"Föris" gives and "Föris" takes :D
Elaka baciller från "Föris" I tell ya´!! Nu är JAG så hisklans sjuk så det liknar ingenting.
Det tar tre spayningar med menthol-nässprayen för att lösa upp i en näsborre, det rinner gul vätska från ögat (har aldrig haft så förr) och pannan är stekhet. Hade sååå hoppats på "Föris" idag men Vilgot är också sjuk och vi har ju bara gjort hälften av inskolningen så jag är INTE bekväm med att lämna bara Otto. Förrutom att han blivit super-mammig sedan "Föris"-start så skulle Vilgot bli så förtvivlad om bara han fick stanna hemma. Så vi kurar i soffan och hoppas att vi slipper värmen, det var ju så satans varmt igår! hoppas vi kan få ett break innan nästa bacill... Men jag vet att det inte går att styra. En får bara vänta och se vad hösten erbjuder, "Föris" gives and "Föris" takes :D
Sjukdom och bilder
Ungarna är fortfarande sjuka och griniga. De vill bara att mormor ska komma och ta ut dem i vagnen.
Men mormor jobbar, liksom morfar, pappa och alla andra "roliga" typer som orkar gå ut på äventyr.
Själv är jag nog rätt förkyld men de värktabletter jag tar maskerar det faktumet och förkylningen tittar bara fram emellan doser. men vi ska på ett äventyr idag... Vi ska åka och köpa ett gäng nya tuttar.
(Och då menar jag inte fejk-tuttar till mamsen utan tuttar som i nappar, ungarnas käraste ägodelar.)
Det behövs nya eftersom de mystiskt försvinner en efter en i sängen men när en letar i sängen finns inte en tutte att uppbringa. Vi ska inte sluta med tutte än på ett tag så nya är på inköpslistan. Ungarna suger tutte när de ska sova eller är sjuka. Annars kommer de inte ihåg dem, vilket känns som en rimlig tutt-användning, tycker jag. Avslutar detta innehållslösa inlägg med bilder på mina underbara ungar från i sommar!
Brölande
Bröööööööööööl!!!! Andra veckan av inskolningen och ungarna är sjuka.
Snorar grönt, hostar och är stekheta. Trodde de skulle kunna gå imorgon på "Föris"
för Otto som blev sjuk först verkade på bättringsvägen men nu är Ville varm, snorig
och ledsen. Äter inte ens upp alla sina kex jag severat framför tv´n. Obs: OVANLIGT!
Ungen är sjuk! Så vi chillar (läs: mamman försöker chilla medan barnen bråkar
om varje leksak, vill bli burna och snorar stora kusar på mina kläder.
Njemas problemas, kläderna kan tvättas men ni förstår principen...
Brööööööööl!
Nåväl, vid lunch började vi fundera på vilka (mer än barnen) som gillade sylt?
Sagt och gjort (försökte desperat hitta aktiviteter) så ringde vi runt och frågade vilka
som gillade sylt och ungarna tjoade när mormor deklarerade sitt sylt-gillande på
högtalartelefonen. Sedan började Otto fundera på om LAMM gillar sylt...?
Well, jag messade vår lamm-expert Malin och frågade. Fick ett snabbt och seriöst svar.
(Tack snälla Lamm-experten med man och vovve!!)
Barnen var nöjda och började genast tjata om att vi skulle ta med sylten till 4H-gården.
Yeah, right.
Det får bli en fråga för nästa vecka eller så...
Nu är fadern hemma och jag tar ledigt från moderskapet någon timme eller så. Dvs tills de somnat muahahahahaaaa!! Lägger till ett BRÖÖÖÖÖÖÖÖL för imorgon oxå!! Over and out!
Tandvärk 2,0
Så då har jag varit hos tandläkaren. Innan jag fick tid att berätta hur det varit ville han skicka hem
mig för att "stressa mindre" för han trodde att jag gnisslat tänder och fått värk av det. "Men jag har ju inte sovit och har så ont att jag inte kan tänka och äta" - pep jag. Då stannade han upp och började undersöka. Han satte värme mot den tand jag lagade för några veckor sedan och jag ylade rakt ut.
Såå, det visade sig att den som lagade tanden kommit åt pulpan, det som lever i tanden och där nerven finns, det var därför det värkt som satan. På grund av det hade det blivit nekros i pulpan och/eller infekterat. Han testade att borra utan bedövning för att se om tanden hunnit dö och därmed skulle problemet ha flyttat till käken - inte bra. Men eftersom jag ylade i panik när han borrade levde tande, än så länge, tacksamhet för det lilla. MEN detta betyder att skiten måste ROTFYLLAS!?!?!
Något jag bara trodde hände mkt gamla personer (dåligkoll.nu) men först måste den borras ur så allt "dött" var borta och därmed infektionen. Sedan fyllde han tanden tillfälligt och när jag varit symptomfri i ett par månader ska den rotfyllas. Två timmar höll de på och hela ansiktet är ett blåmärke då det verkade vara en ganska brutal behandling. tanden värker, käkarna värker och hela ansiktet är ömt och huvudet värker. hemskickad med rätt häftiga smärtstillare mår jag nu rätt okej.
Frågan är bara VARFÖR konstiga saker alltid händer mig och varför jag väntade så länge med att söka hjälp...? Det senare kan ha att göra med att sist jag hade tandvärk efter en lagning sökte jag hjälp direkt och blev rätt brutalt avfärdad. Då gick det över och jag ville inte vara gnällig igen. Men med korten på bordet var ju min tandvärk inte särskilt konstig. Jag kan tom tycka att jag borde ha haft ONDARE. Nekros låter liksom... ont :)
Nu hoppas jag att vara så okej att vi kan åka till djurpark imorgon. Längtar efter idyll och underbara minnen med barnen!! Här ska det levas svenssonliv!! I min värld är det det mest önskansvärda, svenssonliv. jag får gåshud av allt kul vi ska ha imorgon. Dessutom följer min lillebror med fästmö med så vi har många ögon på ungarna! Dags att fundera vilka godsaker som ska packas med...
Kanske måste det bakas något för att idyllen ska bli så idyllisk som möjligt...
(Obs! Med idyll menar jag inte perfekt. DET är inte idyll för mig. Det får regna om det vill, bajsas stora kalas och bli skrikfester bara vi har kul också. Bara ungarna får klappa djur och vi hinner fota det. bara ungarna får se en säl, en älg och en björn. Bara vi får äta glass och leka i lekparken. Bara alla är glada och nöjda när vi åker hem!!) Off we go!
Tandvärk!
Hej på er! Läget med ungar är på bättringsvägen även om vi fortfarande har snor-och-slem-fest...
Jag däremot har drabbats av... jaa, ni kommer inte att tro mig... TAND-jävla-VÄRK!!
Gjorde ett par lagningar för några veckor sedan och de senaste dagarna har jag haft ooooooont!!!
Igår ringde jag och beklagade mig och de frågade frågan som inte ska ställas till en människa som har stora problem med "ställa till besvär för andra"-grejen. De frågade om jag "står ut en dag till?"
Jag skulle alltså få komma idag på morgonen, fick jag veta igår på morgonen.
Jag hasplade ur mig ett tveksamt "ja..a" varpå det var bestämt. Igår eftermiddag fick jag panik
och ringde för att ångra mig eller åtminstone få hjälp med smärtlindring. Då hade de stängt - sommartider. Jag fortsatte ringa i panik och denna gången till 1177 (sjukvårdsupplysningen) som upplyste mig om att Skellefteå Kommun inte har några akut-tandläkare i sommar...
Det blev till att hålla ut alltså - paniiik! Nu ska jag snart åka och jag laddar för att beklaga mig så jag får bästa möjliga hjälp och smärtlinding ifall det inte går att åtgärda direkt.
Tydligen kan det vara ett så litet problem som att de har slipat ned tanden felaktigt och att jag fått tandvärken från helvetet för att mina tänder nött mot varandra felaktigt... Who knew? Inte jag.
Imorgon hade vi planerat en tripp till Lycksele djurpark men vi får se hur familjen mår....
Men det vore så kul att ta med ungarna dit. När de ser djur lägger de huvudet på sne och piper med sin ljusaste röst: "Kraaaaaaaaam", "Oooooojdååååååå", "Heeeeeeeej" och sen klappar de så fint och försiktigt. Alla djur, myror som katter och grisar. Det enda djur de är rädda för är myggor :D
Well, vi har ju semester så blir det ingen djurparkstripp imorgon så blir det väl senare.
Nu sticker jag till "käftis"!
Jag tar en ruta choklad till och pustar ut
Jag tänkte göra bort handlingen tidigt idag för då är det lite folk och trevligt att strosa.
Yupp! Så jag packade ungar, skötväska och , typ, tiotusen pryttlar. Sprang till busshållplatsen
(för självklart ville ungarna, som älskar att åka vagn, inte åka precis då utan hittade sjuttioelva anledningar att inte klättra upp i vagnen såsom, myror, pinnar, stenar, två jordklumpar och en vattenpöl.)
Väl där insåg jag att det var sommartid och bussarna börjar gå först en timme senare.
Kallsvett bröt fram - skrikfesten blir inte nådig om det inte vankas bussåkning...
Paaniiiiik!! Pjuh, pjuh... andas MyMamman, andas!! What to do??
Ungarna knorrade hotfullt när jag styrde kosan hemåt. "Tänk, för faan, snabbt!!" Vrålade mitt inre!
Då kläckte min hjärna den utomordentligt usla idén att vi skulle cykla till affären...
Ungarna slutade pipa hotfullt och övergick till att hojta glatt.
Lite luft i däcken sket jag i. Pumpen är trasig och ställa in vid det laget fanns liksom inte.
Så jag packade in ungarna i cykelvagnen, spände fast och satte på hjälmar.
Försent upptäckte jag att ungarna smugglat in två nävar sand, var, i vagnen men jag orkade inte tjata.
Vi cyklade iväg och genast insåg jag att det var vääldigt lite luft i däcken. Jag ignorerade det.
"Fuck you cykel!" tänkte jag och stretade vidare. Jag har ju en elcykel som ger lite skjuts när jag trampar så det gick bra ändå. Vad det gjorde med mina hjul orkade jag inte reflektera kring. "Fuck you cykel!!"
Väl där så gjorde ungarna sitt första rymningsförsök när jag släppte ut dem ur vagnen men jag fångade in dem, letade fram mynt till kundvagn och lastade i ungarna. En i sittsen, tänkt för barn, och en sittande i kundvagnen. Ungarna drabbades omedelbart av teleskåparmar, skriksjukan (dock glada tjut) samt snatteriåkomman (försökte smuggla med så mycket de fick tag i). Vi handlade och varje gång jag lade något i vagnen så försökte Vilgot (som satt där) öppna förpackningarna. Jag svettades ymnigt, drabbades av hysterisk röst samt tjatade oavbrutet.:"Sluta tugga på mjölpaketet", "Ge tusan i att kasta kexpaket" och "Näe, vi ska inte köpa all glass". I kassakön insåg jag att det inte fanns pengar på kortet. Craaaaaaap! Förbannade satans... Tur att jag har en bank-app på telefonen! Pjuh! Medan jag förde över pengar och svetten sprutade bestämde sig Otto för att försöka smita ur vagnen (varför utrustas de inte med säkerhetsbälte?!) och Vilgot lade ut alla mejeriprodukter vi köpt och stampade på dem. Upp med allt på bandet i hopp om att inget gått sönder av den omilda behandlingen. barnen hojtade hej till alla i närheten. Betala, betala, betala!! packa i kassar!! Äntligen fick man åka hem...
En av tre kassar går sönder och jag får heroiskt med mig sakerna ut till cykeln och packar de saker, vars kasse gått sönder, i cykelvagnen. packar in ungar, på med hjälmar. Pjuh...!
På väg hem går den andra kassen sönder och jag stoppar i fickor, cykelkorg och i barnsadeln på pakethållaren. Förbannade kassdjävel!! Högröd i ansiktet kommer vi hem. Barnen börjar genast leka medan jag bär, som en första klassens packåsna, in alla grejer medan jag ber ungarna att följa med.
De ignorerar mig och börjar packa grus i fickorna. Otto tappar en sko och Ville har satt sig i en vattenpöl.
jag brölar åt dem att komma in. Efter tio minuter är vi inne och jag försöker packa in varorna innan ungarna försöker spela bowling med mjölkpaket och melon... Otto biter Vilgot och Vilgot blir förtvivlad.
Mamman tröstar och försöker vara pedagogisk men Otto blir galen då han fastnat med sin trehjuling och börjar grina han med. Mamman överväger självmord men inser att det finns en stor chokladkaka i en av kassarna och "skriktrår" i sig 100 gram mjölkchoklad samt förser ungarna med lite russin och placerar dem framför Byggare Bob...
Mamman bloggar om sin förmiddag medan ungarna äter russin.
Hon luktar svett, blossar i ansiktet samt lider av en blodsockertopp som skapar illamående.
Dessutom har hon mensvärk och en lätt huvudvärk. Hon tar en ruta choklad till och pustar ut.
Inga kommentarer | Gorm,vrål,tjut &gnäll, LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar) | Startsidan
Mycket ont blod finns i vår historia
Jag håller på och syr.. och svär!! de sakerna hör liksom ihop för mig.
Jag är ingen sån´där som säger att jag inte kan åsså slänger jag ihop
en balklänning med knypplade spetsar. Ooooh, no! Jag sätter mig vid symaskinen
åååsså svär jag. Då kan en ju undra VARFÖR jag syr ibland?!
Det är en kombination av faktorer. Snålhet är en, storhetsvansinne INNAN är en annan.
Och mest handlar det om att jag vill ha det som jag vill ha det. Det jag vill
ha finns inte att köpa med annat än att anlita en skräddare och då är vi tillbaka
i snålheten igen... En ond cirkel så att säga!
jag och symaskinen blir ovänner så fort jag sätter mig. Mycket ont blod finns i vår historia.
Jag svär, syr, sprättar och svär, syr fast i byxorna/duken, svär och sprättar. Brassar fort och fel,
sakta och tråkigt eller lagon men glömmer fälla ned pressarfoten. kort sagt:
Vi hatar varandra jag och symaskinen. Ofta slutar det med att jag tråcklar för hand efter en lång och tröttande batalj och slutligen så ger jag upp eller nöjer mig med vad jag skapat.
Nu syr jag överdrag till ungarnas dynor, som hör till deras fotöljer i miniformat, som blivit solkiga
på grund av att de är...VITA! Bra färgval IKEA! Så nu har jag hittat ett avtorkningsbart tyg med lamm på som var nedsatt till ringa 49kr/m. problemet är bara att jag måste sy själv.
Men jag önskar så att jag kunde sy. Jag är nämligen begåvad med en, särdeles snygg, men väldigt kort rygg vilket gör att alla klänningar jag hittar/gillar måste kortas i ryggen. Jag önskar verkligen att jag kunde sy egna klänningar efter min egen kroppsform!! Men än så länge får jag förlita mig på svärmor.
Jag har hittat en kurs som börjar i höst. En tar med sin egen maskin och tyg och så får en hjälp av en skräddare. Någon som vill följa med?? enda problemet är att jag då måste svära och hata "in public"...
Men tanken på att faktiskt lära sig och inte bara chansa vilt är lockande...
Oh. well, det om mig och min symaskin. Nu ska jag mata ungar!
Puss!
LilleSkutt has nothing on me!
Mina ögon är trasiga. De vill gråta hela tiden. Så fort mer än en sak går fel så slår de på duschen.
Och det händer liksom dagligen... att flera saker går fel efter varandra. Jag tror det beror på att en blir
trött (grinig?) av att ha ont. De senaste veckorna har varit dåliga. I morse vaknade jag och innan jag liksom orienterat mig, i tid och rum, trodde jag att jag hade mjölkstockning... Nej jag är varken gravid och ammar inte. Barnen var för små för att ammas och jag hade så mycket mjölk när de kom att jag pumpade varannan timme och fick mjölkstockning fler gånger. Men det är länge sedan. Denna gång berodde det på att ungarna sov bredvid mig, i natt, och lekte böksvin. De bökade runt, stångades, sparkade och buffade. Så när jag vaknade var tuttarna som två stora blåmärken. Ett lätt misstag i självdiagnosticeringen bara :D Jag hade inte råkat ut för mjölkstockning utan bröst-boxning!!
Idag ska jag försöka ge mig ut och cykla med barnen i cykelvagn. Brukar vara poppis men sist gick så många praktiska saker fle att jag började grina och ställde in... LilleSkutt has nothing on me!
Idag börjar sommarkurserna jag sökt men eftersom jag står som reserv så vet jag inte om jag får plugga. Hoppar folk av kurserna så får jag veta och då blir det bråttom!!
Men jag orkar inte nojja. Kanske grinar jag en skvätt men i övrigt får nojjandet vara.
Puss!
trasig dator... igen!
Jaha, blogga från mobilen är inte min grej. Tappar flödet i texten och mobilen vill hela tiden ändra "blogga" till "blotta". Jag blir galen. Finns mycket att blogga om men det får vänta! Så snart jag har en fungerande dator ses vi igen! Puuuuss!
För varje dag är i sanning helt galen. Som idag.
Det känns som om bloggen just nu handlar om varje galenskap som inträffar
när en umgås med två tvååringar hela dagarna istället för välformulerad feminism.
Men då får det väl vara så då! För varje dag är i sanning helt galen. Som idag.
Jag och barnen skulle åka buss till handelsområdet kring Ica Maxi och inhandla
pynt till fest, två födelsedagspresenter, öl till MyPappan som ska parta i helgen,
allergivänlig mat och bakingredienser till nämnda party samt en stycke snusdosa
till MyMamman för att hon är beroende. Yes. Vi packade oss iväg, travade mellan
affärer, handlade och bar tungt. Sedan skulle jag försöka ge ungarna varmkorv
(vilket jag själv tyckte var genialiskt då det inte blir så bråttom hem då) men ungarna
vägrade äta varmkorv. Well, jag provade med medhavd smoothie men det var stopp.
Då blev det ju bråttom hem i alla fall. Nöjd med inhandlandet klev vi på bussen bara
för att upptäcka att barnvagnplatsen är upptagen av en rollator (vilket är helt legitimt,
platsen är ju till för dem också) samt en shopping bag av "dramaten"-typ (mindre okej.
Vi fick hoppa av och vänta 30 minuter på nästa buss. No worries tänkte MyMamman
och kokade ihop ännu en genialisk plan som gick ut på att vi skulle trava till
leksaksaffären och inhandla de leksaksbussar som vi länge tänkt köpa till barnen.
Sagt och gjort. Som planerat lekte de med sina bussar tills vår nya buss dök upp
och vi åkte hem. På vägen började det bli, som förväntat, rätt grinigt så planen var
att skippa lunch och hoppas att de skulle, behaga, äta när de sovit. Innan vi han
in hade Vilgot doppat sin buss i den uppblåsbara poolen. Till saken hör att dessa bussar
gav ifrån sig ett skramlande motorljud följt av några tutningar när en tryckte på dem.
När Ville dopade sin buss i poolen hakade denna (högljuda) ljud upp sig. Jag bankade,
bönade och mixtrade men ljudet gick inte att få av så jag tejpade för mikrofonen med
silvertejp. Det hjälpte inte. Tillslut lyckades jag övertala ungarna som grät av trötthet
att bussarna oxå behövde sova och lindade in dem i en filt och stoppade i garderoben.
Tyst... blev det inte men tillräckligt dämpat för att kunna få ungarna att sova.
När de vaknade grinade de i en halvtimme men skulle ICKE äta. Jag hade dem båda i
knäet medan jag bajsade (nöden har ingen lag) och efter det behagade de äta några tuggor av
plättar med sylt och en matsked glass. (Glassen åt de upp helt, suprise.)
Nu ska jag vila medan mommo tar med dem till hästarna.
Over and out!
Bara en Måndag...
Måndagsstök. En stökig Måndag.
Först lovade jag barnen en busstur till stan men eftersom de hela tiden distraherades
blev det för sent med en tur på stan och vi tog vår vanliga runda. Oooooch ungarna blev
galna... yääääs! Really crazy! Men vi kom hem och jag stekte blodpudding. Deras absoluta
favoriträtt. Men när Otto ätit klart blev han superledsen för att det var slut och sedan arg...
Så han gav igen genom att peta in ett russin i näsan. Och när russinet var inne i näsan
blev han ledsen och ville ha ut det. Han ville så gärna ha ut russinet att han till och med lät
mig peta honom i näsan... Det har aldrig hänt. Jag funderade över om russinet skulle åka ned
i magen eller vandra upp i hjärnan medan jag bytte blöjor och eftersom alla personer som
var hemma skrek åt mig kändes det jobbigt att ringa sjukvårdsupplysningen så jag ringde maken
som fick göra det. Nu när ungarna sover ringde han och meddelade att sjukvårdsupplysningen
absolut tyckte att russinet skulle plockas ut... CRAAAAP! Vi har fått en tid klockan 14.00.
Jag fick panik när jag pratade med maken. HUR skulle jag kunna ta mig till vårdcentralen med
två trötta, allergiska ungar för att sedan både hålla koll på ungen med russinfri näsa och samtidigt
lugna ungen de ska plocka ut russinet ur..!! Som tur är var maken redan på väg hem.
Holy crap! Bara en Måndag kan vara så här stökig!!
Hyperemesis Gravidarum = Svårt graviditetsillamående. Fortsättning "Tvillingmamman berättar" Del 2
Så blev det tillslut dags för vårt femte IVF-försök. Sommaren var skuggad av misslyckandet efter det fjärde försöket och ångesten rykte ur öronen. Flera kilon hade jag gått upp och hoppet var ute. Hade vi inte betalat för detta försök så skulle vi redan ha påbörjat vår adoptionsprocess. Men vi fick inte ställa oss i kö om det fanns en risk att jag skulle bli gravid. Vi blev, vänligt men bestämt, avrådda från att påbörja processen innan vi gjort klart alla IVF-försök. Jag har alltid varit av åsikten att biologi inte spelar någon roll och kände att OM vi ställde oss i kö och ställde in oss på adoption och sedan BLEV gravida (och därmed utsparkade ur kön) så skulle det barn som var TÄNKT till oss inte få komma till (oss) sina föräldrar. Tanken gjorde mig hemskt upprörd. Kanske är jag ologisk men i min (känslo)värld så fanns det ett barn där ute tänkt till oss om vi ställde oss i kö. Att tvingas avbryta adoptionsprocessen (bara) för att det barnet skulle få ett syskon (om jag blev gravid) kändes som en känslomässig berg-och dalbana jag inte tänkte hoppa på. Så vi skulle göra de kvarvarande försöken som vi betalt för och sedan ta tag i adoptionen. Så var planen. (Vi betalade förresten alla IVF-försöken och fick inget via landstinget.)
Så vi åkte till Uppsala. Igen. Smärta och ångest förstås.
När de satt in ett litet, fint embryo, passade läkaren på att skälla ut mig för att jag gått upp i vikt under sommaren. I sak hade han ju rätt. Det är aldrig bra att gå in i en graviditet överviktig. Jag ifrågasätter inte det faktumet. Jag ifrågasätter bemötandet. Samme man som haft hundrasjuttioelva verktyg i min snippa och satt in ett litet embryo valde att skälla då jag var som mest sårbar. Dessutom kom han ju inte med några nyheter. Jag var förkrossad på vägen hem. Fullständigt tillintetgjord.
Sedan kom den värsta delen av hela processen: VÄNTAN.
Jag hade tidigare haft som regel att inte graviditetstesta innan
mensen blev sen. Inget gott kan komma ur att man får ett negativt
svar INNAN man börjar blöda. Proppfull med hormoner gick jag
hemma och vältrade mig i ångest. Bakade som en galning för att ge
mig själv något annat att tänka på. Men så, två dagar innan mensen,
flög faan i mig. Jag kände väl att jag inte kunde må sämre ändå.
Så jag kissade på en sticka och bestämde mig för att inte titta på den
före tiden för testet gått ut. Men jag han inte ens lägga ned den
på handfatet innan ett lysande blått plus framträdde inom någon sekund!
Jag hade aldrig brutit mot mina egna regler förut.
Jag övervägde alla överraskningssätt som jag skulle kunna iscensätta
när jag skulle berätta för maken men jag kunde inte hålla mig. Jag ringde.
Han blev så glad och rörd att han la på luren...
Sedan ringde han upp och vi skrattade och grät.
Min mamma kom förbi (och hon kan mina regler) så hon frågade inte ens om jag testat.
Men så lade jag testet framför henne och hon blev så hjärtans glad. Vi firade med god mat och svag-cider på kvällen och ÄNTLIGEN var jag gravid!! Men så kom några veckor till av ångest. Jag blödde lite dagligen och fick panik varje gång. Fullständig panik. Det kändes så osannolikt att detta skulle få gå vägen. En lång väntan till vecka 12 började. Den magiska gränsen då risken för missfall minskar drastiskt.
Men jag behövde inte vänta så länge för att bli lugnad. I vecka 5, en Måndags kväll, började jag må illa så jag ställde en hink vid sängen ifall jag skulle behöva kräkas. På Tisdag morgon vaknade jag och kaskadspydde. Gissa om jag var glad!! Ett tecken på att allt stod rätt till!! Spyan visade att jag kanske skulle få en normal graviditet i alla fall. Jag gick till jobbet stolt som en tupp och spydde ytterligare tio gånger under förmiddagen. På eftermiddagen spydde jag lika mycket till men var glad som en lärka. Jag hade läst någonstans att ju bättre embryot fäster desto mer illa kan man må. Och jag hade ju kroppen fullproppad med hormoner, sedan IVF-försöket, så det kändes rätt logiskt att hormonerna skulle leva rövare ett tag. Men från jobbet blev jag hemskickad. Jag kunde inte hjälpa kunder av rädsla att spy på deras skor och folk som hörde mig kräkas trodde att jag hade vinterkräksjukan och flydde hals-över-huvud. Dessutom blir en ju aningen matt och svimfärdig när en kräks så intensivt.
Jag köpte alla ingefärskapslar och vitaminer jag kunde hitta på apoteket. Jag åt frukost i sängen, köpte åksjukearmband och åt lergigan (receptbelagd tablett) för illamåendet. Men inget hjälpte.
Jag provade alla sorters mat för att hitta något som jag fick behålla men gick bet. Vätska var det enda som kunde få stanna i magen... Ibland. men det var ju också lätt att spy upp så jag vågade dricka. jag drack och drack. Längtade ständigt efter lättmjölk, läsk och saft. Jag försökte äta men så fort det var fast föda så kräktes jag gång på gång. Min kropp Vägrade behålla ett uns mat. När jag väl började få upp galla kunde det bli lugnt en stund men jag mådde konstant illa.
Jag började föra listor på föda som var "lätt-spydd" och tuggade tvångsmässigt när jag åt för att få en lättare spy-period när det var dags. Efter ett par veckor av konstant kräkande hörde jag av mig till MVC och de tog mig på allvar. De ville lägga in mig men jag var ju så glad och benhård på att jag skulle få vara "normal". Att ligga på sjukhus i vecka sju kändes INTE normalt. Så jag gick runt hemma och drack mjölk. Tabletterna mot illamående hjälpte inte men jag åt dem och blev så himla trött och slö.
Men GLAD! Överlycklig!! Men framförallt övertygad om att detta helvete skulle ta slut vid vecka 12.
I vecka åtta åkte vi på ultraljud i Luleå. Ett tidigt ultraljud ingick i IVF-behandlingen men bara i vissa städer så vi fick åka två timmar för att få det. Men det gjorde vi så gärna. Julen närmade sig och vi planerade att göra lite julklappsinköp när vi ändå var i en annan stad med roliga affärer.
Vi fick stanna flera gånger på vägen dit för att jag skulle få spy. Jag hade spypåsar med mig men ganska snart var de slut och då fick vi stanna på var och varannan rastplats. På ultraljudet var jag beredd på att äntligen få se ett hjärta slå. Vi tittade varandra djupt i ögonen och njöt av stundens storhet. Maken smygfilmade med sin telefon. Så fick vi se ett litet hjärta slå. Ögonen tårades. Allt var perfekt. Så får läkaren en svårtolkad blick och tittar intensivt på skärmen. Jag blev kall.
Tills hon visade på ett hjärta till och frågade om vi blev glada eller rädda. Jag satt i gynstolen och önskade mig en trumpet! Jag ville spela, dansa och sjunga. Ropa från taken. INGEN kunde vara så glad som jag just då. Jo en till VAR lika glad: Min make!! Efteråt försökte vi julshoppa men jag var så svag och vi kunde inte prata om något annat än våra tvillingar och vi kunde inte vänta med att berätta. Vi ringde runt men ingen svarade. Så jag spydde och sedan åkte vi hem. Hela vägen hem pratade vi i telefon och berättade nyheten. Vi åkte direkt till mitt jobb och berättade för min pappa, min bror och resterande kolleger! Vi åkte hem till våra vänner som precis fått bebis och för alla som ville titta visade vi filmen med två hjärtan som slog. ETT embryo hade blivit TVÅ små foster. Helt plötsligt var det inte så konstigt att jag spydde som en räv. Dubbelt illamående stod det att läsa i alla information om tvillinggraviditeter. Just då kändes det som att jag skulle klara vad som helst.
BRING IT ON!! DO YOUR WORST!! JAG VAR URSTARK!!
Men det skulle bli såå mycket värre.
Men det är ett annat inlägg. Fortsättning följer...
(Del 1, om barnlöshet finns att läsa HÄR )
4 kommentarer | Gorm,vrål,tjut &gnäll, LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar), Lull-lull & Rosa Fluff | Startsidan
Plis. plis, pliiiiiiiiiis! I need some sällskap här nere på the bottom!
Jag är en ganska cool mamma. Jag lärde mig en hel del om Mindfullness under
graviditeten och har, framgångsrikt, kunnat applicera det på mitt föräldraskap.
Att vara i stunden och inte värdera. Att styra sina tankar och tämja mina affekter.
Det har räddat mig som tvillingmamma. Det är, ta mig djävulen, omöjligt att
natta två små skrikande bebisar om man är stressad/upprörd själv. Då är det bara
att ta ett djupt andetag och börja om. När de kladdar med maten ignorerar jag det
(oftast) för att jag vet att ju mer jag fokuserar på det jag INTE vill att de gör, desto
mer intressant blir det att göra det... Jag har tryggt lutat mig tillbaka på min egen förmåga
att styra min andning och pressa undan affekter och stress.
Men så gjorde jag det igår. Det jag jobbat så hårt för att INTE göra.
Jag blev sur och aningen barnslig, höjde rösten och spelade martyr...
Jag är inte stolt. Jag vet att det är okej att misslyckas och jag vet att
föräldrar är bra på olika saker. Just lugnet har varit min stolthet och
när jag tappade det igår, med barnen blev jag än surare... på mig själv :D
Det började med att jag var så olidligt trött på morgonen. Jag såg verkligen fram emot att få vara ifred under lunchsovningen. I värsta fall sover de 45 minuter och ibland ett par timmar. Igår sov de en kvart!
EN KVART! Förutom det så ville de sitta i min famn, båda två, men så fort de kommit upp började de skrika och ville ned. Efter en lång stund av upp och ned:ande ropade jag martyriskt:
"Men gör som ni vill då! Gör det bara! Skit i vad mamma vill!"
Moget MyMamman, Moget!
Sedan hade jag diverse förslag på vad vi skulle göra. Saker de brukar älska, som att gå ut och leka med vatten i solen. Och de var med på noterna, men så fort jag skulle klä dem, byta blöja eller smörja med solkräm så pinnade ungarna iväg och gömde sig. Och jag ORKADE inte jaga dem för att tvinga dem att göra saker de älskar. Så jag körde en repris på martyrskapet. Jag gnällde och klagade på att de aldrig vill göra som "Mamma" vill. Jag försökte plocka ur diskmaskinen men upptäckte, när jag plockat ur den, att de varit framme och slagit av den mitt i programmet. Så jag hade ställt in diskmedelstäckta grejor i skåpen... Dessutom gjorde de sitt bästa för att stjäla knivar och matrester ur diskmaskinen.
OJ, vad jag tyckte synd om mig själv. Jag suckade, klagade och snyftade. När jag pratat med maken, och så när startat ett gräl med den intet ont anandes maken, tog jag mig samman och gav dem mellis, smörjde, klädde och spolade upp vatten i baljan på altanen. Allt blev bättre och de lekte dryga timmen i solen med att hälla vatten på mina fötter samt doppa stjärtarna i baljan. Men de var ju trötta och efter ett tag hungriga. Då kom martyren tillbaka. Denna gång i form av en sur hustru. Nästa samtal med maken gick ut på att stressa hem honom från konferensen han var på och söka konflikt i allt han sa...
Not my finest moment.
Men så åt de massor av middag och gick ut med pappan för att leka. DÅ blev jag mig själv igen.
Jag vet att alla har sina omogna stunder men jissess vad jag "barnslade" mig igår. Offerkoftan var tätt svept kring min kropp och ögonen tårades av medlidande med mig själv.
Djävlar vad jag tyckte synd om mig. Så synd att jag tillskrev hela min omgivning betydligt mer elakhet än de är kapabla till. Till och med mina barn...
Vad är POÄNGEN med detta inlägg??
Erkännande.
Jag tror mig bli en bättre människa om jag för vidare och erkänner att jag betedde mig som en välartikulerad tvååring. Om maken får höra att "jag VAR grälsjuk igår". Om det dröjer länge till nästa gång. Att ta på sig skulden, för en riktig skitdag, är befriande!! Jag är en ganska självgod människa och gårdagen tog ned mig på jorden. SURHET är så djävla destruktivt. Ilska och sorg är en sak men surhet tär och sliter sönder. Idag ska jag ha Moder Theresa för ögonen :D
Kanske blir det lättare då jag vet att maken slutar tidigare och är ledig imorgon...
...och på Lördag fyller gullungarna två år!! Åh, vad vi ska fira. Har köpt en leksaksspis till barnen i födelsedagspresent!! De är otroligt intresserade av att laga mat och bjuder uteslutande på SYLT.
Nu är det meningen att ni ska få mig att må bättre genom att berätta att ni också är martyriska ibland :D
Plis. plis, pliiiiiiiiiis! I need some sällskap här nere på the bottom!
Plis. plis, pliiiiiiiiiis! I need some sällskap här nere på the bottom!
Puss på er!
4 kommentarer | AliasLillaMy funderar..., Gorm,vrål,tjut &gnäll, Lull-lull & Rosa Fluff | Startsidan
Inget är så otrevligt som att vakna av som ANDRAS grattis-sms
PÅ RIKTIGT! Ibland tror jag att jag är trasig i skallen.
Har laddat i flera dagar för att, idag, skicka ett grattis sms till Alex.
Med tanke på att jag var uppe tidigt med ungarna gnuggade jag händerna
och myste. JAG skulle vara först, bortsett från hennes egen unge och sambo,
med grattulationer!! "Suck it, andra grattulanter" gnäggade jag när jag skickade
iväg ett, något, tidigt sms med en massa utropstecken i...
... och skickade smset till hela adressboken...?!?!
Japp! Till släktingar, myndigheter och eventuella andra födelsedagsbarn som jag annars skulle ha glömt..
... jag blir GALEN på mig själv!
Förlåt alla vänner och bekantingar. Inget är så otrevligt att vakna av som ANDRAS grattis-sms och ett snabbt påföljande: "Sorryyyyyy, skickade fel"-sms. Bäst jag låter tekniken vila idag annars kanske jag råkar skicka snusk till mina ex, hat till mina vänner och hot till regeringen...
Grattis Alex i alla fall. Lyckades göra din födelsedag till en pinsam anekdot om mig...
Hoppas du fick mitt sms i alla fall och INTE det efterföljande "sorry"-smset. Det var du
som skulle grattas!
Faan, älskade ungar och födelsedagsbarn!
Faaaaaaan! Tillåt mig återtaga allt jag tidigare skrivit om hur hääärligt (läses med hånfull röst)
det är att vara ute med ungarna! Jag är helt djävla slut!
Varje dag VILL ungarna gå ut...men de vill inte klä på sig.
Man får jaga dem och "brotta" på dem kläderna (alternativt svära dem på plats men jag försöker
ha ett relativt vårdat språk kring dem... Vem försöker jag lura? Jag försöker inte alls vårda mitt språk för jag gillar ovårdat språk. Take that söndagsskolefröken på åttiotalet! MEN jag svär naturligtvis inte ÅT dem vilket medför att "svära på dem kläderna" egentligen inte är aktuellt. Jag försökte bara UNDErstryka hur satadjävla less jag blir på att jaga mina egna ungar och sedan pilla på dem kläder när jag VET att de älskar att vara ute.) Pjuuuhh! (Lång parantes det där.) Anyhuue...
Väl ute vill de gå till "Bajset", vilket innebär att ta vagnen och trava iväg till hästarna, vid ridhuset.
Jag påpekade EN gång att det luktade bajs där och sedan dess är det till "Bajset" vi ska gå. Väl framme försökte ena ungen smita och rusa in till hästarna så jag blev tvungen att spänna fast ungen i vagnen varpå jag i stressen knäppte fast min egen tumme i spännet och blödde som en gris. Sedan vi tittat på hästarna och luktat länge på deras bajs så travade vi hem. Turen var framme och kidsen fick se en buss! Yey! På gården står, sedan igår, en välfylld sandlåda som jag entusiastiskt visade ungarna.
"Här ska byggas sandslott!" trumpetade MyMamman och sökte med blicken efter hink och spade...
De stod inte att uppbringa och ungarna bestämde sig för att dyka (upprepade gånger) med huvudet först ner i den djupaste lerpölen. De har stövlar och skaloverall men det förslog föga mot huvuddoppning och magplask. Dyngvatten in på bara skinnet, hungriga och trötta var nyckelorden vid denna tidpunkt.
Men ville de gå in och äta?? Icke!
Jag fick bära in två, argt grinande, små krabater, brotta av dem kläder och sedan koka gröt till en symfoni av gorm, gråt och skrik. Kläderna ligger fortfarande i en smutsig hög, på altanen, disken sket jag högaktningsfullt i och i skrivande stund inser jag att jag inte slog av utekranen sedan jag spolat bort den värsta leran...
Älskade arga, busiga, uppfinningsrika, eländigt envisa ungar!
Tur att de gillar att bada... (hohoho hahaha... NOT! inte i rent vatten i alla fall!)
imorgon åker maken till Irland och är borta hela helgen (med jobbet).
TUR att vi båda har friska föräldrar, som Vill hjälpa till!!
Imorgon börjar det stora födelsedags rejset med min vän Alex som förste kvinna. Sedan kommer en strid ström av födelsedagsbarn: Ungarna, jag själv, mina bröder, min svägerska, min vän Jossan och då har jag säkert glömt någon. Alla innom loppet av tre veckor....
Let´s get this party started!
P.s. ursäkta de ovanligt många felstavningarna. Ungarna har varsitt finger i varsin av mina näsborrar.... D.s
Inga kommentarer | AliasLillaMy funderar..., Gorm,vrål,tjut &gnäll, Lull-lull & Rosa Fluff | Startsidan
Bebbnytt 2,0
Tillåt mig berätta om Mymammans (och MyPappans) morgon:
I natt har de (barnen) snorat, grinat och varit täta i näsan. Jag vaknade av att Otto lade sig på mig och Vilgot satte ansiktet intill mitt och ylade som en galning. Tuttgömman (som inte har något at göra med mina bröst utan refererar till platsen vi förvarar napparna på, på natten) var tom och Vilgot älskar att ha famnen full med dem och prova sig fram till en morgon favorit. Men de var alla använda under natten och spridda över hela (3 x 90cm) sängen. Därav ylandet med stort Y. Vi bar ned två stekheta, ylande ungar, bytte blöja och fixade frukost. Ylande, bråkande och tumult uppstod under frukosten. De fick varsitt paket (med torrvaror som vi inte orkat packa in efter handlingen igår) att leka med. Otto skakade ett jombopaket makaroner och Vilgot vrålade "Bajs, bajs, bajs" och pekade på kakao-paketet som vi gett honom. (En bild på mald kakao i en hög kan ju så lätt misstas för bajs, I agree.)
Maken: "Känns som att vi snart kommer att...
"... bli spritt språngande galna endera morgonen.
Vakna och vara en galning som sätter byxor på
huvudet och tror att en är en kanin och börjar äta
på inredningen!" - fyllde jag i.
Maken: " Nja, jag tänkte säga att vi snart kommer att ha
problem med att de börjar kasta paketen. Men
visst, byxor på huvudet är kanske också ett framtida problem"
Konversationen avbröts av att Vilgot, så när, bet hål på kakaopaketet. Mamman fattade snabbt beslutet att ge ungarna alvedon. Med alvedonflaskan i högsta hugg rusade jag fram mot Vilgot medan jag trumpetade åt Otto (som kastade sig efter mina ben):
"Här kommer mamma med alvedooooon!
Undan pyssling, nu ska här medicineras
mistlurar!!!!!!!!!!!!!!"
Maken gav mig en oroad blick men konstaterade att "byxor på huvudet"-stadiet inte var här ännu utan istället resolut problemlösning. (Stekheta ungar + snorande näsor = alvedon). Sedan blev ungarna gradvis bättre och nu kollar vi Bamse och har det riktigt mysigt. Skönt med helg, igen!
Inga kommentarer | Gorm,vrål,tjut &gnäll, LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar), Lull-lull & Rosa Fluff | Startsidan
Jag kräks lite i munnen
Om ni, som jag, intresserar er för genusfrågor ska ni titta in till
Jag kräktes lite i munnen när jag läste om dessa cyniska människor som aktivt saboterar, dessa sjuka människors, behandlingar genom att ge dem bekräftelse på att deras syn på sin egen kropp är i linje med sanningen. Anorexia är en dödlig sjukdom. Fy faan,* kräks i munnen igen*
Teknisk anarki
Jösses! Igår kände jag mig som Robinsson-fucking-Cruse... typ.
Först kaikar datorn ihop och när jag precis vant mig vid tanken
på att sköta all surfing, mailande, bloggande osv, via mobilen
så dör det djävulsskapet också!! Mobilen bara "Näe, men nu dör jag".
Vilken skymf! Bortkopplad från världen och utan sätt att prata med
bortrest make eller andra homo sapiens (förrutom ungarna dårå)
kände jag mig rätt... *söker efter ord*... sur! Djävla tekniska pryttlar!
Nu är ordningen återställd med hjälp av lite pillande, gullande (läs:svärande)
så fick jag igång den (telefonen alltså) men den beter sig otrevligt och dör
lite nu och då...
Nåväl. Just nu fungerar den i alla fall.
Nu ska jag sura vidare!
Bye!
Det kanske bara ÄR lite deppigt just nu helt enkelt...
Har kännt mig lite smådeppig de senaste dagarna. Lite sådär oprecist deppig.
Och hej halloj, där kom mensen. Jaha. Då borde ju humöret pika kan man ju tycka.
Icke. Kan iof bero på att jag läst in mig lite på ämnet "Jämställdism".
Jag blir mörkrädd, vill krypa ihop i fosterställning och ge upp om världen omg.
Till er som tycker att det låter som en vettig rörelse kan jag rekomendera
Men det är något mer. Det kanske bara ÄR lite deppigt just nu helt enkelt...
Jag gräver ner mig resten av dagen och återuppstår, glad och ny imorgon Fredag!!
Bu för påsk, hurra för ledighet tillsammans med familjen!
Äh, fan, nu tar vi väl påsk. Om vi så måste!
Jag har hög feber och allmänt ont i kroppen samt hosta
och ungarna har feber lite av och till.
Hög ena stunden och sedan en viloperiod åååsså pååt igen!
Jag låg uppe och vilade medan svärisar och make vaktade ungar
och lagade laxburgare. Så hör jag Otto grina sådär som bara en hungrig
unge med feber gör när han får höra att det inte blir blodpudding till middag.
Jag gick ned, tog febern (38,4), gav alvedon och bestämde diktatoriskt
att ungarna skulle få blodpudding och lingonsylt. Sin favorit.
Då äter de i alla fall, liksom. Sedan svängde (jag älskar att kunna säga svängde
då låter man som ett proffs, eller en slarvet...nåja) jag ihop en påsktårta av
marrängbottnar, mammas lemoncurd, grädde och krossad dajm.
Mums tyckte både vi och ungarna. Världen enklaste påsktårta.
Speciellt om man köper bottnar (vilket jag gjort, ha!)
Nu nattar maken ungar, jag är hög på alvedon och snart får vi någon timme
framför en film eller en Tv-serie innan vi stupar i säng. Det är makens tur
att ligga bredvid ungarna så jag planerar att sova hårt och vakna som en
nyutsprungen nyponros. Frisk, kry och allmänt lycklig.
Men fy faan för påsken alltså. Jag är redan less. Förra påsken var relativt sjukdomsfri
så vitt jag kan minnas men påsken innan det hamnade jag på sjukhus i fem veckor
tack vare en helt vansinnig graviditet... Påsken påminner mig om den tiden och jag får
lite ont i magen. Om det beror på påsktårtan eller påsken 2011 ska vi låta vara osagt.
Men hur som helst: Bu för påsk, hurra för ledighet tillsammans med familjen!
Over and out!