Jag håller på och syr.. och svär!! de sakerna hör liksom ihop för mig.
Jag är ingen sån´där som säger att jag inte kan åsså slänger jag ihop
en balklänning med knypplade spetsar. Ooooh, no! Jag sätter mig vid symaskinen
åååsså svär jag. Då kan en ju undra VARFÖR jag syr ibland?!
Det är en kombination av faktorer. Snålhet är en, storhetsvansinne INNAN är en annan.
Och mest handlar det om att jag vill ha det som jag vill ha det. Det jag vill
ha finns inte att köpa med annat än att anlita en skräddare och då är vi tillbaka
i snålheten igen... En ond cirkel så att säga!
jag och symaskinen blir ovänner så fort jag sätter mig. Mycket ont blod finns i vår historia.
Jag svär, syr, sprättar och svär, syr fast i byxorna/duken, svär och sprättar. Brassar fort och fel,
sakta och tråkigt eller lagon men glömmer fälla ned pressarfoten. kort sagt:
Vi hatar varandra jag och symaskinen. Ofta slutar det med att jag tråcklar för hand efter en lång och tröttande batalj och slutligen så ger jag upp eller nöjer mig med vad jag skapat.
Nu syr jag överdrag till ungarnas dynor, som hör till deras fotöljer i miniformat, som blivit solkiga
på grund av att de är...VITA! Bra färgval IKEA! Så nu har jag hittat ett avtorkningsbart tyg med lamm på som var nedsatt till ringa 49kr/m. problemet är bara att jag måste sy själv.
Men jag önskar så att jag kunde sy. Jag är nämligen begåvad med en, särdeles snygg, men väldigt kort rygg vilket gör att alla klänningar jag hittar/gillar måste kortas i ryggen. Jag önskar verkligen att jag kunde sy egna klänningar efter min egen kroppsform!! Men än så länge får jag förlita mig på svärmor.
Jag har hittat en kurs som börjar i höst. En tar med sin egen maskin och tyg och så får en hjälp av en skräddare. Någon som vill följa med?? enda problemet är att jag då måste svära och hata "in public"...
Men tanken på att faktiskt lära sig och inte bara chansa vilt är lockande...
Oh. well, det om mig och min symaskin. Nu ska jag mata ungar!
Puss!
Moster