerr att använda sin tid till eller blir helt enkelt så (kränkta) förbannade att de går till angrepp Å det grövsta. Varför? För att genom detta påpekande tiltar deras värld ännu några grader. Det finns ännu en del, när vi pratar intersektionalitet, att ta hänsyn till. En förbisedd grupp och fler lär poppa upp för vi har långt ifrån kartlagt alla grupper som lider eller alla grupper som åtnjuter privilegier de inte vill släppa. Om jag vore smal skulle min kommentar vara:
"Faan också! Jag har missat detta. Det svider. Jag är kvinna, jag är underklass - shit vad surt det är att bli medveten om smalhetsprivilegiet - det är ju så bekvämt!!! Men efter att ha vältrat mig i egoism och tyckt synd om mig själv lämnar jag ordet till er... till er som frågan handlar om. Jag ber i förväg om ursäkt för att jag har och kommer att ta av er plats/tid när jag bara borde lyssna och jag ska göra mitt bästa för att hålla käft och låta er berätta era historier och jag ska läsa varenda en av dem. Over and out!
Men nu är jag inte smal. Jag kan relatera till att bli förtryckt och utanförskap. Därför kan jag också se när egot ställer sig i vägen för alla de smarta människor som uppfört sig illa på den tagen. Hur det sider och hur de försöker komma undan, slingrar sig och vill inte vara medansvarig. Men gissa vad? Som människa MED privilegier är du alltid medansvarig i det förtryck som pågår bara genom att upprätthålla normen, spela spelet osv - surt va?! Och det finns förlåtelse. Det finns förståelse för att smalhetsprivilegiet är bekvämt och att du jobbat hårt för det. Ingen ber dig bli tjock. Vad som efterfrågas är empati och lite vanligt djävla hyfs när människor berättar om kränkningar. Ingen kan skaka av sig alla privilegier och vandra utan skuld på vår jord. Ingen går oskadd ur varken barndom eller vuxenliv men tillsammans kan vi skapa ett klimat där de med privilegier lägger egot i skrivbordslådan innan de kommenterar och där vi kommer ihåg att kvinnor är människor, inte kroppar - subjekt, inte objekt - personer, inte varor eller kroppsdelar.
Jag är inte smal...men jag är inte heller tjock. Inte har svårt att röra mig, tvätta mig- tjock. Inte får kommentarer på stan- tjock. Inte blir kränkt av random smal person för mina matvanor- tjock. Jag kan inte relatera fullt ut med förtrycket. Jag kan bara lyssna och reflektera över andras berättelser. Men som "mellan-tjock", mullig, kurvig, stor, knubbig tvåbarnsmorsa kan jag se mina smalhets-privilegier försvinna i takt med att kilon läggs till min kropp. I detta mellan-land lever man utan det rena hatet/kränkningen/förtrycket/föraktet - vilket jag är tacksam för, men jag lever också utan privilegierna. Problemet är att många sympatiserar med mig, tycker synd om mig, vill peppa mig att "ta tag i mig själv", tror att de gör mig en tjänst och sig själva gott karma på köpet.
NEJ TACK! Jag är inget projekt. Jag är en människa som väger mer än BMI-skalan tycker är okej, men jag är en människa och jag väljer själv vad jag ska lägga tid på: viktnedgång eller att leva. Jag har valt det senare. Ibland kan de två sammanfalla men inte just nu. Man kan vara "överviktig" och hälsosam liksom smal och ohälsosam - jag är inte hälsosam för jag orkar faan inte just nu. Jag tyckr om min kropp ändå och folk verkar så oändligt förvånade... "Det måste vara ett försvar (kanske) eller konstig kroppsuppfattning (nix, jag vet att jag inte är normen)"... och oändligt provocerade...
Men jag ska sluta kalla mig tjock, fet osv. Jag är helt enkelt överviktig enligt socialstyrelsen men inte så överviktig att jag förtrycks. Min historia av att leva utan smalhetsprivilegierna är ett hån mot de som förtrycks för storleken på deras kropp, som blir isolerade på grund av det och som känner tyngden av normen på sina axlar mer än jag kan föreställa mig. Vi borde alla öva på att stänga munnen när någon uttrycker att de är förtryckta och spetsa öronen även om det svider. Smala förtrycker givetvis genom strukturen att normen är eftersträvansvärd och alla andra är lata, dumma and whatnot. Självklart. Vi överviktiga i mellanläget gör det också... Ingen går oskadd och skuldfri genom livet men med lite ödmjukhet och spetsade öron kan vi reparera så mycket vi kan och hinner. Börja nu. Objektifieringen av kvinnor måste få ett slut.
OBS! Ingen försöker ta ifrån smala deras upplevelser av kränkningar och nackdelar med att vara smal, ätstörd, ofrivilligt smal. Men dessa upplevelser motbevisar inte förtrycket av tjocka, vilket detta inlägg handlar om. Viktigt är att berätta i rätt forum. Ett forum för tjockas berättelser om strukturerat förtryck är fel forum för dessa upplevelser. Ingen ber dig låta bli att berätta, bara göra det i rätt forum och inte som ett sätt att motbevisa fötrycket mot tjocka!!