Lilleskutt-tårar är liksom ingen överdrift

Idag är vi lite sjuka. Magproblemen fortsätter och de har lite feber.
De ligger och pendlar mellan 37,7 och 38,2 grader. Inte mycket, jag vet.
Men så fort de passerar 37,5 så tjuter de som mistlurar konstant.
De vill bli burna, båda två. Det är klart att jag kan vägra dem att bli burna
men att ha två tolvkilos ungar hängande i ens ben är tungt det med.
Dessutom får jag panik för att jag inte kan röra mig utan att någon faller,
gör sig illa och tjuter än värre. Lilleskutt-tårar är liksom ingen överdrift.
Tårarna bara sprutar, ingenting (utom myyyyys) är gott och jag känner
hur nära jag är att, för första gången, tappa fattningen och dras med i
deras vrål. Skrika att "mamma ORKAR inte!!". Men jag ämnar låta bli att
skrika åt mina barn tills de tar droger eller annat som kan landa dem i finkan (Typ).
 
Dessutom känner jag mig inte kry själv. Om det beror på belastningen eller
att jag har typ samma temperatur som dem ska jag låta vara osagt.
 
Just nu har jag köpt mig en halvtimme med myyyyys i form av en mugg med äppelbitar som intas i deras miniatyrfotöljer (som mormor inte kunde låta bli att ge dem). Det enda som egentligen definierar myyyyyys är att det intas i fotöljerna och att det äts ur varsin emaljmugg med muminmotiv. I övrigt kan jag freestyla lite utifrån vad de behöver få i sig men oftast blir det äpple.
 
Tja, så mycket vettigare än det här får jag inte ur mig idag. Vi får se om det blir mer gnäll.
Om inte så möts vi här imorgon. Ok?
 
 


Something is up!

Förra veckan var det Ville. Han började snurra, gnälla och krumbukta där kring tre-rycket
på natten och någon timme frammåt. Sedan satte han sig på huk och lade av en trefyra
brakare. Sådana brakare som man vet har mer substans än bara lite gas. Man hör liksom
att han producerar och man tänker:
 
"He is not shitting me (but he is, hehe)"
 
Då får man snabbt gå ner med honom till skötbordet och ta hand om...
...jaa, jag svär, ibland tror jag att det handlar om arvssynden eller ren ondska...
Sedan man bytt släpper man ner honom i tvättstugan (där vi har vårt skötbord)
varpå han lägger av ett eller två "kalas" till...
Sedan är han ju vaken men oftast hinner han somna en liten stund till innan
väckarklockan ringer. Detta upprepades en trefyra gånger förra veckan.
Nu är Otto igång och något fel måste det vara för de bajsade inte ens på natten
när de var bebisar. Och det varar bara några nätter...
Something is up!
Dessutom har de haft lite feber till och från.
Vadan detta??


De flesta av våra livsval är obekväma ibland - Samsovning!

Alltså samsovning...
Det är jobbigt, man blir inte särskillt utsövd och gör man det med två barn som gärna testar djupet i sina föräldrars ögonhålor så kan det göra fysiskt ont. Nu gör vi det till största delen för barnens skull. Vi resonerar som så att om vi vuxna får sova tillsammans så är det inte mer än rätt att de får sova med oss.
Jag kastar ju inte ut maken ur sovrummet bara för att han snarkar. Det tog tid att vänja sig vid att sova bredvid en man också, för mig, och nu har jag vant mig med att sova med barnen.
 
Jag tror att samsovning är bäst för MINA barn. Har folk andra sätt som fungerar bra så good for you, liksom. Det jag har problem med att är olika "recept" som:
 
1./ Uppmuntrar/insisterar på att föräldrar ska gå emot sin magkänsla
2./ Är recept, alltså något som påstås funka för gruppen BARN när vi
alla vet att det är olika och barn är individer.
 
Men det är farligt att försöka frälsa andra föräldrar i de allra flesta frågor. För en vet inte varför de gör sina val (om det ens var val och inte nödvändigt för överlevnaden). Jag tex ammade aldrig mina barn. När de kom ut var de prematura och klarade inte att suga, vi låg inte på BB utan på barnavdelningen så jag hade ingen som kunde visa och öva teknik med mig  och jag var undernärd/svag och nyopererad.. Bara att pumpa mjölk till dem var ett heltidsjobb. Jag pumpade var tredje timme och en sisådär 2,5-3,5 liter bröstmjölk om dagen. Jag behövde att maken också matade annars hade jag aldrig fått vila mer än två timmar i sträck och att amma två kräver världens teknikträning. Jag ORKADE aldrig. Jag kan bara konstatera att vi alla gör vårt bästa men det här inlägget handlar om samsovning och varför vi gör det.
 
Hur länge vi ska samsova är inget vi bestämt än. Det beror på ungarna, deras rum (och när vi möblerat det osv) och på när vi kan komunicera på riktigt. När vi kan resonera tillsammans om det och huruvida de är stora nog för en säng som de kan kliva ur och komma in till oss ifall de känner behov av det. För välkomna till vår säng kommer de alltid att vara. Har ännu inte hört talas om en fullt frisk unge som vill sova hos föräldrarna vi 18 års ålder. Att det skulle vara som med hundar har jag ju hört ett otal gånger "låter man den sova i sin säng en gång är det kört!"
 
För det första är barn inte hundar, tvärtom visar forskning på att samsovande barn blir trygga och bättre klarar att sova i egen säng när det väl är dags, och för det andra så lyder hundar flockledaren vilket innebär att så länge man är flockledare så kan man låta dem sova i sängen vissa nätter och låta bli andra. Det är liksom aldrig "kört" så länge vovven anser en vara alfahona/hane.
 
När det är "mina nätter" (ca 50% av nätterna) somnar jag, mellan snarkande make och knösande ungar, med en känsla av att vara...rik. Sedan när de kryper fram till mig, sätter sig upp och faller ihop samt skallar mummy dearest så känns det inte toppen, men för oss är samsovningen viktig. Maken jobbar heltid och reser en del och då får han en liten extra boost i anknytningen när han sover bredvid dem, de känner hans lukt och hör hans andetag. Jag tror samsovning är viktig för deras relation. Jag tror inte den är avgörande (då skulle jag ju dömma ut alla andra, nej) men jag tror den är grädden på moset.
 
OCH jag tycker man får klaga trots att man "bäddat som man ligger". Ibland behöver jag spy på små fötter som trummar mot min kropp eller pipiga röster som säger "eej eej" klockan fyra på morgonen. Det betyder inte att jag genast vill ha tips på hur man är konsekvent och tvingar ungarna att sova i egen säng. De flesta av våra livsval är obekväma ibland.
 
(Obs! Man ska naturligtvis inte samsova om man druckit alkohol, tar sömnmedicin eller sover onormalt djupt dvs har en sömnstörning.)


Köpa tid

Idag är det omöjligt. OMÖJLIGT! Att göra rätt.
Vem jag än plockar upp så blir den andra ungen galen.
Vad jag än tar mig för så hänger två skrikande ungar i mina
kläder och beter sig som om jag håller på att knuffa
dem av en livbåt mitt i stormen. Det går över. I know.
 
Men just nu håller jag på att bli galen. Totalt tappa förståndet.
Men jag tod till det sista, det som funkar, det som köper tid.
 
De dagar då det känns som att jag ska drunkna, alternativt skrika åt mina barn, hackar jag äpplen och lägger i varsin mugg. Därefter strör jag på russin och lägger dit några minikex. Och så kallar jag det "Mellis-mys". De får sitta i soffan, titta på sin favoritfilm och "Mellis-mysa". Vad jag ska göra när myset är slut?? Hell if I know! Just nu är det lugnt!


Sunt, förståeligt och inte det minsta konstigt men utmattande

Idag känner jag mig som världens sämsta mamma. En känsla som de flesta,
förmodligen anfäktas av. Icke desto mindre... Känslan är påtaglig!
Igår blev jag tvungen att ta både värktabletter och en spruta mot migrän.
Tack vare att jag gjorde det i tid så kunde dagen avlöpa utan större störningar
men idag är jag som ett urblåst ägg. Pojkarna pockar på uppmärksamhet
samtidigt vilket det ofta inte gör. De växlar, som om de visste med sig att bara
en kan få fullt fokus hela tiden, och då fördelas det relativt jämnt till dem båda.
Men idag rusar en av dem fram, "claimar" mig och biter/klöser/knuffas när den andra
kommer rusande som ett brev på posten. Idag vill de inte dela mamma.
Sunt, förståeligt och inte det minsta konstigt men utmattande.
Att göra rätt finns liksom inte på kartan utan någonstans utanför kartan finns ett läge
där man gör sitt bästa och hoppas att det räcker.
 
Jag känner mycket sällan att jag behöver eller vill ha en stund för mig själv men idag önskar jag att jag bara kunde ploppa i hörlurarna till en ljudbok och ställa mig och stryka... ifred.
Som tur är kommer maken och barnens morfar hem i eftermiddag och tar över.
 
Just nu: Har de en mugg var med mellis (äppelbitar, russin och kex) och äter i soffan till "I drömmarnas Trädgård" medan jag vill frysa ögonblicket så att mellis aldrig tar slut.


Tröööööööt!!! Bröööööl!!!

Trööööööööt! En unge hade ont i magen i natt så vi satt uppe mellan 24.30 och 03.15.
Bytte typ tre blöjor och tyckte lite synd om mig själv. Maken är i (typ) Malmberget och
pysslar med sitt jobb. Min mamma sover här när han är borta men ungarna är
svårmanövrerade på natten och en oväntad person i sängen bredvid skulle kunna
sätta igång skrikfest2013. Mamma fick vaka över unge nummer två, som sov, istället.
 
Jag är ledbruten, en huvudvärk ligger i luften och kroppen skriker efter kaffe och en värktablett. Dagen är dock lång så jag avvaktar med åtgärder en stund. Vet så väl att de kan behövas senare.
 
Vi var ute två låånga svängar igår så jag skippar förmiddags-ute-stunden med gott samvete (typ). Jag har kroniskt dåligt samvete fastän jag vet att de får vara ute mycket.
 
Tar en ny snus och bestämmer mig för att ta dagen som den kommer, en timme i taget, och erfarenheten säger mig att jag klarat långa dagar med mindre sömn än så här! Nu ska jag brygga kaffe!!


Kan vi städa upp i den djävla matcho-sport-kulturen en gång för alla!?!

I min familj finns en hel del "Vinnarskallar" och periodvis i mitt liv har jag nog sällat mig till dem. Det är en egenskap som, på gott och ont, gör att man lägger i en extraväxel men också en egenskap som gör en till en (dålig) förlorare ibland och som kan blåsa upp tävling i nästan allt. Att tävla, vara en tävlingsmänniska, behöver inte vara fel per definition men jag är skeptisk mot att fostra mina barn i tävlan och avog mot att självklart introducera sport/lagsport som det självklara sättet att motionera och lära sig fungera i grupp.
 
Varje gång jag slår på Tv´n tycker jag att det tävlas i någon form. Det tävlas i skolan, på arbetet, innom familjen och i den sociala gemenskapen. Barn fostras till tävlande individer. Vi tävlar i sport, i försäljning, i bantning, i snabbhet, vi jämför betyg, tentor, löner och livsstil. VI TÄVLAR. Punkt.
 
När jag jobbade på fritidsgård och det skulle verksamhetsplaneras var det svårt att hitta andra aktiviteter än tävling i någon sorts form. Vem vågar mest, vem äter mest, vem är snabbast och vem är smartast. Till jul tävlas det fortfarande, på många skolor, om vem som ska vara lucia. Inofficiella tävlingar om vems rumpa som är snyggast pågår på högstadieskolor och så har vi sporten. Den högsta formen av tävlande. Jag är ytterst tveksam till attityderna innom de typiska "Herrsporterna" och jag får det bekräftat när jag läser sånt HÄR.

Bilden målades upp för att "Peppa" ishockeyspelare och de uppmanades att "välja sida".
 
Att detta är fel på så många plan kan vilken jubelidiot som helst förstå men jag menar att liknande attityder finns att hitta innom flera sporter och långt ned i åldrarna. Otäcka strukturella problem som barn och ungdommar, och kvinnor i allmänhet, får lida för.
 
"Men, men... jag giller ju att tävla" tänker någon, "Ska man inte få det?"
Givetvis! Om du vill. Vi är så invanda att tävla att vi knapt kan tänka utanför tävlingsramarna. Vad ska vi göra istället, liksom? Och varför inte, klart det finns fördelar med att vara en tävlingsmänniska. Det jag vill är att en då och då tittar över och begrundar hur mycket som får handla om tävling i olika former. Hur kan vi tänka annars? Kan vi hitta på något annat sätt att sporra och underhålla oss? Kan vi hitta en balans mellan stress/tävling och lugnt bara-varande? Kan vi tillåta oss att ha tråkigt?
 
Och framför allt: Kan vi städa upp i den djävla matcho-sport-kulturen en gång för alla!?!
 
 
 
 
 
 
 


Icke konstruktiv diskussion!

Gomorgon! Trött! Ungarna har skrikigt på mig på morgonen utan pardon.
De har lite feber till och från och verkar allmänt missnöjda = skrik som skär
genom märg och ben. Jag vill liksom diskutera saken (som den vuxna kvinna jag är):

"Snälla unge, vad plågar dig?
Varför vill du ha på dig den kisstunga blöjan?
Vad har mamma gjort?
VAD villl du?
Man måste ha kläder på sig.
Joo, byxor också...
...och tröja. Neej, man får inte välja
att vara utan blöja. Neej, bit inte mamma.
...och sparka inte din bror.
VAD VILL du? Snälla, snälla unge...!"
 

Noll resultat på den diskussionen kan jag meddela. Nada. Svaret blir bara:

"Aaaaaaaaaaaarrrrrrgggggg!!!! Piiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiip, piiiiip, piiiiip!"
 
Som betyder typ:
"up yours mamma! Aaaaaaaaaaaaaaaaaarrrrrrrrrggggggg!!!! Piiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiip, piiiiiip, piiiiiiip!"
 

INTE konstruktivt! Alls! Well well, god Fredag!


"Stoooopp!! You had me at Typ!!"

Bussåkande och påhälsande gick bra och vi kom hem med två killar, så sprängfyllda
med intryck, att de somnade omedelbums när pappan nattade. Lovely! Sedan skulle
MyMamman och MyPappan se film. Maken räknade upp några alternativ och jag fastnade
för namnet på filmen "Judge Dread" (en remake).
 
Jag: "Är han superhjälte?"
Maken: "Njaa, det kanske man skulle kunna sä..."
Jag: "Stoooooopp! You had me att nJAA!"
 

Jag: "Är den postapokalyptisk??"
Maken:  "Typ, det kanske man kan kalla de..."
Jag: "Stoooopp!! You had me at Typ!!"
 

Jag, fullkomligt, älskar superhjältefilmer, filmer som utspelar sig i en postapokalyptisk värld och allt däremellan. Jag kan njuta av sådana filmer även om de inte är "bra" det räcker med att de har ett relativt underhållningsvärde. Jag har alltså inte superhöga krav. Ville bara bli underhållen och tidigare i veckan hade vi sett två Oscar-vinnare så lite hjärndöd, underhållande action var på tapeten...
 
Well, filmen var...
...ett sånt djävla slöseri med tid! Så urbota slafsig, tråkig, blodig och ogenomtänkt att jag blev helt perplex! Jag hade, relativt, lågt ställda förväntningar och började ändå spela Angry Birds en kort bit in i filmen. Se den INTE för bövelen. Titta på Teletubbies, gå på toan eller klä om soffan men se den inte!
 
Jag: "Hur kunde du make! Hur kunde du!"
Maken ba´: "Suck!"
 
Så nu går diskussionerna heta här hemma. Vems fel var det att vi slösade bort vår fredagskväll??
Vi är inte överens. Inte överens!


No judgement!

Har varit uppe med en galen gosse sedan fyrasnåret.
Sopsäckar under ögonen är en underdrift.
 
När make och den andra ungen kom ned för frukost deklarerade jag högt och tydligt:
 
"Efter denna morgon får ingen dömma mig utifrån
- antal liter kaffe jag druckit under dagen
- hur mycket snus som gått åt
- eller hur många kexchoklad som finns
kvar när du kommer hem!!"
 

Sådärja, då har jag satt tonen för dagen samt braskat för att kexchokladen maken köpte igår kan vara slut när han kommer hem. Skönt!!


"They are out to get meeeee"

Gomörra! Gossar tittar på "TimmyTime" och jag loggar in på bloggen efter
fem dagars bloggtorka. Egentligen har jag haft mycket att säga men inspirationen
ville inte infinna sig. Ibland är det svårt att sätta ord på saker. Dessutom är de
senaste dagarnas kyla elak mot lederna och ungarna testar mig hela tiden.
 
Ni vet: Tittar mig i ögonen och sylar en smörgås genom rummet.
Eller tittar mig i ögonen och smetar banan i hela håret.
Eller tittar mig i ögonen och petar i tre russin i näsan.
 
Just nu kör jag på taktiken "Markera mitt ogillande och sedan ignorera beteendet". Vi får se om det hjälper... Eventuellt hittar ni mig skakandes i duschen där jag desperat försöker tvätta bort blodpudding ur håret mumlandes "They are out to get meeeee" (oklart varför jag skulle prata engelska, men i mitt huvud är det så scenen utspelar sig) varpå jag glömmer vad jag heter och skalar av mig håret med en osthyvel.
 
Tur att jag får många kramar och pussar oxå, annars vore jag redan förlorad :)
Glad Tisdag på er!


Summa summarum: Trauma

Idag har det varit full fart! Jheeeeesus! Rammel, snubbel, en batalj med dammsugaren
och så har Otto smakat linnement... Uss, uss (smakar det om man får tro Otto)! Dammsugaren
har alltid varit lite av ungarnas Nemesis. Men på slutet har det gått jättebra. De har suttit i soffan
och betraktat städningen med spänning... När jag skulle byta uttag till dammsugaren så iddes jag
inte slå av monstret utan slet helt enkelt ut sladden och satte i den i nästa uttag. Frid och fröjd, om det
inte varit för att Ville vågat sig fram för att klappa dammsugaren och det blev så djävligt tajmat att jag
satte i kontakten samtidigt som han klappade dammsugaren...
 
Kriiiiiiiis! Ville grät och var rädd och plockades upp varpå Otto (som inte fattad vad dramat gått ut på)
antog att det måste vara fråga om livsfara eftersom mamman plockade upp Ville, med en svepande rörelse. Kontentan blev att Otto blev betydligt räddare än Ville och satt som en liten Gibbonapa på min axel i en halvtimma! Han borrade in ansiktet i min hals och VÄGRADE titta upp. Båda skakade som små asplöv.
 
Summa summarum: Trauma.
Mamman hade händerna fulla och skulle vilja smiska sig själv för dåligt mammande idag!


Ikväll är jag vresig och vrång!

Idag har vi tagit det lugnt. Sett på "Bamse och den lilla åsnan", byggt med duplo
(de små kaneljerna envisades med att riva mitt fina hus, som jag byggt, och blev
så entusiastiska över rivandet att de blev ovänner och bet varandra), ätit pizza och
nu sitter jag i soffan och kan knappt hålla upp ögonen trots att jag sov till 10.30.
 
Jag har haft så fasligt ont i kroppen i helgen. Alla små leder i fingrar och tår skriker att "nu får du väl ändå ta och ge dig!" Och jag vill bara ryta tillbaka "Men jag gör ju för faan ingenting mot er!" Jag lever bara mitt liv precis som alla andra! "Vad vill ni?!" Jag kan ju inte ligga i sängen tills jag blir mumifierad för att ni, små leder, ska vara nöjda! Och förresten kan jag inte sova för att de (små asen) värker så jag blir galen!
 
För er som blir fundersamma över detta lilla utbrott kan jag meddela att jag går till doktorn och har både medicin och en plan för framtiden. Men när det blir så här akut blir jag så djävla förbannad att jag får lust att ge lederna något att grina åt! Men det ska jag inte göra. Jag ska smeka dem medhårs, vila så mycket det nu är möjligt (med två små gossebarn som fräser runt som små jehun) och ringa doktorn imorgon. Tur att jag har en make som lyfter, lagar mat och hänger tvätt ikväll, annars hade jag väl bott i en skräphög och tuggat okokt spagetti. FAN!
 
Ikväll är jag vresig och vrång!
Jag vräker mig i min egen ilska
och gräver ner mig i mitt dåliga humör!
 
Imorgon är det en ny dag och då tar jag nya tag!
Natti!


Flera veckors, målmedveten, ätning av Gott&Blandat har betalat sig

 
Ha! När jag gormade som värst om de DÅLIGA godisarna i Gott&Blandat-påsen undslapp sig lillebror Bobbo att han "Faktiskt tyckte att de var rätt goda". Sådant kan, helt enkelt, inte få gå ostraffat. (Jag menar jisses, INGEN KAN gilla de små vedestyggelserna!) Så jag sparade alla de svarta små godisarna som smakar röv, och fastnar i tänderna, och la dem i en burk avsedd för ovan nämnda lillebror. Flera veckors, målmedveten, ätning av Gott&Blandat har betalat sig och nu ska brorsan få en stor burk med skitgodis! Och jag ska se när han njuuuuter av dem!!


Jag gillar den här djävla kärleksdagen

Gaaaaaaah! Det är alla- hjärtans- dag!! Kunde någon kanske ha
påpekat dagens ankomst för, typ, tre månader sedan så jag hunnit:
klä på två ormande killar, lyfta upp dem i vagnen, spänna fast dem
 trots protester, baxa ut vagnen, trava i 10cm snö till Ica och köpa
överprissatta gelehjärtan? Kunde någon ha gjort det?? Va va va?
För det är, typ, så lång tid jag behöver på mig för ett sådant projekt!!
 
Och när ni ändå höll på med "upplysning om särskilda dagar" kunde
ni ha påpekat att vi hade bröllopsdag för ett par veckor sedan!! Den
höll jag, så när, på att missa för att folk är så djävla dåliga på att påminna
senila stressade småbarnsmorsor. Som tur var kom jag på det medan jag
var på apoteket och han rusa in på systemet (vägg i vägg) för att inhandla
skumpa! (som vi inte hade tid att dricka den kvällen utan stod kvar på kylning
i två veckor tills jag och min kompis M drack upp den medan våra makar
spelade Tv-spel, men ändå!) Sedan låtsades jag att jag kommit ihåg i goood
tid. (En liten vit lögn, ja.) Själv fick jag en deckare och en JÄTTEpåse med
Gott&Blandat. DET kallar jag kärlek!
 
Hur som helst! Jag gillar den här djävla kärleksdagen och är småsur över att jag missat den.
(läs: Gelehjärtanen) Men det får bli lite extra pussning på make och barn ikväll. Om jag kommer ihåg...


Reflektion 2: Det här är DET VÄRSTA påhitt de någonsin hittat på!

Tre nyheter i vårt hem:
 
1/ Pojkarna har kommit på att det är as-roligt att klättra ner, i hörnet, mellan sofforna,
krypa i den "hemliga gången" bakom soffan och rusa tillbaka till hörnet och börja om.
Medan jag skriver är det en, aldrig sinande, ström med små killar som klättrar, kryper och rusar.
Reflektion: Värre påhitt har de ju hittat på, nu är de åtminstone sysselsatta.
 

2/ De pekar uppfodrande på mor sin och komenderar: "Laa!" "Laaaaa", vilket betyder att
modern, ögonaböj, ska slänga sig ner på golvet och låtsas att hon är ett Lamm! Sedan ska
killarna klappa, krama och pussa lammet varpå de själva ska låtsas vara lamm.
Reflektion: Värre påhitt har de ju hittat på men det knakar oroväckande i knäna.
 

3/ Vi har ett staket runt spis och vedspis. Detta staket är ankrat i vedlåren, modell grande.
Killarna har kommit på att de kan krypa in bakom vedlåren och ta spjärn mot väggen
för att förskjuta hela staketet och ta sig in till den heliga graalen: Vedspisen. Igår, medan
jag bytte blöja på Otto, hade Vilgot gjort detta och resolut grävt ut alla aska ur vedspisen!
Reflektion: Gaaaaaahhhhh!!!!
Reflektion 2: Det här är DET VÄRSTA påhitt de någonsin hittat på!


Vrål och "VILL HA"!

Alltså, Otto vrålade åt mig ända tills han somnade och vaknade för att fortsätta som om ingenting hänt.
Just nu vrålar han inte eftersom jag gav med mig när de uppfodrande hojtade: "Titta Laa" vilket kan betyda "titta vilken tjusig lampa", "titta jag ramlade" och "Vi vill titta på lamm på tv, mer specifikt Postis Pär som letar lammen". Det sistnämnda är rätt tolkning. Så nu sitter jag och suktar efter Me&I´s nya vårkollektion och ångrar för en minut min aversion mot klädpartyn... VILL HA!
 
 
 


Hosta, bättring och pyssel!

Jag skriver få inlägg och alla handlar om sjukdom eller avsaknad av sjukdom.
Triiist I know. Här kommer en ny statusuppdatering: Jag nyser typ 70ggr i timmen och hostade i natt. En dos Cokeliana (Cociliana... äsch jag vet inte hur man stavar det) skulle, typ, rädda mitt liv! Seriöst! Kungariket och halva prinsen för lite hostmedicin till natten. Jag får inte tag på vårdcentralen så nu sitter jag och gruvar mig för nästa natt. Men nu är jag off topic...
 
Jag har en liten plan om hur jag ska bättra mig. Och bli lite rolig igen. Kommer ni
ihåg alla pysselprojekt jag höll på med innan kids kom till världen?? Det gör knappt
jag själv men jag är sjukt sugen på att komma igång igen. Jag ligger vaken om natten,
inte bara pga hosta, och pysselidé efter pysselidé snurrar runt i min skalle. Jag surfar
på pysselbloggar och förkovrar mig i pyssel och pysselmaterial. Idag måste jag ta mig
tid att pyssla ihop något, aldrig så litet, så abstinensen lägger sig en aning.
 
En ny, pyssel, kategori är under uppbyggnad!


Eh, well

Godmorgon! Natten mot Måndag spydde maken som en räv, hela natten.
Så det blev ännu en dag i karantän för familjen. Det verkar som att denna pest går runt, runt i vår familj.
Räddningen dessa dagar har varit filmen "Lilla röda traktorn" som min moster skickade till barnen.
Den har gått varm kan jag meddela. Den har allt som barn kan vilja ha: En signaturmelodi som sätter sig
på hjärnan, en liten röd traktor i huvudrollen och en "rafflande" handling. Eh, well...
 
Idag tänker vi bete oss som om vi är friska! Yey!


Jisses!

Hej hej! Mymamman spydde i Fredags och sedan trodde vi att eländet var över
men ikväll mår både jag och MyPappan RIKTIGT illa...
Jisses, jisses, jisses...

Tidigare inlägg Nyare inlägg