Olyckor och priset vi betalar
Oh, the pain. "Hur kan så många fysiska olyckor drabba en person" undrar ni kanske nu. Kanske drar MyMamman en liten vals för att tillskansa sig era sympatier? Hardly. Men frågan är berättigad och jag härleder allt till mina IVF-försök och den horribla graviditet som följde (LÄNK, LÄNK, LÄNK). Jag har berättat om detta i tre delar. Min kropp har helt enkelt aldrig hämtat sig och nu när jag är student på heltid och har barnen hemma på heltid finns heller inte den möjligheten. Jag har accepterat detta. Ibland kan jag få ångest och tänka att varje dag som min kropp lever i stress försenar tillfrisknandet från värken och alla krämpor som kommer av ett överbelastat imunförsvar. Men jag/vi har inte så mycket att välja på. Vi lever redan på existensminimum eftersom vi prioriterat att ha barnen hemma så länge som möjligt. Det beslutet har ett pris och vi betalar det.
MEN! Naturligtvis var hålet efter tanden infekterat och naturligtvis hade det spridit sig till käkbenet. Tandläkaren rensade bort allt var (Oerhört smärtsamt) och skickade hem mig med antibiotika. Han påpekade att jag inte kommer att vara smärtfri för än om två veckor om allt går som det ska. Det finns stor risk att infektionen tar fart igen och då måste rensningen göras om... Så u är maken hemma några dagar och jag äter smärtstillande, sover och grinar illa.
Nu ska jag läsa "Genusvetenskapliga litteraturanalyser".
Jag har verkligen valt rätt med denna kurs. Den är underbar och alla lärare och studenter är feminister.
Jag njuter!! Puss på er!
Galen!
Jag har haft ett litet blogg-break i helgen. Dels för att jag skrivit en litteraturanalys av "Ett eget rum" av Virginia Woolf och dels för att jag drog ut min dumma tand i Fredags och nu har "hålet" blivit infekterat och bultar/värker så att jag blir galen. GALEN!! Men Virginia Woolf, vilken kvinna! Jag läste boken, sedan gjorde jag lite research och så gav jag mig på boken igen. Det var ett ljuvt och gldjande möte vi hade, jag och "Ett eget rum". Nu analysen gjord och jag har njutit. Denna bok är som en lök, måånga lager, och jag kommer att återvända minst en gång per år. Det var kärlek vid första ögonkastet.
Nu ska jag lägga mig och grina illa med min bultande käke och förbanna min usla kropp. Kram på er!
take that stupid tooth!
Nu ska min dumma tand äntligen förintas!! På Fredag drar de ut den och sedan har den satt sin sista potatis. Jag höll nästan på att skrämma min tandläkare när han sa att han ville ta bort den och jag trumpetade: "Take that, stupid tooth". Jag har aldrig dragit en tand förut men jag kan inte tänka mig att det kan bli värre. Dessutom är jag ju feminist och att se (det lilla jag sett av) Belinda Ollssons kamp har varit helt jämförbart med tandvärk... Anyhue, ville bara uppdatera er om min seger mot tanden! pöss!
tandvärk och Karl Marx
Minns ni mitt fredagliga inlägg "Varning för Jinx"? Vilken idiot skriver ett inlägg om en bra dag, väl medveten om jinx-troligheten, och tror att hen ska gå oskadd in i helgen?? Svaret är att jag gjorde det. Och fick betala priset. Efter en vanlig fredagsmys-svensson-middag med gormiga barn och färdigköpt sallad stoppade jag handen i munnen för att peta bort en bit sallad som fastnat och då sa det "KNAK"! Varpå tanden som jag spolat och borrat ur (flera gånger och som skulle, efter flera turer till akuttandläkaren det senaste halvåret, rotfyllas på Tisdag) brakade samman med en stor tandbit hängande i tandköttet och en molande värk satte in. På Lördag morgon åkte jag till tandläkaren akut och fick borra ur den, spola den och nu vänta ytterligare tre månader på en rotfyllning eftersom man inte kan fylla tanden innan alla bakterier visat sig ha dött ut. det är nu tredje gången bakterierna kommit tillbaka och rotfyllningen fått skjutas upp. Den samlade tandläkarkåren, som hunnit titta på min tand, skyller detta på att mina vita blodkroppar är för "trötta" för att bekämpa infektionen. Då undrar jag givetvis hur jag kan pigga upp dem men där finns inga svar, förutom de gamla vanliga som: sov mer (hahahahahaaaa!), ät mer vitaminer (om jag fick äta klart en enda portion någonsin vore det ett bra förslag), stressa mindre (muahahahahaaaaa!).... ja, ni fattar. Jag räknar med att kunna pigga upp mina vita blodkroppar när jag fyller 65år, typ.
Så, då har jag gnällt av mig! Över till roligare saker: sitter och läser "Det komunistiska manifestet" och låt mig bara säga att för en historienörd av rang är det en ren, djävla, njutning! Tillsammans med John Stuart Mills och Kropotkin utgör Marx och Engels text en av de som ska analyseras på nästa seminaruim. Jag känner hur min hjärna sprakar till och ställer in sig på en livlig debatt. Måndagen kunde helt klart ha börjat sämre!
Läget
The line must be drawn here!! Vi avskaffar Måndagar och deras dåliga inflytande på andra dagar exempelvis Söndagar och Tisdagar som inte kan låta bli att ta intryck av detta dåliga sällskap!
Hörde jag ett "Amen"? I samma anda avskaffar vi fläskkorv, magsjuka, torrt fikabröd, svagt kaffe
och underlivssvamp!
Alla som trodde att andra avsnittet i "Fittstim, min kamp" skulle räta ut alla frågetecken och visa en nyanserad bild av feminismen fick en ordentlig spark på snippan. Det blev en regelrätt attack och en totalt katastrofal bild som pumpades ut. Mångas första möte med feminismen blev denna hädelse. Jag måste lämna det därhän för jag orkar inte ens tänka på eländet.
Jag har börjat en ny kurs: "Genus och litteratur", tänker att det passar bra med tanke på att målet med studierna är en lärarexamen i historia och svenska. Men framförallt: Kuuuuuul!!!! Ska bara få ihop heltidsstudier med en total frånvaro av barnomsorg - än så länge. Vi väntar ju på en plats.
Kort uppdatering av läget!
Jo! jag har en bloggkris också men mer om den sedan! Pöss!
Så en blir glad av att se den!!
Min farmor sa, enligt legenden, att "man inte ska bli arg på döda ting"...typ.
Alltså att ilska inte bör riktas mot saker som inte har någon egen vilja eller aktiv förmåga.
Stolen jag nyss slog tån i smällde inte till min tå med flit... typ.
Ändå finner jag att jag, i tider av ångest och inre tumult är det just tingen som jag tillåter mig att
hata... Jag hatar min ugn som gräddar ojämnt, blandaren i köket som droppar och just nu: Datorn!
Den som slår av sig så fort en nuddar sladden, som ständigt påpekar hur dåligt den mår med diverse meddelande och som är så stor och klumpig att jag inte kan ta med den. Varje förflyttning är tung och jag riskerar att förlora skolarbete. Så jag suktar igen. Önskar att tomten kunde komma en gång till eller att jag haft sinnesnärvaro att önska pengar till en liten, lätt laptop. Ni fattar: Jag surar över tingens inre ondska...
Joo, å helst ska datorn vara en rolig färg också! Så en blir glad av att se den!
Rosa dator från ellos
random svart mini-laptop
Sådant min hjärna sysslar med mot min vilja
Midnatt och jag har smugit ned för trappen för att slippa ligga sömnlös bland sovande familj. Jag klarar, jaa till och med njuter, en stund av att ha snusande barn och make omkring mig men sedan känns det bäst att prova gå ned. äta något och börja om med försöket att sova. En taktik som jag minns sedan barnen var bebisar. jag upplevde att deras förmåga att somna in var tätt förknippad med min känsla och var jag uppstressad somnade de inte. Så jag började om. Gjorde om läggningsproceduren med en annan sinnestämning, var bara där och då utan stress och se på sjuttsingen om ungarna inte somnade pronto.
Jag kallade det tillämpad mindfullness. Att vara i stunden utan att värdera den och stressa över resultat. Kom jag in fel i situationen kolapsade hela läggningen. Lika bra att börja om. Likadant är det med mig själv när hjärnan inte vill vila. Lika bra att låta den jobba på ett konstruktivt sätt istället för att stressa upp sig. Det göres lättast om en tar en paus från att försöka somna in och efter en stund kan jag prova igen.
I natt är det mina provsvar som spökar.
För en månad sedan fick jag veta att jag hade dåliga värden, blev sjukskriven bara för att upptäcka att det inte finns skyddsnät som tillåter den andra föräldern att stanna hemma med barnen när mitt hemmavarande var frivilligt och jag inte tog pengar från försäkringskassan. Note to self: Ingen idé att bli sjukskriven när en pluggar och är hemma med barn. I början på denna vecka tog jag om proverna i hopp om att de skulle vara bättre och nu väntar jag på resultatet. jag vet att min doktor fick provsvaren igår vid lunch och nu har jag inget hört vilket innebär att jag måste jaga min doktor imorgon. Vill inte gå ovetandes i helgen. Min hjärna sitter alltså i en rävsax där jag inget får veta om jag inte själv agerar med eftertryck men samtidigt vill jag inte vara en jobbig, nervös patient. Jag vet, jag ska inte bry mig men det är sådant min hjärna sysslar med, mot min vilja, så här på nattkröken: den nojjar.
Så fort det finns något att nojja över så blir sömnen lidande. Som om min kropp behövde fler smällar just nu... Men snart tar MyFamiljen jullov! I mitten av nästa vecka ska här kokas kola, slås in paket och julstädas som aldrig förr... inbillar jag mig. den som lever får se.
Loppis rules!!
Hej hej! Kommer upp för luft bara för att meddela att barnen är så djävla sjuka och jag är vad vi i Norrland (eller kanske bara i vår familj) kallar dyng-förkyld. Mina barn är ofta sjuka och de blir mycket sjuka därför att de har astma men denna gång verkar det ta rejält på krafterna. Jag är ovan att de blir så slitna att de inte orkar vara glada. saker flyger i golvet och sparkas på. Små saker, som att jag öppnat glassen i fel ände, orsakar gråtattacker och de rör ingenting i födoämnesklassen utom isglass. idag har de ätit tre isglassar, inget annat och jag fasar för morgondagen då alla röda glassar är slut och de måste äta de bruna. De är inne i en rosa/röd fas och endast de glassarna godkänns...
jag har precis överlevt ett tredagars seminarium och jag var inte på topp.
jag har säkert klarat godkänt och mer kan en inte få på dessa men det är aldrig roligt att lägga sig på skamm-gränsen. Dessutom händer det hela tiden nya saker med min resa mot någon slags diagnos för värken och jag både hoppas och är sorgsen. Det är en djävla byråkrati att ta sig igenom om en är sjuk.
(Det är första gången jag kallar mig det, vi får se hur jag ser det om en vecka.)
Men julen är i antågande, och inget gör mig gladare så vi kör några bilder på barnens gran.
Jag lyckades hitta helt fantastiska prydnader på loppis: Silverkulor med katter på, tomtar som kör traktor och små pinglor som låter lagom mycket. + några discokulor från Myrorna. Bredvid står ett tomtetåg i porslin som också är från loppis och istället för glitter har de fått en girlang med små polkagris-flaggor som mamman knåpat ihop. granen är ett arv från deras farmorsfar som gick bort för några år sedan och under vilar tomtarna som de själva valt ut från ica maxi. Julgransfoten är en pepparkaksburk i plast som jag limmat prickiga servetter på och lackat över. sedan fyllde jag på med stenar för att den skulle stå stadigt. Allt som allt hamnar hela deras julpynt på en 150-lapp. Loppis rules!
Dåligt vs ljuvligt
Idag blev jag lite ledsen.
Jag vakande och hade ont.
Hade en tenta att skriva.
Frågorna var svåra.
Kroppen ett virrvarr av
symptom så att jag har
svårt att veta vilken tråd
jag ska dra i. Ska jag
lägga mig ned och sova?
Skita i tentan?
Hoppas att det löser sig?
Hela kroppen är ett blåmärke.
Bokstavligen.
Det behövs bara att någon
petar på mig så blir det en blå
bula av ont, ont.
Huden är full av plitor som är
röda, varma och ömma.
Eksem i hårbotten och på
fingrarna.
Mår illa.
Fryser trots varmt hus.
Oroar mig...
...för mig själv.
För mitt usla imunförsvar.
För min infertilitet.
För min ork.
Fötterna stelnar till så fort
jag stannar och jag får hopp/gå
som en skadad kråka.
Inget är gott och hungern infinner sig inte.
Vill äta glass-strut men maken glömde köpa.
On the bright side: barnen har börjat leka att de ÄR olika djur, mest vovvar. De säger att de är "bebbe-vovvar" och kallar mig "mamma-vovvov". De skäller och hoppar kring mina ben. KRÄVER att bli klappade. Mysigt. maken är hemma med sjuk fru. Skönt att ha honom i närheten. jag har köpt en pepparkaksdräkt till Vilgot idag. Och en kofta till mig själv. jag planerar att bjuda in familjen kring lucia och anordna ett luciatåd med barnen. det enda jag kommer att sakna från förskolan. Att få gå på luciatåg. det måste åtgärdas. kanske vill Otto vara lucia, gå i mammas fotspår. han gillar att sjunga. Vilgot gillar mer att dansa. Otto sjunger för sig själv i långa stunder. ingen av dem vill höra mamman sjunga. Då vrålar de "neeeeej" och håller för öronen =) förutom på kvällen. Då vill de lyssna till sång. Varje gång jag slutar hör jag ett sömnigt "meeeej", åsså får jag börja om med "bä,bä, vita lamm" eller egenkomponerade godnatt-sånger. "Meeeej, mamma. meeeej" and so on. Till helgen åker vi till farmor och farfar. jag ska plugga och barnen får gossa med farfar (stor-favoriten) och farmor (nästan lika poppis) samt åka fyrhjuling och bäst av allt: Jaga klappa katten. den ende som kan konkurera ut farfar och fyrhjulingen tillsammans. Stackars katt. han får aldrig vara ifred. "Hej Maaa!" piper de med sina pipigaste röster och så sätter de iväg efter kattskrället. Idyll är ordet jag tänker på... för alla utom katten, måhända. Puss på er!
The bitch is back
Jag har inte skrivit till er som jag brukar. Nästa vecka ska jag in med två tentor och i veckan avslutar jag ett seminarium som bygger på tre texter av tre olika medeltida författare. Kul men lite klurigt.
MEN huvudorsaken är att vi gett upp om förskolan. Jag har vid många tillfällen de senaste veckorna försökt formulera ett inlägg om varför och i detalj hur vi kommit till den slutsatsen, men raderat inlägget.
För sanningen låter helt sjuk. Det bemötande vi fått låter förryckt, barnens panik låter påhittad och varje dag har jag undrat om det är fel på oss föräldrar. Men så har jag pratat med vänner och bekanta som vittnar om helt underbara förskolor och flexibla pedagoger. Om hur människor brytt sig om deras barns trygghet. Nu vet jag hur det KAN vara och då råder det ingen tvekan om vad vi måste göra. Vi har försökt allt, kort om att hota eller hänga ut personer, och gått bet. Ni kan inte komma med tips som vi inte provat redan. Och vi HAR inga orimliga krav.Så nu går vi på VÅR magkänsla och riskerar därmed en jobbig vinter. Och jag kunde inte bry mig mindre. Folk får gärna säga "Vad var det jag sa" när vi klagar över situationen senare i vinter.
JAG-BRYR-MIG-INTE. Det enda som spelar roll är att barnen är trygga och att vi hittar en bra lösning någon gång. det får ta tid. Det måste bli rätt nästa gång. De.Måste.Bli.Trygga. Hur detta påverkar oss som föräldrar är inte en faktor, det är vårt problem, inte barnens.
Och jag har svårt att se att någon skulle göra annorlunda om de upplevt de senaste veckorna med oss.
En efter en av våra närmaste har fått se och förstått. Familjen har vår rygg och med lite hjälp ska det nog bli en fin vinter!! Min ångest har aldrig vilat så tyst som den gjort efter att vi bestämde oss. När jag blev arg försvann den och har knappt stuckit upp näsan ens. Dränkt i ilska som gjort mig starkare än på mycket länge. Ilska är så djävla härligt för all oro för andras åsikter försvinner. Kvar finns ett lugn och en tilltro till framtiden. Det ni! Jag pratade med en person som HADE makt över mina barns situation i veckan och den ilskan som brann till då har bara varit av godo. The bitch is back!
Som en påse bajs
Nu är goda råd dyra, det kokta fläsket är stekt och jag ser inte skogen för alla träd och droppen har fått bägaren att rinna över... Life is a bitch and so am I. Skulle kunna fortsätta stapla oneliners tills era ögon blöder men jag stannar här med mitt bidrag till klysch-VM. Ingen idé att överdriva. Jag mår som en påse bajs och faktorerna är många. Efter tre dagars ny inskolning (som vi fått tjata oss till) har barnen precis börjat våga lämna famnen och leka lite. Förtvivlan över att gå dit är lika stark men väl där tar de uppehåll i gråten och leker lite korta stunder. Vi föräldrar å andra sidan blir mer och mer tveksamma till hela stället.
Ska vi verkligen tvinga igenom att de "fogar" sig när vi inte är trygga med detta. pedagogiken känns obefintlig och den stora fråga är väl om det kan fungera som förvaring av våra barn tills vi hittar något bättre eller om vi ska ge upp, ta hem dem, och leta ett nytt ställe. men vi har bestämt oss för att fullfölja inskolningen iallafall. Kvällen innan fjärde inskolningsdagen fick en av mina barn 39,5 graders feber. Vi är en bra bit in i andra dygnet av feber och det verkar inte ge med sig.
Mitt i allt det här har jag tagit beslutet att dra ned på studierna. Från 150% till heltid, så det är väl inte hela världen men värken är så pass jobbig och barnen så sjuka och HEMMA att även det verkar vara svårt att klara... Eller klarar det gör jag ju. På nätter och kvällar men denna stressiga situation gör mig sårbar för ångest och mer värk. Dessa hör både ihop och inte. Ångesten leder inte till värk (jag för noga dagbok) men en dålig värk-period kan lätt leda till mer ångest i kombination med en stressig situation.
HUR ska vi göra och vad blir bäst för barnen? Hur kombinerar vi "bäst för barnen" med våra egna jobb och studier? Maken har gått ned i arbetstid och jag har dragit ned mina studier.
Beslutet att dra ned studierna kom plötsligt när jag köpte ett par julmagasin med pyssel och började grina för att jag insåg att inget av all den inspirationen var möjlig. Julpynt, vällagad mat och ett städat hem kändes så långt borta och den egna kroppen omöjlig att ta hand om.
Maken har vabbat i några dagar och idag är det min tur. På plussidan (och det är ett stort plus för mina barn) är att marken nu täcks av ett tunt lager snö. de är bortom sig av glädje. Men sjuka. Kompromissen blir att vi går en promenad med vagnen om en stund för att titta på snön (och köpa snus till mamman).
Ett beslut har tagits och börjat fixas med: Mig.
Jag måste ta hjälp med mitt eget mående.
Behövs medecin så får det vara så. Det som skrämmer skiten ur mig är att den sortens medecin tar ett tag att sätta in och under den tiden blir ångesten som regel inte bättre... Att utsätta sig för ännu en svaghet i dessa tider känns som idioti men när passar det att göra sig sårbar för detta?? Svaret är förmodligen: aldrig. Så idag gräver jag i det. Hur kan jag överleva de närmaste veckorna är frågan med stort F. OM jag orkar ska jag också gräva i platser på andra förskolor och hur jag kan kombinera studier med ett annars ganska jobbigt liv. jag är varken ledsen eller nedstämd men jag har en oerhört obekväm oro och den får mig att missa lösningar på problem som jag vanligtvis bara ser intiutivt och sedan agerar på.
Jag har inga problem med att klara tentor och seminarier i skolan. Stressen över skolan handlar om att jag vill lära mig allt för att det är roligt. jag vill inte plugga bara taktiskt när jag har möjligheten att plugga världens roligaste ämne: Idéhistoria. Jag vill läsa och lära mig allt.
Så... det här inlägget blev mörkt och tungt. Så fokusera på det positiva i det här inlägget: snön!!
Det ska jag försöka göra.
Min hjärna känns som ett russin
Korta inlägg mellan plugg-perioder! Har cyklat till affären idag och det tilltaget gav mig tillräckligt med syre för att orka en lång stund av kulturhistoria. det låter jättekul - i know, men jag har bara två högtravande böcker varpå tentan ska besvaras uifrån och noll föreläsningar. Då blir kulturhistoria lite korvstoppning och därmed tråkigt. En enda lista av framstående GUBBAR. Som vanligt har man ingen koll på vad tjejerna sysslade med i historien...
Men jag har i alla fall handlat och passade på att skaffa mig ett par dosor snus samt en hemlig godis-gömma. Bara att den finns gör mig glad och får mig att plugga hårdare. jag smusslade in påsen i huset som en jävla ninja och gömde den omsorgsfullt. Barnen har noll koll på godis men jag tar inga risker:
DEN ÄR MIN!! dessutom finns det lite "godis-shaming" bland de ingifta släktingar som nu hjälper med barnen och jag orkar inte känna fördömandet (förmodligen inbillat) i deras uttryck. Istället gömmer och smusslar jag som en riktig mäster-gömmare-i-stövlar. Om någon frågar vad jag har i munnen svarar jag automatiskt: "MOROT!" och tuggar vidare. Jag gömde mitt snusande för dem i flera år men den katten är ute ur säcken =) De har den goda tonen att inte påpeka min äckliga vana.
SÅ, nu är det dags för matlagning och dagens val är något av en favorit:
Strimlad lövbiff, stekt med lite fond och peppar med stekt svamp och en fetaostsallad med nötter.
det låter kanske nytänkande men det är en av mina favoriter sedan jag flyttade hemifrån för, typ, elva år sedan. Icke desto mindre gott!
Intetsägande inlägg, jag vet men min hjärna känns som ett russin. har förmodligen druckit för lite. Inga smarta tankar formas av endast kaffe och smågodis - I tell ya´!
Over and out!
En syssla jag hatar!
Idag åker maken till huvudstaden och farmor och farfar kommer och avlastar så jag ska kunna plugga.
Tur att de finns, mina nära och kära. Barnen tittar på tv just nu i väntan på farfar och farmor. De kan knappt bärga sig. För när de kommer vankas det lekparkslek och 4h-gård och framför allt någon som orkar haka på alla upptåg och finurligheter. Jag måste bara fundera ut lunch och middag... En syssla jag hatar!! (Blir arg av tanken på uttänkande av maträtter!) Maken brukar stå för den samt lagning av maten. Kanske Nobelssoppa med räkor...?
Vad tänker ni äta idag??
Saktaaaaaaaaa
Så... En tenta inskickad, två seminarium avklarade och nu raskt över till nästa tenta.
För att hänga med i alla kurser borde jag i veckan läsa mellan 800-1200 sidor...
Skönlitteratur kan jag läsa 100-200 sidor i timmen men kurslitteratur går betyyydligt saktare.
Idag har jag mölat kring 100 sidor kulturhistoria och målet är att dubbla det innan kvällen är slut.
Men det går ju så djävla saktaaaaaaa!! Jag tillhör dem som inte läser ord för ord utan snarare stycke för stycke i en rasande takt men dessa fakta-stinna böcker måste jag slå av på tempot ordentligt, speciellt om de är på engelska. Imorgon ska jag skriva smarta saker till er, ikväll blir det plugg utan ursäkter...
Over and out!
jag vill vara en rosa hämnare och sparka pung
Jag vet inte vad det är som händer med mig. Nyheterna flödar över med hemskheter och jag försöker formulera mig smart, slagkraftigt men det hjälper inte. Jag måste hitta ett sätt att leva med att jag lever och uppfostrar barn i ett land, som i praktiken, inte straffar våldtäktsmän. Det är enligt min mening knappt olagligt att våldta i Sverige. I teorin kanske det är olagligt men i praktiken kan väl ingen vettig människa säga till ett våldtäktsoffer att de borde anmäla.
"Jaha, så du har blivit utsatt för brottet gruppvåldtäkt... Bearbeta det traumat så fort du kan för snart kommer det nya. Om du vill anmäla alltså".
Jag får en oerhörd ångest och blir framförallt rädd.
Vill krypa in under täcket och bli matad med glass ett par veckor, sedan vill jag bli en rosaklädd hämnare som ger rättvisa åt offer som aldrig får någon. Jag är sååå emot dödsstraff men shit vad jag vill vara en superhjälte utan en sofistikerad moral, ba´: "MyMamman är hård mot de vidriga" skulle min slogan vara, "BOOOOOM!"
Jag vet att jag är barnslig och imorgon står jag förmodligen inte för det men ikväll när tankar kring vårt samhälle, och dess brister, mal runt runt vill jag bara... Jaa, sparka en våldtäktsman i pungen skulle kännas jävligt bra!
Jag läser om antiken och min ångest blandas med kunskap om att det, typ, alltid varit såhär. Jag har följt de patriarkala strukturerna så långt tillbaka som 700 f.Kr och där finns de i all sin vidrighet. Visst har det blivit bättre men med tanke på att människan haft en sisådär 2700år på sig att förbättra så är jag besviken på resultatet.
Ikväll ska jag skriva svaret på frågan om "hur livet såg ut för den atenska kvinnan under antiken". Jag vill ropa till henne över årtusendena "Det blir värre innan det blir bättre och när det blir bättre blir det inte bra!!"
Jag ska försöka skriva om godbitarna i mitt liv ett tag för det måste vara deprimerande läsning dessa dagar. Förlåt. Men jag står inte ut ibland. Jag kan inte stänga av.
Gladare nyheter: Jag fick mitt förstahandsval för handledare och ämne för min C-uppsats...!
Jag ska skriva om en liten del av ett ämne som just nu står mig upp i halsen: Manlighet. He...
Återkommer när ångesten har lagt sig! Gonatt!
Negg
Alltså Fy faan va vidrigt livet är just nu. Barnen misstrivs på "Föris", grinar hela dagarna vilket säkert beror på flera saker men mycket på att de inte orkar, att de är sjuka hela tiden och att inskolningen blev avbruten och bara halvfärdig. Vi slåss just nu för att få göra om inskolningen. Trist att behöva göra det men det är vad vi tror behövs. Speciellt med tanke på att de är och har varit så sjuka att när de varit där (feberfria) så har de inte orkat ha roligt eller knyta an till stället. En inskolning till behövs inte bara för deras trygghetsskull utan också för att vi föräldrar ska få bättre koll och kanske kunna fatta rätt beslut gällande om de ska gå på föris eller inte utifrån deras ork och energi. Just nu utreds de på barnavdelningen då vi, förrutom alla förkylningar, tycker att de inte orkar som de ska sedan en tid tillbaka (innan föris). Det bästa tipset just nu är att det beror på astma och astmahosta som gör dem slutkörda osv. Mitt i detta känner jag mig ganska ensam. Är jag den enda som inte är beredd att lämna mina barn till ett ställe där de ska gråta 90% av tiden, iaf inte i längden?? Ska de plågas att foga sig? Nej, jag vägrar tro det. Förr lever jag på ruinens brant, ekonomiskt, än lever med den ångesten. Sedan ska ju givetvis förskolan ges en ärlig chans!! Givetvis. Det är det vi jobbar på just nu. Och självklart är gråt vi själva seperationen (när jag lämnar) något normalt men jag vägrar tro att de, efter några veckor, ska gråta sig igenom sina dagar där.
Hela kommande vecka rekomenderade doktorn att de ska vara hemma så vi ser om den nya medicinen fungerar. Kommande vecka då en text ska lämnas in, en hemtenta lämnas ut och ett källtextseminarium ska hållas hela veckan... beslutet att plugga 150% denna termin känns mer och mer som ett dåligt sådant. Vi får se om jag justerar det framöver men först vill jag ta mig igenom nästa veckas cirkus för att få ett hum om vilken nivå jag förväntas prestera på...
Diskmaskinen pajjade idag. Mössen har flyttat in och sprider mus-bajs bakom möbler och mus-fällan är agnad med nutella. På detta har mamman värk, som för tillfället är på en hyfsad nivå men som när som helst hoppar in i livet som en demonisk joker och vill demolera mitt liv. Mitt i allt detta hostar pojkarna på nätterna och sover helst på oss (det senare en konsekvens av förskolestarten tror jag).
Ljusningen i min värld är den kommande veckans slut samt den nya säng som vi beställt. kanske kan vissa krämpor lindras av en säng som inte är lika knölig som en skogsstig och inte låter som ett sjunkande skepp när en rör sig =) Vi har inte råd med en säng men har heller inte råd med att sova oss till döds på en säng med minst 15år på nacken. Nytt täcke unnade vi oss också, så nu sover jag under en änglavinge!! Det är inte alla förunnat! Nu ska jag läsa articklar om källkritik skrivna av betydligt smartare människor än jag. Wish me luck!
Lelle!
Med risk för att upprepa mig: Barnen är sjuka.
De har egentligen aldrig blivit friska men han gå ett par dagar på "Föris" förra veckan och få en dålig upplevelse eftersom vi inte fattat att de blivit sjuka igen. När vi pratar om föris hojtar de alltid:
"Lelle, lelle!" Vilket betyder ledsen och de vill inte höra talas om att gå dit. Vi försöker prata om att jag ska jobba och att de ska vara där ibland för att leka lite "och när ni lekt och ätit lunch, hämtar mamma er". Det köper de med misstänksamma miner.
Men denna veckas början har de varit hemma och idag hos doktorn fick vi veta att det kan bli tal om antibiotika om sänkan inte blir "bättre" samt att de INTE ska gå till "Föris" alls i veckan. Denna vecka då jag har källtextseminarium, val av uppsatsämne och två texter som ska lämnas in. Farmor är här men två jättesjuka barn kräver två vuxna. Så vår plan igår (min och farmors) var att jag skulle plugga på kvällen/natten då det är lugnt för att sedan ta en sovmorgon då ungarna är som lugnast. I teorin var det säkert smart men så hostade Otto så han spydde ned både sängen, sig själv och mamman som kom rusande. Sedan blev det att sanera, lugna och trösta samt undvika att bli allt för kladdig själv.
Som jag skriver detta kommer jag på att jag glömde duscha igår och luktar förmodligen spya...
Otto lyckades dessutom trycka in en tutte (napp) full av spya och gult snor i min munn innan jag han reagera. Tur att jag inte är kräsmagad.
Det ÄR stressigt att tänka på sitt pluggande när barnen kräver så mkt tid och ork (och maken är i Norge och hoppas på att kunna komma hem imorgon förutsatt att strejken på arlanda inte stoppar honom) MEN jag är bra på att köpa läget. När barnen är så här pass sjuka ger de mig inget val vilket är lite skönt. Jag kan bara plugga när de sover, om de sover, och resten står utom min kontroll. Jag kan inte trolla med knäna liksom.
Men nu sover de och jag ska skriva en text om källkritik!! Lämnar er med några bilder!
En glad stund hade vi när mamman tog fram sitt post-it-block och barnen kiknade av skratt
Första gången de målar med vattenfärg!
Uselt
Vet ni va´? Jag är lite usel just nu och det gäller inte bara bloggen.
Barnen var friska en dag eller två innan de blev sjuka igen och nu går
de runt och snorar och är heta som kaminer. Min förkylning blev bättre för bara
några dagar sedan, pjuh! Det var verkligen elakt. Maken har spänningshuvudvärk
från stress dagligen och min värk börjar bete sig så illa att jag allvarligt funderar
på att söka specialistvård av ngt slag. Vårdcentralen har varit bra och alla är snälla
men att utreda mig, är de tydliga med, är bortkastad tid. Det har jag själv oxå
tyckt men nu börjar det vara aggresivt mot vissa fingerleder vilket gör det svårt att skriva,
öppna påsar, jaa allt som en gör med fingrarna. Svårt att ignorera när jag behöver plugga
i intensiva perioder och ta anteckningar. Jag har ett antal halvfärdiga inlägg på lut,
men orkar inte riktigt göra dem klara. Jag tar mig en vilodag idag och ser vad söndagen
kan ge. Puss på er trogna läsare!!
Ingen värme i kläderna
Jag är förlorad i mina böcker och har redan tömt en ny penna på bläck. Det stressar mig oerhört att jag inte är i kontroll än. Det är ju tio år sedan jag pluggade historia och jag brukade vara bra på att lägga mig på rätt nivå och sovra i information och texter. Men nu känns det som skuggboxning och jag mår nästan lite illa över all text som ska läsas samtidigt som C-uppsatsen ska planeras. Fy faan för den! Jag skulle vara så lycklig bland mina böcker, filosofer och årtal. Vad ska jag med uppsatsen till (förrutom en lärarexamen)?! Jag förlorar mig i böckerna och kommer varken ihåg att äta, dricka eller snusa men stressen över den andra kursen och all metodik håller mig vaken och stressar min kropp. Det är inte så att jag tvivlar på att jag klarar det utan snarare ett ifrågasättande om varför jag utsätter mig för det. Tänk om en kunde se en karriär innom idéhistoria... Då skulle jag inte oroa mig ett smack. Dumma, dumma uppsats!
barnen är fortfarande hemma från "Föris" och jag skaffar mig ett par timmar här och där och de timmarna försvinner i ett hujj utan pauser eller födointag. En blir rätt effektiv vid hotet om två snoriga ungar som snart ska komma hem från utflykt med mormor eller pappan. Ett par inlägg ligger i utkast-mappen men är långtifrån redo att postas. Jag lämnar er med ytterligare bilder och hoppas att ni återkommer trots klen uppdatering. Snart är jag varm i kläderna!
Sjuk Otto i blåbärsskogen
Nöjd Ville på restaurang
den heliga graalen för en småbarns förälder
Pjuh!!!! SÅ äntligen började skolan. Jag var taggad som faaan! (På något burdus svenska.)
Vi lämnade barnen på "Föris", allt gick bra och jag gick hem för att plugga. yeyyyy!
Jag tittade på en föreläsning, chattade med skolkamrater och drack kaffe. Livet kändes
underbart. Så till grädden på moset: Jag satte mig och (jaa, jag skriver det bara helt enkelt)
och bajsade! För er som inte har små barn kan jag meddela att det är lite av den heliga graaaalen
för oss småbarnspäron. Att få bajsa i lugn och ro, men framförallt IFRED! Jag kunde knappt
förstå att denna ynnest nu skulle ske en vanlig Måndag. Jag parkerade baken och njöt.
.... Så ringde telefonen....
*Paus för vansinnigt sorglig musik för här slits drömmen från mig*
*Paus för vansinnigt sorglig musik för här slits drömmen från mig*
Det är naturligtvis förskolan som meddelar att de tror att Vilgot kan ha öroninflammation och han hostar så han varken kan leka, äta eller sova. han har ju hostat de senaste nätterna men verkat må rätt okej på dagtid. Men säg det som varar... (inte ungens öron iallafall, kan jag meddela). jag hämtade, gick till doktorn, konstaterade att öronen var okej men hostan av den värre sorten. För att göra en lång historia kort så blir de hemma imorgon också... Och jag kommer att försöka att låta bli att stressa över studierna.
Det är ju liksom ingen idé. It is what it is.
Det är inte synd om mig, jag vet. Jag får oerhört ont i hjärtat varje gång gullungen hostar. det låter så jobbigt och inte får han äta hostmedicin som hjälper heller. (Jag fattar att det är bra att barn inte får äta hostmedicin med kodein i men ibland önskar en att han fick sova en hel natt...) En annan hostar men kan iaf ta en hostmedicin som hjälper till natten! och han är så go´och glad ändå. tappra lilla mysbarn!
Han blir jätteglad när brorsan mjukar honom på håret och platerar snor-pussar på hans lilla mun. Fattar inte hur han orkar leva med både hosta och en mamma som sörjer sin "Ensam-bajsning". Nu ligger han och kraxar ikapp med brorsan som mår något bättre och dricker vatten när han vaknar till.
Det här inlägget visar väl, om något, hur delade känslor en har som förälder. jag njuter av gosebarn och sörjer den heliga graalen som plötsligt känns långt borta. Maken utreder en brand till sent på natten och även imorgon men sedan ska han vabba för fullt och jag ska plugga som en galning!
Over and out!