Vän av ordning
Fördelar och nackdelar med att barnen är i "petnoga-åldern" eller som jag kallar dem:
Vän-av-ordning-1 och vän-av-ordning-2 (alternativt "petnoga-ministrarna")
+ Att de själva kommer ihåg att de ska ha byxor på morgonen
+ Att de påminner om både min och sin medicin
+ Att de påminner mamman om att ta en snus till kaffet
+ Att de påminner mamman om att snus är "uss uss" och "blääää!"
+ Att de numera tycker att bajs på händerna är en dålig idé
+ Att de hojtar högt när mamman tappat posten på väg från postlådan
+ Att de vill ha sina lekhjälmar jämt och påminner om vi glömmer dem
+ Att de alltid påpekar om någon pruttat (för mamman har prutthumor)
+ Att de vrålar:"Tööt tööt!" på pensionärer som blockerar gångarna i affärer
+ Att de snyter sig när de blir snoriga
+ Att de alltid försöker lugna de som är upprörda genom att stryka på ryggen
och säga "lugn, lugn"
+ Att de är noga med att pussa mamma godnatt innan de går upp och nattas av pappan
- Att de vill ha sina lekhjälmar jämt, även om det inte är halt ute och kräver
att mamman springer in och hämtar dem!
- Att de påpekar högt om MAMMAN pruttat även om vi är bland folk...
- Att de hojtar: "tööt, töööt!" och sedan kör pensionärerna, som blockerar gångarna,
på hälsenorna
- Att en måste skära bananerna på längden bara för att en gjort det EN gång
- Att en måste öppna glass och yoghurt exakt rätt för att undvika 3:e mat världskriget
- Att de snyter sig i mina kläder när de blir snoriga
- Att de ALLTID ska ha på sig hjälm och skor... oklart varför
- Att de kan bli handgemäng när de försöker lugna sin upprörda bror (det är inte alltid
som ett snusförnumstigt "lugn, lugn" är lugnande, speciellt inte om upprördheten kommer
av att man stulit en leksak av den man försöker lugna...)
- Att de alltid är noga med att pussa alla leksaker godnatt. När tjugoelfte bilen får
en godnattpuss är det ganska träligt...
Varning för Jinx!!
Idag har jag varit gift i fem år. Vet inte hur det ska firas än men något litet extra Lördags-mys ska det väl bli. (Vi firar mer imorgon, Lördag, eftersom maken jobbar idag och jag är själv med barnen så guldkanten får vänta tills vi båda orkar.) I morse hände något konstigt. jag kände mig utsövd...?
*Plats för förvånade utrop och höjda ögonbryn*
Vafalls!!? Känner efter i kroppen och jag verkar inte dödssjuk...
Vi tittar på "Shaun the sheep" och barnen äter russin medan jag sippar kaffe.
Jag känner en analkande katastrof enbart för att morgonen börjat för... bra?
(Peppar peppar, ta i trä, tvi tvi över axeln och allt det där!!)
God Fredag på er!!
HerreJösses vad jag skulle idka samlag om lösningen på problemet med förtryck låg i en penis
Då och då undrar jag på riktigt vad som är fel (och nu tror ni att jag ska skriva samhället men där VET jag mer eller mindre vad som är fel) med mig... Det här är inget tyck-synd- om- mig-inläg utan snarare en inblick i hur mitt liv som feminist ter sig. För jag inser att jag kan verka provocerande, arg, depprimerande och negativ. Att man blir trött på mig eller provoceras av mig, men låt mig tala om en sak (shhh, en hemlis): Jag försöker inte provocera.
Tror någon att det är kul och bekvämt att provocera andra och göra dem obekväma?
Jag kan tala om att det är ytterst Oskönt. Att provocera är inget jag väljer det är något jag gör genom att finnas till och tycka till. Jag vet att jag är obekväm när jag inte skrattar åt sexistiska skämt eller tar en debatt men det är inget jag VILL vara. det är en konsekvens av att människor drar tråkiga sexistiska skämt och diskuterar onyanserat kring kön och strukturer. Det är de som borde uppfattas som obekväma men, suprise suprise, så är det kvinnan som inte skrattar och inte står ut med dumheter som blir obekväm. Om det var möjligt att ha kvar min intigritet och samtidigt slippa denna skavande känsla av att vara obekväm skulle jag göra det. Men jag vet att det inte är det.
Jag försöker sällan, medvetet, provocera DÄREMOT försöker dagligen människor provocera mig. På skoj, som ett skämt, för att kunna skrattande säga att "det är så kul att provocera" eller "jag visste att du skulle bli arg för det där". Om ni bara visste hur många sådana provokationer jag LÅTER BLI att nappa på så skulle det inte te sig så konstigt att det rinner över då och då. Jag nappar inte för jag VET att diskussionen kommer att sluta med någon annans smärtsamma skämt på min bekostnad. Inget av det jag säger kommer att gå fram och det beror på en kunskapsklyfta. Åtminstone måste jag intala mig det. Annars ter det sig som en outsäglig grymhet att ta något som jag sörjer, som jag blir upprörd över, och göra det till ett skämt med mig som förlorare. Om jag visar hur jag känner en sådan gång får jag antingen höra att jag är humorlös alternativt blir stämningen dålig och jag lastas för det. För att jag inte skrattar, med gråten i halsen, åt att kvinnor nedvärderas, misshandlas och våldtas som en del av vår kultur. För att jag inte kan vara lättsam med mitt livs största trauma.
För visst är det traumatiskt att bli sexuellt trackaserad, stalkad, hotad, förnedrad och förtryckt men det är ingenting mot traumat att människor inte bryr sig om det eller ännu värre skyller det på mig. Det är ingenting mot att mötas av våltäktsskämt eller funderingar "om feminismen har gått för långt". Det är inget mot att dagligen mötas av rapporter om friade våldtäktsmän och mördade kvinnor. Det är inget mot att inte bli tagen på allvar och provocerad som om det vore en djävla sport att skämta om det som ligger mig varmast om hjärtat. Förrutom skavsåret som aldrig läker, för att jag alltid känner mig obekväm, så är mitt jag misshandlat av samhällets syn på män och kvinnor.
Jag vet att det inte är mig det är fel på men frågan dyker upp ändå därför att min hjärna inte kan hantera den känslomässiga krock som det är att leva som feminist i ett ojämställt samhälle. Min hjärna måste försöka hitta sätt att förstå varför det skaver och gör ont, varför JAG anses provocerande och varför andra tycker det är roligt att det gör ont i mig. Min hjärna jobbar intensivt med att förstå varför Belinda Olsson framställer feminismen som en grupp manshatande tramsmajor och varför kända idrottsmän nedvärderar kvinnliga, varför JAG är obekväm men inte tafsande män och varför vissa människor tjänar mer uteslutande för att de har snopp och ÄR normen. Lägg till allt det samhället lärt mig att jag ska vara om jag har snippa (skönhet, dygd, underviktig och knullbar, jag ska allstra barn utan att det syns på mig och jag ska själv ta ansvar för mäns sexualitet samtidigt som jag är omhändertagande av naturen och jonglerar barn och karriär) egenskaper som inte bara är av ondo men som aldrig varit ett val. "Släta ben är härligt, jag gör det för min egen skull..."
Om jag påpekar kunskapsklyftan mellan mig och meningsmotståndare är jag en snobbig genusfanatiker, en rabiat feminist i behov av manligt könsorgan uppkört i mig som något slags feministisk medicin. HerreJösses vad jag skulle idka samlag om lösningen på problemet med förtryck låg i en penis. Att vara obekväm har aldrig varit ett val, aldrig ett mål. Att gubbar som inte vet hur man stavar "strukturer" stör sig är en en bonus, det erkänner jag, men det är inget jag inte skulle byta bort tillsammans med skavsåret om jag kunde. Men jag kan inte. Så jag skriver och tänker att om än jag inte är någon Virginia Woolf så delar jag med henne upplevelsen av att vara kvinna. Om någon funderar över systerskap så är det där jag hamnar i mina tankar. Jag är i gott sällskap.
Kanske en semmelkrans...?
I veckan firas det bröllopsdag, 5-årig bröllopsdag! Förra året glömde jag ju den men i år kom jag på det i god tid. *Klappar mig själv nöjt på axeln* Egentligen blir firandet till helgen men jag var så nere igår att maken gav mig min present i förtid. Mina kära läsare, yours truly skriver detta inlägg på en ny, liiiten och lätt dator!! Jag blev så glad att jag grinade!! Den är perfekt att ta med för pluggsesssioner på café och den flyttas lätt mellan rummen i huset. Min alldelens egna plugg, blogg och surfdator!! Jag är så glad och nöjd! Idag kommer farmor och farfar för att leka med barnen och då tar jag MIN dator i en medföljande väska och sticker för lite intensivt pluggande!
Nu ska jag surfa efter något gott bakverk att fira med till helgen. Kanske en semmelkrans...?
Jag är så trött på att ägna tid åt att berättiga feminismens existens, jag är så trött på manligt tolkningsföreträde och jag är så oerhört sorgsen över mäns tystnad.
Bloggkrisen som jag nämnde i förra inlägget. den är här... igen och snälla tro mig när jag säger att jag inte fiskar efter ryggdunkar i första hand utan på riktigt funderar över min bloggliga existens.
Krisen har flera komponenter. En är att jag inte bloggar anonymt. Detta gör att jag faktiskt är rädd för "troll" (läs: män som hotar och hatar kvinnor). Detta skulle kunna avhjälpas genom bloggflytt, lösenord m.m. men inget alternativ är särskillt lockande just nu. För mycket jobb med det. Men rädslan hindrar mig från att vara så radikal som jag är, när det kommer till skrivandet. En annan komponent är alla fantastiska bloggar därute som skriver oftare, bättre och radikalare. Med mitt eget liv i ständigt kaos blir inläggen splittrade och jag känner ibland att en länk till någon medsyster skulle vara ett bättre val än att själv knåpa ihop ett spretigt inlägg. Jag vet att jag kan vara slagfärdig, kvick och vass men jag hinner aldrig riktigt sitta ned och skriva och när jag gör det så har så många andra vassa kvinnor redan sagt det jag vill säga och jag känner mig osäker på om jag sysslar med plagiat eller om vi bara tycker väldigt lika, jag och alla vassa tungor i länklistan. Sedan har vi hopplösheten. Ni får gärna vara positiva, jag beundrar det, men jag är i en period där det känns som om min egen påverkan är ytterst marginell. Jag läser om våldtäktsdommar, om mäns våld, om krig, elände och strukturer som förtrycker kvinnor, alla som inte är vita, fattiga, homosexuella, transpersoner och barn.
Män framställs av rättsväsendet, belinda Olsson och media som efterblivna idioter som inte fattar vad nej betyder, som är kuvade om de tar hand om sina egna barn och som oförmögna att ta ansvar för sina egna drifter. Min hopplöshet bottnar i:
VARFÖR BLIR NI INTE UPPRÖRDA?? VARFÖR SAMLAS INTE MÄN I HORDER FÖR DEMONSTRATIONER, VAR ÄR PROTESTERNA MOT ATT NI, SOM GRUPP/KÖN, ANSES MER ELLER MINDRE DUMMA I HUVUDET? VARFÖR ÄR NI INTE RASANDE? ALLA SNÄLLA MÄN (SOM DET SÅ FINT KALLAS NÄR NI INTE SLÅR OCH VÅLDTAR) SOM MED SIN TYSTNAD SAMTYCKER. PROBLEMET HAR ALDRIG VARIT DEN MINORITETSGRUPP MÄN SOM VÅLDTAR OCH MÖRDAR UTAN DEN MAJORITET SOM INTE ROPAR UT SITT AVSTÅNDSTAGANDE FRÅN MINORITETEN. FÖRST NÄR UTTRYCK SOM "ALLA MÄN ÄR POTENTIELLA VÅLDTÄKTSMÄN" FLORERAR BÖRJAR "SNÄLLA" MÄN PROTESTERA, MEN VAR I HELA HELVETE FINNS DET ENGAGEMANGET NÄR MÄN BEGRÄNSAR KVINNOR SÅ TILL DEN MILDA GRAD ATT VI ÄR SÄKRAST I ENSAMHET?? För kvinnor är inte säkra på gatorna eller krogen men vi är heller inte säkra hemma om vi valt att leva med en man. Jag VET att majoriteten av alla män inte slår och våldtar men statistiskt sett så är den farligaste platsen för en kvinna det hem hon delar med en man.
När en kvinna blivit våldtagen av flera män så förväntas vi använda värdefull tid av debatten, kring hur detta kunde ske, till att prata om de stackars snälla männen som inte våldtar... VAR FINNS LOGIKEN I DET?? VAR FINNS RESPEKTEN FÖR OFFRET OM ALLA SOM INTE BEGÅR BROTT FÖRST SKA FÅ KOMMA TILL TALS. Jag erkänner villigt att det finns en majoritet av män som inte våldtar och många män i min närhet som är fantastiska människor. Med det sagt är det dags att sluta kapa debatten om friande våldtäktsdomar med dessa påpekanden. Att de snälla männen ska ha det sagt i varje debatt är respektlöst mot alla offer. Vi säger indirekt att det är viktigare att påpeka detta än att debattera VARFÖR män står för över 90% av allt sexuellt våld.
Alla versaler och utropstecken ovan är en del av min bloggkris. jag känner mig uppgiven. SD är tredje största parti, kvinnor får våldtas om förövaren åberopar dumhet och kvinnor ska ta ansvar för mäns sexualitet. Runt om i bloggosfären skrivs att feminismen blomstrar, och det gör den (vi ÄR starkare än någonsin), men jag har så svårt att se det. Jag är så trött på att ägna tid åt att berättiga feminismens existens, jag är så trött på manligt tolkningsföreträde och jag är så oerhört sorgsen över mäns tystnad.
Gudrun för stadsminister 2014!
Läget
The line must be drawn here!! Vi avskaffar Måndagar och deras dåliga inflytande på andra dagar exempelvis Söndagar och Tisdagar som inte kan låta bli att ta intryck av detta dåliga sällskap!
Hörde jag ett "Amen"? I samma anda avskaffar vi fläskkorv, magsjuka, torrt fikabröd, svagt kaffe
och underlivssvamp!
Alla som trodde att andra avsnittet i "Fittstim, min kamp" skulle räta ut alla frågetecken och visa en nyanserad bild av feminismen fick en ordentlig spark på snippan. Det blev en regelrätt attack och en totalt katastrofal bild som pumpades ut. Mångas första möte med feminismen blev denna hädelse. Jag måste lämna det därhän för jag orkar inte ens tänka på eländet.
Jag har börjat en ny kurs: "Genus och litteratur", tänker att det passar bra med tanke på att målet med studierna är en lärarexamen i historia och svenska. Men framförallt: Kuuuuuul!!!! Ska bara få ihop heltidsstudier med en total frånvaro av barnomsorg - än så länge. Vi väntar ju på en plats.
Kort uppdatering av läget!
Jo! jag har en bloggkris också men mer om den sedan! Pöss!
Pjuh!
Och en god morgon till er!! Vid 07-rycket i morse masade jag mig upp med en kraftig plugg-baksmälla. satt uppe till 01.40 och sedan tog det sedvanliga 45min att somna. Men, jag gjorde i princip klart det plugg som hängt över mig sedan jul. Nu får jag kasta mig över vårens kurser med entusiasm! Jag ska fortsätta läsa idéhistoria (KUL!) och lägger till en kurs i "Genus och litteratur". För MyMamman innebär det Viginia Woolf, litteraturanalyser och diskussioner. Cant wait!
Men idag är jag med kids vilket innebär att allt pluggande ligger nere tills maken ämnar masa sig hem.
Jag är helt psykiskt och fysiskt slut av denna tentaperiod som kräver att när jag väl har tid att sitta ned så måste det gå undan och nätter blir fair game. Men nu blir det några lugnare dagar där jag ska försöka koppla bort.
Barnen leker. Otto ropar på Vilgots hjälp "lääääbb, Ludlo, läääbb!" varpå de diskuterar problemets art och antingen ryker de ihop då de tar till både tänder och luggningar eller så är de på samma sida och hjälps åt. En får alltid hålla ett halvt öga på hur situationen utvecklar sig. Jag har ansträngt mig på sistone för att leka med dockor. Jag tror att det är viktigt för empati och omsorg om andra. Nu bär den ansträngningen frukt. De tar promenade med dockvagnen, i dockvagnen vilar bebis-vovve. Bebis-vovve sover, dricker vatten, kissar, får lyssna på saga, det spelas radio för bebis-vovve och hen tröstas när hen gjort sig illa vilket är typ 2376 gånger om dagen. Då ska bebis-vovve ha is där hen gjort sig illa och strykas över ryggen medan de mumlar "lugn, lugn" till den skadade bebis-vovven. Denna typ av harmonisk lek gör mig så glad. De bråkar så ofta att stunder av harmoni gör mig, i det närmaste, euforisk. Medan jag knappar på tangentbordet hör jag att diskussionen hårdnar. de är inte överens om hur maten ska tillredas på brio-spisen. En tycker maten ska vispas och den andra vill grädda. Jag stålsätter mig och lyssnar efter tecken på urspårning.... inget än så länge, pjuh!
Nu har min kaffebryggare Gudrun gjort sitt jobb och jag kastar mig handlöst efter första koppen.
God helg på er!
Sjukdom, fittstim och gästinlägg
Det är något oerhört deprimerande att gå in i en ny termin, nya kurser och moment och redan, dag nummer ett, vara efter. Jag sitter djupt begraven i två bokrecensioner som ska in i veckan samtidigt som nya kurser rivstartar och böcker ska inhandlas. Djupt otillfredsställande!
Jag hade ont i huvudet i helgen, blev liggande och har ont i kroppen. Jag förutsatte liksom denna kolaps som ett svar på den senaste tidens stress eller (troligare) Belinda Ollsson och "Fittstim - min kamp". Men så, av en slump när jag kollade febern på griniga barn, stack jag in örontermometern i mitt eget öra och uppmätte 38,8 grader. Efter ytterligare test i båda öronen tvingas jag inse att jag förrutom att jag är sorgsen över svt´s program om feminismen (som hade kunnat vara så bra) och stressen över skolan i kombo med hemmavarande barn så är jag nog också sjuk. Eller "suuuuuk" som jag säger till maken och kurar i hans famn medan jag äter Jellybeans och knaprar alvedon. damn it! men som så mycket annat i mitt liv har min kropp och dess sjukdommar ingen relevans för vardagen eller skolan.
Well, jag har inte orkat se Belinda ollssons kamp i sin helhet. Det gör mig för sorgsen, det gör för ont och det skapar frustration. När alla kloka kvinnor sagt sitt (kolla bara i länklistan, de flesta har skrivit klokt om det programmet) vill jag bara adressera smärtan. Detta brådjup av smärta som detta river upp hos mig och många jag känner. Smärtan grundar sig i den högst personliga smärta det innebär att vara feminist, se strukturerna som fuckar upp både killar och tjejer och skadat så många av oss för livet. En del har fysiska ärr (som kommer av att män tar sig rätten till deras kroppar i form av våld eller sexuellt våld) och många av oss har psykiska ärr. en känsla av att aldrig riktigt passa in, att något skaver och ingen bryr sig. Att vi främst är våra kroppar och sedan (om ens då) en kvinna och sist en människa, en människa som ska försöka leva i en värld där spelreglerna inte passar oss - där strukturer finns i alla former för att fötrycka utsatta grupper.
Men smärtan när svt sänder ett sådant program blir inte bara uppriven utan den tar en helt annan form.
Den smärtan handlar om att vi alltid måste förklara och berättiga vår ideologi, att vi ständigt och medvetet missförstås. Det handlar om att människor ständigt ifrågasätter våra grunder och att en kan behöva förklara sig när en minst anar det. de fördommar som det programmet sprider om feminism vill inte jag bli konfronterad med i kön på ica, vid fikabordet på jobbet eller på festen. det är skrämmande och det gör ont att tänka sig att ens nära och kära, som tidigare inte förstått ens ståndpunkter, nu ska bli ännu mer fel ute, fokusera på fel saker och ifrågasätta oss utifrån ett program som helt saknar analys. Försvarare av programmet uppmuntrar med att debatten ju faktiskt förs just nu på grund av detta men den debatt som programmet uppmuntrar till varken orkar jag eller vill jag ta. jag vill prata om privilegier, hur feminismen kan inkludera fler grupper och hur vi kan uppfostra våra pojkar till att aldrig ha ett tveksamt samlag samt objektifiering. Feminismen handlar om så mycket viktigt, förrutom att släppa tuttarna fria och kalla alla för hen. Ska vi verkligen behöva ta ett steg bakåt och behöva försvara detta praktiska pronomen?
Min mamma skickade ett gästbloggsinlägg på ämnet som jag nu publicerar:
"Belinda har med serien Fittstim verkligen gjort min dag! Herregud, här har jag gått omkring och känt att det finns så mycket jag behöver lära mig och förstå, intersektionell analys, genusforskning, på vilka sätt jag är rasistisk och intolerant och hur kvinnor under andra omständigheter upplever sin värld. Har känt mig stressad över att inte kunna överblicka utvecklingen i det feministiska sammanhanget, inte hänga med så att säga. Det är väl fortfarande så att allt detta är utvecklingsområden för mig. Så klart. Men, Belinda har som oförhappandes fått mig att känna mig kunnig, uppdaterad, skärpt och möjligen en smula intelligent till och med. Jämfört med så att säga. "
Så en blir glad av att se den!!
Min farmor sa, enligt legenden, att "man inte ska bli arg på döda ting"...typ.
Alltså att ilska inte bör riktas mot saker som inte har någon egen vilja eller aktiv förmåga.
Stolen jag nyss slog tån i smällde inte till min tå med flit... typ.
Ändå finner jag att jag, i tider av ångest och inre tumult är det just tingen som jag tillåter mig att
hata... Jag hatar min ugn som gräddar ojämnt, blandaren i köket som droppar och just nu: Datorn!
Den som slår av sig så fort en nuddar sladden, som ständigt påpekar hur dåligt den mår med diverse meddelande och som är så stor och klumpig att jag inte kan ta med den. Varje förflyttning är tung och jag riskerar att förlora skolarbete. Så jag suktar igen. Önskar att tomten kunde komma en gång till eller att jag haft sinnesnärvaro att önska pengar till en liten, lätt laptop. Ni fattar: Jag surar över tingens inre ondska...
Joo, å helst ska datorn vara en rolig färg också! Så en blir glad av att se den!
Rosa dator från ellos
random svart mini-laptop
Vid tveksamhet: Penetrera ej
Angående debatten kring samtycke:
”Remember that ultimately asking for consent is not asking someone to make a decision whether they want sex with you or not. That decision’s going to get made, one way or another. Asking for consent is simply asking to know about that decision.”
–”Consent culture”, av Pervocracy (Länk till Genusfolket som jag lånat citatet av)
–”Consent culture”, av Pervocracy (Länk till Genusfolket som jag lånat citatet av)
Lika mycket som vi behöver en samtyckes lag så behöver vi byta ut vår våldtäktskultur (där ett nej kan MISSTOLKAS som ett ja och män inte tar sig tiden att fråga när någon skriker, gråter eller håller ihop benen) mot en samtyckeskultur. Det handlar inte om att båda ska skriva på ett kontrakt när de ska ha sex utan att vi ger faan i att "tolka" och faktiskt lyssnar alternativt frågar. Vid tveksamhet: penetrera ej, sluta upp med det du gör och fråga!
Hurra!! Nu kan ni kommentera - fire away!!
... ooooch helt plötsligt ångrar jag mitt inlägg om manshat som börjar med hur kul jag tycker det är med pungsparkar... Inte mitt ljusaste ögonblick.... men, men: så föll orden och jag orkar inte gå in och ändra.
Jag tycker punksparkar är komiska, manshat ska få förståelse och att en samtyckeslagstiftning ska till NU!!
pöss!
Tillägg: När jag lite hafsigt skrev att manshat ska få förståelse syftade jag till tidigare inlägg där jag skriver att grunden till manshat ofta handlar om trauma och frustration av det samhälle vi lever i. Vi måste försöka förstå de som känner så istället för att diskvalificera dem från diskussionen. Hat är en känsla som en sällan utövar aktivt och den känslan måste vi försöka förstå även om den allmänna kanon säger att hat inte leder någon vart. Jag tror att feminism och det s.k. systerskapet kan vara goda verktyg när det kommer till det hat som en del känner. Jag har själv känt det ibland och rätt eller fel så har förståelse varit det som hjälpt. Jag har turen att ha ett gäng fantastiska män i min omgivning. Det är verkligen inte alla förunnat och jag vill inte skuldbelägga de som känner detta hat. Det är stor skillnad på att känna något och agera på det. Jag har egentligen inte formulerat några tydligare tankar kring just manshat. Det är svårt för hat är destruktivt men ibland behöver människor det som drivkraft.
Jag vill själv inte hata och jag önskar att andra också slapp det samtidigt är det inte en konstig reaktion på situationen och samhället. Jag vill inte skuldbelägga känslor därför uppmanar jag till förståelse.
Att ge sig på roten till hatet och inte människan som bär på det... ungefär så.
Despoten har talat: Det är inte och får inte vara mer komplicerat än så
Jag vet inte om det går att kommentera än? Min länk till er är liksom trasig för tillfället och jag önskar att jag kunde läsa det ni tänkt skriva för er input är liksom poängen med skrivandet. Nåväl kanske inte HELA. Att sitta här som en despotisk prinsessa, medveten om att era klagomål ändå inte skulle komma fram inspirerar till storhetsvansinne, Mouhahaha *skrattar mitt ondaste skratt* tur för sverige, världen, Nei: hela universum att min läsarskara är liten. Dessutom förutsätter mina tankar om världsdominans att de som läser faktiskt GÖR som jag säger. Jag tillåter mig att leka med tanken att jag "despåt prinsessan" kan påverka er med bara det skrivna ordet: Om jag bad er sparka valfri man i pungen skulle cirkus 60 män ha molvärk i skrevet innan dagens slut. Inget dåligt dagsverke, I might add, men heller inte samhällsomstörtande eller ens rättvist. Bara kul. Jag tillhör nämligen dem som inte kan låta bli att skratta högt och rått åt filmsekvenser där fötter eller andra föremål träffar testiklar med hög fart. Det har egentligen inget med feminism att göra då jag alltid vikit mig dubbel i punksparkars åsyn. Det är något ytterligt komiskt med att naturen/gud/evolutionen placerat männens svagaste pun(g)kt på utsidan...
Inte så mycket kan få mig att dra på munnen idag men just denna tankekedja (och jag vet att jag har sjuk humor och önskar på intet sätt smärta till alla män) får det liksom att bubbla i bröstet och mungiporna kämpar sig uppåt...
Well. Detta för mig osökt (!?) in på manshat. Jag har inte mycket att säga om ämnet men några saker dyker upp när jag släpper tankar och sinne fria i kölvattnet av en infekterad debatt feminister emellan.
Jag hatar inte alla män. det vore omöjligt eftersom jag bara träffat en minoritet av alla män och på samma sätt kan jag heller inte säga mig älska män per se. (Män däremot, ofta den sexistiska varianten försvarar gärna sitt illa dolda kvinnoförakt med orden "men jag älskar ju kvinnor" vilket för honom innebär att han älskar de kvinnor han har en nära relation med men utöver det älskar kvinnors kroppar och den njutning de kan ge honom när han tittar på bilder eller tar sig friheter med deras kroppar dvs konsumerar dem. På samma sätt som jag säger mig älska glass när jag egentligen menar att jag tycker om den njuning den skänker mig.)
Jag förstår och känner till och från manshat. Hat mot män som grupp. Inte nödvändigtvis förbehållet de män som slår och våldtar utan också de män som ursäktar, victim-blaimar eller bara helt enkelt inte bryr sig om att deras kön är överrepresenterade i vålds-och sexualbrott. De som är tysta och hellre delar länkar om hundar som blir överraskade av vattenslangen än länkar som uppmuntrar till diskussion om det politiska läget, på facebook. Manshat kommer ur trauma.
Sexuella övergrepp, våldtäkt, våld i alla dess former och förtryck föder manshat. Hat mot män som grupp. Alla de sakerna har hänt mig eller personer som står mig nära. Det hatet behöver förståelse och empati, det disklalificerar inte de som hatar från att uttrycka sin åsikt och jag anser att det för oss frammåt. Det ska förstås mot bakgrunden av personliga och samhälleliga trauman och det ska rehabiliteras med feminism och den feministiska strategi som många kallar systerskap. men bota det gör vi endast genom att störta patriarkatet. Genom att ge kvinnor deras kroppar åter, Genom att inte begränsa kvinnors liv och sexualitet utifrån förrövarna.
I våldtäktsmål som uppmärksammas frias många utifrån frågan om uppsåt. Gick mannen i fråga in i situationen med uppsåt att våldta? Kärnan för mig är snarare: Brydde han sig om hans offer ville eller inte? Alltså, kanske var hans PLAN inte den av en våldtäktsman av typen hagamannen, men han brydde sig heller inte om utfallet av hans aktioner blev våldtäkt. Hon skrek och han brydde sig inte om att stanna upp och fråga varför, istället förutsatte han att den var en del av spelet och struntade i att det BLEV en våldtäkt till följd av att han struntade i att försäkra sig om samtycke. Detta händer inte om man ser kvinnor som sina jämlikar men det händer när alternativet "jag glömde fråga" alltid finns att tillgå. Man förutsätter att kvinnan vill trots alla saker som pekar på det motsatta och VIPS är uppsåtet borta... Han går fri. hon blir aldrig fri. Är manshat verkligen så svårt att förstå?
Sex med en människa som inte vill ha det måste alltid vara våldtäkt.
Ansvaret att ta reda på detta måste alltid falla på den eller de personer som med våld kan ha sex med en ovillig person. Vid minsta lilla osäkerhet (som skrik, fysiskt måtstånd, tårar eller paralysering mm) ska det frågas. "jaa, men det finns ju gråzoner" Jaa (verkligen?), men då måste regeln vara: Ha aldrig ett tveksamt samlag. Det är inte och får inte vara mer komplicerat än så.
Kommentarer
God Söndagmorgon!
Hörrni, jag vet att det inte går att kommentera. Min designer Matilda som är typ uber-smart jobbar på fallet. Det är lite förargligt att det krånglar. Både för att jag behöver er feedback men också för att jag för några veckor sedan försökte uppdatera länklistan, tog bort ett par och lade till fler favoriter. Det finns ju så många bra just nu! Trist att en favorit hunnit lägga ned dock. (För inte heller länlistan fungerar att moderera och har inte gjort på ett bra tag.) Det händer lite oftare än en kan tro. Att feministiska bloggare lägger ned. Vissa tar upp det i anonymare tappning medan andra tappar lusten helt. Jag är ganska säker på att om jag blev hotad, trackaserad och hatad (vilket följer med en , bara, något större läsarskala) så skulle jag göra samma sak. Jag ångrar ofta att jag inte höll bloggen mer anonym.
Men som ni vet är jag inne i en intensiv pluggperiod. Dags att sparka igång hjärnan igen med andra ord.
Ni kommer att höra från mig snart och jag hör er så snart kommentars-problemet är löst.
puss!
Sukta
Jag kunde inte låta förra inlägget vara det sista för dagen. Ilska och frustration fräter upp mig inifrån.
SÅ, on a happier note: Jag längtar efter en kitchen aid. Jag har alltid tyckt att de bakverk som inte kan göras med handkraft och en elvisp inte är värda att baka. Men jag har kommit att ändra mig. Man måste ju vispa så evinnerligt länge om man vill ha en fluffig frosting eller göra macarons vars italienska marräng ska ha en exakt temperatur när den tillsätts under vispning. Något som är nästan (jag säger nästan eftersom jag trots allt ägnat en sommar åt macaron-bakning och klarade mig med en gamma hedelig handjagare) omöjligt, spciellt om en har ledvärk. Eftersom jag inte, inom en överskådlig tid, kommer att ha råd med varken kitchen aid eller andra liknande maskiner nöjer jag mig med att sukta...
Mumma för själen
det vi gör nu fungerar inte
Mellan alla upprörande, friande dommar i våldtäktsmål under 2013 finns oerhört många som aldrig uppmärksammas. Men nu uppmärksammas ytterligare en (LÄNK) där kvinnan skrek så mycket att hennes hals svullnade upp och hon kunde inte skrika mer. Mannen förklarar det med att han trodde att det var en del av det sexuella spelet...
I Sverige begås enligt Brottsförebyggande rådet cirka 30 000 våldtäkter varje år mot personer över 15 år. Ungefär en tiondel av alla fall anmäls. Mindre än en femtedel av anmälningarna leder till åtal och av dessa leder en ytterst liten del till fällande dom. Många flickor, kvinnor, pojkar, män och transpersoner som utsätts för våldtäkt låter bli att anmäla av rädsla för att inte bli trodda. Statistiken visar också att chansen att få upprättelse är låg. (Länk)
Jag ska inte ta upp mycket av er tid denna helg, inget maratoninlägg om vansinnet i samhället och ilskan som bubblar upp. Jag tar det i punktform:
- Vi lever i en våldtäktskultur. Våldtäkt är okej i vårt samhälle enligt de som dömmer. Man vänder nästan ut och in på sig själv för att fria.
- Om du är man och vill ligga behöver du inte ta en säskilt stor risk när du genomför ett samlag utan samtycke. Risken att kvinnan anmäler är liten. Brottsförebyggande rådet räknar med att så lite som 10-20% av alla sexualbrott anmäls (LÄNK). Bland dessa räknas visserligen sexualbrott mot män in samt alla sorters sexualbrott, men ni fattar. 98% av de misstänkta i de brott som anmäls är män.
- Om du har oturen att bli anmäld är risken att det blir åtal, i runda slängar 20%.
- Väl åtalad kan du alltid hävda dumhet, hänvisa till "femtio nyanser av honom" eller till alla de kvinnor som faktiskt VILL bjuda måtstånd. Om du har våldtagit en kvinna med en flaska kan du hävda att det existerar kvinnor som gillar det (hur ska du kunna veta att just denna kvinna inte vill bli penetrerad med en flaska av flera män trots att hon håller ihop benen?)
- Min poäng här är att om du har ett uns av "spelare" i dig kan du snabbt räkna ut oddsen för att begå våldtäkt och komma undan med det.
- Enlig min mening finns ett stark samband mellan att nedvärdera kvinnor, objektifiera dem (inte bara som en kropp, objekt - utan som en kroppsdel), köpa och konsumera dem i vardagen och sedan chansa på att våldta om de inte är sugna på sex. Med lite god vilja och en advokat som gärna pratar mode kan du t.o.m. få det till att "hon såg sugen ut" utan att egentligen bevisa det eller definiera det.
"Qvinnan såsom liten och dum och derför elak, såsom mannens bihang och påhäng skall qväsas till såsom barbaren eller tjufven. Hon är endast behöflig såsom vår äggstock och lifmoder, allra bäst dock som slida!" August Strindberg (I ett brev till Verner von Heidenstam 1888)
Kvinnohat och objektifiering i ett klassiskt paket. men inte var Strindberg kvinnohatare inte! Han dyrkade dem också...
- Att vi måste börja beväpna oss för i princip alla fall kan du anklagas för att inte ha gjort tillräckligt med motstånd eller inbjudit till att bli ett offer, känns verkningslöst då de flesta inte blir regelrätt överfallna i en mörk gränd. Rättsväsendet underkänner mäns förmåga till empati och vanligt sunt förnuft. Någonstans där skaver det. Gör det inte det för er män?
- Vårt samhälle har inte bara uppfostrat våldtäktsmän. det har uppfostrat de som inte tror offren, de som inte åtalar, de som skriver lagar och de som inte fäller. Det har uppfostrat människor som talar om hur offren ska vara istället för att rikta sig till potentiella förrövare och som alltid har en förebråelse till övers för offret. Det enda vapen mot detta, än feminism och ett nytt sätt att uppfostra pojkar, för det vi gör nu fungerar inte.
Kvinnor i historien, del 1
Brunheten (länk) skriver om hur hon läste historia och hur lite den traditionella historieundervisningen beskriver kvinnor och deras levnadsförhållanden. det tyckte jag också och TYCKER fortfarande. Vid historiska universitetsstudier är man duktig på att ständigt påpeka detta. Vid varje föreläsning påpekas, för att ha ryggen fri, att detta naturligtvis till största del är männens historia. man lägger också in ett antal föreläsningar som speciellt tar upp "undantagen", dvs de kvinnor som trots massivt förtryck lyckades göra sig så hörda att eftervärlden kan lära av dem och om dem. Några föreläsningar handlar också om deras levnadsvillkor, det lilla vi vet, och om den gängse, missogyna, synen på kvinnan som vi vet mycket om. Nästan alla stora tänkare har något nedvärderande att säga om kvinnor. Tvärtom, mot vad man kan tro (och det här är min egen uppfattning som styrks av ganska omfattande studier) så blev det inte bättre och bättre för kvinnor. Man kan till exempel styrka att det blev MINDRE frihet för renässansen kvinnor än det var på medeltiden, överlag. De som höjde sina röster till kvinnans försvar var få liksom de kvinnor som alls hördes och som vi har kvar källtexter ifrån. För texter är trots allt den säkraste vägen vi historiker har att tolka historien. I perioder har kvinnan som symbol idealiserats, jag tänker på tex Dante´s Beatrice som fick agera symbol för dygd och moral. Men även med dessa strömningar så förändrades kvinnors villkor inte nämnvärt och att idealiseras i litteratur är långt ifrån det erkännande som kvinnor behövde. Snarare förstärktes "Hora/madonna"-myten mer.
Under upplysningens frihets och jämlikhets tankar där varje individ hade okränkbara rättigheter visade det sig snart att det egentligen bara gällde vita, europeiska, medelklassmän som var medborgare.
Rousseau, en av den tidens mest hyllade tänkare slår fast att kvinnan visserligen är själsligt jämlik mannen men att hon har andra plikter och bland de främsta "att behaga mannen" och hålla samman familjen. Därför ska man, i kvinnans uppfostran, alltid ta hänsyn till mannen...
Visst blir man matt?
Innan jag tar upp ett av mina "favorit undantag" vill jag poängtera att dessa kvinnor ÄR undantag. Historiens förtryck mildras inte av att vissa kvinnor höjde sin röst mot alla odds.
Mary Wollstonecraft är en intressant feministisk tänkare (även om feminism vid denna tid är en anakronism). Hon var oerhört produktiv och skrev filosofiska verk, politisk historia, om pedagogik, romaner, essäer och en mängd brev och recensioner. Hon fanns bland de radikala kretsarna i London och försörjde sig på sitt skrivande. Hon sympatiserade med den franska revolutionens grundläggande idéer och är mest känd för eftervärlden genom "A vindication of the rights of woman" 1792
Hon föreslog revolution i kvinnornas värld. Med förnuftet som ledstjärna skulle kvinnor få samma utbildning som män (hon föreslog att pojkar och flickor gick i samma skola oavsett klasstillhörighet.)
I förbigående nämner hon också, som en självklarhet att kvinnor ska vara representerade i politiska organ och vara med och styra staten. Hon framhäver moderskapets glädje men ser det problematiska och anser att både män och kvinnor ska slippa göra valet mellan utbildning och familjeliv. Hon var inte elitist och ville inte argumentera några få kvinnors betydelse mot alla odds utan arbetade för goda villkor för flertalet. Hon var för tiden sexuellt frispråkig i sina brev och värderade förnuftet över passionen, vänskap före erotisk dragning. Passionen kom dock att spela en avgörande roll i hennes liv då hon blev en ensamstående mamma, depprimerad och gjorde flera självmordsförsök. Hon kom dock att gifta sig med en lika radikal man och föda en dotter. Själv dog hon vid barnets födelse och sörjdes djupt av sin make.
Hon var i någon mån religiös men om det stod mellan förnuft och tro så vann förnuftet alla gånger. Hon använde dock religionen som ett argument i sin kamp för kvinnan:
"Om man tillstår att kvinnan har en odödlig själ måste man även tillstå att hennes uppgift i livet är att utveckla sitt förnuft"
Det finns mycket att skriva om denna kvinna, jag skrapar här på ytan. Men jag jobbar på en tenta som inte låter vänta på sig där denna formidabla kvinna är en väsentlig del. Håll till godo!
Plugg
Jag pluggar livet ur mig. Allt som inte har med någon revolution, upplysningstänkare eller naturromantiker att göra göre sig icke besvär! Dricker kaffe, sover lite och snusar kollosalt.
Don´t break my flow!
Smink eller smuts
Trettondagsafton??????? Är det verkligen idag?? *spärrar upp ögonen i ytterlig förvåning*
Äter ni något gott? Klär er fint?? Går på bal? Maskerad? Drinkmingel eller ett rödamattanevent??
Vi åt fil och flingor till middag, går runt i pyjamas och jag ämnar plugga hela kvällen och natten om så behövs, på så sätt kommer vi att vara lika slitna imorgon. Både ni och jag. Överväger ett glas vitt men misstänker att mina kognitiva funktioner är nog nedsatta ändå - har teflon-hjärna, inget fastnar.
Jag slits mellan den orkan av ångest som bara jullovets slut kan frammana och den trygga förvissningen om att det mesta löser sig efter hand. Den senare vinner för tillfället. Mest för att mina ungar är så underbara! Arga som faan och hans moster sammantaget men helt underbara!
På Juldagen hade jag, dagen till ära, sminkat mig. Något jag jobbat med proffesionellt förrut men lämnat. Jag var alltså lite ringrostig, med flit (jag gillar mitt ansikte utan smink. Använder inte ens mascara mer en en handfull gånger per år) och lade en makeup i gröna toner. As-nöjd var jag varpå Vilgot kommer sättande med trasan och vrålar:
"Smuts mamma, smuts mamma, smuts mamma, där, där, där (pekar på ögonen) bort, bort, bort!!!"
Jag försökte förklara men han gav sig inte! Mamma hade smutsat ned ögonen och så var det med det. Detta avhjälpes medels disktrasa. Punkt. Fortfarande kan han prata om den dagen mina ögon var "smutsiga" och säga "uss, uss, bort, bort!"
Detta är nu ingen moralkaka. Jag gillar smink men har vant av mig och gnuggar ständigt ut det i ansiktet så att jag ser ut som en tvättbjörnsmamma på speed. Men när jag väl sminkar mig ser jag ingen annledning att hålla igen och kör på starka klara färger. Fick en ny palette med färger av syrran i julklapp som jag ska prova endera dagen. Jag håller mig sällan till ett märke - det finns ju så många bra. Men jag går på så naturliga ingredienser som möjligt och i första hand mineral-smink.
Det om det. Information ni inte bett om.
Försöker komma på mer saker att skriva, för att slippa plugget, men kommer inte längre...
Jo! jag hittade på en "prutt-sång" idag som blev väldigt populär!
Over and out!
Inga kommentarer | AliasLillaMy funderar..., AliasLillaMy goes "No Poo", Lull-lull & Rosa Fluff | Startsidan
Jag tycker vi borde bli MER arga
Att vara feminist innebär en konstant självransakan. En slags pilgrimsfärd in i egna invanda mönster och en kamp att hålla dörren öppen för andra icke-priviligerade grupper och alternativa vinklar. Jag ska erkänna att den debatt som gjort mest ont i mig, det senaste året, är en intern debatt. Debatten om internkritik och god ton. Folk ropar till alla som vill lyssna att det finns vettiga och ovettiga feminister. de som tar avstånd från de mer radikala kan på så sätt skaffa sig en plattform med allmänhetens gillande. Ingen tar till sig av kritik framför med ilska... sägs det. Jag håller inte med. Jag har problem med att feminister som faller inom ramen för radikalfeminism klassas som hatiska. Att sparka uppåt är lika fel som att sparka nedåt. Jag undrar i mitt stilla sinne hur det gått med apartheid om man låtit bli att sparka uppåt, jag undrar hur det gått med den kvinliga rösträtten och homosexuellas rätt att vigas och bli äkta par i samhällets ögon (något de fortfarande får sparka uppåt för att uppnå i stora delar av världen) om de inte riktat kängan uppåt?
När faan blev det kutym att icke-priviligerade grupper ska hålla god ton??
När började vi avfärda de som drar det tyngsta lasset i hopp om patriarkatets söndefall som hatiska och okonstruktiva? Sedan när har minoriteter och förtryckta grupper vunnit mark utan ilska? Och sedan när är ilska synonymt med hat och ett svartvitt tänkande. Jag far illa av detta. Jag tycker vi borde bli argare, inkludera fler i kampen och lära oss att med lätthet växla perspektiv och ta till oss kritik. relevant kritik. Att diskutera med ett normalt mått respekt är något annat än god ton. Respekt är viktigt. Att inte kränka någon. Men "god ton" poppar upp så fort någon höjer sin röst över mängden, så fort priviligerade grupper pekas ut som priviligerade och så fort någon uttrycker ilska.
Kritikerna säger sig ofta kritisera alla de tycker har fel oavsett kön.
Tillåt mig gapflabba *på ett sorgsett sätt som fastnar i halsen*
För varje kvinna och feminist som vi kritiserar finns ett antal män som är lika fel ute.
Söker vi upp alla dem och, i god ton, förklarar varför de beter sig som rövhattar?
Nej, kvinnor är inte normen och det är så oerhört enkelt att kritisera dem ofta på ett
sätt som gör det omöjligt för dem att göra rätt. Tar de till sig av kritiken är de kappvändare
och argumenterar de emot är de dåliga på att ta kritik. Den interna kritiken ska ha ett syfte
högre än att plocka isär någons text/uttalande i hopp om att hitta något onyanserat.
Självklart är kvinnor inte imuna mot kritik. Men det är inte vi radikalfeminister som sätter agendan
och styr samtalet utan en stor massa som inte skaffat sig adekvat kunskap eller som inte vill se sin egen roll i samhället som förtrycker oräkneliga grupper. Det är ingen räkmacka att vara feminist idag.
Näthat, hot och smutskastningskampanjer är vardagsmat för våra största ikoner.
Så när en kritiserar en feminist, och själv kallar sig feminist, så bör kritiken ha ett syfte, en önskan
om samförstånd och en önskan att lära mer. God ton är övereklamerat. God ton försäkrar inte de inblandade mot påhopp, insinuationer och rena angrepp i den goda tonens namn.
Jag tvivlar att vi fått vår rösträtt 1921 om dåtidens feminister annamat god ton. Tanken framkallar skrattanfall som bara tystnar när jag inser att "god ton"-argumentet finns på riktigt och används mot oss och mot alla grupper som försöker skapa ett mer jämställt samhälle.
Jag passar mig djävligt noga för att kritisera en annan feminist bland uttalade anti-feminister. För risken jag löper då är att stämplas som en av de "vettiga" feministerna i motsats till de "ovettiga" och smaken av det smickret äcklar mig. Hur fel jag än tycker hen har så tänker jag inte göra mig populär i antifeminist-kretsar på bekostnad av de som vågar dra frågorna till sin spets. Rätt eller fel så gör dig sig själva till måltavlor för massiva angrepp, angrepp en liten bloggare som jag slipper. kritiken jag kan tänka mig ge ska ha som syfte att förstå eller lyfta min vinkel på det hela och det görs bäst i en fredad zon där de krafter som tjänar på "tvisten" inte får möjlighet att höja sin agenda på internkritikens altare.
Det finns folk som slutar lyssna om talaren låter arg, provocerar eller är för radikal men min erfarenhet är att dessa inte skulle lyssna i alla fall. Rättfärdig ilska är det som varit effektivast historiskt sett. I ett samhälle där de rika, heterosexuella, vita männen har allt för mycket att förlora på jämställdhet har "god ton" begränsad verkan och på sikt är det de på barrikaderna som ska ha vår tacksamhet när tidvattnet vänder. Jag är ABSOLUT INTE för våldsam revolution, med det sagt måste jag också acceptera att den kamp jag/vi för kommer att ta tid. Vill vi förändra utan en egentlig revolution så kommer det att ta tid. jag kommer aldrig att få se ett samhälle där kön, hudfärg eller sexualitet inte spelar någon roll. Att bemöda sig om god ton mot en förtryckande struktur är i mina ögon bara slöseri med tid jag inte har. Tid mina barn inte har.
Det pratas om huruvida vi ens lever i ett patriarkat eller om vi BARA lever i ett samhälle med patriarkala strukturer. Spelar det verkligen någon roll?? Verkligen?? Har vi inte samma mål, att krossa dessa strukturer? Eller ska vi nöja oss nu när vi bara lever i ett samhälle med partiarkala strukturer??
"Så länge vi inte lever i ett patriarkat så kan vi luta oss tillbaka, jamen dåså!" Så enkelt och publikfriande att förespråka god ton. Så enkelt att ta avstånd från de mer radikala.
Men vad förändrar du med den bekväma platsen som du karvat ut åt dig själv??
Jag förändrar heller inte mycket. jag skyr stora läsarskaror, är rädd för det hat de för med sig. Omger mig gärna med ja-sägare och meningsfränder. Men jag slår bakut när min kamp ska begränsas av folks antagande att ilska är okonstruktiv. Att min lilla kamp ska bli mindre arg. Min kamp är så djävla arg den vill, kan jag meddela, eftersom den springer ur en högst personlig smärta. Män som vill förändra är konstruktiva, har pondus, är eldsjälar, har engagemang. När jag vill förändra avfärdas jag rätt och slätt som arg och som grädde på moset påpekas att ingen lyssnar på argument framförda med ilska. Min kamp för jämställdhet, som jag för för mina söners skull avfärdas som hatisk och onyanserad. Jag gissar att maken sällan möter detta när han, i egenskap av feminist, diskuterar dessa frågor... Men det är bara en gissning baserad på erfarenhet.
Den provocerande färgen rosa...
Jag fick ju min, underbara, bubbelgumsrosa kaffebryggare.
Jag gladdes! Men jag undrar om jag blivit förolämpad...?
En person som såg den sa:
"Det passar ju bra.... till en FEMINIST!"
"Jaa" hojtade jag stolt men så här i efterhand undrar jag om det egentligen var en förolämpning. Hen som fällde kommentaren var helt klart ute efter det eftersom hen i stort ser feminismne som en destruktiv kraft, mitt problem är bara vari förolämpningen ligger?
Som feminist skulle jag aldrig nedvärdera något som anses "typiskt kvinnligt". Rosa är en färg som fler, om de gillar den, skulle våga ha och jag undrar lite om kaffebryggaren skulle ha passat mig bättre om de haft en piercing och varit svart? Gärna med lite articifiell kroppsbehåring... Är det där skon klämmer? Att en feminist inte kan gilla rosa och isåfall varför?? Feminismen har kommit en lång väg från att sky rosa, blommor och rakade ben. Vi ifrågasätter att flickor ska slussas in i rosa utan hänsyn till de egna preferenserna men mer än så är det inte. JAG som feminist vill snarare peka på det typiskt kvinnliga kan bli en press, något vi gör för andras skull för att anses attraktiva. Jag ifrågasätter rosa/raka kroppsbehåring och cupcakes som NORM, inte i det enskilda fallet. Så jag vet att jag blev förolämpad men står frågande när det kommer till HUR.... Jag älskar rosa! En oförtjänt bespottad färg om ni frågar mig. Annars skulle jag inte klä mina barn i den färgen så ofta som jag gör.
Vad trist att försöka sätta ditt någon när den som ska provoceras inte fattar varför denne borde bli provocerad.
Eller är det jag som är trög? isåfall är det nog, för fridens skull, bäst om jag fortsätter vara det :)
Årskrönikan
Gott nytt år!!
Japp, även eder självutnämnda radikalfeminist har firat in det nya året på bästa tänkbara sätt.
Med traditionsenlig nyårsbrunch i sällskap av syskon med respektive och mamma samt nyårsmiddag med kära, kära vänner och surr ända till morgonen. Det var första året på tre år som vi inte firade kvällen ensamma så för oss var det festligt värre. När barnen var bebisar somnade vi själva kring tio-rycket och vaknade arga av omgivningens eviga raketskjutande och smällande. I år hade vi inga egna smällare, och såg inga heller men vi var inte vresigt nyvakna utan uppåt , fesltiga och glada. Vi fick dessutom fira tolvslaget på stenåldern då vårt internetuppkppling dog (lagades idag) varpå både nyårstal på Tv´n och grevinnan och betjänten halkade av menyn. Vi fick vända oss tillen gammal klassiker: Samtalet.
Gudrun puttrar fram kaffe och jag borde studera arslet av mig men klurar på en årskrönika...
2013 var året då mina barn fyllde två år, blev vänner av ordning och på allvar började styra sin familj med järnhand (med varierande resultat, vilket innebär att de får som de vill beroende av föräldrarnas ork och energi). Överlägset vanligaste tv-programmet var "Fåret Shaun" tätt följt av "Timmy Time". I vuxenkatergorin sågs det "Almost Human", "New Girl", "Luther", "Awake", sista säsongen av "Dexter" och of course: "Supernatural". 2014-års tv-tittande torde innehålla mer av vissa av de ovanstående men också "Down Town Abbey", "Dracula" och min personliga favorit "Sherlock" som drar igång sin tredje säsong i dagarna. 2013 insåg jag inte bara att jag blivit med värk utan också att jag skulle behöva stångas för varje steg mot svar på varför och vad jag kan göra åt det. Primärvården hamnade på utelistan och att slippa vara beroende av dem ett mål i sig när jag trampar upp alternativa vägar för att förstå min egen kropp. Barnen hann både börja och sluta på förskola. De flesta förstod och hejjade på vårt val och en del så oss som de "jobbiga, hippie-föräldrar" vi förmodligen är och tyckte att vi skulle sänka kraven. Efter två månader skrapade vi ihop all integritet vi kunde uppbåda och tog hem ungarna och med dem en hel del framtidsångest. För... 2013 var året jag började studera och året vi gjorde slut på föräldradagarna. Jag behövde både en inkomst och barnen behövde en förälder som var med dem på heltid.
2013 började jag så smått med små små kreativa projekt, de flesta bara i tanken, och det började sparas till tapeter. 2014 SKA bli året då jag får mina älskade tapeter. Förra året både stressade jag över och gladde mig åt mina studier. Jag frossade i Sokrates, Platon och Christine De Pisan. Jag började också sova dåligt, fick dåliga blodvärden och blev behandlad som de flesta kvinnor med värk blir av vården: med obefintlig entusiasm och en gryende misstro. Jag hann ifrågasätta mig själv ett trettiotal gånger och däremellan stod jag stark i övertygelsen om att även jag förtjänar hjälp, vård och svar. Jag reste till min moster och pustade ut, shoppade och pratade av mig. Jag gladde mig åt mina samtal med min bror och önskade mer tid med mina vänner. Jag träffade Oxhen som visade sig vara en klok, behaglig och skarp kvinna. Hon gav mig hopp om liv för den lilla norrländska stad jag bor i men pekade också, med självförtroende och känsla på roten till så mycket ont: OBJEKTIFIERING, och för det älskar jag henne. Jag blev sämre på att skriva samhällskritiskt men lovar mig själv att bli bättre igen. Jag lovade också mig själv en feministisk bokcirkel som jag ämnar slutföra i början av det nya året.
Jag längtade efter fler barn och sörjde min egen längtan och svårigheterna att uppfylla det jag längtar mest efter. Jag blev nykär i min make, jag bråkade med honom och han med mig utan att jag någonsin kände att vårt gemensamma liv var i fara. Barnen började samtala med mig, och jag med dem, de började leka självständigt och fick ett dockhus av sin morfar. De var mycket sjuka vilket smittades till resten av familjen och bitvis, under 2013, satt vi i karantän... jämt.
Jag brukar bara ge ett löfte vid nyår och det ser alltid likadant ut: Att göra något snällt för en person som inte förväntar sig det... En gåva, en hjälpande hand eller en kväll då de får prata av sig. Jag lyckas inte varje år men för det mesta. 2014 ska jag göra något oväntat snällt.
Vilket löfte brukar ni ge?