Dåligt vs ljuvligt

Idag blev jag lite ledsen.
Jag vakande och hade ont.
Hade en tenta att skriva.
Frågorna var svåra.
Kroppen ett virrvarr av
symptom så att jag har
svårt att veta vilken tråd
jag ska dra i. Ska jag
lägga mig ned och sova?
Skita i tentan?
Hoppas att det löser sig?
Hela kroppen är ett blåmärke.
Bokstavligen.
Det behövs bara att någon
petar på mig så blir det en blå
bula av ont, ont.
Huden är full av plitor som är
röda, varma och ömma.
Eksem i hårbotten och på
fingrarna.
Mår illa.
Fryser trots varmt hus.
Oroar mig...
...för mig själv.
För mitt usla imunförsvar.
För min infertilitet.
För min ork.
Fötterna stelnar till så fort
jag stannar och jag får hopp/gå
som en skadad kråka.
Inget är gott och hungern infinner sig inte.
Vill äta glass-strut men maken glömde köpa.
 
On the bright side: barnen har börjat leka att de ÄR olika djur, mest vovvar. De säger att de är "bebbe-vovvar" och kallar mig "mamma-vovvov". De skäller och hoppar kring mina ben. KRÄVER att bli klappade. Mysigt. maken är hemma med sjuk fru. Skönt att ha honom i närheten. jag har köpt en pepparkaksdräkt till Vilgot idag. Och en kofta till mig själv. jag planerar att bjuda in familjen kring lucia och anordna ett luciatåd med barnen. det enda jag kommer att sakna från förskolan. Att få gå på luciatåg. det måste åtgärdas. kanske vill Otto vara lucia, gå i mammas fotspår. han gillar att sjunga. Vilgot gillar mer att dansa. Otto sjunger för sig själv i långa stunder. ingen av dem vill höra mamman sjunga. Då vrålar de "neeeeej" och håller för öronen =) förutom på kvällen. Då vill de lyssna till sång. Varje gång jag slutar hör jag ett sömnigt "meeeej", åsså får jag börja om med "bä,bä, vita lamm" eller egenkomponerade godnatt-sånger. "Meeeej, mamma. meeeej" and so on. Till helgen åker vi till farmor och farfar. jag ska plugga och barnen får gossa med farfar (stor-favoriten) och farmor (nästan lika poppis) samt åka fyrhjuling och bäst av allt: Jaga klappa katten. den ende som kan konkurera ut farfar och fyrhjulingen tillsammans. Stackars katt. han får aldrig vara ifred. "Hej Maaa!" piper de med sina pipigaste röster och så sätter de iväg efter kattskrället. Idyll är ordet jag tänker på... för alla utom katten, måhända. Puss på er!





NAMN
 

MAIL


URL


SKRIV DIN KOMMENTAR


Spara?